Far barn illa av att man säger att de är fina?
Den här historian brukar jag berätta för barnen nu för tiden. Det var när N var kanske fyra fem och vi var  hos barnläkaren. När N var yngre så klädde vi henne mer som en pojke, murrigare färger än tjejer generellt har, lekvänliga byxor osv. Klänning hade hon nån enstaka men hon var inte så intresserad av dem så. Hon hade däremot en rosa tyllkjol som hon gärna drog på sig över byxorna. Den hade hon denna gång.
 
 
 
Det första som sades när N tog av sig overallen blev ett inte helt oväntat ''Vad FIIIIIIIIN du är'' följt av en entusiastisk utfrågning om den fiiiiiina ROSA kjolen hon hade på sig. Detta hände två gånger, med två olika läkare. (I övrigt var de jättebra och pedagogiska.)
  
Visst kan man snacka lite mer nyanserat om det här ämnet; far barn illa av att höra att de är fina ibland? Om man uppmuntrar annat också och kanske säger det vid olika tillfällen? Nej det gör de kanske inte men jag har hellre en svartvit inställning till det här för jag ser verkligen INGEN mening med att så tidigt få ungarna fokuserade på sina yttren. INGEN. Jag ser bara en massa nackdelar och negativa konsekvenser.
 
För många barn betyder fin att man har fina kläder och har man inte fina kläder så är man inte fin. Och är man inte fin så är man ful och att vara ful är något jättedåligt. Mer än så fattar de inte. Och jag har ärligt talat aldrig mött nån under typ 15 bast som fattar mer än så.
 
Innan N började förskolan och började utsättas för den här typen av kommentarer så fattade hon verkligen ingenting om det här att vara fin eller ha fina kläder. Man kunde lika gärna säga till henne att hon var lång. Jaha liksom.
 
Och hon brydde sig inte. Hon gjorde verkligen inte det! (det gör hon generellt inte nu heller även om det är lite annorlunda nu) Hon klädde sig i det som låg överst i lådan, på sin höjd valde hon kläder efter motiv typ gulligt djur, men aldrig ur ett ''ärjagfinnu''-perspektiv och hon funderade aldrig speciellt mycket på om hon var fin eller inte.
 
Min dotter fick iallafall höra flera gånger att hon var fin.  Där hos den där läkaren. Av hen och en annan men också av en främmande kvinna som tog sig tid att värdera min dotters kläder och ansikte. Tre personer inom loppet av två timmar. Och när vi sen skulle därifrån så hände det, den där första gången. Vi stod bredvid en kvinna i apoteket där vi skulle hämta medicin och jag ser hur N vänder sig mot henne, håller ut kjolen lite stolt och sen säger hon: "titta på mig!" med förväntan i blicken. Och hon behövde inte vänta länge innan ännu en person bekräftat att hon är fin. 
 
Några av er minns kanske att jag sprang hem (jag har ju skrivit om detta förr) och rev ut allt som kunde vara fint eller klänning ur garderoben (vilket orsakade ett ramaskri bland en del besökare här för herregud skulle jag beröva barnet klänningar?) och svor att nej fan heller att hon ska indoktrineras nu. 
 
 
 
Detta hade antagligen inte hänt alls om hon haft jeans och grön tröja, det kan jag slå vad om. Det händer nästan bara när barn (läs flickor) har pyntat sig på olika vis, om det så är flätor, kjol eller nagellack.
 
Detta sänder ett ganska tydligt budskap till ungarna: du är bara fin när du gör så här. Och resultatet är att barnet, som då även lärt sig att den här typen av bekräftelse är att eftersträva, kommer att anpassa sig efter det.
 
Det är inte hjärnkirurgi, det är enkelt. 
 
Barn ska vara barn, inte oroa sig för hur de ser ut.
 
Man är inte snäll när man säger till ett barn att hen är fin eller söt. Man är grym. Man sår fröet till den dåliga självkänslan, ätstörningarna, ångesten och utseendefixeringen. Nej, det behöver inte blir så (igen det här med nyansering, jag hajjar det) men lika ofta så blir det precis just så.
 
Barn som mår dåligt över sina yttren, känner sig tjocka eller kanske bara gråter när de inte har rätt kläder är ingen ovanlighet och de växer inte upp med elaka familjer som vill dem illa utan tvärtom. Det är vanliga barn med vanliga mammor och pappor men de lever i den här kulturen som överallt annonserar synen på kvinnan som objekt samt dikterar villkoren för ''fin'' och vi cementerar det hos barnen i form av konstanta recensioner.
 
Och de kan inte värja sig. 
 
Sara

Jag har två söner, 2,5år och 10 månader. Väldigt små ännu och har därför inte hunnit formas av samhället med normer och förväntningar osv. Min son får (dom gånger han är med), välja kläder själv när jag köper nytt. Han får också välja kläder själv på morgonen. Hans garderob består som man då kan förvänta sig av regnbågens alla färger eftersom jag aldrig sagt nej till något slags klädesplagg eller någon färg. Men så tänker jag på det du skriver om att säga att du är "sååå fiiiiin" och jag känner mig direkt skyldig och känner fan vilken dålig mamma jag är nu. Men så till frågan; ser du någon skillnad i att säga att ens pojke är fin och söt (som annars jämt får höra av omgivningen att hans bil är sååå häftig (han älskar bilar)), jämfört med om en tjej får höra att hon är fin och söt med tanke på att hon troligtvis i hela sitt liv kommer få kommentarer om sitt utseende och kläder på ett helt annat sätt bara för att hon råkade födas med snippa istället för med snopp?
Ser upp till dig SÅ mycket i ditt föräldraskap och har lärt mig så otroligt mycket bara av att läsa din blogg. TACK för det ❤️

Johanna

Jag har en dotter på 2 år och funderar mkt på hur jag vill prata med henne för att hon ska bli en vettig människa med sunda värderingar och självförtroende!
Jag säger ofta att hon är söt och fin, men jag fattar ju att jag gör "fel"=(
Hur ska man säga? ska hon aldrig få veta att hon är fin? Hur kan jag uppmärksamma henne och stärka henne på andra sätt?

Tar tacksamt emot tips!!
Tack för en bra blogg och insta, är relativt ny men tycker du är så vettig!

Svar: Bara att du pratar, ler och skrattar med henne är bekräftelse! Att du SER henne och det hon gör utan att värdera det.
ladydahmer.nu

Harmagedon

Jadu...det som är så stört är ju att de vuxna dessutom ljuger för barnen. De tycker inte att den rosa tyllkjolen är snygg. De säger bara det till barnet för de tror att barnet förväntar sig det. För att glädja ungen. Sedan blir det ett hamsterhjul av dålig smak ett par år då ungen fortfarande tror på att valfri vuxen tycker att orimligt mycket paljetter och tyll är fint och de klär sig så för att få en liten bekräftelsekick när de lämnar huset. När barnen sedan växer upp och inser att det var en lögn så är de redan fast i bekräftelseträsket och ännu en missbrukare har sett dagens ljus.

Ella

Johanna - Jag känner också igen mig, det är så vansinnigt SVÅRT att själv komma uuuur det där jäkla träsket 😩 Men jag brukar försöka bekräfta min unge genom uppmuntran som tex " Vad bra det gick!" då hen lyckats med något, istället för att säga "Duktig". Sen ÄR det svårt att inte säga att dom är söta, när man faktiskt TYCKER det ,😓😓

Malin

Jag säger till mina numera tonåringar och nästan tonåringar (av båda könen) att de är JÄTTEFINA, (jag kan fortfarande inte se mig mätt på dem och det har varit så sedan de föddes), jätteduktiga, kloka, bra vänner och att de har bästa humorn! Men som sagt, även att de är jättefina för i mina ögon är de vackrast i världen.
De får skäll också när de förtjänar det, men mest får de höra hur fina och bra och roliga de är.

Minna

Hmm ... de senaste veckorna har jag grottat ner mig i tvillingsforskning och det är verkligen heeelt sjukt hur lika smak vissa enäggstvillingar utvecklar som växer upp på olika håll (jag vet att forskningen är problematisk). Och jag känner mammor som piffar till sig men ungen vill bara ha sköna kläder... och jag tänker att mode är ett sammelsurium av språk som barn vill lära sig eller inte och vissa vill klä sig i svart som resten av familjen och vissa vill se ut exakt som klasskompisarna och vissa vill se ut som föräldrarna vill och vissa tar bara nåt ur skåpen. Och tyvärr tänker jag att om mamma plockar bort alla klänningar är det en stark signal (min mamma plockade bort alla mina plastleksaker en dag och jag minns det väldigt tydligt ...). Jag tror många möjligheter är bra, inte laddat är bra, och sen jag vill nog också lära mitt barn lite om klädkoderna ...

Aine

Tack för det här inlägget! Ska trycka upp det i ansiktet på första som antyder att jag är dum mot mitt framtida barn för att jag kommer gå exakt samma väg! Min dotter ska fan inte ha nån blaffig rosett på huvudet på första bebisbilden. Om jag får en son kommer jag klä honom i pasteller som jag älskar... Så även dottern så småningom. Tack Natasja

A

När det väl börjar så fortsätter ju den här skiten hela livet! Gick en deltidsutbildning genom jobbet för några år sen. På "skolavslutningen" klädde man ju upp sig såklart.
Vi träffades på arbetsplatsen innan vi gemensamt drog till avslutningen. Jag, som hade klänning, fick höra "Nä men så fiiiiin!". Chefen (en kvinna) gick till och med ut till resten av arbetsgruppen och hämtade in dem till lunchrummet bara för att "titta på A så fiiiiiin hon äääär" "Ahhh... awww... åhhh… så fin, så sööt" i typ en kvart. Min manliga kollega som hade kostym och slips fick höra att han såg ut som en major, som en direktör och som en maffiaboss. Alltså, mina finkläder utstrålade söthet, litenhet, skörhet och finhet medan hans utstrålade makt, styrka, respekt, framgång, pengar, pondus och lite farlighet.

L

Hej hej! Vi kör samma stuk här. Inget vad fin/söt/duktig du är. Jag har tre döttrar. Ingen helkroppsspegel hemma heller. Tyvärr var min mamma väldigt kritisk till mitt utseende under min uppväxt. Hon föreslog även skönhetsoperationer när jag ibland uttryckte osäkerhet. När jag var 13 testade jag min mamma och frågade henne om jag borde operera näsan. Hon sa då att det är bara att göra när jag fyller 18, så att den kan bli fin som hennes. Jag minns att jag tänkte att hon gav mig fel svar. Jag svor där och då att jag inte skulle vara likadan mot mina barn. Min man är också väldigt obrydd om sitt utseende vilket är väldigt skönt.

Ulrika

Hade en diskussion om detta med en tidigare kollega. Han var övertygad om att det var extremt viktigt för (fula) barn att få veta att de var fina! Alltså om barn som inte var normsnygga (??) Och sällan eller aldrig fick höra att de var fina, så var det jääättteeviktigt att berätta att de var fiiiina... Jag var starkt emot detta, då jag tycker det befäster ännu mer (!!) Hur viktigt det är att vara fin. Om barnet endast får höra det från sina föräldrar tex, men då befäster och fattar ännu mer att det är viktigt, hur tydligt blir det inte då att ingen annan säger det?? Jag tycker hellre att ungarna inte ska höra något alls om deras utseende, så länge som möjligt!

Svar: Men asså så sjukt. Fula barn kommer dessutom vara väl medvetna om att de är fula och det kommer kännas svårare om de då fått lära sig att det är viktigt att vara just ful. Fan låt barn vara. Låt fula barn vara.
(med ful menar jag alltså enligt samhällets normer, vi kan inte låtsas som att alla passerar liksom)
ladydahmer.nu

Ida

Blir så orimligt ledsen av att tänka på att: Hur mycket jag än är medveten om detta och arbetar med att stärka mitt barns självkänsla och bekräfta henne på andra sätt än att berömma hennes utseende så kommer andra vuxna och barn att förstöra det här så fort hon börjar på förskolan. FAN! Jag vill bara att hon ska få känna att hon duger och är bra precis som hon är, oavsett om hon är fin eller ful eller något mittemellan.

Svar: Det är därför man måste vara tjatig om annat och tjatig om att utseende är oviktigt
ladydahmer.nu

Linp

Har ett barnbarn som är 3 år och jag undviker att fokusera på och tala om att hon är fin, fin, fin i yttre bemärkelser utan talar om när hon är duktig och bra på nåt. Och lyssnar och SER henne som den person hon är. Hennes mamma är bra och säger till om sådant.

Johanna

Hos oss är alla kläder fina just nu. Snart 2-åringen har blivit medveten om uttrycket och säger glatt ”fiiin” om allt från långkalsonger till till glittriga klänningar. Och vi säger fin om allas kläder, även pappas slitna t-shirt. Detta har blivit mitt/vårt sätt att hantera ”problemet”. I övrigt försöker jag prata om kläder som sköna, mjuka, randiga, blommiga etc.

Johan a

Blir så kluven. Vet att det är mer ibakgrunden.. men jag tror mina föräldrar aldrig sa att jag var fin som jag var.. jag har sämsta självförtroendet.

Försöker säga till min son 3 år att han en fin person och så fin som han är.

Känns rätt att säga att han är fin som han är utan att behöva klä upp sig. Tänler samma om flickor ?

Svårt och förklara. Men vill attt han ska veta att han är fin och alla människor är fina

Svar: Jag tror att dina föräldrar missade att SE dig isåfall. För barn behöver bli sedda och bekräftade som människor. Inte för sitt yttre.
För mig är det inte viktigt att mina barn vet att de är fina. Jag vill att de ska veta att de är bra och duger.
ladydahmer.nu

Sara

Jag tycker ju att mina barn är finast i världen - och även om jag förstår vad du skriver och håller med om det, så kan jag inte censurera mig själv. Jag kan liksom inte hålla mig!
Sen kan jag jämföra lite med när jag växte upp med fantastiska föräldrar. De sa ofta att jag var söt och fin, alldeles oavsett om jag låg magsjuk eller om jag klätt mig fin för ett kalas. Och någonstans har det gett mig ett ”utseende-självförtroende”, och även om jag nu i vuxen ålder kan se att jag inte alls är supersnygg, så bryr jag mig liksom inte, för jag v e t ju att jag egentligen är det. Och jag tror att det kommer från att mina föräldrar gav mig så bra självkänsla. Naturligtvis på andra sätt än att säga att jag var söt! Men det följde liksom med. Svårt att förklara...

Svar: Klart man kan censurera sig! De gånger du tycker barnen är vidriga svin säger du ju inte det högt liksom. ;-)
Jag fick också mkt komplimanger som barn och tonåring och vuxen. Det har bara skapat en skev självbild där mitt värde ligger mkt i hur jag ser ut.
ladydahmer.nu

Lie

Jag håller med om det du skriver. Jag har själv barn, visserligen är hon bara 9 månader, med det ilar i mig varje gång människor runt om kommenterar med "åh så gullig", "fin hon är" etc. Hallå, hon är ingen sak! Får ångest av att tänka på hur det kommer bli sen när hon blir äldre. Har du förslag på hur man kan bemöta sådana kommentarer? Samt hur man på ett bra sätt kan ta upp med exv. släkt och vänner att man inte vill att sådana kommentarer ska flöda runt ungen?

Tack för att du finns och sprider din kunskap. Jag har lärt mig så mycket i mitt eget föräldraskap tack vara dig.

Emma Å

Vad tror du om att man pratar om att kläder är fina, har roliga effekter (dottern älskar vändbara paljetter på kläderna) eller är färgglada och liksom värderar kläderna positivt utan att blanda in henne?
Jag brukade ha både "kill"- och "tjej"-kläder till henne och det gick ju bra tills hon märkte att killarna på förskolan hade vissa kläder och tjejerna vissa. Hon vet att man får ha vilka kläder man vill oavsett om man är tjej eller kille, men hon ser ju vad hon ser såklart. Hon fyller snart 5.e Hon vill helst ha "vackra" kläder. (Hon brukar inte prata om att hon blir vacker. Jag tror inte att hennes pedagoger gör det heller som tur är). Jag försöker köpa tröjor som hon tycker om och sedan matcha dem med lite vad som helst så att det inte blir så "perfekt" matchat i a f.

Svar: Nej jag tror inte på det heller. Då lär man barnet att det är viktigt att ha fina kläder eller kläder som ger reaktioner.
ladydahmer.nu

Johanna H

Jag har tänkt så mycket på det här. Jag har en son som är tre år och säger aldrig ”vad fin du är i det plagget” eller ”vad fin du blev”, när någon annan säger nåt sånt så brukar jag svara med nåt i stil med ”man kan inte bli nåt man redan är” eller liknande. Dock säger jag att han är söt. För han är ett litet barn och små barn är per definition söta. Sen har ordet ”söt” två olika innebörder för mig, oftast använder jag det som en synonym till ”gullig” (typ när han tar hand om sin lillasyster på sex månader). Men det är så svårt tycker jag. Självklart tycker jag att mina barn är helt galet söta på alla sätt men jag är noga med att poängtera att det inte har med kläder eller yttre attribut att göra (de skulle knappast vara mindre söta om de hade annan hårfärg t ex).

Jag brukar tänka mer på att uppmuntra de sidor som kommer bidra till ett bättre samhälle, typ hur han är så omtänksam gentemot både syskonet och kompisarna, och det han aktivt visar att han tycker om. Han gillar klänning och nagellack t ex så då är det klart att vi ser till att han får ha det.

Ebba

Håller med! Har inga egna barn men vad svarar man om ett barn i ens närhet frågar Är jag fin? Typ ja och sen prata om något annat. Kanske kan bli svårt🤔

Kati

Det finns ju en anledning att vi på förskolan svarar lite "konstigt" när barnen säger att de har ny tröja eller så. "ja, den ser varm ut!" eller något liknande. Barnen vill ju att man SER dem. Så kan man prata en stund om ditten och datten, utan att så några frön. Förhoppningsvis

Emilie

Jag hade lite problem med min son ett tag, jag har alltid köpt väldigt färgglada enkla kläder men plötsligt skulle han ha HÄFTIGA kläder. Två tillfällen ville han vrångt inte gå till förskolan för hans kläder var inte häftiga.. inga lego-ninjas, ingen spindelman å ingen t-Rex.. dom stora barnen sa enligt honom att det var så, ohäftigt. Vid något senare tillfälle fick han välja en tröja på en affär och väl på förskolan skulle han visa den till alla. Mådde så dåligt av att se hur viktigt det var för honom.. och hur alla omkring gladeligen köpte häftiga kläder när jag berättat om hur han hade känt, och därefter öste över honom hur häftig han var. Så. Himla. Hemskt.

FT

Håller med dig till 100 %.
Fråga: vad ska man svara när ett barn visar upp sitt nya klädesplagg och väntar på kommentar? Min brorsdotter visade sina nya skor och jag svarade: "Ja, jag ser det" (hon sa - titta - nya skor! Och ville ha komplimang) hon blev skitsur på mig och ville inte prata med mig på en halvtimme...?

Svar: Haha en vanlig reaktion! Man kan kanske bemöta just det? Typ fråga "ville du att jag skulle säga att den var fin?" och sen prata om hur oviktigt det är vad andra tycker och hur oviktigt det är att vara just fin och att man tycker om varandra oavsett kläder och utseende?
ladydahmer.nu

Elin

Komplimanger är verkligen en "lätt väg" att gå. Det är kulturellt accepterat, du kan säga att tyllkjolen, t-shirten med enhörningen eller teckningen är fiiiin utan att anstränga dig. Vet att du (?) skrev någon gång att det är bättre att bemöta alla människor (inom rimlighetens gräns) med vad man känner när man ser de.

Tänker i FT:s exempel ovan så kan man ju säga: "Ja jag ser det! Vem har du fått de av? Är de sköna? Vad heter den färgen? Vilken är din favoritfärg?" osv i all oändlighet. Samma sak när man träffar älskade vänner man inte träffat på ett tag och den spontana känslan är att man vill vråla att de är fina, för att man känner sån enorm glädje av att se dem, få umgås med de! Jag har provat att börja säga just det: oj vad glad jag blir av att se dig! Vad kul att vi planerade in det här! osv.

Hanna

FT: när barn uppmärksammar mig på deras kläder(s utseende) brukar jag försöka styra det till att handla om funktion eller lyfta något särskilt. Är skorna sköna, du tycker ju om att springa är de bra att springa i, kan du visa mig? Oj, vad många kaniner på byxorna, ska vi räkna? Jag ser att det är ett lejon på din tröja, var bor lejonen? Tror du lejonet fryser nu när det är vinter.

Ibland nappar barnen och vi får en härlig diskussion, ibland ser jag besvikelsen och faktiskt förvåningen över att jag inte sa att de var fina/söta/coola. Då tänker jag att det jag just sa var extra viktigt för just det barnet

Marre

Minns en vecka vår familj var tillsammans med några andra vuxna. Vår dotter var då 3-4 år. VARJE gång hon hade på sig ett halsband, kjol, hårspänne, något blommigt/rosa/gulligt etc fick hon höra "vad fiiin du är!". Varje gång. Jag teg, knöt handen i fickan, tänkte " det är bara en vecka"... Efter detta frågade hon mig och min man i flera månaders tid "är jag fin nu?" när hon klätt sig och pyntat sig. Det skar verkligen i mig. Skulle den där förbannade utseendehetsen sätta sig redan?! Hon som alltid varit så obrydd om vad andra tyckt om hennes yttre. Vi försökte svara så neutralt som möjligt på hennes frågor, utan att vifta bort dem ("du är alltid fin" tex) och smyga in icke-utseenderelaterade finkomplimanger (tex "vad fint när du gjorde så med din lillebror"). Så småningom slutade hon tack och lov bry sig om vad andra tyckte om hennes utsseende. Jag hoppas hon får vara obrydd länge till...

Rebecka

Fantastiskt bra och intressant inlägg!

Bodil

Glad jag halkade in på din blogg. Fick mig att fundera över min egen dotters uppväxt. Kommer inte i håg så mycket snack om att hon var fin både från mig själv och andra, men jag själv brukade ofta säga till henne vad vacker hon var. För hon är väldigt vacker. Har förstått sen att hon nog inte förstod ordet vacker för det var inget hon tog till sig speciellt. När det gäller kläder fick hon ofta välja själv när hon blev större men oftast var det byxor som gällde. Däremot matade jag henne under hennes uppväxt med en tjej ska ta sig fram i samhället som en självständig person, tjäna sina egna pengar och ha koll på sin ekonomi, aldrig beroende av en man, få ett yrke hon trivs med. Så har det blivit, idag en självständig kvinna på 26 år som efter studier utomlands, jobbar utomlands, spelar fortfarande fotboll och bor ihop med en man. Så det här med kläder och utseende tror jag inte betyder så mycket i vuxen ålder om man ger dem stöd och fokuserar på vad som är viktigt här i livet. Dock ser jag ju hur utseendefixeringen breder ut sig och har man inte fått självförtroende undervägs är det lätt att hamna där tyvärr.

Elin

Jag har för vana att alltid tala om för små flickor att de är duktiga, och vad glad jag är att få träffa dem t ex. Jag är noga att inte vara ytligt positiv över saker som deras kläder/hår/utseende utan hur de är som människor. Sen kan jag säga: men gud vilka bra gummistövlar t ex. Vet inte om jag hjälper eller stjälper där, men som du skrev, ingen hade kanske sagt något om hon hade jeans och grön tröja, men får man inte säga något om utseendet OM hon har jeans och grön tröja heller eller hur tänker du där? Jag har inget minne av att man sa till oss att vi var "fina" osv när vi var små. Vi hade dock en uppväxt där vi mest var ute och lekte, ute på sjön eller i skogen. Gjorde saker, pysslade, sjöng, byggde. Ingen tog kort på oss hela tiden heller haha! :P men jag har jättebra självkänsla, trygg i mig själv och har bra självdistans.

Saran

I förlängningen så är det antagligen därför som många personer också tycker att det är viktigt att det är skillnad på pojkars och flickors kläder. Så att de vet hur det ska bemöta barnet. Oj vad fiiiiiin du är, eller oj vad cooooooool du är. Om de inte direkt kan se barnets kön så vet de inte vad de ska säga till barnet. Samma sak med vuxna. Eftersom många bemöter män och kvinnor olika så är det viktigt att direkt kunna avgöra kön för att kunna bestämma vilket beteende som ska användas. Kvinno-flickbemötande eller mans - pojkbemötande. Min son har långt hår och i neutrala kläder är det svårt för omgivningen att veta kön. Jag kan se hur vissa personer verkligen kämpar med att klura ut hur de ska bemöta honom. Osäkerheten i deras ögon. Rädslan att säga fel saker.

josephiinee.blogg.se

Ja det skadar. Jag vet att jag har läst mycket om detta när vi haft mer genusinriktade kurser/böcker i utbildningen men svårt att minnas ALLT man läst, tyvärr. Men generellt så lär sig barnen av oss, de läser av ansiktsuttryck/vad och hur vi säger något - liksom vad som förväntas från oss vuxna. Jag har märkt att många barn gärna visar det dem har på sig "titta" eller "jag har klänning" eller om det gäller teckningar m.m. Sen att vuxna säger coolt/häftigt till pojkar och fint, sött till flickor. Det händer och har hänt men jag kör ett mer interkulturellt förhållningssätt i mitt arbete och tänker ofta på hur jag säger något/vad mitt ansikte visar och sammanhang. Handlar det t.ex om uppmärksamhet så får man ju tänka på om det är pga att barnet alltid får höra hur fin den är och sånt eller grundar de sig i annat?
Intressant :)

Christina Walmstedt

Vi försöker inte göra en så stor grej av det. Dvs. varken hur han klär sig, ser ut eller ens vad han leker med. Min son får ha på sig precis de kläder han vill och känner för. Han vill inte ha tjejiga kläder, men leker däremot med dockor, bilar, lego etc. vi låter bara honom va helt enkelt, så får han själv bestämma vem han vill va/är.

www.christinawalmstedt.com

Chtistina Walmstedt

Vi låter vår son utvecklas till den han själv vill va. Dvs. vi låter honom klä sig och leka med precis vad han vill (så länge det inte är våld etc.) Jag håller med att man inte ska fokusera på deras utseende allt FÖR MYCKET, så att barnet tror att det är det enda som spelar någon roll. Men, visst kan jag ha sagt att vår son är söt någon gång. Han är ju gullig och söt. Det är ju rätt svårt att inte säga någonting någonsin tycker jag. Jag tror det är MYCKET värre att säga det motsatta istället då. Och fokusera mer på det. Dvs. Kommentera det yttre i en negativ klang, Typ att man är kraftigt byggd eller att man ser ut som en pojke, som jag fick höra när jag växte upp av en nära anhörig.

https://christinawalmstedt.com

Challizz

Är jag den enda som tycker att det känns lite extremt? Jag ser en extremt god grundtanke i detta/dessa inlägg, att inte indoktrinera barn in i könsroller osv, där är jag helt enig. Men varför inte från början lära barn att ALLA människor är fina, oavsett utseende, kläder, ålder, kroppstyp eller kön, och att en snäll person är en vacker person?
Jag ser som sagt en god grundtanke och välvilja, men varför så mycket fokus på klädesplagg och kommentarer om utseende just? Jag har själv inte barn, men jag hade önskat att alla redan från början - även som mycket små - skulle få peka ut kläder som DE själva tycker om och vill ha, oberoende av det biologiska/juridiska kön de fötts till. Om alla skulle göra så från början så tror jag att mycket av de här tragiska könsnormerna skulle dö ut. Jag tror att vi alla lägger för mycket fokus på vilka kläder som är pojkiga resp flickiga och ger barn - medvetet eller omedvetet - fel uppfattning av skönhet och finhet från början, och det kan handla om att man helt enkelt agerar av kärlek och välvilja men inte tänkt efter själv eller lever så som man själv uppfostrades. Om vi lär barn från mycket tidiga år att ALLA är vackra på sitt eget vis, så kommer nog barnen föra det vidare till sina barn och på lång sikt kanske många ideal skulle dö ut och göra mindre skada. Själv har jag alltid sett mig som lite av en pojkflicka, har aldrig tyckt om klänningar så mycket, men jag hade nog önskat att jag fått höra att jag var fin mer när jag var liten istället för tvärtom och alltid ha press på mig att vara duktig på allt och tro att det skulle ge mig mer respekt/värde.
Som sagt, det var bara lite tankar från min sida att jag delvis håller med, men inte helt och tycker om att diskutera saker i allmänhet. Men oavsett vad så tycker jag att det är bra att du törs stå för dina egna åsikter, vare sig någon håller med eller inte. Man måste ju kunna bolla tankar och diskutera som sagt och sakligt lägga fram huruvida man håller med någon eller ej. Hoppas du och dina barn får en fortsatt trevlig vecka!

Tess

Håller med helt och hållet! Har en son och märker att där är det "cool"-kommenterar som dyker upp :-/

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog