Vad är det för fel på komplimanger nu då?
Ja nu kanske ni undrar vad problemet är. Varför kan man inte säga till folk och barn att de är fina om man nu tycker det?
 
Så jag föreslår en liten genusstudie. Sådana är bra om man vill synliggöra strukturer för sig själv eller få ett nytt perspektiv.
 
Prova att iaktta din omvärld en vecka. Räkna hur ofta du hör ''hej vad fin du är'' eller liknande kommentarer. Räkna även hur många av dessa som riktas till pojkar/män vs flickor/kvinnor. Märker du någon skillnad?
 
Problemet är inte att just DU säger det till någon EN gång every blue moon, problemet är att ALLA säger det FLERA gånger, ofta varje dag, året om. Och att alla de som får komplimanger, inte bara får höra att de själva är fina utan att andra är det också. Varenda gång jag är i sällskap med flera kvinnor så hör jag hur de komplimenterar varandra, flera gånger. Jag hör det. Även om kanske enbart en av dem är riktade till mig så matas jag tills öronen svämmar över. ''Vad snygg du är'', ''men guuuu' vilka fina naglar'', ''vilka fina kläder du har'', ''vad smal du har blivit'', ''vad fräsch du är idag''. 
 
Lägg sedan detta i sitt sammanhang; vad ser vi runtomkring oss? Vad säger reklamen till oss? (så ser du yngre, spänstigare, smalare, VACKRARE ut) Vad säger TV'n? Vad visar TV'n framförallt? (Vackra människor) Tidningarna? (Banta, gör om dig, sminktips, klä dig för din form)
 
Föreställ dig sedan hur barn upplever detta och vad för slags budskap det sänder till dem.
 
Prova!
Anonym

Visst är det mycket utseendefokus. Men glöm inte att du bara rör dig i internetvärlden och ”privatvärlden”. Du lägger upp selfies hela tiden, vilket befäster utseendefokuset. Du går inte till ett jobb där du inför chefer och kollegor presterar och värderas för din insats. Vi är rätt många som har och får mycket mer fokus på vad vi gör än hur vi ser ut!

Svar: Haha nåja. Jag är fyrtiotvå bast och har nog varit med ett tag utanför internet eller hemmet.
ladydahmer.nu

FT

Så himla viktigt! Jag har sagt till på jobbet att jag inte vill ha komplimanger, ens om kläder - då blir folk liksom sårade på riktigt? Sura och ledsna för att de inte får recensera mina kläder? Jag fattar inte???? Jag sa att om man tycker min klänning är snygg (bär ofta rätt balla klänningar som folk reagerar på) så kan man ju bara fråga vart den är köpt om man vill ha en likadan annars behöver jag inte veta att den är fin? Det sitter så djupt rotat hos folk så de blir stressade och inte vet vad de ska prata om annars. Sjukt. Sjukt också att en typ får skäll för att en inte vill ha kommentarer om ens utseende???

Svar: Usch jag vet. Har upplevt samma.
ladydahmer.nu

Martin

Haha tack!

Nerdy

Jag blir väldigt obekväm av "ytliga" komplimanger, alltså såna som handlar om hur en ser ut och jag skulle önska att jag kunde få slippa det! Så fort någon kommer med en komplimang blir jag med ens fokuserad på mitt yttre. Det får mig bara att känna som att människor studerar/observerar mig när de påpekar nåt om mitt yttre och jag vill inte känna så (blir nästan nojig av det). Jag ser ut och klär mig som jag gör för att jag vill, inte för att få bekräftelse eller komplimanger. Jag vill inte veta vad folk tycker, oavsett om det är positivt eller inte.
Jag har som vana att aldrig kommentera folks yttre. Jag kan göra det om de själva säger något, typ "Jag har klippt mig". "Jaha, blev du nöjd?" säger jag då. Det är ungefär så långt jag sträcker mig.
Däremot ger jag gärna "inre" komplimanger och tar gärna emot såna också. Typ att man är snäll, rolig, trygg osv.

Önskar att barn åtminstone kunde få slippa höra sånt. Vuxna kanske är bättre på att hantera det, men inte barn. De ska inte behöva tänka på sitt yttre på nåt sätt, men så är det ju inte :(

Anonym

Nerdy, jag blir också obekväm av komplimanger om utseende, känner mig direkt granskad. Min mamma gav mig aldrig komplimanger när jag var barn eller ungdom, sa hon något var det kritik så därför är jag inlärd att det är jobbigt när folk kollar mitt utseende. Själv säger jag till mina barn att de är fina! Kritiserar aldrig, ger bara uppskattande ord.
Att inte säga något alls hamnar för nära hur mamma gjorde. Hon är en fantastisk mamma men just detta gjorde hon inte bra. Jag har förstått efteråt att hon aldrig gav komplimanger för att jag inte skulle bli ”högfärdig” (hennes ord). Jag fick veta det när hon viskade komplimanger om min dotter till mig, varför viskar du? Sa jag. Om hon hör blir hon högfärdig, sa mamma! Dem generationen alltså...

Manshatare(tack vare Nataschja)

Hej! Jättebra inlägg som vanligt. Inget o klaga på där :-) Däremot har jag en fråga om det nya avsnittet av Postpatriarkatet. Är det meningen att din och anjas röster ska höras i varsin hörlur? Det har jag aldrig varit med om tidigare på eran podd och jag har lyssnat på alla. Det var lite konstigt o lyssna på, men avsnittet var jättebra. Kramar❤️

Svar: Oj! Nej så ska det ej vara! Ska åtgärda!
ladydahmer.nu

S

En tanke jag tänkt nu när jag själv fått en son. ( har 2 döttrar sen innan) Att alla skyller på mamman för att hon ”curlat” sim son. Det är alltid mamman som är ansvarig för att uppfostra honom rätt, men mannen då? Mannens ansvar att uppfostra sin son rätt? Jag kommer ju försöka så gott jag kan, men jag vet ju inte hur framtiden blir. Men fortfarande bara jag som känner ansvar?

Kaffepanna

Jag började ge, genuina såklart, komplimanger om jag tycker mina vänner är bra på nått, eller gjort något de ska va nöjd över (eller att en lär sej av misstagen) eller bara är snälla, gör mej glad och jag märker ju att de blir betydligt gladare och känner sej uppskattade och sedda än bara rent reflexmässigt säger tack för att en berömt deras hår eller nått.

Human

För mig är det naturligt att säga att jag tycker att någon är snygg/fin, kläder, frisyr etc. Jag kommenterar aldrig vikt, de kommentarerna skapar ofta stora problem. Inte som vissa jag känner som aldrig skulle säga någonting positivt eftersom då "kan hon få för sig att hon är någonting". Blir jag tillfrågad om någonting som jag inte tycker är helt klädsamt är jag neutralare än Schweiz och undviker att svara. Får jag en ärligt menad komplimang så tackar jag och blir glad. Hur kan man göra någonting svårt av en så enkel sak?

A

Kom på en sån vidrig sak min mamma gjorde när jag läste detta. Jag hade alltid extremt långt hår som liten (tjockt och ner till midjan) och min mamma pratade hela tiden om hur fint det var och det gjorde ju såklart mitt hår väldigt viktigt för mig. Jag var också extremt håröm (eller om mamma bara var väldigt oförsiktig) så jag skrek och grät av smärta varje morgon när alla tovor skulle borstas ut. Det smartaste hade ju varit att hålla mitt hår kortklippt så att jag slapp all dramatik och ha så ont, men vad gjorde mamma? Hon försökte inte få mig att gå med på att klippa av det utan hotade att ta fram saxen och klippa av allt mitt hår så att jag skulle sluta gråta. Något hon aldrig skulle ha gjort, hon var för besatt av mitt hår men så vidrigt att övertyga ett barn om att deras hår är viktigt för hens värde och sen hota att ta bort det...

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog