Ska barn med diagnoser aldrig få känna konsekvenserna av sitt beteende?
Asså förlåt nu om jag låter dömande, men jag är med i en npf/adhd-föräldragrupp (pga har själv adhd och misstänker att ett av mina barn har det) och blir snart galen av alla jävla flata föräldrar som ba ”oj ja lilla Gösta slog sönder sin nya dator/tv så nu blir det att spara till ny!” Eller ”jaha nu handlade sonen grejer på onlinespel för femtusen kronor. Matbudgeten upp i rök! Inte första gången han gjort så!”
 
Och om nån ba ”ska det inte bli konsekvenser?” så ba "HAN SAKNAR INPULSKONTROLL LILLA GUBBEN inte hans fel så sluta döm!"
 
Asså förlåt igen men fattar man inte att man gör barnen en jävla björntjänst? HERREGUD TA BORT MOBILEN FRÅN KALLE OM HAN INTE KLARAR AV DEN! 
 
Det är ju en sak att inte skälla och bli för arg på ett barn som har svårt med impulser eller känslorna. Det ska man såklart inte. Men att liksom se konsekvenser som elaka? Vad gör man om man inte har råd med en ny tv? Och hur många gånger ska man köpa nytt? Och ska man verkligen ta familjens budget till det?
 
Barnet blir kanske ledsen för att hen inte har en tv mer men då får man väl trösta och prata och vara nära och lågaffektiv ändå? (för när man fuckat upp behöver man ju kärlek och stöd!) Men utan att köpa nytt. Utan att låta barnet behålla mobilen. Och så vidare. Det finns ju fler lägen än att skälla/straffa och belöna. 
 
Sen kanske vissa tycker att ångesten och skammen barnet känner efteråt är straff nog (det är det ju också såklart, m en den typen av skam är nyttig skam. Det är iallafall jag övertygad om) men till att börja med så snackar jag inte om straff (dåligt buuuu) utan om att handlingar har naturliga konsekvenser och en naturlig konsekvens av att t.ex slå sina vänner eller ta sönder sin dator är att vännerna inte kommer fortsätta vilja leka och att datorn inte finns mer.
 
(alltså inte tilldelade "konsekvenser" dvs straff fast med andra ord för att föräldrar inte vill kännas vid att det de gör är straffar) 
 
Jag har också adhd och som barn hade jag mycket problem med aggression och ilska. Jag var utåtagerande OCH självskadade. Och jag tog jag sönder massa saker för min mamma. Massa! Även mina egna saker. Och så blev jag skitledsen efteråt. Mamma hade inte råd att handla nytt då. Tog jag sönder en fin grej så var den sönder sen. Inget nytt. Inget mer.
 
Bara en känsla av tomhet som överskyggade den där känslan av omedelbar tillfredsställelse man får av att se nåt gå i tusen bitar när man är riktigt arg. 
 
Droppen var när jag var kanske fjorton och tog sönder en fin kristallask som mamma gett mig och jag älskade. Som jag grät efteråt. Försökte laga. Men sen tog jag aldrig sönder nåt mer igen. Barn KAN lära sig hantera impuserna även om de har en diagnos som försvårar. De behöver få möjligheten att lära sig detta. Sen får man såklart ha förståelse för att det kan gå trögt och ta tid. 
 
Men om de aldrig får känna av sina handlingar så kommer de heller aldrig ha nån anledning att försöka.  Och det tycker jag är mycket elakare. 
 
(Sen säger jag inte att bara för att jaaaaaag var så här som barn så ska alla barn vara som jag, så menar jag såklart inte, men det här provocerar mig så in åt helvete.)
Karin

Ojojoj, nu kommer du få alla npfmorsor på dig Lady!!

Svar: antagligen. Men jag är ju en själv så TF TF TF (pilutta osv)
ladydahmer.nu

Janni

En fråga- har du läst litteratur om npf eller gått kurser om det eller baserar du dina åsikter på din egen erfarenhet? Vi "NPF-morsor" har ofta gått både kurser och läst om forskning inom området så ett tips till dig är att läsa mer om olika funktionsvariationer och sen komma med mer genomtänkta teorier 😉

Svar: Jag har adhd själv. Känner väl ej att jag behöver läsa teorier om det även om jag har läst mkt om det sen jag själv fick min diagnos. Men övrigt så har jag jobbat med barn som har autism i flera år innan jag själv fick barn.
ladydahmer.nu

Nina

Så himla viktiga poänger. Det finns fler lägen än bestraffning och belöning, AMEN! Att inte lära barn samband mellan sitt eget beteende och vad som händer omkring en (andra barn vill inte vara med dig om du säger elaka saker, slår du sönder något är det trasigt sedan osv.) gör det så himla mycket svårare för ett barn (blivande vuxen) att fungera med andra i livet senare. En hinner förstöra så mycket för sig själv om en skall lära sig det på egen hand längs vägen.
Sedan är det en balansgång som jag tycker är svår. Hur mycket "såhär ser livet ut och nu får vi deala med det" och hur mycket "livet är tillräckligt tufft för dig med svårigheter, så vi får göra lite anpassningar så livet åtminstone känns hanterbart".

Lisa

"Nyttig skam" är det bästa uttrycket jag läst. Detta är klockrent!!

Malin

Jag är själv npf-förälder, utbildad förskollärare och snart även specialpedagog och jag håller helt med. I livet är det ju så, att ett agerande resulterar i konsekvenser. (Alltså inte straff utan precis som du skriver naturliga följder av ett beteende) Det är ju en hinlansorg och skam för min tioåring när impulserna tar över men när affekten är över pratar vi. Och pratar. Och pratar lite mer. Om vad som hände, varför och hur vi ska göra nästa gång. Mitt barns npf-diagnos har vi valt att se som en FÖRKLARING till saker som kan ske, men inte en BORTFÖRKLARING. Det är en ganska stor skillnad i min mening.

Fillifjonkan

Jag tycker att du har en poäng i det. Jag fattar att det är en het potatis, men jag tror inte att vuxenvärlden gör barnen någon tjänst i det långa loppet. Jag har själv inga barn med funktionsvariationer men är i andra änden av det hela. I min yngstas klass går det 4 barn med 'diagnoser' som skapar mkt turbulens i klassen. Mitt barn har upprepade gånger blivit illa behandlad/slagen av ett av dessa barn och jag råkade komma till fritids för att hämta när en i en lång rad av sådana 'incidenter' hade skett. Min son var enormt ledsen och uppgiven och fattade inte alls varför den andra slog honom och började själv ta på sig skulden, kände sig dålig, inte omtyckt. Fritidspersonalen uppmanade honom att "ha förståelse, förlåta för du är ju så snäll och är den klokare av er två." Det stökiga barnet går knappt ens i klassen pga funkar inte, utan sitter i ett särskilt rum och spelar på ipad mest hela dagarna tillsammans med en stödpersonal, det är skolans sätt att hantera det hela. När det sedan blir fritids så förväntas han klara av att interagera med klasskompisarna som han knappt känner. Jag upplever att dessa barn sällan får några konkreta konsekvenser av sitt handlande utan att vuxenvärlden slätar över och klasskompisarna ska bara acceptera att de inte kan hantera ilska, aggressioner och tillsägelser. Lite som det är med män/kvinnor - vi förväntas acceptera deras behov, aggressioner osv. pga. dålig impulskontroll. Jaha? Men det blir ju inte bra, det vet vi ju. Visst är det bra med diagnoser som leder till att barnen får hjälp/stöd, men de måste ju för fasiken funka i världen bortom föräldrahemmet/skolan också där ingen kontrollerar varje steg de tar?

Harmagedon

Det är ju inte direkt ovanligt med npf att det är ärftligt så det kan ju vara så att föräldrarna själva har svårt med ungefär samma saker som barnet. Jag häpnar över att man lämnar en möjlighet för en unge att handla upp månadens matbudget. Men jag har ju inte adhd så för mig har det varit lätt att vara förutseende och ta mig för att spärra möjligheter att något barn av misstag köper något. Någon med adhd kanske har väldigt svårt att komma sig för att göra det men ändå känner att ansvaret var den vuxnas.

Kajsa

Håller med dig om allt. Jag är lärare och det märks väldigt tydligt när elever med t ex adhd inte fått lära sig konsekvenser av sitt handlande. De är inte lätta att ha att göra med i skolan. Varje förälder gör så gott den kan så klart men jag tror att det går att ”uppfostra” även barn med adhd. Fast jag har inte tolkningsföreträde förstås.

Anna

Halleluja! vilket bra inlägg! Hur ska barnen kunna lära sig om det aldrig blir konsekvenser, precis som du säger. Det behövs en nyanserad debatt och du är först på bollen, som vanligt, LD! Och ja, jag är också en npf-morsa fast ungen är 22 nu...

Human

Jag kan inte uttala mig om diagnoser, har säkert en själv, som stavas som envis som 1000 åsnor. Men, kan inte inte också handla om bortskämda ungar, som testar gränser? Får se hur långt jag kan gå nu, jag får ju ändå min vilja genom? Själv har jag en strategi om jag känner att jag är på kokpunkten. Jag blir tyst. Säger och gör jag någonting i den stämningen så blir det bara fel. När någonting sådant händer kollar jag på TV eller läser en bok, helt lugnt. Då har det hänt att store säger till lilla "mamma är jättearg, det är bäst att vi går och lägger oss". När det har lugnat ned sig, då är det läge att prata om vad som blev fel etc. Så funkar jag med vuxna också om jag börjar se rosenrött. Inga konflikter och diskussioner när man är arg och upprörd.

Jennie

Så härligt att du bloggar igen, har saknat dina kloka texter.

My

Jag har ett barn med sannolikt diagnos och bristande impulskontroll, dessutom aggressiv. Det barnet behöver mkt mer ramar, regler och är definitivt i än mer behov av att leva med konsekvenserna av sina handlingar än mina andra två barn.......

Man ger verkligen inte sitt barn med större utmaningar än andra barn en ärlig chans i livet om man gömmer verktygen för att ta sig framåt. Är också medlem i grupper och noterar samma beteende. Är fan mörkrädd å dessa barns vägnar. Lider med dem. De ska bli vuxna en dag och andra kommer drabbas av dem.

Louise

Jag var ett barn som inte blev hembjuden till kompisar (ibland höll folk sina barn hemma för att jag skulle komma på kalas har jag fått höra senare), och ingen ville komma hem till mig och leka, för att jag slog andra barn och allmänt betedde mig på ett sätt som förstörde det roliga för andra. Och det var ju asjobbigt att fatta att man inte var välkommen men idag fattar jag ju varför och det är ju inte schysst att tvinga barn att umgås med någon som gör så, men å andra sidan blev det ju väldigt ensamt och det är ju liksom inte "bara att skärpa sig" så får man vara med igen heller. Vet inte vad jag ville säga med det här inlägget egentligen, men tycker det där med kompisar är skitsvårt och att jag hoppas att mitt barn får det enklare med det sociala när hen blir äldre.

IA

Barn med bokstavsdisorder behöver väl gränser som alla andra. Håller med om att inte ha några inte gör saken bättre, i något sammanhang egentligen. Fast det kan nog vara en mer intensiv balansgång som förälder, skulle jag tro. Konsekvenser måste ju inte vara någon form av "straff" utan något man lär sig av.

Joppan

Kloka tankar! Tänker också att förr eller senare hamnar barnet i situationer där föräldrarna inte kan skydda mot konsekvenser, då är det väl bra om barnet fått träna liksom på att handlingar får följder innan? Sen förstår jag att det kan vara svårt. Som förälder VILL man ju på ren instinkt skydda barnen mot allt, men jag tror inte alltid det är bra. Även om man såklart bör vara där för att stötta i motgångar.

Therese

Som npf-förälder (son med autism och adhd) så är det vissa saker i hemmet som gör att man överlever vardagen. Om min son hade tagit sönder sin platta t.ex så hade jag rusat iväg för att köpa en ny för utan en platta som kan underhålla honom emellanåt hade vi blivit knäckta. Både jag och min man har nämligen utmattningssyndrom pga av sonens krävande diagnoser. Självklart hade vi markerat att man inte får slå sönder grejer och jag hade förmodligen tömt hans spargris för att han skulle vara med och betala en ny platta, men det hade definitivt blivit ett nyköp.

Carina

Jag är npf-morsa och npf-fru och nfp-lärare och håller helt med dig. Herreguuuud!! Klart konsekvenser suger. Det gör det för alla. Det är det som gör att vi kanske hejdar oss nästa gång eller nästa eller nästa eller kanske efter hundra gånger.

sofia

får mig att tänka på det här inlägget:
http://vildamatilda.se/2018/december/medmanniskan-mats.html?fbclid=IwAR3P0xaGNNBTVcLbUfIzKzH7wudcAW1DZr4wOQ_uEtnyO1_9pXBZiDAv6QY

My

Barn med diagnoser behöver väldigt mycket mer hjälp och stöd med få strategier för att hantera situationer som är svåra för dom.
Var på en föreläsning med fantastiska Bo Heljskov och han gav ett exempel på ett behandlingshem för barn och unga med diagnoser inom AST där personalen var oense kring om barnet/ungdomen själv skulle tvingas städa upp efter att ha blivit fysiskt utåtagerande mot saker. Han menade att de absolut inte skulle tvingas göra det, utan att det är omgivningen som brister i anpassningar och stöd. Därmed inte sagt att allt ska köpas nytt.

My

Barn med diagnoser behöver väldigt mycket mer hjälp och stöd med få strategier för att hantera situationer som är svåra för dom.
Var på en föreläsning med fantastiska Bo Heljskov och han gav ett exempel på ett behandlingshem för barn och unga med diagnoser inom AST där personalen var oense kring om barnet/ungdomen själv skulle tvingas städa upp efter att ha blivit fysiskt utåtagerande mot saker. Han menade att de absolut inte skulle tvingas göra det, utan att det är omgivningen som brister i anpassningar och stöd. Därmed inte sagt att allt ska köpas nytt.

E

Nu känner jag ju inte dig och jag hoppas att du inte uppfattar detta som ett övertramp. Läste någon forskning om att barndomstrauma kan orsaka ADHD/ADD-liknande symptom och att det därför ofta sker en feldiagnosticering eftersom symptomen liknar varandra. Har du någonsin funderat på om dina svårigheter härrör från din, vad jag uppfattat som, traumatiska barndom?

Jag har själv funderat på om jag kanske har ADD då många av mina symptom passar in i den diagnosen. Samtidigt har jag en väldigt jobbig barndom bakom mig med mycket försummelse och trauman så tänker ibland att det snarare är det som orsakat mina svårigheter och inte en funktionsvariation. Om man inte får rätt sorts hjälp hemifrån med att emotionsreglering, att strukturera sin tillvaro etc. är det väl självklart att man får problem med dessa saker?

Behöver ju naturligtvis inte vara så för dig utan en tanke bara.

Svar: Ja detta fick jag veta under processen men nej jag är ganska säker på att det ej beror på uppväxt. Sen tänker väl jag att orsaken är skitsamma, så länge man inte tänker medicinera dvs.
ladydahmer.nu

Linnea

Jag tycker att du är fantastisk! Håller med till punkt och pricka!

Nerdy

Jag har både add och Asperger och det är skitviktigt att man har rutiner, tydliga regler (gärna fyrkantigt tänkande) och liknande för personer likt mig själv. Jag har även jobbat på neuropsyk och det enda som funkade där var just detta, rutiner, tydlighet och fyrkantighet. Blev någon arg så fick hen gå in på sitt rum och skrika där inne t.ex.

Själv bet jag allt och alla i min närhet när jag var barn. Jag fick till slut inte inte leka i sandlådan med de andra barnen pga det här beteendet. Jag slutade inte med bitandet förrän min mamma helt sonika bet tillbaka och jag då fattade hur ont det gjorde (säga vad man vill om den metoden men det var det enda som funkade för just mig). Efter det bet jag aldrig någon igen.
Skrek jag i mataffären som en idiot så bar man ut mig till bilen och så fick jag sitta där tills mathandlingen var klar, vilket var skittråkig. Men skrek jag nästa gång vi handlade? Nej.
Alla barn behöver lära sig konsekvenserna av sitt handlande men anpassat efter sin förståelse. Jag har haft patienter med en 1-årings intellektuella kapacitet och då är det inte enkelt att förklara varför man inte gör si eller så, men det går ändå att göra sig förstådd med ett "nej" t.ex.

Louise

Är inte målet för alla föräldrar att skapa vuxna som fungerar i det samhälle vi delar? Eftersom ingen individ är den andra kanske vägen dit är olika och till viss del resultatet. Men MÅLET måste väl ändå rimligen vara samma?

Malin

Detta har inte med inlägget att göra, men en ganska vettig överläkare snackade om bantningsmyten på TV4 precis! Tänkte direkt på dig!

Anonym

Konsekvens för barn som säger elaka saker till andra barn är dominans och förhöjd social status i gruppen. Inte att ingen vill leka med en. Lika för fysiska barn som slår andra barn. Det ger positiva konsekvenser för barnet. Det är liksom mobbaren som upplever positivitet och den mobbade negativitet vid mobbning.

Svar: För vissa barn absolut. Men de flesta barn får inga vänner av att slåss och vara taskig.
ladydahmer.nu

A

Det känns som om vissa i kommentarerna missförstår (eller så är det jag) din text. Det handlar inte om att barn med adhd ska straffas eller få konsekvenser i form av utskällningar, utegångsförbud, bli fråntagen sina leksaker etc. varje gång något händer. Det startar bara en ond cirkel av konstanta bestraffningar och ett barn som blir mer frustrerad och inte får all den stöttning och kärlek hen behöver för de vuxna är ju alltid arga på en. Barnets förtroende för de vuxna skadas när de hela tiden ska straffas för impulser de inte kan rå för. Naturliga konsekvenser av ett beteende däremot (som LD pratar om) handlar ju inte egentligen om att straffa utan att lära barnet att destruktiva handlingar får en konsekvens. Slår man sönder en leksak är den sönder, det dyker inte magiskt upp en ny liksom.

Händelsevis

Är också med i den gruppen. Är det inte meningen att vad som sägs där ska stanna i gruppen?
För övrigt tänker jag att våra NPF-barn har otroligt många (naturliga) konsekvenser av sitt eget agerande ändå. Och att gränsen var vad som är en naturlig konsekvens är mkt lätt att träda över. Går tvn sönder och man inte har råd är det väl naturligt att behöva vänta. Men om man HAR råd. Är det inte bara ett straff då?
Just i exemplen är det ju även tv, spel etc som är inblandade. Och dessa prylar är ju som, kommentaren ovan påpekade, mångas enda chans att hinna andas alls i sin vardag. Alltså en helt annan slags pryl än kristallskål som säkert var sorgligt men inte viktig för din mamma på det sättet.
Det jag ser i våra npf-kretsar är ju absolut inte bristen på konsekvenser för barnen utan snarare bristen på föräldrastöd, pedagogiska förklaringar, vägledning och självkänsla.
I ditt eget exempel var du också 14 år, kanske kan man inte förvänta sig den typen av mognad som krävs för att hindra impulsen, förstå orsakssambandet etc förrän i lite äldre åldrar?

Svar: Jag förväntar mig givetvis inte att små barn ska förstå eller handla som en tonåring. Min poäng är att barn behöver få känna jobbiga känslor kring sitt handlande också för att utvecklas. Jag hade nog inte kommit till insikt alla om mamma köpt nytt varje gång.

Sen behöver ingen oroa sig för att jag ska hänga ut nåt från gruppen. Dessa exempel är inspirerade av diskussionerna men inga screenshots, namn eller detaljer avslöjas. Skulle aldrig göra det.
ladydahmer.nu

Erika

Så vettigt resonerat!

Maria från Västerås

Det här inlägget fick mej att fundera över hur jag fostrade mitt barn. Under hens uppväxt så var vi som föräldrar i en skilsmässa som påminde om ett världskrig. I typ 10 år. Jag som mamma och skolan trodde att hens beteende var ett resultat av vår konflikt. Som ung vuxen fick hen diagnosen Adhd. Det är komplext det här med att fostra barn.

Anna

Jag håller med dig (men du gör jag ju jämt oavsett.. )
Men jag jobbar i branschen och det ÄR skillnad på unga vuxna med npf-diagnos som vuxit upp med att deras handlingar får konsekvenser eller ej. Jag uppfattar att lidandet blir värre och att barnen tappar tappar funktioner och liksom stannar i utvecklingen när de ej får drabbas av konsekvenser av sina handlingar. Föräldrar till de barnen är alltid väldigt kärleksfulla och menar oftast väl när de säger att barnet har adhd och därför dålig impulskontroll och kan därför ej stå till svars osv.
De ”patienterna” som haft en uppväxt med konsekvenser har oftast klarat sig betydligt bättre. Kan rikta sin energi/impuls och oftast prestera riktigt bra på tex jobb. Oftast har de egna välfungerade familjer OCH inte behöver medicinera i samma utsträckning.

Svar: Jag är övertygad om att du har rätt. Vi med adhd var ju inte slavar under våra impulser som yngre. Svårare att kontrollera betyder ju inte att vi saknade förmågan helt liksom. Bara att vi behövde stöd och verktyg att som du säger rikta ilska och frustration rätt.
ladydahmer.nu

elin

Små barn saknar ju också samma typ av impulskontroll som personer med npf-diagnoser (om jag förstått det rätt). När min snart 2-åring kommer upp i soffan till mig och myser för att sedan klappa till mig (brist på impuls). Då är ju en konsekvens av det att jag inte vill mysa med honom mer. Jag ställer ner honom på golvet och säger att han inte får slåss. Sekunden efter kommer han upp och myser snällt igen. Sen kan ju detta upprepas ett antal ggr/dag men jag tänker att det är åldersrelaterat.

S

Om det handlar om föräldrar som bara säger ”jaha” så är det ju också sorgligt hur de som står barnet närmast alltså inte har någon förhoppning om att det ska kunna bli bättre, så låga förväntningar kan ju inte vara sunt? Naturligtvis förstår jag att en måste överleva vardagen också och vara smidig i vissa situationer, men texten handlar ju om att aldrig behöva få konsekvenser så jag utgår från det. Konsekvenser är ju en del av att vara människa, och det är ju det vi är, inte vandrande diagnoser. Hur ska dessa barn kunna bygga upp sin självkänsla och ta steg mot att få ett bättre funderande liv som vuxen, för den dagen kommer ju, om ingen tror på bättring? Vad gör det med ens självkänsla?

Monika

Enligt lin erfarenhet är skolan dålig på att se om de barn som blir offer för utåtagerande barns bristande impuls. Barn som blir slagna förväntas ha överseende och vända andra kinden till på ett sätt som man inte förväntar sig av vuxna. Tänker att barn som blir slagna borde stöttas i att det är en helt okej känsla att känna olust eller rädsla i närheten av den som slår. Sen kan man självklart bli vän senare, men det måste ändå vara upp till offret.

Emelie

När jag var barn gick en pojke med Adhd i min klass och en annan i klassen under. Vid ett par tillfällen blev jag misshandlad av dessa (var för sig vid olika tillfällen). När jag berättade om detta fick jag till svar att "du vet ju hur svårt han har det". Inga konsekvenser. Misshandel var, om inte okej, så något man fick ta pga deras diagnoser.

H

Håller med dig och det väckte minnen. Vi hade en tjej i min klass under låg och mellanstadiet som ursäktade, och även lärarna/andra pedagoger ursäktade hennes beteende med hennes ADHD. Hon kunde bete sig mycket illa (bli läskigt arg och ibland fysisk ifall en inte dansade efter hennes pipa) mot andra men behövde sedan mycket sällan säga förlåt eller ta andra konsekvenser av sitt handlande. Vi andra i klassen hade inte heller valmöjligheten att dra oss undan från henne då vi tyckte hon var obehaglig då pedagogerna tvingade oss att umgås med henne. Detta resulterade endast i att hon blev generellt, om än i "smyg", ogillad bland oss barn och hon fick inte heller chansen att ändra på sig så att klasskamraterna ville umgås med henne vilket är mycket synd. Träffade på samma tjej för några år sen då vi hade häst på samma stall och hon hade tyvärr fortfarande svårt att skapa relationer där pågrund av liknande problem som under tidig skolålder. Så tror nog precis som du att det kan vara nyttigt att få uppleva konsekvenser av sitt handlande.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog