Tjocka har bättre koll på bantning än vad smala har

När jag skriver att man måste svälta och utsätta sig för mycket obehag om man vill gå ner i vikt så kommer det alltid en eller två och ropar om hur lätt det var för dem och att de aldrig behövde gå hungriga och att ''alla kan om de vill för kunde jag så kan du'' och jag ba nä asså lyssna på vad det är ni säger?!

Så här va: Om du tycker det är lätt och kul att banta och om du aldrig behöver vara hungrig under denna process så förstår jag att du klarar av att gå ner i vikt. Det hade jag också klarat av om det var så enkelt. Det hade vem som helst liksom.

Men nu funkade det inte så. Jag har bantat med flera olika metoder (alla som alltid rekommenderas) och nej, jag var hungrig precis hela tiden. 

Att det är så svårt att gå ner i vikt är för att man är tvungen att gå emot sina instinkter, sitt fysiologiska behov samt ignorera kroppens signaler. Under en väldigt lång tid. Hungern blir liksom det minsta problemet för hela kroppen och hjärnan skriker och slår bakut. Varje gång du äter så triggas mekanismer som gör dig hungrigare, väcker ditt sug, lagrar insulin och motverkar viktnedgångsprocessen.

Fan det här är grundläggande biologi, står det inte med i bantingsbiblarna?

Och då har jag inte ens nämnt kroppens andra funktioner metabolism och de faktorer som ytterligare motverkar viktnedgång. En kropp som tror att den befinner sig i svält kommer sätta in försvaret. Och en kropp som har gått ner mycket i vikt kommer sträva efter den ursprungliga, dvs sänka ämnesomsättningen mer för att lagra på det som tidigare förlorats. Detta är också anledningen till att nästan alla som bantat också går upp igen. Man jobbar i motvind. 

Överviktiga är inte dummare än nån annan. Vi är inte latare eller okunnigare eller bekvämare än smala, det är inte därför vi är tjocka och det är inte därför vi misslyckas med viktnedgång men gång på gång så visar folk i sådana här diskussioner sitt illa dolda förakt och sina fördomar för tjocka när de fortsätter tjata ner oss med diettips. ''har ni provat det här?'', ''om man gör si och så...''

HERREGUD VI VET. Vi har bättre koll på det där än random smal person som aldrig behövt ta ställning till sin kropp eller vikt på samma sätt. Sluta behandla oss som dumma barn som inte vet vad som är bäst för oss. 

Maria

Jag håller helt med. För ett antal år sedan hoppade jag på Itrim - gick ner 30 kilo på ganska kort tid. Men det var fruktansvärt, det värsta jag gjort. Livet var så otroligt tråkigt, satt på middagar med vänner och drack vatten och en Shake när de åt gott och drack vin. Hunger dämpades efter ett tag, absolut, när jag gick in i ketos men det var ändå plågsamt och gav mig ett ätstört beteende som har hängt kvar. Det enda som fick mig att orka var omgivningens reaktioner. Jag fick höra: vad snygg du är NU, vilket så klart visade tydligt att de inte ansåg mig vara det innan. Sen födde jag ett barn. Och så ett till. Och nu sitter jag här med precis all vikt tillbaka och jag känner mig misslyckad. För jag lyckades ju vara smal och snygg. Och nu vet jag att alla tycker jag är fulare nu för det var ju det de sade när jag VAR smal. Jag vet ju precis hur jag ska gå ner vikten igen - jag kan göra om samma diet igen och jag överväger det minst tre gånger per dag. Men jag vetefan om jag kommer att orka med två barn ocj allt varav ett kroniskt sjuk. Och är det värt det?! Kommer jag ge mig själv och mina barn ett än mer ätstört beteende. I andra vågskålen ligger ju att få ha en kropp som ingen tittar på och kommenterar, att slippa få höra från alla läkare vad man än är där för att man borde gå ner i vikt, trots att alla mina värden är kanon och jag går en mil om dagen utan smärta någonstans.

Maria Engelwinge

Man måste ha haft det väldigt lätt med allt man tagit sig för och framför allt aldrig misslyckats med nånting om man tror att alla kan bara för att man själv kunde. Fast grejen är att jag tror inte att de som säger så har lyckats med allting. Snarare skäms de så mycket över sina misslyckanden att de aldrig skulle erkänna dem och därför låtsas att de nått alla mål de satt upp. Eller som min pappa som varit storrökare hela sitt liv och föraktar andra som inte kan sluta röka när de blivit sjuka eller egentligen inte har råd. När jag frågat varför han själv fortsätter röka om det nu är så enkelt att sluta för ALLA, svarar han att han behöver inte för han har råd och är frisk. Hahaha. Människor är världsbäst på att rationalisera bort sina egna brister och slå ner på andras som aggressiva hökar utan vare sig empati eller kognitiva förmågor.

J

Jag var ett tjockt barn :/. DET var hemskt. Blev kontrollerad, ifrågasatt, uppmuntrad till sallader och allmän bantning 24/7. Fanns en del vuxna som ifrågasatte föräldrarnas "linje" men också många som gick med i det. Hade "tur" som hittade en sport som jag gillade (håller fortf på med det som träning), men det var en smidig lösning för då slutade de vuxna tjata. Gillade jag ens sporten mest eller att vara fredad från kommentarer? Båda antagligen. Jag mådde grymt bra fysiskt, var själva tjockhatet förklätt i omtanke som var vidrigt. Har i vuxen ålder lagt till "onyttig mat" som glädjeämne, typ pasta/pizza/chips/ost. Kunde i början inte njuta av det alls, var 100% ångest. Tycker så synd om alla tjocka barn som måste stå ut med vuxnas (!) idiotiska påhitt kring deras små personer. Än mer patetiskt är det för mig att träffa samma tjockhatare "från förr" som kommenterar att jag är smal idag som någon typ av otippad succé. Hahaha. Tycker synd om dem i tystnad, no-lifers.

Mathilda

Vet ingen annan än du som fortfarande använder ordet banta/bantning.

Svar: Nej de flesta använder omskrivningar. De säger att de ”tänker på kosten” eller att de detoxar. Eller att clean eating. Eller så blir de ”veganer”. Eller så gör de en ”livsstilsförändring”.

Men det är banta de menar. Och jag tänker inte använda en massa luddiga omskrivningar.
ladydahmer.nu

Ms Red

Viktminskning är hormonstyrt så därför är det högst individuellt vad som funkar. Det önskar jag vore en mer etablerad kunskap.

Pernilla

Tror att fettföraktet grundar sig mycket på dels det man tycker är fult (p g a indoktrinering/ideal) och att det anses som brist på självkontroll. För självkontroll, disciplin och karaktär är ju så eftertraktade egenskaper. Jag uppfattar att mina "brister" av omgivningen ofta ses som charmiga och roliga, med ett enda undantag och det är övervikten. En övervikt, som mycket riktigt, i mitt fall, beror på brist på självkontroll, men so what det borde väl enbart vara mitt eventuella problem att deala i så fall.

Jag tänker också på det här med vad man stoppar i sig, d v s medvetenheten kring det. Har t ex en syrra som är jättesmal och som har en massa åsikter om vad som är nyttigt. I många fall anser jag inte alls att det eller det verkar speciellt nyttigt av det hon ser som hälsosamt. Typ innehållet i den där granolan = godis, läs innehållsförteckningen innan du uttalar dig, ungefär så kan jag tycka OM man nu överhuvudtaget ska diskutera livsmedels näringsvärde. OCH det är precis sådana saker jag tror att jag knappast brytt mig om det inte vore för övervikten. För det är precis som du säger att vi överviktiga har tvingats ta ställningar till våra kroppar på ett helt annat sätt en normsmala någonsin har behövt göra. De tror å sin sida att de sitter med facit i hand, medan det i själva verket är vi överviktiga som gör det.

Elin

"man måste svälta och utsätta sig för mycket obehag om man vill gå ner i vikt", nej det måste man inte alls. Tränar man hårt så måste man defenitivt inte svälta sig själv, tvärtom så kan man ösa på med mat då.
Och Nej, nu menade jag inte att det är lätt bara för det, för det är det inte, men att svält skulle vara enda utvägen är inte sant.

Svar: Vill du gå ner i vikt behöver du svälta, oavsett om du tränar eller ej. Du kan inte träna bort trettio kilo utan att samtidigt dra ner ordentligt på maten. Om du är smal och tränar mycket kan du däremot äta massvis.
ladydahmer.nu

anonym

Ofta smyger sig kilona på, för att man har ett lite för stort kaloriintag. Man kan få kilona att smyga av igen genom små justeringar, man behöver inte svälta eller gå på ohållbara bantningskurer. Att bara äta när man är hungrig och sluta innan man är proppmätt är en bra början.

Svar: haha nej du kan inte få trettio fyrtio kilon att smyga bort med små justeringar. HAHAHAHAHA alltså ni smala som tror detta är så jävla roliga.
ladydahmer.nu

D

Jag har hela min uppväxt hört att jag skulle se helt perfekt ut med några kilon mindre. Jag ser helt underbar ut, förutom att jag är lite mullig. "Det kan du fixa om du inte äter så mycket chips." Herregud jag var ett barn. Jag har sett bilder från de åldrarna då vuxna runt omkring tog sig friheten att prata om min vikt som ett helt vanligt samtalsämne, typ som man pratar om vädret? Jag var alltså mellan 7-19 och såg helt jävla normal ut och nästan lite undernärd ut fram tills puberteten. Varför gör man så? Hela livet har jag gått runt o klämt på min mage och haft ångest för all mat jag njutit av (jag älskar mat, helt otroligt att jag lyckas göra det trots allt).
En kamp varje dag att bara försöka sluta älta alla ord som sagts om min vikt hela mitt liv. Även nu? Nu säger jag visserligen ifrån och ber folk sluta, och att de är lite fåniga som ens kan med att säga sånt. Men det ligger alltid där bak i huvudet och viskar varje gång jag har ätit fler än en "onyttig" måltid om dagen... du skulle se skitsnygg ut med några kilon mindre??? Helt urdumt. Jobbigt att sedan länge logiskt veta att det är ologiskt, men ändå påverkas.

Och ja smala eller ny-smala är verkligen sämst med sina jävla råd. Ja du är ett matgeni och måttstock för nyttigt för du lyckades äta 500 kalorier om dan i några månader. Det ger dig all rättighet att påpeka andras "osunda" liv då? Sluta ge tips ingen frågade om.

S

Jag fick mitt 3e barn för 1 år sen och fy vad jag kämpat med min vikt genom åren... Efter varje barn sitter kilona som klister..
Nu har jag nyligen slutar amma, jag äter 3 gånger om dagen. Och kanske en frukt däremellan. Äter inget från 16:00 fram tills 06:45 då vi äter frukost. Och går inte ner ett enda jävla gram. Har ca 30kg övervikt att bli av med. Och jag skulle vilja börja gymma. Men skäms att gå att gymma, då det bara är smala och muskliga där. Alltså genom åren har jag testat, bantat,viktväktarna, GI, lchf. Kaloriräknar, ätit vegetariskt och numera äter jag veganskt kalorisnålt och whole plant food. Och jag går inte ner i vikt alls. Min make han är naturligt smal oavsett vad han äter.. Och i dagens samhälle är man typ mindre värd av att vara tjock... blir så ledsen att jag har delade magmuskler, både ser och känner mig tjock. Och ändå hjälper inget.

Svar: du, sluta kämpa med vikten och börja jobba på att MÅ BRA istället! Kasta ut vågen och sluta svält!
ladydahmer.nu

A

Har varit vegan, och hela familjen är sedan många år. Ingen omskrivning för att banta. Man blir inte smal per automatik för att man äter vegansk mat.

Vegansk mat kan även vara Cola o grillchips😛

Svar: absolut, men många blir veganer för att just banta
ladydahmer.nu

anonym

Fast "må bra" och "hälsa" är ju i allra högsta grad värderingsfrågor och där är ju alla knappast eniga och är dessutom typ det vanligaste exemplet på open question-argument.

"han är vegetarian, men äter han kött?" är ju en motsägelsefull fråga som "det är skönt, men är det moraliskt riktigt"? inte är.

Det här "det ska va kul o lätt!"-rekvisitet tycker jag är en smula barnsligt. Livet är svårt, universitetsstudier är svåra, att bli bra på något är svårt, att dirigera järnvägstrafik är svårt, att komma till bukt med global uppvärmningen är svårt osv osv.

Varför ska man undvika svåra saker? Att fokusera på att lösa matteuppgifter är liksom också "onaturligt" och tar emot, men man får liksom tugga i sig det.

anonym

tittat närmare på julia skott nu (kroppspanik) och hon är alltså journalist och filmvetare, mao lekman.

Elysia

Anonym: Ja, livet är svårt. Tillräckligt svårt utan att gå hungrig. Vi har alla begränsad tid och ork, vissa mer än andra. Tänk om den tid och energi som går åt till att gå ned i vikt istället ägnades åt att kämpa för ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Vad hade vi kunnat uppnå då?
Eller för att citera en klok tänkare: Tänk om folk ägnade lika mycket energi åt att bry sig om tillgänglighet åt funkisar som de oroar sig över andra människors intag av socker. Tänk vad mycket ohälsa som skulle förebyggas då.
https://mobile.twitter.com/aliasclara4711/status/1095708851867914246

S

Ja, om man vill ha snabb viktnedgång måste man svälta sig. Men om okej att gå ned långsamt över tid (väldigt många år om det gäller stor viktnedgång), så blir det ju mindre hungersnöd. Men all förändring kräver ju en enorm insats och motivation och många bakslag som man måste resa sig från. Så behöver man ju stöd också.

Men vikt och viktnedgång är ju också relaterat till så mycket annat. Och alla kroppar och hjärnor funkar ju olika... Mat är ju ofta uttryck för någon typ av känslomässig issue. Så länge den inte är löst så eller man har insikt i vad problemet egentligen är så blir ju bara ens övervikt eller för den delen undervikt ett resultat av vad ens psyke, kropp och tankar kring mat ställer till med. Men det kan ju ta flera år att nysta i sig själv och förstå sin kropp och sina tankar och känslor kring den. Så ja... Ingen grej man gör utan mycket möda och besvär.

Maria

Elin; jag skrattar åt din kommentar!
Tränar du hårt kan du vräka i dig mat och gå ner i vikt?
Hahahha! Såklart du inte kan.
Ekvationen i den kombon är ju träning+kost. Du mäste kontrollera kosten precis lika mycket som träningen.
Jag har en man som tränar inför både Iron Man, ett UltraTriathlon och Vätternrundan och han fan äter oss ur huset. Men går inte ner ett gram.

Katarina Ek

Jag är konstant hungrig när jag bantar, om det inte stämde på de flesta tjockisar så skulle ju ingen vara tjock. Och visst kan jag äta aningen mer om jag tränar mycket men aptiten blir ju också större om jag tränar mycket så det är ett ganska tandlöst ”tips” till den som tycker att det är jobbigt att gå hungrig.

linda

Jag har en vännina som gjort precis ALLT som du räknat upp i åratal och kämpat med sin vikt och bara bröt ihop en dag och berättade allt. Hon har verkligen lidit och dietat/bantat nästan hela sitt liv och allt fokus har varit på den "tjocka kroppen". Jag har aldrig tänk på hur många år hon lagt på att kämpa och lida och må dåligt över sin egna kropp. Jag tyckte oerhört synd om henne. Hur ska jag stötta? Jag tycker hon är fantastisk precis som hon är. Men om hon inte gillar det hon är? Hur gör man då? Hon berättade om hur mycket som helst hon testat och gjort. Jag var helt förundrad och visste inte ens om alla 1000 tals metoder det finns och hur mycket pengar allt det där kostar.

Jag har kollat på massa ted talk videor och det senaste åren har det varit mycket om dna. Jag tror på allvar att vikten ligger i vårt dna och det är oerhört svårt att ändra av egen vilja och kraft.

K

Tips! Boken "Slutbantat" av Erik Hemmingson. Förändrade mitt liv. Eventuellt TW på den att han talar lite om vad man helst ska äta och att man ska motionera, men det är rätt så mycket sund förnuft, absolut ingen speciell diet, han kritiserar snarare dem i boken.

Plicka

När jag tränade som mest, högintesiv träning dessutom, så ökade min vikt ca 10 kg. Jag vägde tillslut lika mycket som när jag var höggravid med tvåan och jag hade jätteont i kroppen så NEJ det funkar inte att träna mer. Min hälsosköterska blev chockad när hon såg min träningskalender (jag tycker om träning) för hon trodde inte att jag rörde mig alls. Det visade sig att jag hade psoriasis och psoriasisartrit. Kostrådet jag fick av läkaren var lchf och det var min räddning. Från att ha bantat hela livet och sett mat som en fiende började jag förstå hur min kropp fungerar och jag slapp vara hungrig. Nu började jag med lchf-kunskap från AB och Expressen typ och nu för tiden äter jag inte enligt lchf pga olika orsaker. Dock kan jag inte äta gluten, socker och mejerier eller jo, jag kan men jag blir sjuk då. Efter många om och men så har jag landat i min kropp och det har fan tagit ca 30 år av självplågeri. Har en mor som kommenterar min, min systers och våra barns kroppar. Jag gick ner mina 10 kg med lchf, som jag gått upp på kort tid men sen tog det stopp. Min mor frågar varför jag äter som jag gör när jag inte går ner i vikt. Vet inte hur många gånger jag har förklarat att jag äter som jag gör för att hålla mig frisk men för henne har det alltid varit viktigt att vara smal. Rent krasst skulle jag pga sjukdom gå ner 10 kg till men tänka sig, min kropp vägrar och jag tänker fanimig inte plåga den en dag till. Det räcker att jag krigar mot min beroendehjärna. Tänk om alla kunde få må bra/dåligt i sin kropp utan att någon annan la på ännu mer att bära.

Amelie

Ja, jag vill också tipsa om Erik Hemmingson! Han har nyligen varit med i intervjuer, där förklarar han hur vikt fungerar, helt ur ett vetenskapligt perspektiv. Så skönt att en forskare säger det jag (och du, LD) sagt i flera år.

Jag har inte vågat försöka få barn p.g.a. det fetthat min mamma utsatte mig för, vill aldrig råka bli en dålig förälder. Hon började "hjälpa" mig gå ner i vikt när jag var 6 år gammal. 6 år!! Jag fick aldrig ta mer, bara pytteportioner och minimjölk (!), lätta, knäckebröd etc... Dock kunde hon ju inte styra över min hunger. Jag lärde mig att smussla med mat och fick enorma skuldkänslor och ångest av det. Idag är jag över 30 och avskyr att träffa min mamma fortfarande. Jag slängde ut vågen för några år sedan och sket i allt vad bantning heter. Gick så klart upp i vikt men mår bra, är glad och nöjd. Men varje gång hon hånskrattar åt hur min kropp ser ut så kommer ju självföraktet som ett brev på posten.
Fetthatet skadar verkligen människor på djupet. :(

Totto

För oss kvinnor handlar det ju ofta om hormoner. Taskig sköldkörtel, klimakteriet, insulinresistens i allmänhet och PCOS i synnerhet, allt viktrelaterat styrs av hormoner. Bantning löser inga problem men man kan försöka arbeta med hormonerna, inte mot dem, skippa kolhydrater och äta sig mätt på fett. Om inte annat kanske man blir piggare.

AW

En del kommenterar om långsiktig, långsam viktnedgång genom små förändringar, och ja det funkar kanske om man haft enormt högt "onödigt" energiintag, typ druckit två liter cola om dagen och slutar med det. Jag har de senaste åren gjort ett stort antal små förändringar, inte för viktnedgång utan för psykiskt välmående och bättre sömn, men många av de förändringarna är sånt som folk tycker att man ska göra för att gå ner i vikt. Mina byxor blev lite lösa i midjan i höstas då jag började äta mellanmål på eftermiddagen och därför antagligen inte var så hungrig på kvällen, men det är allt. För drygt tre månader sen gick jag från ca noll motion till 30-40 minuter promenad 5-7 dagar i veckan och enligt alla "det är enkelt att gå ner i vikt, gör små förändringar långsiktigt" så borde jag ju rimligtvis ha gått ner. Men nej. För det är inte så jävla enkelt. KANSKE om jag drog ner på maten till ett minimum och istället för att promenera gymmade stenhårt lika mycket, men hur kul är det? Hur bra skulle jag må av det jämfört med nu då jag äter mycket grönsaker, promenerar i skogen i dagsljus för att må psykiskt bättre osv? Jag skulle antagligen må jävligt mycket sämre men enligt många är ju huvudsaken att man går ner i vikt, inte att man mår bra.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog