Barn behöver begränsas för att få större frihet
Apropå komplimanger och barn. Ofta i diskussioner kring genus och då speciellt kläder så argumenteras det ofta från motståndarsidan att barn bara behöver bra förebilder och lära sig att de alltid är bra och fina och att kläder inte spelar nån roll egentligen för har man bara styrka och självkänsla så kommer det gå bra ändå.
 
Och det låter ju lite väl idealistiskt men framförallt så lägger man ganska stort ansvar på barnen själva: de ska skaffa sig självkänsla att stå emot. Och kan de inte det så... ja då får de skylla sig själv.. eller?
 
Jag blir ganska förvånad över att man har så höga tankar om barn förmåga att vara kritisk mot sin omgivning. Nej, man kan inte förvänta sig att en två- tre- fyraåring ska ha självkänsla och tillräckligt mycket erfarenhet, kunskap och kritiskt tänkande för att INTE bli påverkade av sin omgivning och sättet de bemöts på. De kanske kan lära sig hantera direkta attacker eller tydlig kritik, men hur lär man människor och då framförallt barn att värja sig mot andra människors förväntningar, tankar, tro och attityder? Sånt syns ju inte.
 
Och hur värjer man sig mot socialiseringen om man saknar kunskap om den? Hur ska barn förväntas förstå processen? Hur ska barn förväntas förstå att normer och ideal bara är just normer och ideal? Hur ska de kunna värja sig mot sin egen kultur och tid? Mot sin fostran? Mot den uppmuntran de får?
 
Att lära sitt barn att svara tillbaka och ignorera nån som säger "rosa är för flickor" är ju pissenkelt. Men det är ju inte det socialisering handlar om. Den är mycket mer subtil och gömmer sig inte bara i orden vi talar utan i kroppsspråk och förväntningar.
 
Och sen kommer vi till det här med val och möjligheter vs. begränsningar. Är det ok att ''förbjuda'' vissa kläder? Är det inte precis samma sak att ta bort klänningarna ur dotterns garderob som de könsstereotypa föräldrarna gör när de förvägrar sina barn normbrytande?
 
Nej det tycker jag inte. För det handlar givetvis inte om att barn ska få välja fritt NU. Det handlar ju om att bädda för framtida val, inte låta små barn ta ansvar redan från början. Även här handlar det ju om brist på kunskap, erfarenhet och kritiskt tänkande. Barn ska inte belastas med det ansvaret. Oavsett vad det handlar om, kläder, vilken mat vi ska laga ikväll, vilken skola de ska gå i, (OM de ska gå i skolan) vilken tid de ska gå och lägga sig osv.
 
Barn kan och ska inte ansvara för sådant de inte förstår konsekvenserna av. Det är jag som förälder som sätter gränsen och tar beslut utifrån det som är i mina barns bästa intresse. Och jag väljer åt mina barn tills de är mogna för uppgiften. Barn ska inte bestämma själva och de ska inte få välja fritt mellan allt.
 
Men jag har alltid tänkt, kring mina egna barn, att om jag genom att ge dem tillgång till en stor variation kläder/färger, leksaker och flera roller från början samt begränsa det negativa inflytandet så blir de mer fria SENARE att göra ett val. Till skillnad från det könsstereotypa och genusomedvetna så bidrar det till att personligheten får utvecklas fritt från förväntningar.
Magdalena

Hear, hear!!

Fillifjonkan

Jag är uppvuxen på 70-talet och på den tiden var det föräldrarna (mammorna) som klädde barnen, punkt slut. Jag tänker att en återgång till detta vore en väg att gå. Men det innebär också att vi föräldrar måste sluta se på våra barn som en förlängning av oss själva och representanter för eventuell klädsmak/stil. Gillar du hårdrock? Toppen! Men ditt barn har ingen musikpreferens än, så låt inte barnet sporta bandtischor bara för att du gillar det.

Köp praktiska, mjuka, rörelsevänliga, gulliga kläder (det är barn! Inga små vuxna!) utan vuxenreferenser och i fina färger som tål lite smuts och fläckar. Rosa existerade knappt på 70-talet och ärligt talat tycker jag det är en icke-färg som barnen gärna kan slippa. Köp inte heller för mycket kläder. Ju mindre man har att välja på, desto lättare blir det. En praktisk jacka som passar för säsongen räcker (jo, faktiskt!) och hur många klädombyten barnet behöver märker en ju snabbt och kan komplettera OM det behövs. Min 12-åring äger två par långbyxor. Ett par i tvätten, ett par på kroppen. Funkar utmärkt!

Shoppa till dig själv om du verkligen inte kan låta bli, men låt barnen ärva kläder som fortfarande är ok, köp begagnat och gå inte och shoppa tillsammans med barnen! Det skapar bara onödigt habegär. En femårings kläder borde rymmas i 1-2 byrålådor och gör det inte det så är det för mycket, vilket bara skapar problem och dessutom en hellsickes massa tvätt. Jag lovar att dagens småbarnsföräldrar tillbringar långt mycket mer tid med att tvätta och hantera barnens kläder än de gjorde innan tvättmaskinen uppfanns vilket ju är vansinne.

S

Vi har nog alltid varit rätt tråkiga med kläder till våra barn, ofta mörka byxor pga praktiskt, lite grövre för utomhus, mjuka inne. Mycket randiga överdelar i olika färger, en del enfärgat, lite mönster t.ex. djur. Oftast väljer vi bara några lämpliga kläder ur garderoben, frågar inte vad de vill ha på sig, runt 3-års åldern kanske det blir någon protest, eller önskan om ett visst plagg och då är ju det såklart ok. Har aldrig tagit med dem till butik för att shoppa kläder, vi har valt. Kläder har därmed blivit rätt mycket av en icke-fråga hos oss och det finns inget speciellt intresse. Nu har äldsta barnet dessutom börjat skolan och har uniform så inga diskussioner där.

Å ena sidan så kanske de berövas att kunna uttrycka sin personlighet med hjälp av kläder, berövas det roliga med kläder som vissa rekar känna? Bygga en identitet? Kan dock verkligen inte säga att de saknar personlighet och identitet direkt. Men jag har ju verkligen märkt hur lite annorlunda eller speciellt snygga kläder bemöts - med mycket uppmärksamhet. Och det känns för mig problematiskt, alltså, pojken klädd i icke könsstereotypa mini rodinikläder med roliga mönster kommer visserligen inte bli bemött med ”coola du är grabben, bröl” attityd, men däremot få mycket uppmärksamhet pga sina kläder, mycket komplimanger pga kläder, de vi valt att konsumera. Kanske kan det stärka barn i deras självbild om de verkligen kan uttrycka sig med sina kläder, men de som inte kan? De som inte har något annat val än nedärvda kläder, det som finns? Vill liksom inte uppmuntra till det, göra det till standard att barn ska uttrycka sig med sitt utseende.

Tycker dock att de är lite lurigt, vad har ni anda för tankar om detta?

Leksaker är ju lätttare, där är det bara att skaffa lite av varje såklart, ha det valfritt.

Nemo

Vad menar du med "OM de ska gå i skolan"? Det är ju skolplikt? Eller menar du generellt (aka utanför Sverige)?

Svar: Om barnen tycker att de ska gå eller ej.
ladydahmer.nu

Jd

Tror faktiskt inte det går att hindra barn och tonåringar från att socialiseras. Är det ens önskvärt? Vi är flockdjur och hur tydliga våra föräldrar än varit med vad man får ha på sig och vad de önskar av en så gör vi alla revolt på något sätt, och vi speglar oss alltid i jämnåriga och går in i de sociala spel och förväntningar som gäller där.

Vem vill inte vara fin? De flesta gillar att klä sig "snyggt" och att framstå fördelaktigt. Helt naturligt i sig. Det är ju när ens yta och bekräftelsen kring den är det enda vi fått bekräftelse på som det blir ett problem.


Svar: Alla vill vara fina. Frågan är varför och om det är positivt.
ladydahmer.nu

Anonym

Alla barn vill vara fina...Ja, det är väl därför barnen dreglar, skiter och pissar och äter som dom gör långt upp i tonåren. Skoltoaletterna är så rena och fina och det står kuk, fitta, knulla överallt. Dreggelsnusar hänger i taken och spottloskor på fönstren. Nädu. Barn vill inte vara fina. Barn vill utmärka sig och profilera sin identitet i en komplex social kontext.

Elysia

Jd: Vem vill inte vara fin? Många män, i verkar inte bry sig särskilt mycket. De har flottigt hår i fula frisyrer, fula säckiga kläder och luktar svett. De har smutsiga, hackiga naglar och snusar.
En del verkar tycka att det är mer manligt att vara ful och ofräsch.

Anni

Brukar T också få höra att han är fiiin när han har på sig något prinsessigt? För visst har han väl haft både rosa och typ tjejiga kläder, eller minns jag fel?

Svar: Nix! Man bemöter flickor ocj pojkar väldigt olika även när de har samma kläder. Däremot har han sluppit machobröligt bemötande pga klär sig tjejigt. Många killar med tuffa kläder bekräftas ofta som just tuffa.
ladydahmer.nu

Maia

Hej!
Min son blev, och blir ibland fortfarande, tagen för flicka på grund av långt hår och ibland rosa kläder. De som trodde att han var flicka kommenterade alltid att han var gullig, men typ aldrig de som trodde att han var pojke. Däremot fick han ofta höra att han var lika söt som en flicka.
Sina två första år bodde han i Sydamerika och där var jag ju helt bananas som klädde honom i "tjejfärger".

Jd

Elysia:
Förhoppningsvis känner väl de män du tycker är fula att de har ett inre värde som inte behöver omgivningens bekräftelse, får man hoppas.

Jenny

Usch jag får sån ångest av detta. Min sexåring vill typ bara ha my little pony-kläder på sig. Aldrig blått heller. Jag försöker tvinga henne att ha annat men hon blir typ skitledsen och vägrar. Jag har gjort nåt fett fel i min uppfostran, tänk om jag sabbat henne! Jag har sagt hon är fin nångång per automatik men är liksom inte så intresserad av utseende över lag. Sminkar mig inte, har typ mest byxor, skulle aldrig bry mig om vad jag äter etc. Men ändå har det blivit såhär, fan.

Jd

Jenny:
Vad spelar det för roll, hon gillar väl My Little Pony helt enkelt? Det gjorde jag med och det blev en yrkesarbetande människa av mig med till slut :)

Utvecklingen till en stark individ som står på egna ben och känner självkärlek handlar väl om så ofantligt mycket mer än att råka gilla gulliga djur och starka färger.

Jenny

Ja, eller hur JD. Tack!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog