#5inistagram

7. Att kvinnofieras

Så vad innebär det då att vara kvinna? Det innebär att man kvinnofieras. Att man identifieras och behandlas som kvinna av omgivningen.

Att kvinnofieras är att tilldelas den politiska positionen kvinna och förtryckas utifrån det. 

Jag är kvinna, inte för att jag känner mig som sådan utan för att patriarkatet har bestämt att jag är det.  

Jag är den andre. Ofullkomlig man. Jag är kvinna.


Jag är kvinna för att jag, tillsammans med andra kvinnor, har en lång lång historia av förtryck som format den jag är. 

Jag är den jag är för att jag är kvinna och jag är kvinna just för att jag genom socialisering har fostrats till det. 


Jag har fostrats att ta hand om, sätta mig själv sist, bry mig om andras behov, ta hänsyn och foga mig. Jag har utsatts för sexism hela mitt liv, tafsats på och lärt mig gilla det. 

Jag har fnittrat runt på skolgården när pojkarna jagat även fast det känts jobbigt, jag har utsatts för övergrepp av vuxna män när jag bara varit tolv och fått lära mig att det är helt självklart för män kan inte kontrollera sig och min kropp ser ju så mycket äldre ut. 

Jag har nedvärderats, setts som lite dummare och svagare och lärt mig tro att det är sant.


Jag har tystats, kränkts, avbrutits, skämtats om, sexualiserats, växt upp i konstant rädsla, växt upp som ett objekt och fått lära mig att jag som kvinna alltid betraktas ur ett manligt öga, att jag är till för att betraktas ur ett manligt öga. Jag har aldrig haft nåt val. 

Att växa upp till och som kvinna har format mig.

Att växa upp till och som kvinna är inte samma sak som att växa upp till och som man. 

Att växa upp till och som kvinna har gett mig erfarenheter och en position som jag har gemensamt med de flesta kvinnorna jag träffar och som män aldrig kan förstå eller ta del av på samma sätt.

Min ena vapendragare Lisa / Mondokanel skrev ett sånt jävla bra inlägg om just detta som jag vill att ni läser:

Om kvinnoskap och kvinnofiering

Samhället är uppbyggt kring tanken att det finns två kön, ett manligt och ett kvinnligt. Dessa har biologiskt skilda kroppar och belastas med massa olika egenskaper, till exempel att manligt att att bära tunga påsar och kvinnligt är att pyssla på balkongen. Egenskaperna i sig betyder ju ingenting, de är bara ett resultat av att man i generationer uppfostrat människor på ett visst sätt eftersom det varit enkelt och bekvämt utifrån våra biologiska skillnader. De betyder ingenting, utom att det betyder massor för oss som personer. Det formar våra liv och fortsätter forma våra liv tills vi dör, vi ges en form och sträcker vi oss utanför den bestraffas vi. Klassiska exempel: Män som gråter, kvinnor som visar röven för gamla människor genom bussfönstret. Alla hänger med.

Obs! Denna text utgår från patriarkatet, dess binäritet och könen som politiska positioner. Patriarkatet skiter i din identitet. Den skiter i att det finns människor som är varken eller. Att kön är en social konstruktion och att flickor fostras till att bli kvinnor är nånting jag är helt övertygad om. Vi formas efter könsnormer och könsförväntningar. Vi bemöts utifrån det kön som omgivningen tolkar oss som och det i sin tur formar oss. Osv. Detta innebär såklart inte att man är mindre kvinna om man saknar dessa erfarenheter, undantag finns ju både hos ciskvinnor och transkvinnor om man börjar gräva på individnivå. Och oavsett uppväxt så delar ju vuxna kvinnor, trans eller cis, vissa erfarenheter. 

Att vara kvinna i ett patriarkat är att vara väldigt utsatt och det gäller alla kvinnor.

———————————

Mer om ”att kvinnofieras” på Instagram:

Previous Post Next Post

You Might Also Like

13 Comments

  • Reply Zpiach ~ en överlevande av incest 7 mars, 2017 at 12:17

    💗 jag blev utsatt för incest när jag var barn, men att våga berätta något gick inte, jag var helt säker på att det var mitt eget fel, jag var fel, jag var flicka. Jag hoppas att vi som för den feministiska kampen nu ändå kommer göra skillnad för våra barn och att de fortsätter i samma spår som vuxna.

  • Reply Agnes 7 mars, 2017 at 13:26

    Obs att det här inte är något ”jag är kvinna men jag har minsann aldrig diskrimineras så feminismen har fel”-inlägg. Men när jag läser detta blir jag så tacksam för min tur i barndomen och uppväxten. En familj och uppfostran fri från könsroller. Min skola skulle aldrig ha accepterat att tafsande förekom och jag har alltid bekräftats och uppmuntrats av alla lärare och liknande. Hängde bara med vettiga människor i tonåren. Upplevde ingen objektifiering. Har bara haft killar som respekterar mig. Kom inte i kontakt med sexismen i samhället förrän på universitetet/i arbetslivet och då ändå i en lightversion, plus att det är en helt annan sak att exponeras för det som myndig än som ett utsatt barn/tonåring. Sen är det klart att det var enkelt också för att jag är cis, hetero, vit osv. Önskar att alla kunde få en sådan uppväxt där man respekteras som människa. Tror absolut att samhället är på väg dit i alla fall.

  • Reply A 7 mars, 2017 at 14:52

    Det första konkreta minnet jag har av kvinnofiering är redan i 4-årsåldern då äldre släktingar tyckte jag skulle sluta med vissa leksaker, beteenden och kläder eftersom det inte passade in i samhällets kvinnomall. Flickor såg inte ut som jag, betedde sig inte som jag och gjorde inte såna saker som jag gjorde. Redan som litet barn försökte omgivningen få mig att ge avkall på min identitet och min individualitet och istället göra, bete mig och se ut som flickor förväntades.

    Redan som liten flicka fick jag även bekräftelse för mitt yttre. När jag tänker tillbaka kan jag inte minnas att jag någonsin fick bekräftelse och komplimanger i några andra sammanhang än i de där jag motvilligt tagit på mig en klänning och spelade söt.

    Kvinnofieringen fortsatte i skolan där jag fick lära mig att jag var sämre. Allt göra saker ”som en tjej” innebar att man gjorde det på det sämre sättet.
    Det tydligaste exemplet jag minns är på idrottslektionerna och framförallt när vi spelade brännboll. Det platta slagträet som var lättare att träffa bollen med var ”tjejracket”. Till och med idrottsläraren kallade det för det. Alla tjejer tog tjejracket utan att ens ha testat att slå med det runda träet. Det var helt givet att vi inte klarade att träffa bollen med det runda racket trots att vi aldrig ens tagit i det. Var man tjej så tog man tjejracket, det sämre träet, så var det bara. Killarna i ”utelaget” flyttade sig närmare när en tjej skulle slå. Det var också givet att en tjej inte slog så långt. Egentligen kunde man inte slå långt med det där tjejracket oavsett vilket kön man hade.
    Tjejerna i ”utelaget” hade sin givna plats längst fram eftersom det var en självklarhet att vi inte kunde kasta bollen långt. Per automatik så ställde vi oss där för vi visste redan att vi var sämre och ingen av oss ifrågasatte det. Nu snackar vi alltså om lågstadiet. Redan i 7-8 års åldern var det en självklarhet för oss att vi var sämre än killarna. Det är nästan så man vill börja grina när man tänker på det.

    Kvinnlig konkurrens lärde jag mig ganska tidigt också. Ganska många av de komplimanger jag fick handlade om att jag blev jämförd med någon annan tjej. Jag hade större bröst än Lisa och det var bra, men Lisa hade mycket finare och tjockare hår. Yvonne var mycket snyggare än mig fick jag veta, men jag hade i alla fall finare rumpa. Om vi inte jämfördes mot varandra så graderades vi efter en skala. Susanna var en 7:a, jag var en 4:a, men om jag sminkade mig och tog på mig lite finare kläder så hade jag potential att bli en 7:a jag också.
    När konsekvenserna av detta jämförande och graderande senare visade sig och jag drabbades av kroppskomplex, avundsjuka och en iver att ständigt göra mig snyggare för att stiga några pinnar på snygghetsskalan, ja då var allting mitt fel. Då fanns allt helt plötsligt i mitt eget huvud och jag skulle minsann ”jobba lite på min självkänsla och sluta vara så avundsjuk”. I annat fall så skyllde man på reklam och ”tjejtidningar”. Om jag bara slutade läsa tjejtidningar så skulle allt fixa sig. Vad ingen däremot tänkte på var att mina komplex började mycket tidigare än vad jag började läsa tjejtidningar. Det var snarare så att jag vände mig till tjejtidningarna för att få tips och råd hur jag kunde bli snyggare, men de var inte orsaken till mitt utseende- och kroppshat.

    Detta var bara några få konkreta exempel på kvinnofieringen jag utsatts för. Kvinnofieringen har givetvis pågått hela mitt liv och fortsätter att pågå trots att jag numera är 40+.

  • Reply Maria 7 mars, 2017 at 19:18

    Jag har alltid trott att könet inte spelar så stor roll. Jag trodde verkligen att det var en myt att kvinnor kan ha lägre lön än män för samma arbete, det är ju helt ologiskt! Samma jobb borde ju innebära samma lön, eller? Well, på grund av olika oturliga omständigheter så kommer jag från och med nästa månad att ha 10% lägre lön än min manliga kollega som har exakt samma arbetsuppgifter, exakt lika mycket erfarenhet och exakt samma utbildning. Och jag förväntas se glad ut och inte tycka att det är konstigt att jag numera förväntas jobba gratis 4 timmar per vecka. Annars är man en gnällkärring. Behöver jag ens tillägga att min kollega är oförmögen att ha koll på mer än en timme framåt så jag måste ständigt ”projektleda” honom.

    Skitvärld!

    • Reply Me 7 mars, 2017 at 20:02

      Det där ska du ju för sjutton INTE acceptera, stå på dig och visa att det inte är ok, kanske behövs några sura miner och knytnävar men fan nej du får inte acceptera det.

  • Reply Loanne 7 mars, 2017 at 19:27

    Jag blev under hela min uppväxt mycket påverkad av pappas två bröder som vi hade i stort sett daglig kontakt med. Båda var inbitna ungkarlar med en förfärlig kvinnosyn som de gärna delade med sig av. De pratade ofta om hur kvinnor skulle se ut och vara, och självklart satte detta djupa spår hos mig. Kommer också ihåg hur de kunde kommentera min och mina vänners kroppar på ett sätt som naturligtvis var helt oacceptabelt. Parallellt med detta skulle förstås hela den övriga världen med inbitna patriarkala strukturer i skola, media osv hanteras. Inte konstigt att det tagit lång tid att landa i nån sorts någorlunda vettig självbild…

  • Reply Susanne 8 mars, 2017 at 05:33

    Jag är GLAD över att jag är kvinna! Fast jag har råkat ut för våldtäkt, min pappa till mina två äldsta barns pappa är en misshandlande psykopat, och jag har endometrios! För att vara kvinna är allt jag känner till! Jag önskar att jag skulle räknas, att lönerna skulle vara lika, att inte flickorna i vissa länder får könet bortopererat! Men det här är JAG! Deal with it!

  • Reply So many songs... 9 mars, 2017 at 02:11

    anjawikstrom5
    FYFAAAN vad irriterad jag blir! Skulle vilja comebacka till den idioten med belittling face of pity: ”Bara för att du saknar kvalifikationerna och behövt ta den upp i röven betyder inte det att alla behövt gå den vägen att förnedra sig själv för att komma in. Men det är bra att du har kvalifikationer nog att agera knulldocka åt någon iallafall, lille snutte.”

  • Reply So many songs... 9 mars, 2017 at 02:19

    Sist vi hade släktsammankomst, i januari, satt vi och kollade skidor, jag, min gudfar, min bror och min pappa.
    En kvinna körde in i något och svimmade och låg vid kanten av banan. Genast börjar min gudfar skämta om att hon lagt sig så för att hon är sugen. Folk springer fram till henne på skärmen, och han gör allt grövre våldtäktsskämt, om att hon vill ligga och att dom börjar ligga med henne, turas om, höhö, hon vill annars skulle hon inte sagt nej och rest sig upp, hon ligger där ända tills hon inte vill längre.
    Min pappa säger ingenting, och jag låter gudfadern härja tills jag till min fasa hör att min fucking bror börjar skratta.
    Samtliga vet att jag vart med om en hel del.
    Jag skrattar cyniskt till: ”Haha” och sedan med drypande förakt och sarkasm: ”Det är alltid så roligt med våldtäktsskämt.” och dom tystnar, men dom gör så här alldeles för ofta.
    Min tre främsta förebilder, mina tre hjälltar som jag sett upp till, idoliserat hela mitt liv.
    Men nu är dom hjältarna döda. Dom är bara tre i raden män jag föraktar. Mer än jag föraktar dom flesta män, då dessa har svikit mig i sin position som mina absoluta favoritpersoner i hela världen.

    • Reply So many songs... 9 mars, 2017 at 02:29

      rättar texten, hamnade ett ”inte” där det inte skulle vara ett; ”(…) hon vill annars skulle hon INTE sagt nej och rest sig upp (…)” skulle givetvis vara: ”…hon vill annars skulle hon SAGT NEJ och rest sig upp…”

    • Reply Lady Dahmer 9 mars, 2017 at 05:45

      Asså fy fan. Men det är ju så. Männen vi älskar gör så här. De är inte bättre.

  • Reply Olle Oljud 10 mars, 2017 at 10:34

    Apropå att kvinnofieras: när jag får mejlet från Bloglovin’ får jag också tips om vilka andra bloggar som kan vara intressanta för mig som läser Lady Dahmers blogg.. och vad är det det?
    Jo, smink, matrecept och barn. För det är väl sånt som kvinnor gillar och skriver om…?

  • Leave a Reply