Könsrollerna kommer med klara förväntningar och de som inte klarar av att uppfylla dessa bestraffas
Eftersom att jag inte har nåt annat att skriva om just nu så tar jag upp ett gammalt ämne som aldrig slutar vara aktuellt.
 
Det här med könsroller. Vad kan hända om man uppfostrar barn till flickor och pojkar egentligen, undrar folk ibland, och redan i frågan så hör man ju hur galet det låter. Fostra till pojke eller flicka. Alltså inget man föds till utan något man blir och visst är det så till stor del.
 
För kvinnor innebär det att avlägsna det som egentligen är biologiskt och skapa sig en artificiell "kvinnlighet" som är så stark att det ses som ett aktivt ställningstagande (och manligt) att inte foga sig efter den. "Varför vill du se ut som en man?" får jag ofta höra som en reaktion på min medfödda, högst naturliga kvinnokropp. Är det inte helt galet egentligen? Kvinnlighet liksom manlighet skapas och formas och det är där problemet ligger.
 
Varför är det farligt med könsrollerKönsrollerna kommer med klara förväntningar och tuffa krav och de som inte klarar av eller vill uppfylla dessa bestraffas. Stereotyper tillåter bara en begränsad möjlighet, beroende på vad du har hängandes mellan benen.
 
Om du är en flicka så förväntas du se ut på samt ha specifika egenskaper. Du förväntas ha vissa intressen och en viss typ av personlighet och vice versa för pojkar. Vi förväntas vara motsatser. Nyckel och nyckelhål. Svart och vit. Yin och Yang. Och det lämnar väldigt lite rum för individualitet eller utforskande över gränserna oavsett hur tillåtande din omgivning är. Det spelar tyvärr ingen roll om mamma och pappa hejjar på; "du kan, du får!" när övriga samhället hejjar på högre med ett motsatt och mer hotfullt budskap: "var så här, annars....".
 
 
De flesta, oavsett hur öppensinniga de är, upplever att det är en skillnad mellan pojkar och flickor och ja, det kanske det är, men problemet är inte i vilka skillnader som möjligtvis existerar utan i hur vi bemöter dem och resonerar utifrån dem. (nu talar jag om biologiska, för de sociala blir ju starkare ju äldre vi blir)
 
Tror vi att det är en skillnad så kommer vi agera utifrån det. Antingen genom att kompensera men tyvärr oftare genom att resignera; "pojkar ÄR ju si och flickor ÄR ju så" och så används det som en ursäkt för att fortsätta köna istället för att se det som en möjlighet att kompensera och utveckla.
 
Men om det nu ÄR så att pojkar är lite bråkigare och våldsammare, borde vi inte då lägga lite extra krut på att motarbeta det då?
 
Barn fattar snabbt. Om vi kan träna hundar att hitta bomber, förstå då vilken kapacitet som ligger i människan. Barn lär sig tidigt vilka roller som gäller. De lär sig av sina föräldrar och familj, av vänner och bekanta, av lärare och främlingar, av skolkamrater. De lär sig av vår kultur, TV, böcker, musik, leksaker, lekar, tidningar och annan media.
 
De socialiseras helt enkelt och i takt med att de växer upp så adopterar de beteenden som belönas, genom kärlek, positiv uppmärksamhet, bekräftelse. De lär sig att undvika eller dölja beteenden som bestraffas, t.ex genom skambeläggande, skuld, hån, retande, negativt kommenterande osv. Ofta är detta väldigt subtilt, t.ex genom röstlägen, kroppsspråk, blickar.
 
De lär sig genom att iaktta, genom sina egna erfarenheter men också genom andras. Vid treårsåldern har de flesta stenhård koll på vad som gäller, vilka kläder de får ha, vilka leksaker de får leka med, vilka egenskaper de ska ha och eftersträva. Tre år.
 
Det tåls att tänka på, eller hur?
 
 
 
Liz

Det här med att lära hundar hitta bomber är en lite svår jämförelse - det går just eftersom man maxar deras medfödda potential, och långt ifrån alla hundraser går att skola till vadsomhelst, just iom att de biologiska förutsättningarna gör det så mycket svårare att träna/träna bort vissa egenskaper och intressen (ex. afghanhundar reagerar mycket snabbare & kraftigare på visuell stimuli än på ljud pga hundratals år av selektiv avel på individer som jagar med ögonen). Hundjämförelsen är snarare ett argument för att bejaka medfödd potential exvis flickors moderlighet osv. vilket jag personligen inte ser något större fel i per se men som få önskar vore det enda alternativet för alla flickor. Lika lite som de flesta av på kompensatorisk pedagogik som självändamål.
Just där är det viktigt anser jag att syna den bestraffning som faktiskt sker och som jag har levt med en stor del av mitt liv när man som flicka/kvinna vägrar skriva under på den moderna kvinnorollen som verkar vara framtagen ur kompensatoriska ambitioner mer än något annat. En flicka som brottas är cool och stark och heja heja guu va tuff hon är! Men hon som vill sitta & sy i ett hörn måste räddas, uppmuntras att ta för sig mm.
Om vi nu måste motarbeta bråkiga pojkar, varför kan vi inte motarbeta bråk punkt?
Helst ser jag ett erkännande av de medfödda, väl belagda och välreplikerade könsskillnaderna mellan män och kvinnor som utgångspunkt för en individanpassad uppfostran som strävar efter att maximera. varje individs potential och undvika fallgroparna. Att erkänna ex högre driv till fysisk konkurrens blsnd pojkar är första steget att omvandla det till något konstruktivt.

A

Folk blandar oftast ihop kvinnlighet/manlighet med femininitet/maskulinitet. Alla kvinnor är kvinnliga, alla män är manliga. Det är något vi bara är på samma sätt som att alla människor är mänskliga. Femininitet och maskulinitet däremot är något vi GÖR. En aktiv handling vi måste vara medvetna om att vi gör. Det har inget med kön att göra eftersom män kan göra femininitet också och ibland till och med göra den bättre än kvinnor. Kvinnor kan också göra maskulinitet. Dragqueens är mer feminina än biologiska kvinnor och butchflator är mer maskulina än biologiska män. Femininitet och maskulinitet är således något vi kan välja eller välja bort. Alltså är det konstgjort. Antingen genom att vi medvetet spelar dessa roller själva för att vi vill eller att omgivningen tvingar oss att göra det.

Detta får mig osökt att tänka på transsexuella. Om vi levde i ett samhälle där kön och framförallt könsattribut var helt irrelevanta. Dvs där ingen brydde sig om du såg ut, betedde dig och levde "maskulint" eller "feminint", hade lika många människor ens tänkt tanken på att ta hormoner och operera sig? Eller är många transsexuella en produkt av vårt könsfixerade samhälle där man måste vara antingen eller med diverse tillhörande attribut? De flesta transsexuella väljer ju faktiskt att inte operera sina könsorgan. Alltså är det viktigaste inte att ändra sitt KÖN utan att ändra de könsattribut som är synliga för omgivningen så att man blir bemött som det kön man byter till. Hade ingen bemött oss utifrån kön utan bara utifrån oss som individer, hade lika många bytt sitt kön då?

Linda

Liz-behovet av att motarbeta bråkiga pojkar ör ju eftersom pojkar är överrepresenterade av att bråka! Flickor bråkar ju också men inte alls i samma grad, pojkar som bråkar är ju ”normalt” medan flickor som bråkar ses som extra bråkiga. Min 4åriga flicka vill inte längre gå till förskolan pga två bråkiga pojkar. Har svårt att se hur det motsatta skulle tas emot.

En annan Jennie

Liz: Jag vet inte exakt vad du menar med den moderna kvinnorollen, men min upplevelse är inte att jag har premierats för att jag har bråkat, protesterat, diskuterats och varit högljud. Jag har aldrig setts som tuff och blivit beundrad. Om jag får spekulera så tror jag inte att jag är snygg nog alternativt gör mig snygg nog (alltså med hjälp av smink och kläder ser till att jag är så attraktiv som möjligt utifrån normen). Jag kan tänka mig att en tjej/kvinna som jobbar med det och samtidigt är lagom bråkig och tar plats beundras. Mitt bråkande , framförallt om det handlar om mina eller andra kvinnors rättigheter (när jag var ett barn handlade det mycket om att inte flytta på sig när killarna skulle vara först och ta min eller andras plats), sågs bara som ett problem.

Jag vill inte säga att du inte har fått problem med ditt naturliga sätt att vara. Jag vill bara mena att mitt sätt att vara inte har varit okej heller. Så det känns i vanlig ordning som att mallen är snäv. Att som jag uppfattar det att du förelår, förutsätta att pojkar/män har högre driv och konkurrens får det att vända sig i magen på mig. Det skulle innebära att sådana flickor/kvinnor som mig skulle få det ändå svårare att vara sig själva.

Idag är jag fortfarande en person som blir arg och säger ifrån och ibland bråka för min och andras rätt men samtidigt ger det mig ganska mycket ångest och skam. Jag är övertygad om att det beror på att jag som barn fick lära mig att detta beteendet var fel eftersom jag var flicka. Alltså inte, "det är inte okej att slåss, man ska vara snäll" (jag är väldigt snäll!) utan "sådär får inte DU göra". Jag förstod ju att det var för att jag var flicka eftersom jag såg själv att pojkarna inte fick tillrättavisningar för BETYDLIGT värre beteenden. Jag fick alltså lära mig att det är inte okej att stå upp för sig själv (eller andra), samt att mina åsikter inte var lika betydelsefulla (eftersom jag blev tystad i högre utsträckning när jag ifrågasatta).

Linnea

Alltid alltid alltid ett relevant och viktigt ämne att skriva om!

michaela

Klockrent Lady Dahmer som alltid

Helena

Älskar illustrationen! Är det du som har gjort den? Skulle vilja dela den så vill ange upphov rätt :-)

Svar: nix! minns ej vem det var dock.
ladydahmer.nu

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog