Livet är orättvist och jag drog vinstlotten
Alltså gud vilken vändning livet tog ändå? Tänk att det hade jag aldrig kunnat drömma om ens i min vilda fantasi. Ibland måste jag nypa mig själv. Och jag tänker på alla som högt och provocerat liksom kastar det i mitt ansikte att jag lever på min man, att jag bara sitter på min rumpa och får och får och får och så tänker jag på var jag kommer ifrån. 
 
Jag behöver inte dra den tradiga snyftisen om den fattiga flickan från förorten, ni är nog ganska trött på henne och den delen av mig är ju ett minne blott. Men många kanske inte vet hur vi hamnade här, hur jag och Oskar hamnade här alltså. Och hur det så lätt kunnat bli annorlunda. 
 
När jag och Oskar blev tillsammans 2003 så hade han ganska precis blivit arbetslös. Jag hade precis dumpat mitt våldsamma ex och Oskar hade förlorat sitt första jobb. Företaget han jobbade för gick i konkurs och han lämnade Stockholm, åkte hem till mig, vi blev tillsammans på allvar och återvände först när vi båda kommit överrens om att flytta dit tillsammans. Det var så det började. 
 

 
Men tillbaka till början. Vi levde på soc ett tag i Hudiksvall innan vi flyttade till Stockholm (Jag hade levt på soc i nästan exakt tio år innan Oskar rullade in i bilden). Jag, Oskar och min dobermann Idefix. Väl där fick Oskar ett jobb på sina bröders företag. Avalanche hette det.
 
Vi hade bara varit tillsammans i tre månader men hunnit förlova oss på en sten i skogen under midsommarafton. 
 
 
(Jag och hunden nere i "verkstan" i Delsbo, den del vi bodde i med fuktskadat tak, ingen värme eller vatten, när vi hälsade på Oskars föräldrar och som sedan byggdes om till det ni ser nu på bilder när vi är där.)
 
Han hade en löjlig lön (16000 brutto) och vi bodde i en sunkig tvåa på Brännkyrkagatan i Zinkensdamm. Sovrummet använde vi inte för det var täckt med mögel så pass att tapeterna hade lossnat från väggarna. I badrummet växte det svamp under badkaret, överallt var linoliumgolven ruttna och putsen på väggarna ramlade av.
 
Men fy fan vad mysigt det. Ja, alltså inte mögelrummet och de ruttna golven men livet. Vi lyxade till det med varsin veggierulle nere på korvkiosken och en varsin cola varje kväll och tyckte att vi var rika. Det var drömmen. Helvete vad vi var lyckliga
 
 
 
Det tog ett tag innan jag fick jobb. Tricket var att sluta använda mitt invandrarnamn och istället kalla mig Blomberg. Vilken skillnad?! Från att alltid söka jobb och aldrig få en chans blev jag plötsligt kallad på intervjuer. Jag började jobba deltid med autistiska barn och sen fick jag till slut heltidsjobb på förskola.
 
Vi fattade att vi inte riktigt kunde bo som vi gjorde, men alla lägenheter till salu var dyrare än vi hade råd med. Och i Stockholm finns inget att hyra. Men till slut ramlade vi på ett nybygge med önsketänkande kostnad och skrev skräckslagna på kontrakt. En trea för 1.2 miljoner men handpenningen fick vi spara ihop själva. Och det gjorde vi. 
 
Under lite mer än ett år så jobbade vi  och lade undan nästan varenda krona. Vi levde på tomatkross och makaroner och det gick det med. (Herregud det var ju lyx jämfört med vad jag levt på innan) 
 
 

(Där står jag!) 
 
Sen kunde vi äntligen flytta in i vårt första EGNA hem. Tomt på möbler visserligen men vi var ju ganska bra på det där att spara och vi hade två löner och inga barn, inga ansvar, inga worries.
 
 
 
Så vi fortsatte jobba och fortsatte spara. Det var typ det vi gjorde. Vi jobbade och sparade till bröllopet och till ringar. Vi jobbade och sparade sparade till möbler och fyllde hemmet. Vi jobbade och sparade till fina onödiga saker. Vi jobbade och sparade och skapade ett liv. Och så blev jag till slut gravid också. 
 
När N kom förlorade jag mitt jobb och blev arbetslös igen så att säga. T kom två år senare och då hade jag redan börjat blogga och då tänkte vi att nu bygger vi livet så här. Alla tankar på att dela lika på föräldraledigheten bytte vi bort för möjligheten att bygga mot en annan dröm. 
 
 
Kolla vad fint det var!
 
Ni minns kanske hur mycket ösch det var i kommentarsfältet kring det här att jag var hemma. Och jag sa att vi drömde om ett hus och en trädgård och att om Oskar jobbade tillräckligt så kanske det skulle kunna bli verklighet. Vi hade ju förutsättningarna för det. Och vi fantiserade om en tillvaro där Oskar skulle kunna jobba hemifrån, men det trodde vi aldrig skulle ske. Så han jobbade mer och jag jobbade mindre och sen köpte vi det där huset för ett lån vi aldrig kunnat få om inte Oskar jobbat på Avalanche. 
 
 
(Första bilden vi tog när vi precis lassat in sista flyttlådan i nya huset)
 
 
Och sen blev Oskar delägare (hurra!) på det där nästan första jobbet han haft och äntligen liksom, så ja nu sitter vi här, femton år senare och Oskar har byggt ett eget kontor på tomten och kan äntligen jobba hemifrån på heltid. 
 
Nu är vi här. Jäklar vilken resa och jäklar vilken tur jag, eller vi har haft. 
 
 
 
Jenny

Förstår inte varför det anses vara mindre feministiskt och jämlikt att du tar chansen att arbeta med feministiska frågor än att du arbetar någon annanstans...själv är jag tacksam att du och fler med dig har tid, ork och lust att driva dessa frågor för jag känner inte att jag som arbetar heltid och är ensamstående mamma till ett barn med bland annat autism har det. Och att kunna lägga tid på att uppfostra trygga empatiska barn är ju lika härligt! Heja dig! Skulle lätt kunna bli "hemmafru" och engagera mig i frivilligarbete om jag träffar en man som uppskattar sitt jobb och vi trivs med den uppdelningen. Jag gillar mitt jobb men brinner inte för det så vad bevisar det att jag i så fall fortsätter stressa?

Tror inte att de som alltid har haft det gott ställt kan förstå hur det är att oroa sig för mat och hyra, att behöva vända på varje krona och inte kunna spara ens en krona till oförutsedda utgifter. Är själv tacksam för att ha den erfarenheten även om jag inte önskar någon att behöva uppleva det. Att kunna köpa vinterskor när de gamla går sönder oavsett tid i månaden och att till exempel inte alltid vara hänvisad till billighetsmärket i affären, den känslan uppskattar jag varje gång.

Hanna Karlsson

Vad fint att få läsa om er resa så här från ingenting till det ni har nu. Inspirerande!

D

Fastnade på andra bilden, huvudet och armen på sängen 🙈🤣

BIbbi

Jo, jag som läst och hört dig ett tag visste ju en del av det men det var kul att se och höra lite mer.
Ni har kämpat jäkligt bra och, misstänker jag, haft en del tur också med Oscars jobb.
Massor med kramar till dig och din fina familj <3 <3 <3

Jennie

Vad fint att du delar detta, blir jätteinspirerad fastän mitt liv och mina drömmar ser något annorlunda ut.

Åsa Gullberg

Kram till er och njut😊

Anonym

Finns inget orättvist i din historia vad jag kan se. Alla individer i en fri marknadsekonomi på kapitalistisk grund har samma chans som du och Oskar tagit vara på. Att finna och göra karriär i en för tiden extremt inkomstbringande nisch, dataspel-branchen, och sen byggt er dröm på den ekonomiska grunden. Egentligen inget märkvärdigt alls utan nåt många här gjort. En klassresa som landat i första klass. Politiskt så är detta dock inget prioriterat utan ur ett samhällsperspektiv handlar det om att få folk överhuvudtaget med på tåget. Att gå från bidragsberoende till självförsörjande via huvudsakligen lönearbete. Det är där dom verkliga vinstlotterna finns.

Svar: nej alla har inte samma chans. Alla har inte samma förutsättningar. Oskar har haft gott om kapital, framför allt kulturellt och socialt. Hans pappa kunde ge honom datorer när han var liten så han kunde lära sig göra spel (samt uppmuntrades mycket av sina föräldrar och bröder) och sen hade han rätt kontakter för att ta sig in i branchen. Jag hade inte samma möjlighet när jag växte upp. Min klassresa var möjlig för att jag träffade rätt kille. Jag hade lika gärna kunnat gifta mig med Kenta i harmånger som jobbar på hiab och varit fast där.
ladydahmer.nu

Anonym

Oscar må ha fått mycket gratis via sin uppväxt men man kan ju också välja göra karriär, utbilda sig, i nåt man tror ha framtiden för sig. Och den möjligheten står öppen för alla. Vinstlotten ni har dragit är väl då snarare att spelbranchen blivit så het. Och inte att Oscar är något unikum med särskilda sociala kapitalfördelar. För övrigt finns andra branscher man kan bli vinnare i. Du kanske hade otur som träffade Oscar för om inte det skett så kanske du träffat en aktiemäklarsnubbe som tjänat 10ggr så mycket som Oscar. Eller ett fotbollsproffs. Fast även här är väl den verkliga vinstlotten att träffa nån överhuvudtaget.

Svar: Haha. Nja va. Oskar har aldrig tvivlat på att han kan bli nåt. Jag hade inte ens den tanken i huvudet, det fanns inte i min verklighet eftersom att jag växt upp annorlunda med helt andra förutsättningar. Det är inte en slump att man ofta går i sina föräldrars fotspår. Det sociala arvet är verkligt och det ekonomiska, sociala och kulturella kapitalet är det som banar vägen (eller står i vägen)
ladydahmer.nu

S

Jag tycker det där med socialt och kulturellt kapital är så viktigt och sant. Tänk om någon hade sagt till min sambo när han var 15 "Du som är duktig på matte, teknik och fysik ska väl välja natur till gymnasiet istället för yrkesförberedande". Men det fanns liksom inte i hans värld, han kände i princip ingen som pluggat på universitetet och ingen av hans vänner planerade att plugga vidare. Sorgligt på ett sätt, även om han trivs bra med sitt jobb.

Hanna

Jag fattar inte riktigt poängen med det här inlägget. Att poängtera att samhället är ojämlikt och att vissa tjänar på det?
Du vet ju hur det ligger till, för du har skrivit om det i andra inlägg och även här i vissa kommentarsvar där du poängterar att det inte är en slump. Varför då framställa det som en "vinstlott"? Tycker detta har upprepats lite för många gånger, med prat om tex tacksamhet etc som tjänar till... vadå? Förstår inte hur man kan vara tacksam över att det finns ett klassamhälle.

Tycker mest att det är märkligt eftersom jag vet att du också är vänster, samtidigt så går dessa inlägg ofta stick i stäv med detta. Om något så är det ju otroligt sorgligt att ni hade en så usel hyresvärd, och att inget gjordes för att förbättra standarden. Att rasismen är så utbredd vid jobbsökande. Ja, jag vet att du vet och håller med om detta, men just därför förstår jag oftast inte fokuset på att ni jobbat så hårt och fått det så himla bra. Jag menar inte att man ska gå runt och känna skuld och skam för sitt liv, men man kan ta det mer för vad det är: pga ekonomiska strukturer tillåts vissa att tjäna ofantligt mycket pengar och pga den förda politiken de senaste åren har de som har pengar fått otroliga fördelar genom skattelättnader, ränteavdrag etc. Det betyder inte att man själv inte jobbat hårt, men som du själv skrivit tidigare så har många jobbat lika hårt och hårdare utan att få ut ett jota.

Sedan förstår jag också glädjen man kan känna över att ha fått det bättre, och vill egentligen inte ta ifrån dig den. Men din historia blir ju tyvärr en i mängden av "egen lyckas smed"-berättelser vi matas med nuförtiden, vilket onekligen ger en bitter eftersmak. Det är väl i den kontexten jag blir oförstående, inte pga dina personliga känslor utan för att du skriver in dig i samma liberala narrativ som högern älskar.

Svar: Vet inte riktigt hur du läser, men ingenstans skriver jag att vi jobbat för detta, alltså att vi fått detta för att vi jobbat hårt. Tvärtom skriver jag att vi har haft tur. TUR. Klart som fan det är en vinstlott! Livet är ett lotteri och slumpen avgör. Inte medvetna val eller arbetsförmåga. (att jag skriver att vi jobbade och sparade betyder inte att alla kan göra precis så) Precis det jag alltid skriver. (Och det kan man vara jävligt tacksam för)

----
Sen har inte inlägget nån "poäng", behöver det ha det? Kan jag inte få skriva lite leffe-inlägg ibland eller behöver allt ha en viktig mening poäng eller budskap?
ladydahmer.nu

Hanna

Men vänta nu. I svaret till kommentaren ovanför min skriver du att det inte är en slump, utan att det är socioekonomiska faktorer som avgör. Hur menar du att det är ett lotteri ändå?

I inlägget skriver du upprepade gånger att ni jobbat och sparat. Då blir det svårt att inte läsa det som att du menar att det är pga detta ni har det ni nu har. Speciellt som du inte lyfter fram någon annan orsak.

Sedan beror det väl på hur man ser det. Jag kategoriserar det inte som tur att, när man kommer från en medelklasstillvaro (som jag ändå uppfattat att Oskar kommit från), ha syskon/närstående som kan ge en ett jobb som har potential att bli väldigt välbetalt. Jag kan hålla med dig om att du hade tur som blev ihop med Oskar, under andra omständigheter hade ni kanske inte träffats alls.

Min kritik mot tacksamhet handlar om att mycket av det som medelklassen ges, får de på bekostnad av andra. Därför ser jag inte direkt någon anledning till att känna tacksamhet. Speciellt när vi lever i en period rent politiskt där medelklassen fått det bättre genom högerpolitiska beslut. Jag läser ditt inlägg i en kontext där jag uppfattar att det är väldigt många som skriver om liknande liv, samtidigt som man poängterar just tacksamheten över detta. Det finns ju en väldigt stark tacksamhetstrend som hör ihop med typ yoga/mindfullness/wellness, som mestadels verkar praktiseras av någon slags medveten medelklass. Ju mer jag läser den typen av texter desto mindre förstår jag vad det är man är tacksam över, eller vad tacksamheten har för syfte. Ofta (och nu menar jag generellt och inte ditt inlägg specifikt) verkar det spela rollen att poängtera hur "medveten" man är om sina privilegier, samtidigt som man gärna skördar frukterna av dessa. Så förstår du kanske varifrån jag kommer med min kritik.

Självklart behöver inte alla inlägg ha en poäng. Men i det här fallet uppfattar jag att inlägget ändå får det, just på grund av kontexten. Att det du skriver inte är isolerat från vad andra skriver om just eftersom det går i linje med olika trender som finns i samhället. Då hamnar istället ditt inlägg, om än oavsiktligen, i samma kategori som andras berättelser om vilken "tur" man haft, när man egentligen bara kommit från rätt bakgrund. Det tycker jag att man ska vara medveten om.

Svar: Det är ingen slump att man går i sina föräldrars fotspår pga ingen slump att människor med mindre kapital också har mindre möjligheter. Hade det varit en slump så hade ju bakgrund, kapital och socioekonomiska faktorer inte haft nåt med saken att göra utan det hade varit jämt fördelat hur det gick för barnen till arbetarklassen vs medel och överklassen. Säger du emot det?

Vad som är en slump är vem man föds som och vilken klass, land, förälder man hamnar hos. Sen kan man ha tur eller otur beroende på vad man utöver det drabbas av. Jag har svårt att tro att du behöver en förklaring på vad jag menar och tror mer att du argumenterar för sakens skull. Speciellt om du pratar om kontext dvs i sammanhanget min blogg och det jag annars skriver mkt om.

Sen så ser vi på saken olika. Jag tycker att jag haft tur. Jag tycker Oskar haft tur också men är ej förvånad (dvs ej en slump) att han som barn till övre medelklassföräldrar med massvis av kapital också lyckats. Och jag är tacksam och GLAD för att mitt liv ser ut så här nu när det lika gärna kunnat fortsätta i samma spår dvs fortsatt bidragsberoende, fattigdom och arbetslöshet. Du får tycka det är dumt av mig men jag anser inte att tacksamhet är ett problem alls.
ladydahmer.nu

FT

Det är ju jättehärligt att ni kommit dit ni kommit. Sen blir jag inte så pepp direkt då det blir lite som att de som inte kommer från sådan bakgrund måste gifta sig till det, något annat finns inte? Saker kommer sällan serverade på silverfat (om man inte är född rik kanske) men jag föredrar ju bilden av att alla kan även om jag fattar att vissa har det svårare.

Svar: För mig fanns det inget annat men klart det finns folk som kravlar sig upp på egen hand! Men jag tror det är ovanligt.
ladydahmer.nu

Mösstanten

Det är inte säkert att man orkar själv. Så det är väl turen i det här - att du träffade din man. Sedan har ni ju jobbat och sparat och ordnat er ett fint liv. Och det är väl så att enbart tur hjälper inte. Man behöver tur. Att finnas på rätt ställe vid rätt tidpunkt till exempel, men man måste kunna ta vara på möjligheterna och jobba för att de ska dyka upp. Båda behövs i livet.

Anonym

Kommer du nu att flytta till den kvinnoby du skrivit om förut? Nu har du pengar till det.

Svar: Nej jag har inga planer på att lämna min familj och mitt hem
ladydahmer.nu

Anonym

Förvånande obildat av dig LD som inte greppat det här med klassresa. Massor av svenskar har gjort den. Läs lite nutidshistoria och alla berättelser som rika framstående svenskar gör om sin fattiga barndom. Kryllar av dem bland politiker och inom fackföreningsrörelsen. Bland Journalister och mediefolk. Författare och egenföretagare. Ojojoj vilken tur Ingvar Kamprad måste haft...tex. Ingenjörer och civilekonomer har också en betydande andel fattighjon inom sig. Jag talar här om historian när Sverige lyfte sig ur pissrännan och blev ett rikt land. Vi hade en del tur, tex mycket järnmalm när Europa låg i ruiner, men anledningen till att det gick så bra var att vi jobba hårt för att kollektivt höja vår levnadsstandard. Och lika är det för dig och Oskar. Ni har haft en del tur men den verkliga anledningen till att ni nu är där ni vill vara är att ni haft en vision av vad ni vill och jobbat hårt för att nå den. Grattis men det är fan ingen vinstlott. Det är livet med lite flyt i välfärdsstaten som bildats med lite flyt i en kapitalistisk marknadsekonomi. Ungefär så och inget be om ursäkt för.

Svar: Klart klassresor är möjliga och sker hela tiden. Men majoriteten av världens befolkning byter inte klass. Och en del behöver inte eftersom att de föds in i rätt klass. Vilket alltså har noll med vision och arbete att göra.
ladydahmer.nu

Linn

Tack för berättelsen, inser att jag följt sååå lång tid av resan, 11 år. Galet.
Älskar fortfarande sättet du skriver på!

REBECKA

Vad jag kan läsa av texten så har ni ju kämpat för där ni är idag. Utan de första sparandena hade ni inte kunnat köpa er första lgh. Sen är de alltid bra att ha kontkater i arbetlivet. Min sambo hade prao i skolan på en verkstad och där fick han jobb efter. Han hade redan jobbet klart när han tog studenten. Han "slapp" lumpen pågrund utav att han hade fast arbete redan. Han var på mönsting och blev inskriven men då han inte hamnade där han var intresserad så fick han ett frikort för jobbet skull.
Jag själv är uppväxt med knaper ekonomi och jag är fast bestämd att ge mina barn de jag inte fått. Jag jobbar som undersköterska inom äldreomsorgen = dåligt betalt.
Jag har inget körkort för jag prioriterat annat i livet.
Men när jag var 30 så hade vi möjlighet att köpa vårt hus.
Jag är 2 barns mamma och var den första i min syskonskara som hade fast jobb och hus.
Jag är där jag vill vara i livet. Jag jobbar med de jag tycker om, jag har 2 barn som älskar mig för den jag är. En sambo sedan 18 år tillbaka. De enda som egentligen saknas är körkort men jag känner inget behov av de, annars hade jag tagit de för längesedan.
Jag har inget perfekt liv fullt av pengar men jag har ändå ett bra liv.

Louise

Du pratar alltid om att du har glidit på ett bananskal. Man kan ju tro att du gjorde noll och sen kom din man med massa pengar och villa där du fick flytta in och lata dig.
Här visar det sig att du har jobbat och tillsammans med honom byggt upp, sparat och varit en drivkraft och partner.
Låter rimligt att du är där du är idag. Skäms inte, herregud.

Svar: Jag tänker att jag haft tur i det lilla. Klarat mig fast jag varit fattig. Haft andra som hjälpt ekonomiskt. Fixat svartjobb som gett extra. Haft en bra soc-kärring som inte krävde för mkt, fick gå vidare till gymnasiet trots att jag ej klarade grundskolan (för att lärarna trodde på mig), kommit undan med skolk och fått höga betyg i vissa ämnen, alltid löst sig i sista sekund med olika saker osv.
ladydahmer.nu

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog