Jag orkar fan inte mer snart
Jag börjar känna mig helt utbränd (igen) av att vara hemma med barnen. De är i en fas då de bråkar konstant, med varandra, med mig, med sin pappa, med den lilla. Det är vanligt gnabb men också elaka ord och ibland slag (obs inte från oss vuxna). Jag kan inte riktigt skriva av mig känner jag dock, för då hänger jag ut mer än vad som känns ok men jag har iallafall ofta ont i magen och stressar upp mig fort när tjafsen startar. Från noll till hundra på en sekund och sen står man där och skrikgråter och ber alla att sluta. 
 
Och så känner jag mig så värdelös, maktlös, kontrollös. Jag vet inte hur jag ska få ordning på nåt eller hur jag ska vara pedagogiskt eller hur jag ska få barnen att lyssna på mig eller hur jag bygger framtida respekt och samarbete inom familjen. Nu låter det som att det är kaos, men jag tror väl inte heller att vi har det värre än nån annan. (Snälla säg att det också är en jävla massa tjafs hemma hos er?) 
 
Vad har ni för tips att få skutan på rätt köl eller hur fan man nu säger? Jag famlar desperat i mörkret just nu. 
Kajsa

Känner igen det. Kanske kalla till ett familjemöte och prata om hur ni vill ha det i familjen? Laget runt, en i taget pratar. Utgå från nån situation som kan uppstå när det brukar bli bråk och hur ni vill lösa de situationerna istället. Och underskatta inte ensamtid för att ladda om batterierna.

Ö

Ja, den känslan känner jag väl igen. Allt kaos, skrik och bråk höll på att knäcka mig totalt. Tog då hjälp av kommunens familjebehandling (del inom soc.förvaltningen). Har nu i över ett halvår gått där i ett samtalsprogram ihop med min man där fokus är att förstå sin egen uppväxt i relation till hur man hanterar och reagerar mot barnen. För min del som är uppvuxen med skrik, gap och alkohol så är allt skrik och gap inom min egna familj så extremt laddat så jag grips av panik eller i alla fall tycker det är oerhört jobbigt (vilket inte lett till så bra hantering av dessa situationer med barnen.) Vad vill jag få sagt - jo att det har hjälp mig väldigt mycket att förstå vad mina reaktioner och känslor består av. Det har i sin tur lett till att jag kunnat behärska mig och inte gå in i de konflikter som uppstår kring barnen med egna känslor (lyckas långt ifrån alla gånger dock).

Elin

Jag har inga råd men kan meddela att vi har kaos här hemma med. En på snart 6 och en på snart 4. Främst den äldre som slåss, men lille ljuger och retas.... Vi vuxna försöker men hamnar ofta i situationer där vi agerar opedagogiskt som fan ("Nä nu blir det ingen iPad!" Som helt logisk konsekvens av att slå/skrika mot syskon etc...fail). Suck.

Kommandoran

Trist att det tjafsas i er familj men FY FAN VAD SKÖNT ATT HÖRA!!!

Ibland känner jag mig som världens uslaste mamma och grinigaste fru. Det tjafsas och gnabbas om precis allt stundtals. Ungarna kan inte ens se på varandra utan att starta bråk. Som sen eskalerar till att vi vuxna gapar och skriker.

Sjönk så lågt en gång att jag vrålade ”NU FLYTTAR JAG!!!!!” och stormade ut genom ytterdörren.

Och så ser man i ens flöden hur alla jävla lyckliga familjer myyyyzer och har det såååå underbart tillsammans. Får en att känna sig jävligt dysfunktionell!!

(Har två döttrar på 7 och 10 år)

Marie

Gissar att det är normalt syskongnabb. Och om någon annan skulle vara dum mot ena syskonet så skulle det andra försvara det med sitt liv. Och det är bara i trygghet barn vågar och kan vara tjafsiga så egentligen är det nog en komplimang. Men jobbigt är det och dom är ofta duktiga på att sätta fingret på just det som de vet retar upp någon annan.

Harmagedon

Mina barn bråkar inte mkt med varandra alls. Det beror nog mest på en lyckad kombination av personligheter och inget magiskt i mitt föräldrarskap. Men visst kan det bli tjafsigt och onödiga konflikter i vårt hem också men då brukar det handla om att de är stressade/trötta och då drar vi i nödbromsen och ställer in träningar/aktiviteter och trycker i dem näring och kalorier. Vi brukar också försöka göra någon rolig utflykt antingen som familj eller om det är riktigt skruttigt med orken göra något trevligt bara ett barn och en förälder. Dvs ladda om batterierna.

Johanna

Ja o ja o ja. Jag har pratat med andra föräldrar om detta nu i ett par dagar. Att ständigt vara i dessa höga frekvenser av ljud. Att vara ständigt vara behövd fysiskt, emotionellt, mentalt. Idag kände jag att jag är som ett murket trä som blivit angripen av ohyra. Hur jag vittrar sönder. Stommen som ska bära. Och det motsägelsefulla, att vilja ge barnen världen och samtidigt känna starka instinktiva flyktkänslor.

Eva

Har en fem och sjuåring och de är inte sjyssta mot varandra. Typ ”kan jag få en glass, xx behöver inte få ngn” eller ”men varför får xx, hon fick ju förra veckan”. Så jävla ohärliga mot varandra, den skitställen gör mig galen!! Så jo, det tjafsas här med. Jag vrålade och bankade i en dörr för ngn helg sen, så sorgligt och ovärdigt. Måste skärpa mig:( Har tyvärr inga tips på lager...

Maria Å

Mina tips:
1. Tänka att det går i cykler. De bråkar mer en period, sen en period när de är änglar. Håll ut.
2. Uppmärksamma och bekräfta de stunder när de har kul ihop o är vänner o allt är supermysigt. Säg till dem då ”vad kul att ni har det så kul ihop”, ”så bra ni samarbetar” o dyl. För att undvika risken att bara uppmärksamma det negativa.
3. Gör saker ihop, aktivera barnen tillsammans med dig. På utflykt, i vardagssysslor, vad som helst. Gör saker tillsammans.
4. Gå ut. Till en lekpark, på promenad/upptäcksfärd i närheten, jobba i trädgården, vad som helst. Rörelse och ljus.

Ibland funkar dock inget. Då gäller det att tänka på nr 1.

Lycka till!!

Annie

Nu har jag inga små barn längre, utan mina två är ungefär i dina två äldstas åldrar. Tycker att det verkligen går i vågor kring hur vi har det här hemma, men nu har vi haft en längre period som faktiskt varit rätt härlig. Gissar att de laddar inför tonåren som inte är långt bort. För mig funkar dessa sätt:

- Välja mina strider, titta åt ett annat håll och strunta i småsaker och låta dem lösa enklare konflikter själva. Jag brukar tänka på att det nog blir folk av dom fast de kanske inte alltid gör det jag ber dem om osv.
- Fokusera på det positiva, om de gör nåt bra - typ är extra snälla mot varandra eller oss vuxna eller om de gör läxan utan gnäll. Jag ger mycket beröm. Har hört att barns hjärnor suger åt sig beröm som svampar eftersom de utvecklas och behöver feedback på det de gör.
- Jag försöker tänka på att våld föder våld och skrik föder skrik. Jag skriker också åt barnen men det är sällan och när de verkligen gått över gränsen. Annars funkar det faktiskt minst lika bra att resonera med dem när de är i den här åldern (för dig som har en liten knatte kanske det inte är så, små barn går ju inte att prata med på samma sätt).
- För att orka måste man få vara själv ibland, det är ju fantastiskt att du är hemma med Juno fortfarande och finns där för de större barnen när de kommer hem från skolan - det är säkert nåt ni vinner på i längden. Jag vet inte om jag hade klarat av det. Jag blir galen efter ett långt sommarlov tillsammans med barnen (jag jobbar heltid annars). Då kan jag känna att vi behöver lite space från varandra allihopa för allas bästa.

Maria

Hej. Har endast 1 barn under året så just nu kan jag inte relatera som förälder själv. Men, min mamma fick mig och 4 syskon till väldigt tätt. 5 barn på 9 år (inga tvillingar) och jävlar vad vi bråkade som små. Retades, slogs, ljög om vartannat hela tiden. Förstår inte hur min mamma orkade (å det gjorde hon nog inte heller). Men som någon skrev före mig, mamma orkade inte ta varje konflikt utan vi fick lära oss lösa det själva såvida vi inte sparkade sönder varann. Allt retande och egoismen fick också passera många ggr. Samtidigt så var det ju ofta vi faktiskt kunde leka och umgås utan att bråka också. Jag minns det som att vi slogs å höll på jämt men så var det ju inte. Däremot tror jag att vi säkert slogs mer än andra syskon i andra familjer, men på nåt sätt tror jag det hör till.
Men sen i takt med att vi blev äldre så gick det ju över. Jag är näst yngst i skaran och minns att jag slutade slåss å bråka med min lillasyster lagom till vi blev tonåringar typ. Kanske låter som en lång tid för dig Natasha, men det går över och det kommer definitivt bli bra folk av dina barn fastän de bråkar mkt nu. Försök å håll ut för det går över! Jag kan garantera att jag och mina syskon har växt upp och blivit vettiga personer allihopa trots alla syskonbråk. Idag står vi varann nära. Kram!

Jorå

Jag kanske är lite mer konservativ än många andra här. Här är det också bråk och tjafs. Har gjort klart för barnen att vi är fler än de som bor och ska trivas i vårt hus. Börjar de bråka brukar det oftast handla om att de har för mycket energi i kroppen eller att de är uttråkade. Då brukar jag få dom att leka ute. När de vill gå in igen frågar jag om de tänker hålla sams, det funkar nästan varje gång. Sen när de lugnat sig kan vi prata om bråket som varit. Vad kan vi göra nästa gång? Varför blev det så här? Varför skriker och bråkar vi inte? Hur hade det känts för er om jag och pappa hållit på som ni gör?
Tror att fysisk aktivitet är nyckeln till mycket. Det är svårt att föra en diskussion med någon som är så arg att de typ vill riva sönder varandra. Och det räcker oftast att de kommer utanför dörren så blir de sams och man får lite andrum inne.

Man har ju ofta mycket att göra hemma så man kan ju inte alltid hänga med dom ut så kanske inte är så optimalt om man bor i lägenhet mitt i stan.

FT

Låter som en mardröm men alla med barn verkar ha det så. Är så lyckligt lottad som bara har min man och katterna att bråka med :P

Ellen

Bo Hejlskov Elvén har många kloka tankar, tycker jag. Han har en blogg och har skrivit böcker, bl a en som heter Barn som bråkar. Finns föreläsningar med honom på nätet.
Sen får man vara lite förlåtande mot sig själv, tycker jag. Ibland orkar man inte vara så pedagogisk som man skulle vilja. Då får man tänka att man är inte mer än människa.

Minna

Min tjej hade en väldigt sur period ett tag och det var sååå mycket tjafs och gap – helt utan syskon! Kände mig värdelös och uppgiven men det vände till slut. Är ganska säker på att det var hormoner som spökade. Det intressanta var att jag också märkte att vi har gått in i en ny fas. Hon är 7 1/2 och vi har nu lämnat den gulliga småbarnstiden. Det blir så tydligt med „bara“ ett. Och jag reagerar annorlunda på henne, ställer mer krav, servar inte lika självklart ... blir lättare missnöjd, vill plötsligt ha egentid (!).
Tror inte det är fel men den där belöningen jag får som mamma (som gör mig till en lycklig slav, bunden av djup kärlek) är lite torftigare när ett äldre barn är gnälligt. Och då är vi ändå långt ifrån tonåren.

My

De är 6, 5 och 2,5 och jag undrar hur fan vi kunde misslyckas så grovt med dem.............. 🙈

Anna i stugan

Nu har jag bara ett barn, men herrrregud vad jobbig han kan vara ibland. Sexårsfasen är verkligen inte att leka med. Alla "det struntar jag i" "skiter väl jag i", "fuck you" och annat blir jag ibland galen på. Han har ju inte några syskon att ta ut sitt tjafs på, så det får vi också, gissar jag. Igår drog han sönder två dörrar för att jag envisades med att jag ville prata i telefon i fred i tio minuter.

Som regel blir det lättare när jag bestämmer mig för att vara übersnäll mot honom, innan han går igång och börjar tjafsa. Jag tvingar mig själv att släppa lite på kraven och låta bli att ta de fajter jag kanske normalt tar, men det hjälper faktiskt. Jag tror att han tycker att vi föräldrar är lika hopplösa.

Sen går det ju i perioder som någon här ovan också säger. Förra sommaren var sonen världens raraste och snällaste och jag minns att vi ofta sa till varann jag och min man "men tänk så snäll och go han är!". Hade vi inte gått och sagt det till varandra vete sjutton om jag hade kommit ihåg det, nu när det är så stökigt. Och likadant i de bra perioderna, då känns det absurt att det någonsin har varit så tjafsigt som det är nu.

Och sen: försöka andas och tänka perspektiv. De flesta barn växer upp och blir vettiga och fina vuxna ändå, även om det känns som skäll och kaos och tjafs hela tiden. Det hjälper kanske inte så mycket för orken, men om man går runt och känner sig som världens sämsta förälder och nojar över att man inte gör det tillräckligt bra så kan det lätta att försöka perspektivisera lite tycker jag.

Sara

Jag skriker på mina barn minst en gång om dagen. NU RÄCKER DET vrålar jag till min niomånaders och min tvååring. Sådär så jag hoppas lite att de ska bli rädda men dem ständiga besvikelsen när de mest skriker högre och blir ännu mer uppjagade. Att skrika handlar ju enbart om att få utlopp för sin egen frustration och gör ju ca 0 för att lösa själva situationen. Men ibland kan det också behövas att man får ut lite frustration.

Större barn borde man väl kunna sära på? Nu går alla (inklusive mamma) in på sitt rum och lugnar ner sig i tre minuter. Det kanske bara är en illusion att barnen skulle gå med på det.

Petra L

Med en åttaåring som skaffade sig vanan att slå när hen inte fick som hen ville tog jag faktiskt till ett kännbart straff. Ja, man får bli arg men nej, man får inte ge sig på andra fysiskt. "Slår du mig så blir det ingen högläsning på kvällen idag och inget lördagsgodis på två helger" bet och hen blev plötsligt motiverad att behärska sig. Slog mig aldrig igen.

Tror generellt inte på straff, men våld inom familjen kan inte tolereras enligt mig. Man måste ha viss ordning, annars far alla illa.

A

Bryt mönster! Var mer utanför huset, har du atelje att jobba i? Hyr in dig i ett företagshotell så du får space två gånger i veckan samt träffa andra vuxna.

Sen med barnen, vad blir konsekvenserna när de säger hårda ord?

Kram

Bee

Att gå till jobbet kan jag se som senester ibland. Helt ärligt så jobbar jsg ibland över och låter min man sköta hemmet själv för jag orkar inte tjafsa med varken barnet eller honom. Det är bara att hålla ut det går i perioder.

Sara

Hej! Vi har barn i samma åldrar och jag har också varit hemma mycket med barnen, nästan på heltid till de börjad skolan, har precis som du en sladdis, så är hemma myclet nu med. För oss är det SÅ tydligt att bråken satte fart när de äldre började i skolan.
Mitt bästa tips är att försöka hitta tid och göra saker med endast ett av de stora barnen i taget. Det brukar fungera och lugnar ner allt ett tag. Även om det kan kännas som att man kvävs och vill ha egen-egentid, så är ju barnen i och med skolan, borta jättemånga timmar hemifrån och att återknyta med dem på tu man hand emellanåt tror jag är jätteviktigt.

Monika

Våra barn bråkar inte särskilt mycket, men som någon skrev tidigare tror jag också det beror mest på personligheterna hos barnen. Vårt hem är trots obråkiga barn verkligen inte bara myyys och harmoni vill jag tillägga.
Något vi varit noga med är att ge barnen mycket utrymme från varandra. Jag är själv ett yngre syskon som jämt rantade efter min storasyster (hängde på när hon hade kompisar hemma, gick på samma aktiviteter för att det var praktiskt för våra föräldrar osv.) Vi delade dessutom rum och är väldigt olika som personer, så helt klart fick hon en överdos av mig. Vi bråkade mycket och slogs ofta.
Därför har jag tänkt annorlunda med våra barn, de har egna rum, egna aktiviteter och har stora t.ex. kompis är det vår sak att aktivera lilla eller ordna med lekkompis åt hen, inte storasyskonet.
Kanske behöver era också mer tid isär, egna rum t.ex om det går att lösa rent praktiskt (kanske de redan har?).

Johanna

Jag tänker att du, och alla vi andra föräldrar som reflekterar över betydelsen av vårt eget beteende faktiskt kan sträcka på oss för att vi är good enough för det mesta :)

Kajsa

Känner igen mig! Det som funkat bäst för oss är att sätta oss allihop vid en lugn stund då alla är glada för att prata om hur vi haft det i familjen. Först har alla fått säga hur det känns när det är bråk, hur det påverkar en etc (barnen har fått börja). Det har då blivit tydligt att alla tycker att det är jobbigt och inte vill ha det så. Sen har vi pratat om idéer kring hur vi kan minska bråken (barnen har fått börja). Ibland gav jag olika alternativ/förslag om de hade svårt att konkretisera. Upplever att det funkat bättre sen dess (särskilt minskat bråken på morgonen) eftersom de på något sätt kände mer ägandeskap rörande det vi bestämde. Plus att vi kunde prata om bråken som något som ingen ville ha och som egentligen inte hade med oss att göra, dvs att det inte var någons fel utan bara en situation som uppstod och som vi alla ville bort från.

Lycka till, och om inget annat hjälper: this too shall pass. <3

Elin

Jag är förälder till två barn på snart 2 år och snart 5 år. De älskar och bråkar med varandra om vartannat. Den lilla har lärt sig retas och oj vad det tar på storasyster! Vi försöker dela upp de på helgerna en del (de är i samma verksamhet och grupp på dagarna och sover ihop på nätterna och behöver lite "egentid" med en förälder ibland).

Jag är äldst av 3 syskon och uppskattade massor att få ha en förälder ifred. Typ att åka och handla med pappa eller gå en promenad med mamma själv (hjälpa till att vika tvätt, kratta löv, se en film whatever, bara man fick en förälder IFRED). Vi bråkade dock mycket ändå. Tror en "hjälp" var att vi tränade mycket också och var trötta och sov sedan.

Lina

Hög igenkänning! Min 5 åring testar mig rejältjust nu och tillslut tryter det i min pedagogik och jag hotar med inget mm pga
desperat.
Jag försöker att tänka på att bryta mönstret, när brukar de här situationerna uppstå och hur kan jag förkomma dem? Men det är oftast lättare sagt än gjort.
Nu har vi i alla fall tillsammans skrivit ihop hur man ska vara vid matbordet, också har alla fått skriva på. Det finns inga straff eller belöningar med detta. Mer än att vi kan påminnas om vad vi har kommit överens om, samt göra en high five när vi har klarat våra mål! Detta funkar hittills väldigt bra.

IA

När min dotter var någonstans i 7-9 års ålder hade jag en liten klocka, som en björnbjällra, på handtaget på hennes dörr. När hon vart för mycket sa jag att ska du skrika får du gå in på ditt rum och göra det och stänga dörren. Det gjorde hon så klockan plinga och stod där inne och skrek allt var hon orkade.

Och allt var lugnt när hon var klar. Det var kul.
Klockan hänger fortfarande på något handtag hemma hos henne.
:-)

Anonym

Hej Ld! Vet att detta är waaaayyy OT men ville fråga dig om råd. För mig (och säkert många andra) är du the one and only när jag behöver tips och råd kring feminism och att leva i patriarkatet så därför tänkte jag fråga en grej kring kvinnlig kroppsbehåring. Jag är en cistjej på 15 och jag har aldrig rakat mig(nånstans) . Tror att det beror mest på att jag lyssnar på din podd och läser din blogg. Det har iaf inte blivit jobbigt på något sätt förrän nu. Jag känner INGEN i min klass eller parallellklassen som är av det kvinnliga könet, som inte rakar sig. Eller som inte använder string. Jag får jämt vara där och förklara varför men dom förstår inte. Jag säger att jag inte använder string p. G. A att jag inte vill klä mig i sexualiserade plagg och säger att jag inte rakar mig för att jag inte vill typ slicka patriarkatets röv eller nåt. (ingen kan va mot alla normer men kör på dom jag kan, orkar och har råd med). Dom står där och ser ut som frågetecken. Säger typ att dom gör det för sig själv. Och jag försöker så hårt att säga det du säger och gör det också men aldrig nån som lyssnar. Hamnar alltför ofta i onödiga diskussioner och till och med bråk. Det börjar bli jobbigt nu och jag är rädd att jag inte ska orka mer. Vad ska jag göra? Du är en gudinna!!!!!

Kramar från en femtonåring som hatar män

Svar: Mitt bästa tips är att inte ta några diskussioner. Fråga dem istället varför de tycker att du ska behöva förklara varför du inte rakar dig och vad de har med andra kvinnors kroppar att göra. De är inte redo för annat och kommer bara känna sig attackerade. Kram! <3
ladydahmer.nu

Linnea

Jag har fyra barn. Den minsta är en bebis. De stora är 9, 7, och 4,5 år. Herregud vad de kan bråka! Oftast är det lillebror som gör att det spårar ur, när systrarna gaddar ihop sig mot honom. Jag försöker ta undan den som bråkar mest. Stänga in mig en stund med den ungen och en bok eller något pyssel. Men ofta gastar jag också ”Jag blir TOKIG på er!” Eller ”Nu vill jag rymma hemifrån!”.

Sara

Samma jävla skit här. Häng in there!

M

Jag känner exakt som du beskriver det! Och i slutändan är det mig själv jag blir så besviken på vilket gör att jag får ännu mindre ork...

Manshatare

I can relate! Förlåt har inte direkt nåt tips men bara hang in there! Så är det hemma hos oss också i perioder och det är typ det värsta som finns. För oss går det över ibland och kommer tillbaka ibland. Jag tror det är så för ganska många familjer. Men du klarar det här! Ville bara visa stöd på nåt konstigt vis. Ha det bra❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
PS. När kommer nästa avsnitt av Postpatriarkatet?

Malin

Åh herregud! Det är som att du skrivit om livet hemma hos oss.
Vi har tre barn i samma åldersspann som ni och fy i helvete vad det bråkas, slåss, retas, tjafsas.
Jag kan sitta hålögd i soffan på
kvällen och bara undrar hur barnen fått sitt språkbruk eller själviskhet. Jag tycker ändå att vi föräldrar har en trevlig ton mot människor, behandlar varandra och andra med respekt.
Min tröst brukar vara att de har tillgång till varsitt eget rum men ändå väljer de att hela tiden vara med varandra, på varandra ocj runt varandra så jag hoppas innerligt att det kommer något gott ur det!
Det ultimata misslyckades är ändå att vi båda är lärare och bra på att hantera alla olika barn på jobbet med lågaffektivt bemötande, specialanpassningar osv men hemma försvinner pedagogiken oftast.
Håll ut!

Helen

Hög igenkänning! Mitt bösta tips är att hitta på saker i lite olika konstallationer. Gör man saker med de två äldsta normalt så kanske man kan köra att äldsta och yngsta hänger med en förälder och mellanbarnet är med andra föräldern. Man bahöver ju inte hitta på något avancerat men tycker stt det brukar hjälpa. Bryter ett mönster liksom. Tycker i dessa perioder inte att det funkar så bra att göra något alla ihop eftersom det ofta blir bråk och så blir jag sur/ledsen för att det inte blev mysigt.

Linda

Så himla skönt att komma in hit och läsa att jag inte är ensam. Jag har 3 tjejer på 11år, 9år och 1år.
Jag och 11 åringen bråkar hela tiden känns det som och jag orkar bara inte.

Idag efter ett bråk gick jag in i sovrummet tillsammans med 1åringen och grät i sängen medans lillan fick kolla på Youtube i mobilen.

Känner mig så fruktansvärt värdelös och som den sämsta jäkla morsan på planeten. Vill bara rymma hemifrån!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog