#5inistagram

3. Kärlekskneget

Jag blir så deprimerad av det här ämnet att jag inte ens pallar skriva om det men jag kommer göra det ändå för det är så förbaskat viktigt. Jag vill först att ni läser ett annat inlägg, skrivet av ”ensam mamma röker” där ”kärlekskneget” förklaras enkelt och lättillgängligt. Gör det nu! 

Om kärlekskneget, västvärldens wifeys och om vi måste göra slut nu.

Har ni läst klart det? Ok. Bra. Då kör vi!


(Bild: Fanny Åström)

Det handlar såklart om det emotionella arbetet som kvinnor gör precis hela tiden. 

Kvinnor vårdar och ser till att relationer fungerar. Kvinnor ser till att mäns relationer med sina familjemedlemmar, mammor, syskon, vänner också fungerar. Kvinnor smeker männens ego, sexuellt, känslomässigt, socialt, för att de ska fortsätta vara nöjda och för att relationen ska fortsätta vara bra. 

Kvinnor curlar och servar och backar upp och tar hand om allt omkring så att männen kan koncentrera sig på att karriärsklättra och självförverkliga istället.

Kvinnor bär männen; makar, bröder, söner, framåt på sina ryggar. I gengäld får de bära skuld och ansvar när det inte funkar längre. (Och då har jag inte ens nämnt det ansvar som kvinnor förväntas ta över mäns känslor, lust, ilska.)

Bakom varje framgångsrik man står en kvinna. 

Garanterat en jävligt trött kvinna. 


(Boktips: ”Det kallas kärlek” av Carin Holmberg)

Jag tänker på hur folk runtomkring gärna pratar skit om sura bittra kvinnor och deras stackars män som får ta så mycket skit och då tänker jag att dessa män förmodligen förtjänar varje sur jävla blick och kommentar de får av sina utarbetade utslitna stackars fruar.

Män är emotionella vampyrer som suger ur oss all kraft tills vi antingen inte orkar mer och lämnar dem eller tills vi blir bittra spillror utan en smula kvar att ge.

Och det går ju liksom inte att välja bort heller. Välja bort vårdandet av relationen alltså, för då går ju allt åt helvete. Vi vill ju leva med män och har vi barn ihop blir det ännu svårare för då är det ju inte bara min och hans relation som går åt pipan utan barnets vardag inklusive relation till sina föräldrar påverkas ju också.

Finns det nån lösning då? Jag vill ha en lösning.

Prata med varandra kanske nån föreslår men va fan det funkar ju inte. Han kanske lyssnar och visar intresse och lovar att han ska skärpa sig men sen går det en viss tid och så är det samma visa igen. Detta är ett grundläggande beteende som man inte kommer åt genom att försöka vädja till hans samvete eller omtanke.

Men här kommer vi ju tillbaka till det jag skrev om igår: genusmedvetet föräldraskap. Vi fostrar flickor att värna om relationerna, bygga dem, sockra dem, ta hand om varandra och andra och sin omgivning. Vi fostrar INTE pojkar att göra detsamma och detta syns tydligt redan i förskolan där flickorna liksom vänder ut och in på sig själva för att pojkarna ska ha det bra. Då är det så självklart att se hur detta sen i sin tur går igen i vuxenlivet.

Vad har ni för tankar kring detta? Hur fungerar det i er vardag? (Ni som är hetero) Är det ni som ansvarar för julklappsinköpen? Är det ni som tar ansvar för barnens relation till pappa? Är det ni som står för det där lilla extra i kärlekslivet? 

Hur ser det ut? 

——————————–

Mycket andra kloka tankar i ämnet hittar ni på Instagram under taggen #5inistagram: 

Previous Post Next Post

You Might Also Like

60 Comments

  • Reply Malin 3 mars, 2017 at 08:30

    Jag känner inte igen mig i beskrivningen. Varför i hela världen skulle bara jag köpa julklappar? Och min sambos familj och släkt får han stå ut med själv hahaha, de är verkligen inte mitt ansvar. Jag tycker inte ens om dem ju!

    Om min sambo har gjort karriär så är det inte pga att jag fixat och curlat, han lagar mat, köper julklappar och bokar semestrar, städar toaletten och skjutsar barn till träning. Och det går jättebra.
    Män kan! 🙂

    • Reply Vicki 5 mars, 2017 at 10:51

      Samma här 🙂 Men jag vet att vi är ovanliga.

  • Reply jessy 3 mars, 2017 at 08:45

    Jag har medvetet valt att inte vara den som påminner om födelsedagar, julklappar osv. aldrig att jag skulle påminna min man om att köpa julklappar till sin mamma, det är helt och hållet hans ansvar om han glömmer det. Jag är inte hans filofax liksom. Var och en får skämmas för sig själv, jag skäms inte å min mans vägnar om han glömmer en födelsedag eller svara på nån inbjudan. Hade en föreställning om att andra skulle skamma mig för att min man glömde sånt, men så har det faktiskt inte blivit. Det är rätt befriande att bara skita i att vara familjens projektledare, och att abdikera från den posten har inte inneburit det kaos som jag trodde…

  • Reply Therese 3 mars, 2017 at 09:08

    Jag är precis där. I den situationen. Jag är feminist. Välutbildad. Bra jobb. Men hemma är en annan sak. Lever med man och vi har två barn tillsammans. Och känner igen mig i allt som skrivs ovan. Förutom att jag tar störst ansvar för tvätt och städ så är det jag som: köper julklappar och presenter till barnen samt presenter till kompisar som har kalas, jag har kontakt med barnens vänners föräldrar för att bestämma om de ska leka med nån kompis efter skolan eller ordna samåkning till fotbollsmatchen, det är jag som tänder ljus och gör fredagsmys framför tv:n, det är jag som packar barnens gympapåsar, som det till att de har frukt med sig till skolan (och ibland överraskar dom med färska jordgubbar i fruktlådan för att jag vet att de blir så glada). Ska vi ut och resa ser jag till att kläder är tvättade, sen packar jag mina och barnens kläder och sen vill ändå mannen att jag dessutom är med när han packar sina saker så att han ”inte glömmer nåt”. Mannen vill ha smakråd och att jag ska titta på vilka kläder han valt. Jag låtsas bry mig och säger nåt uppmuntrande för att han ska bli glad. Frågar jag honom om smakråd säger han att det inte spelar nån roll vad jag tar ”allt blir bra” säger han. Nu låter det ju som om jag är gift med en tyrann men det värsta är nog att han är en helt vanlig man. Han är ”snäll”, en ”bra pappa” och han älskar mig och barnen. Det är inte så att han är elak och inte gör någonting hemma. Han lagar mat, han städar, han skjutsar barnen på aktiviteter och han visar både mig och barnen kärlek. Men jag har absolut huvudansvaret. Ett exempel: jag har numret till alla barnens kompisars föräldrar i min telefon. Han har numret till EN pappa. Gissa vem folk (andra mammor såklart) hör av sig till när det ska samlas in pengar till presenter till lärare, när det bestäms tider för utflykter, när det bestäms vem som ska baka vad till Fikaförsäljningen på innebandymatchen, när någon hör av sig och frågar om vi kan vara barnvakt åt grannens barn osv.

    • Reply Nnea 3 mars, 2017 at 12:24

      Åh! Det låter exakt som mitt liv!! Feminist och rak på sak, ”skinn på näsan” MEN hemma är en helt annan sak! Det är jag som gör ALLT! Och då menar jag ALLT! hus ska man få det att ändras? Är så trött på det!!

      • Reply N 3 mars, 2017 at 22:43

        Men herregud! Det här är typ mitt LIV! Jag finner en tröst i att jag inte är ensam, samtidigt som jag såklart inte vill att andra ska ha det som jag. Jag laxkar ur ibland och känner att han åker snålskjuts på min energi, min kreativitet och min välvilja.

        • Reply N 3 mars, 2017 at 22:43

          Lackar ur ska det såklart stå 🙂

      • Reply Eva 3 mars, 2017 at 23:02

        Bra exempel med barnens kamraters föräldrars telefonnummer i mobilen. Det känner jag igen. Och precis så tänker jag att man kan jobba för att komma vidare: Det första är att uppmärksamma en skevhet. För oftast tänker man kanske inte på de här sakerna, som blivit en del av vardagen och den kärlekspraktik som man inte hinner reflektera över jämt. Alltså: Skicka alla nummer till pappans mobil och säg att han är kontaktperson minst varannan gång. Tyvärr lär det inte vara pappan i fråga som föreslår att han skulle kunna lägga in alla nummer för att dela på ansvaret, utan det ligger i problemets natur att det är mamman som måste göra det här om det ska bli gjort.

        Ju fler såna här saker som vi kan identifiera i våra relationer och namnge, desto lättare är det nog för männen att se vad det här emotionella arbetet handlar om. Om jag som kvinna inte själv vill ta initiativet till det här förbättringsarbetet, så tror jag enda lösningen för mig är att åka bort en längre tid, så att pappan får vara 100% förälder.

        Så brukar jag förresten säga till min make: Nu får du vara 100% förälder, precis som jag själv är det. Ofta känner jag att jag är 100% förälder och han är 70% förälder. Att hans föräldraskap är lite mer valbart och flexibelt i förhållande till hans egna intressen och behov. Medan mitt föräldraskap är ovillkorat. Det är förmodligen detta barnen känner av när de klamrar sig fast med mig och säger att de älskar mig mer än vad de älskar sin pappa.

        I vårt fall handlar det också mycket om att jag ger barnen kommunikativ respons genast, medan deras pappa har ett filter innan de når honom. Ibland försöker vi jobba med att jag inte svarar på frågor som pappa kan svara på. ”När ska vi äta?” ”Det kan du fråga pappa”, ”Titta på min teckning!” ”Det kan du be pappa om”.

        Lite tråkigt bara att jag måste lägga så stor energi och fokus på sånt här. Maken kan bara ”vara” och är inte lika upptagen av relationsutvecklingsarbete. Jag är avis.

        • Reply Therese 4 mars, 2017 at 08:37

          Ja nog kanske jag borde ”ta tag i” hur det blivit här hemma. Men är också less på att det ska vara mitt ansvar att tvinga maken till sånt som man kan tycka ska vara självklart… men jo det skulle behövas.

      • Reply Therese 4 mars, 2017 at 08:54

        Åh! Känner ändå en styrka i att jag inte är ensam. Inte bara jag som kämpar på. Är så less på att det såklart är kvinnans ansvar att ändra det som är fel. Återigen. Vårt ansvar. Så trött på att ta största ansvaret för vårt förhållande. Är det nåt som inte funkar så är det mitt fel (jag är för pedant, jag curlar barnen osv).

  • Reply Marie 3 mars, 2017 at 09:15

    Alltså den där seriens två sista bilder är sååå mitt liv! Jag har gett upp mycket att hålla ordning och städat sen vi fick barn och ja det är mycket mer stökigt och smutsigt nu, inte bara för att vi har ett barn utan för att han inte tar ett större ansvar när jag tar mindre. Han gör mycket praktiskt, hämtar, lämnar på förskolan, lagar mat, städar osv, där är vi ganska jämställda, men det är jag som planerar och tänker, kommer ihåg, tjatar om att det och det måste göras men tar inte jag initiativet så blir det inte gjort. Och när jag är ledsen då finns han inte där och frågar hur det är fatt och när jag påpekar det får jag svaret att ”men jag vill inte bråka och allt jag säger blir ju bara fel och då blir du arg och skäller på mig”. Jag blir så less på det, för det är ju just för att han inte visar omtanke och försöker svepa förbi att jag är ledsen som jag bli än mer ledsen och arg och tillslut sitter jag där och förklarar hur han ska göra men det gör han ändå aldrig till slut.

    Fint för alla de som inte är i sådana relationer, men ibland när jag har funderat på att lämna så funderar jag över om det verkligen finns män som inte beter sig såhär, jag kanske måste välja mellan att leva såhär eller ensam, och ensam vill jag inte vara så då kan jag lika gärna stanna. Och jag älskar honom ju.

  • Reply Ellen 3 mars, 2017 at 09:26

    Känner absolut igen mig. Jag lever med en man och vi båda försöker se till att det ska bli jämställt hemma. Men ändå hamnar jag i situationer exempelvis på andras middagar där jag och andra kvinnor automatiskt blir dem som ska fixa i ordning efter maten etc, medan männen sitter och dricker öl och blir servade typ. Så jäkla störigt att det blir så. Har i dessa situationer gett min man något att göra så han hjälper till och förstår det sjuka i det hela, men då blir det ju jag som tar den förbannade projektledarrollen!!! Suck.

    Vi har också haft scheman med poängsystem där vi skriver upp vad vi gör i hushållsarbete varje månad där olika saker ger olika poäng, detta var intressant då min man trodde att han gjorde lika mycket som jag ,men det visade sig månad efter månad att så inte var fallet… Men det är ju bara första steget, att se att det är ojämnt sen ska det göras något åt det också! Det är inte det lättaste att göra det när den ena (i det här fallet jag) fått lära sig att handla mer automatiskt vad gäller hemmetsysslor medan den andra måste tänka mer innan det händer. Uppfostran är ju verkligen en stor bov i dramat i det här. Curla inte era pojkar säger jag bara, det slår tillbaka på hela jämställdhetsarbetet!!!

  • Reply Jenny 3 mars, 2017 at 10:19

    Jag tänker typ två saker… är det inte det här ständiga ”duktigaflickan syndromet” som pickar på. Alla flickor/tjejer/kvinnor som tror att det ända sättet att få uppsakattning är att vara duktig. Jag har ständigt fått höra hur jag borde vara framförallt från typ mamma och farmor (rip) men har skitit i det. Nästan blivit obstinat…och det är jag i mitt förhållande oxå. Säger karln att han tex ska städa köket så väntar jag på att han gör det. Även om det dröjer några dagar. Kommer nån på besök så säger jag helt enkelt att det är hans tur och därför ser det ut som det gör….han ska skämmas, inte jag!!
    Det andra är att mycket tycker jag ju är kul…typ fixa kalas och julklappar å sånt så det gör jag gärna men jag delegerat ofta typ handlingar och såna ”enklare göromål till sambon”.

    • Reply Angelica 3 mars, 2017 at 12:12

      Tror också att det är såhär. Jag har aldrig gått med på att följa den roll som folk försökt tilldela mig utifrån att jag ses som kvinna, och jag upplever sällan de problem som beskrivs här. Beter sig en man sådär grisigt så försöker jag inte ”fixa” det eller kompensera, jag går vidare och hittar nån annan som är mer ansvarsfull. Har absolut försökt få det att funka med personer jag inte passar ihop med och som inte tagit nåt ansvar när jag var yngre, men den fasen är förbi. Ser ingen anledning att lägga min energi på människor som inte ger motsvarande tillbaka.

  • Reply Anna 3 mars, 2017 at 10:42

    Ja fy fan. Jag känner igen mig så jävla mycket. Min man gör en del, tvättar, är föräldraledig 3 dagar i veckan, vi delar på matlagningen, tar hand om bilarna, städar garaget, förhandlar om räntan på lånen men det är väl typ det. Jag gör resten. Han säger att jag måste sluta tjata, sluta säga otrevliga saker, sluta bestämma hur allt ska vara och göras. Sluta bestämma hur vår son ska tas om hand och uppfostras. Nu när han är hemma fuckar han upp sonens rutiner och blir jättearg om jag påpekar att det är för sent för pojken att äta frukost kl 9 när han vaknar klockan 6. Jag ska inte bestämma allt!!! Om jag bara kunde säga saker lite trevligare skulle han inte bli arg. ”Bara du inte sagt så” får jag höra nästan varje dag. Jag vet inte längre om det är han eller jag som är dum i huvet. Jag gråter för min sons skulle när jag tänker på skilsmässa. Jag vill inte. Jag vill att allt ska vara bra. Fan också.

    • Reply S 3 mars, 2017 at 21:48

      ❤ hejja dig! Det är absolut inte (inte alls på något sätt inte ens lite) du som är dum i huvudet.

  • Reply Anonyyyym 3 mars, 2017 at 10:44

    Ah jag vill bara grina nu. Så jävls spot on, både hennes inlägg & de du skriver. Jag lever i en hetero-relation, & upplever att ju längre tid vi varit tillsammans så läggs mer på mig- av sig självt. Tex ska sambons släkting m familj hälsa på oss under våren & sambon säger t mig-” det är bättre att du pratar med hen som har koll på allt, bla bla!”. Men va fan, sambon kan väl oxå köpa en kalender och skriva ner event & planera? Han lär väl ha planerat saker innan vi träffades?!
    & vad de än gäller i hemmalivet så säger han att jag gnäller. Om jag upprepar en sak för att han såklart inte lyssnade första gången. Mest störigt att jag märkt att de lixom blir värre ju längre tiden går.
    Vad fan ska en göra då? Sån fälla alltså som ”rökande mamman” skriver, vi kan ju inte bara sluta med allt.
    Suck.
    Tack för din awesoma blogg <3

  • Reply C 3 mars, 2017 at 11:25

    Känner delvis igen mig. Vi lever ju i ett patriarkat, i ett samhälle där det ser ut på det viset. Ur min individuella synpunkt kan jag säga att jag tidigt var medveten om dessa roller. Jag har i ett tidigt skede insett att det är åt helvete och valt aktivt att skaffa barn först när mannen kunde visa prov på att vara en jämställd medmänniska och klara av vissa kriterier. I mitt förhållande delar jag rollen som du beskriver med min man. Jag skulle inte acceptera nåt annat. Lösningen är ofta ganska praktiskt tror jag. Att prata är bra men prat måste följas upp med handling dvs. köp inte alla julklappar, dela på föräldraansvaret med vab och läxläsning, lek, matlagning, klädinköp osv. Vägra som kvinna att bita ihop, vägra att praktiskt och emotionellt vara till lags hela tiden och se vad som sker. Vi kvinnor möjliggör detta beteende för männen också, krävs två till att dansa tango.

    • Reply L 4 mars, 2017 at 14:07

      Jag håller ju med dig till en viss del, grejen är bara den att inte alla orkar ta den jävla kampen varje dag. Jag har gjort det, och på så sätt har mycket förbättras i vår relation, men det kostar ju enormt mycket energi.
      Jag har konsekvent vägrat ta ansvaret för hans grejer, familj, relationer till andra osv. Jag boostar inte hans ego bara för att, och jag gör inget som inte känns naturligt för mig bara för att skapa god stämning.
      MEN, nu sitter jag här, sjukskriven för utmattning. Att ta kampen är faktiskt mycket jobbigare än att bara göra. Tyvärr får man säga. Det är som att banka huvudet i väggen dag ut och dag in i årtal. Det är jobbigt emotionellt och oerhört frustrerande. Att försöka få män att se sina privilegier är en mycket svår uppgift. Jag har långt kvar innan vi når jämdställdhet i vår familj, men jag brukar ge mig själv en klapp på axeln för att jag har kämpat på så bra ändå..
      Samtidigt gör det mig så jävla bitter att jag skall behöva kämpa för något som egentligen är så självklart.

  • Reply Anna 3 mars, 2017 at 11:31

    Själv är jag lite av ett ganska udda specialfall skulle jag tro…. Jag är gift med en man som dyrkar Jesus (!) och där är tänket mer eller mindre det totalt omvända. Mannens roll i relationen är att ständigt (i stort och smått) vara beredd att helt ge upp sej själv för sin fru och mannen, inte frun, är den som har som uppgift att vara liksom” kärleksdynamon” i relationen. Tänket är att fruns kärlek i relationen ska komma som ett gensvar på den kärlek om mannen – maximalt och villkorslöst – ständigt öser över sin fru…. Mannens grej är liksom först och främst att vara den som älskar och fruns att vara den älskade. Yes – freaky Friday eller nåt men så ligger det till 😉

  • Reply Mie 3 mars, 2017 at 11:36

    Jag känner inte igen mig. Vi har alltid delat lika, men just nu är jag hemmamamma så nu gör jag mer pga har mer tid. Personligen tror jag att det har mindre med uppfostran att göra och mer med att höja sin attraktivitet som partner – Mannen får en mjuk resa och har ingen anledning att leta efter någon ny. Plus pressen från omgivningen förstås.

  • Reply Josefine 3 mars, 2017 at 12:05

    Alltså, detta är så himla spot on. Jag har alltid sett detta men aldrig kunnat sätta fingret på det och aldrig liksom insett att det finns fler som ser/känner detta. Det är och har alltid varit så jävla tydligt i mina föräldrars relation (och detta har alltid gjort, och gör, mig så himla ledsen, som han ibland behandlar henne emotionellt är fan inte okej). Men, jag har alltid tänkt att ”jag ska hitta någon som är bättre än vad min pappa är på det där”. Well.. nu är jag väldigt ung och har inte haft så många kärleksrelationer, men det har varit precis såhär i de jag varit i (även den jag är i nu, men jag upplever ändå att han ligger mil före de andra killar jag varit tsm med). Men ja, det är så himla tröttsamt. Tröttsamt att höra att jag är tjatig, bitchig, bossig när jag gång på gång ber honom göra saker, tänka på saker. Känner mig dum eller måste liksom ”smygande” och vädjande be honom göra en dels aker (speciellt om jag redan bett honom x antal gånger innan och det int ehänt ngt). Vet inte riktgit varför jag skriver allt det här, jag är mest tacksam över att äntligen snubbla över texter som sätter ord på vad jag upplevt men inte riktgit kunnat sätta fingret på i så många relationer. Sluta aldrig blogga LD! <3 Mvh trogen läsare sedan jag fann din blogg som 16-åring (typ runt slutet på 2009)

  • Reply S 3 mars, 2017 at 12:37

    Bra skrivet och viktigt att belysa! I samband med att jag blivit ihop med en man hände något. Dels fick jag förklara i början att jag är din flickvän, inte din mamma. Därefter har jag märkt att hans familj förväntar sig att jag ska upprätthålla äran så att säga. Vilket jag är dålig på och ibland blir det pinsamt. Det är jag som får sbea blickar ibland men jag orkar faktiskt inte bry mig längre. Ibland får jag ångest men inte så ofta, mycket tack vare sådana här texter.

  • Reply Kikan 3 mars, 2017 at 12:40

    Jag känner inte riktigt igen mig. Hemma hos oss är det faktiskt tvärt om. Maken som håller kontakten med folk, ser till att familjerelationer tas om hand, planerar julklappsinköp, sköter storhandling, semesterplaner och mycket av all annan logistik. Inser ofta när jag pratar med andra som lever i heteroförhållanden att jag har den ”roll” som den traditionella mannen ofta har. Den slarviga, som intebehöver tänka för att hemmets projektledare sköter allt. Så jag tror att det däremot är mer vanligt att det är som du beskriver, kan bara glädjas över att slippa ha det så själv och att våra söner flrhoppningsvis tar efter sin pappa. ❤

  • Reply emma 3 mars, 2017 at 13:43

    Mina föräldrar har levt i en sådan relation där min mamma tagit allt ansvar, alltid hållit ihop familjen samt fixat och trixat men det smittade lyckligtvis inte av sig på mig. Jag har inte direkt koll på allt och vill inte heller ha det, detta beror mycket på att jag är tankspridd och ganska egoistisk. Min man får hålla koll på sin familj och deras julklappar och födelsedagar så håller jag koll på min. Vi kanske lever i en jämställd relation för att jag är oförmögen att ta det ansvar som ”förväntas” av mig samt att min man är oerhört organiserad, pedant och ”städar upp” efter mig. Däremot, en helt annan sak, så ser jag hur lite min man fattar av vad hans mamma behöver som äldre kvinna och det gör mig lite upprörd och besviken. Han är väldigt generös med pengar och betalar mer än gärna för saker hon behöver men det är den där omsorgen han inte fattar, trots att han är en mjuk och jämställd feminist. Nu som mamma till en son, hur ska jag/vi uppfostra honom till att förstå hela människan/kvinnan, för jag vägrar tro att det bara är en kvinnlig egenskap, så himla svårt!

    • Reply Malin 3 mars, 2017 at 14:07

      Emma, jag är också tankspridd och egoistisk och rätt lat. Så vi har nog samma stil. Min man får sköta sin familj och deras födelsedagar själv.
      Jag har också söner och lär dem samma sak som jag lär min dotter: genom mina handlingar. Då ser de ju att deras pappa sköter om sin familj och jag sköter om min.
      Ord når inte hela vägen tyvärr om man inte föregår med gott exempel själv.

      • Reply emma 3 mars, 2017 at 14:14

        Absolut, jag håller med men min man har sett hur hans mamma har tagit hand om sin mamma men han fattar ändå inte helheten, eller han fattar inte det jag tycker är viktigt för henne. Nåväl, det är ju bara som du säger, nöta, nöta, nöta. Men ändå, jag fattar ändå inte hur det kan ha undgått honom.

        • Reply Malin 3 mars, 2017 at 14:21

          Jo, men det var ju mamman.
          Man behöver se pappan göra det, som min man tar hand om sin mamma. Mina söner ser det.

          • emma 3 mars, 2017 at 14:28

            Så min son kan inte lära sig omsorg av mig?

        • Reply Malin 3 mars, 2017 at 14:36

          Jag vet inte om söner inte lär sig omsorgsbeteenden av mammor, men det verkar ofta inte så, så jag skulle tycka det var säkrare att de ser och inspireras av sina pappor. Nu blev det här väldigt heteronormativt men hela diskussionen handlar ju om manligt/kvinnligt i heterosituationer.

          • L 3 mars, 2017 at 16:18

            Eller! Genom att ha en vårdande mamma lär sig söner att dom ska passas upp av kvinnor och döttrar lär sig att passa upp. Tyvärr. Och går det vidare generation för generation.

  • Reply Emmy 3 mars, 2017 at 13:55

    Jag har den bästa relationen nu som jag någonsin haft. Med en äldre man som tidigare varit gift länge med en fru som uppfostrat honom väl :). Det jag relaterar mest till är därför rollen som stämningshöjare. Att alltid ha ansvar för att det är trevlig stämning, och om inte, försöka grötta mig in i hans huvud och försöka hitta orsaken till den obra stämningen. För tamejtusan om den inte i 99% av fallen ligger där.

  • Reply Sara 3 mars, 2017 at 14:05

    Känner inte igen det du skriver alls, min make gör allt du skriver en man inte gör. Även mitt ex som jag har 2 barn tillsammans med. Har väl helt enkelt haft väldigt tur? Men varför lämnar man inte en karl med det beteendet?

    • Reply Lady Dahmer 3 mars, 2017 at 17:34

      Ja du. Varför lämnar man inte en man som slår?

    • Reply Marlene 4 mars, 2017 at 10:07

      Normaliseringsprocessen. Mannen som slår bryter ner hennes självförtroende först. Genom att få henne att tro att hon är värdelös. Då tror hon att hon är värd att bli slagen. Livet är ibland komplicerat.

      Jag tänker på kärleken . Den stora kärleken och den ”rätte”. Då när plötsligt allt stämmer. Det är roligt att hjälpas åt eftersom man älskar varandra. Allt går lätt. Där man hjälper åt att laga mat och diska och städa. Sedan tänker jag på ett radioprogram som var intressant. En poet som talade om detta tyckte jag var intressant:

      ”Hur gör man för att bli en psykisk robot? Hur blir man en mental AI?

      Men igen: det är inte säkert att det här är eftersträvansvärt. Det finns en annan aspekt på att vara robot också. Nämligen att vara kvinna. Kvinnor har ett annat förhållande till roboten än män. Till cyborgen också. Det lärde vi oss av Donna Haraway.

      När jag har med män att göra på nära håll, så brukar det krävas väldigt mycket gullande med deras nervösa nerver. Ompjoskandet är smörjmedlet som drar igång systemet. Sen kan de gå ut på byn och skrävla att de äger världen. Mitt pjoskande är deras rustning.

      Jag kommer fram till att det inte är särskilt åtråvärt att bli en cyborg, eftersom jag redan är det. Alla kvinnor är det. Jag är en dubbelnatur. Ibland är jag människa och ibland robot. Någon måste slå på autopiloten och bli maskin när männen ballar ur. Ibland tvingas jag slå om till mentalt robot-mode.

      Männen har som sagt snarare rustning, och de är inte de själva som polerar den.”

      Lyssna gärna och läs. Länk: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/696347?programid=503

    • Reply Marlene 4 mars, 2017 at 10:51

      Man kan också vända på frågan och undra varför blir så många kvinnor (för det är mest kvinnor) idag utbrända? Det kommer nu rapporter om att hälften av alla unga kvinnliga läkare blir utbrända.

  • Reply Elin 3 mars, 2017 at 14:18

    Jag har aldrig varit i ett förhållande trots att jag är 23 pga flytt utomlands, upptagen med jobb och nu upptagen med skola. Jag är självständig och bestämd delvis därför, och är fan rädd för hur det ska bli när jag träffar någon. Hur orkar man vara den som ska hålla ihop allt när man liksom är medveten om att det är så redan från början? För jag menar, jag kommer inte träffa någon man som det inte är sådär med… Speciellt inte här på Island där jag bor som i sån här genusmedvetenhet ligger en bra bit efter Sverige.

    • Reply Malin 4 mars, 2017 at 09:31

      När du träffar en man låter du bara bli att göra sånt som är hans ansvar. Om han säger ”du kan väl planera vår gemensamma bröllopsfest för du är ju tjej” så svarar du ”nä det låter jobbigt”.

      Om hans mamma fyller år och han vill att du ska bestämma presenten så säger du ”nej jag känner knappt henne, köp den du”.

      Och så vidare. Det är ok att säga nej!

      • Reply Ph 6 mars, 2017 at 13:44

        Problemet med sådant resonemang att man får göra avkall på ens egna förväntningar.
        När man går in i förhållandet har man ofta högre förväntningar än att var och en gör sitt eller ena ska göra allt. En vill lixom både ta hand om och bli omhändertagen utan att man ska hålla på att bråka och ställa krav, vrida ut och in på en själv och tjata på hur det går till när man visar omtanke. Samtidigt vill man inte vara singel i sitt förhållande och skita i allt som har med det gemensamma att göra.

  • Reply bitter japp! 3 mars, 2017 at 14:31

    Alltså, LD du är min räddning just nu. Är mitt upp i en separation och fasen allt du skriver om stämmer ju!! Jag har burit upp allt o även fått skit under tiden. Det första han gör när jag säger att jag inte orkar längre är att åka o ha sex med en annan. Orkar inte med män. De är fasen skit!

  • Reply Norskan 3 mars, 2017 at 16:35

    Jag upplever det inte alls så i min relation. I vissa avseenden är det jag som är mest ”vuxen” och tar mest ansvar, men i andra avseenden är det min pojkvän. Han är också den som oftast lagar mat. Städar gör vi båda två. Tycker inte att vi har något särskilt mönster i vem som stöttar den andra mest, vi är bra på olika saker helt enkelt och det går ju i perioder hur mycket stöd men behöver få/ge. Tror det varierar otroligt mycket från förhållande till förhållande och person till person. Även om det kan finnas mönster i hur kvinnor/män beter sig generellt så säger det nog inte så mycket om ett förhållande mellan två människor.

  • Reply Elin 3 mars, 2017 at 16:45

    Jag kan verkligen relatera till att försöka vara den som håller alla glada, det har jag fått göra alltför mycket speciellt när min man var deprimerad, då skulle jag göra allt för att han skulle bli glad och om det inte lyckades ändå vara beredd att ta smällen då hans depressionsjag skällde på mig för att han var olycklig. Nu mår han bättre men det har tagit tid att hamna tillbaka till mer normala relationer. Efter jul i år förklarade jag för min man att jag tänker skälla ut honom varje gång jag är arg på honom och inte vänta tills jag är så förbannad att jag är helt okontrollerat arg så jag bara skriker och gråter och det har hjälpt. Jag har varit argare men han har lyssnat bättre och förhållandet är på topp. Så råd? Skrik åt den j-veln när han förtjänar det och svälj ingen ilska! Vet inte om det funkar för andra men det har funkat för mig.

  • Reply Sara 3 mars, 2017 at 18:29

    Det här var precis det jag funderat på mycket sista tiden. Blir så arg, ledsen och trött. Jag älskar min man, men fan, ta lite ansvar!! Jag är hemma med barnen på heltid, och är såklart fast i fällan. Jag gör allt, kommer ihåg allt och ser till att allt funkar. Han går till jobbet och kommer hem igen. Jag fixar allt utan att fråga om hjälp för det tar fan så mycket längre tid att be honom göra det än att bara gör det själv. Han skulle aldrig komma på det själv.
    Min man är verkligen snällare än snäll, men man blir så trött. Trött på mig själv.
    Till dem som ställer sig frågande till varför vi lever med dessa män, kan jag i alla fall svara för mig själv. Mina föräldrars relation var 100 gånger värre. Jag har nog alltid tyckt jag lever jämställt (galet, jag vet) för jag har det bättre än dem..

  • Reply Anna 3 mars, 2017 at 18:30

    Förstår helt klart problematiken men känner inte riktigt igen mig själv i beskrivningen. Jag är förvisso projektledaren för barn och hem men när det kommer till min mans släkt födelsedagar och hans ostrukna skjortor lämnar jag det till honom. Säkert mkt pga princip. Jag menar ngnstans måste jag ju dra gränsen och den drar jag innan sortering av hans strumpor. Hans känslor får han deala med själv och aldrig aldrig att jag ngnsin skulle ha sex för en mans skull.
    Dock hänger jag inte riktigt med ang uppfostran. Hur fostras pojkar att bli curlade och flickor att pysssla om sina män? Kan verkligen inte se det, varken hos mig eller i min omgivning. Antar att barn ser hur det går till i sina respektive hem men utanför hemmet som på förskolan….är det verkligen så?

    • Reply L 4 mars, 2017 at 07:11

      Herregud jag ser det bland massor av mina vänner. Den som bara har döttra har skyhöga krav på att dom ska ta ansvar för sig och sina syskon och vänner och anpassa sig till andra. Sedan är det mammor med bara söner som curlar och och slår knut på sig själva för att det ska slippa ansvar och så att alla anpassar sig efter dom. Jag står fast vid att det fostrar en ny generation mansgrisar. Män lär sig inte att hjälpa andra genom att själva passas upp. De lär sig att dom förtjänar att passas upp kvinnor.

      • Reply Malin 4 mars, 2017 at 09:25

        Javisst är det så. Söner behöver se pappa ta ansvar och söner behöver lära sig att ta ansvar. Jag curlar inte mina söner alls, men dessutom ser de hela tiden sin pappa ta ansvar för vardagen och planeringen av vardagen och jag hoppas de lär sig att detta är hur familjeliv ska se ut.

  • Reply Alex 3 mars, 2017 at 18:57

    Gråter av utmattning och sorg när jag läser detta. För att det träffar så mitt i hjärtat nu med första barnet som är nio månader och allt bad det innebär samtidigt som allt det jag kunde överse när jag inte behövde ta hand om en bäbis dygnet runt själv nu är så synligt.
    Orkar jag leva så här/där som du beskriver?

  • Reply Malin 3 mars, 2017 at 19:08

    Skriver inget inlägg idag. För här sitter jag (som så många andra tydligen) och gråter. Detta kärlekskneg har verkligen utnyttjats. Så till den milda grad att jag flera gånger försökt avsluta livet. Mitt hjärta är stort sen födseln. Mina föräldrars empati obefintlig, liksom släktens. Det funkade bra i början med min pojkvän men han kommer från Årjängs kristna församling och hans släkts fördomar och åsikter tog snabbt överhanden, jag sa ifrån i början men sen ger man liksom upp. Och ja, det är väl först nu vid 38 års ålder som jag förstår att jag inte måste vara betjänt åt alla. Varför man stannar kvar? Jo för att man älskar dem/den. Sen om hela ens omgivning bara eldar på hur ska man då kunna veta om något annat. Tyvärr kommer aldrig mina bröder att förstå hur mycket jag ställt upp för dem och vad jag själv tvingats avstå genom att alltid vara den som tas för givet.

    • Reply H 3 mars, 2017 at 23:22

      Hoppas du kan hitta styrka i systerskapet, oavsett hur du har det omkring dig. All kärlek till dig!

  • Reply S 3 mars, 2017 at 22:03

    Det är så sant att jag blir rädd.
    Hur går detta att lösa? Prata med honom, be han läsa detta, han kommer förstå och vilja vara bättre….men inget kommer förändras.
    Så vad är svaret? Vara singel?
    Men jag älskar han så mycket!
    Sånna här texter får mig att tänka varför kunde jag inte blivit kär i en kvinna ist?
    Deprimerande så in i helvete.

    • Reply Malin 4 mars, 2017 at 09:15

      Upphör med att göra saker du inte vill göra, till exempel om du brukar köpa presenter till hans släkt, gör inte det. Det är ingen mänsklig rättighet att få presenter, svärmor kommer överleva.
      Om någon säger något svarar du att du hade för mycket att göra och du tog för givet att han skulle tänka på sin egen mamma.

      Jag tror inte på dialog och att prata prata prata med män, jag tror på handlingar och ännu mer på icke-handlingar.

      Om du inte gör en sak så blir den inte gjord? Det kan så vara, och i de flesta fall går livet vidare ändå. Men du har iallafall inte tröttat ut dig med att göra en annan vuxens uppgift.

  • Reply Marlene 4 mars, 2017 at 09:36

    Ja, jag orkade inte. Kommer förmodligen aldrig bo mef en karl mer i det som är kvar av mitt liv.

  • Reply Selma 4 mars, 2017 at 10:33

    ÅH detta! Jag hamnar i fällan hela tiden, och får dessutom höra att jag är självisk och dum på kuppen. Jag är nu singel efter en jobbig skilsmässa, och lever efter devisen att ”du får vad du ger”. Jag ligger runt och har det så jävla bra. Så sjukt skönt att inte ha ansvar för nån annan än mig själv.
    Och vet ni? Att separera gör under för jämställdheten, plötsligt tar barnens pappa 50% av ansvaret och påminner mig om förskoleaktiviterer, och så vidare. Att gå isär har varit så himla bra för hans föräldraskap, och mitt.

    Min ledstjärna i allt nu är ”inte vara en bra mamma, sträva efter att vara en bra pappa – inte vara en bra flickvän, sträva efter att vara en bra pojkvän”. Vi döms efter olika standards, och jag kommer aldrig mer lägga så mycket emitionell energi på en man igen. Det går att få allt det utan att vara i en relation, kärlek, bekräftelse osv, och jag lyssnar på mina vänner i relationer och bara: hujedane mig vad jag inte vill tillbaka dit.

  • Reply E 4 mars, 2017 at 12:15

    Detta är en av anledningarna till att jag väljer bort barn….
    Har såå många vänner som är fast i detta träsk som beskrivs i inlägget och alla kommentarer, men de vägrar ändå att se strukturerna utan skyller hellre på sig själva typ ”nej, men det är jag som är pedant/har kontrollbehov/etc etc”
    FY FAN alltså!!

  • Reply jos 5 mars, 2017 at 10:14

    Blir, liksom så många andra tycks det, så himla träffad av texten. Blir rent MÖRKRÄDD när jag märker att det jag trott varit endast mina fel i relationen och vardagen med min pojkvän (kontrollbehov, hysterisk, bossig, emotionellt instabil – men i mig själv upplever jag att mina reaktioner kommer ur en form av desperation, att få respons, bli lyssnad på, att slippa ta allt ansvar själv) verkar delas av SÅ många kvinnor. Och därför rent logiskt borde ha mer med könsroller att göra än mina individuella problem.

    Jag är så van att tänka och känna att detta på något sätt ändå är mitt fel, det känns så himla skrämmande och chockerande att det kan ha annat ursprung. Trodde jag var medveten om genus som jag var men tvivlar på det.

    Herregud säger jag. Skräms av uppvaknandet som det här kan innebära men kommer försöka fortsätta hitta sanningen i det hela, och inte rygga tillbaka.

    Det är en sån enorm jävla snårskog. Men tack till er alla som delar med er och tack för att ni finns.

    Hälsningar från ett feministiskt uppvaknande

  • Reply Carl 5 mars, 2017 at 17:14

    Hej och tack för din text. Jag känner igen mig också i det här, fast med kvinnorna. Jag lever i en heterosexuell relation, fru och barn men det är jag som gör typ allt. Jag städar, tvättar, handlar. Vi jobbar båda 100% och min fru orkar typ ingenting sedan, så jag gör allt i hemmet. Hon är paradoxalt nog perfektionist, men då inte orkar städa och göra det perfekt så låter hon hellre bli. Om hon lagar mat så plockar jag alltid bort efter. Om jag lagar så plockar jag också bort det. Jag kan inte heller ta upp det med henne för då känner hon sig attackerad och blir sur. Jag plockar jämnt efter henne. Hon är mkt bättre på system, hur vi ska ha prylar i skåpen, men det är jag som ser till att sakerna hamnar där. Jag tar även hand om strukturerna med vårt barn då min fru kan ofta försjunka i sin mobil eller i ngt annat läsa. Ibland undrar jag om jag är ensam om att vara man och ha det så här. Så jag känner verkligen med allas berättelser här.

  • Reply Annika 5 mars, 2017 at 17:32

    ”Är det ni som ansvarar för julklappsinköpen? Är det ni som tar ansvar för barnens relation till pappa? Är det ni som står för det där lilla extra i kärlekslivet?”

    Japp. Japp. Japp.

    Inte konstigt att en är schleten.

  • Reply Angelica 5 mars, 2017 at 20:36

    Jag känner igen mig i de dåliga sakerna när det kommer till mitt ex. Jag kände mig typ som en förälder när vi bodde ihop och var jag inte sugen på sex när han var det så fick jag så otroligt dåligt samvete (för det är ju klart att man ska vilja ligga med sin partner?!) och för många gånger låg vi för att göra honom till lags. Jag fick till och med dåligt samvete de gånger han inte lyckades komma. Det slutade med att jag fick vestibulit som mig omkring ett år att komma över.

    Men nu. Nu har jag träffat och varit tillsammans med en man som är så otroligt förstående i över ett halvår. Vi har olika lägenheter, men bor i princip ihop ändå. Vi behöver aldrig tjata på varandra om att städa upp, gör vi inte det tillsammans så får den med mest tid göra det (vi är båda studenter med olika mycket i olika perioder). Han är även den första mannen jag stött på som inte ställer krav på vårt sexliv. Det räcker med ett nej så är det klart att vi inte ligger. Vill någon av oss avbryta pga anledningar (början på skavsår t.ex. haha) så är det lugnt också. Visste inte att det möjligt att hitta en sån man.

  • Reply Karolina 5 mars, 2017 at 20:42

    Levde i en exakt sån relation. Mitt ex tyckte skratteretande nog att det var han som gjorde allt hemma. Men på 7 år dammtorkade han inte en enda gång, städade toaletten ca 1 gång per år, åkte och storhandlade typ 2 ggr, dammsög kanske 10 ggr max. På detta: skaffade aldrig barnvakt så vi kunde ha egentid, planerade inga kalas för barnen, zoomade utbär jag behövde briefa ngt som hänt på jobbet (har ett mkt svårt känslomässigt påfrestande arbete där det händer att folk dör). När han diskade, diskade han aldrig jobbig saker som plåtar och stekpannor. Besiktigade aldrig bilen, styrde aldrig upp och betalade räkningarna, och när jag bad att han skulle betala sin del- ifrågasatte han! Ja listan är lång. Det sjuka är: han kom undan i alla sammanhang utom hemma hos mig då, pga allmänt igenkänd som ”trevlig, snäll kille”. Gjorde slut på min misär tillslut. Ett halvår försökte han rådda barnen och ett hushåll på halvtid och blev citat ”nästan utbränd”. Sen hittade han som tur va en ny icke ont anande feministtjej att göra på smällen. Ifrågasatte lite syrligt en gång hur han skulle orka med tre barn när två på halvtid gjorde honom utbränd: fick svaret: jamen nu kommer jag ju inte vara själv. Aka: han skaffade sig en ny ställföreträdare för sin egen morsa (som f.ö curlat honom å det grövsta) var länge lite bitter över hur allt blivit mellan oss tills vi pratade ut en gång och han sa: ”jag förstod att det inte skulle funka: jag gav ju verkligen allt för att det skulle hålla mellan oss- allt gav jag. Men det räckte inte för dig.” Blev då nästan full i skratt, tänkte:ja jisses, om det där var allt han hade att ge då tig jag mig fan ut i tid ändå.

    Nu är det mitt livs mission att våra pojkar inte ska bli som sin far. Tränar dem dagligen i att spegla känslor, vida hänsyn, uttrycka sina känslor och framförallt: att städ, disk, mat och tvätt är allas ansvar.

  • Leave a Reply