barn & föräldraskap, diskussion & debatt

Att mammor ej vill släppa ifrån sig sin bebis handlar väldigt lite om äganderätt och mer om anknytning

Ibland menar man att det är mammorna som ”vägrar lämna ifrån sig bebisen” men det är inget annat än kvinnohat manifesterat. Varför frågar ingen varför pappa inte tar för sig? Varför utgår man från att pappor är kuvade undergivna slavar som kvinnan härskar över. ”Rör inte min bebis ditt manssvin!” ?? Och om det är så att kvinnor ej vill lämna ifrån sig sina bebisar, varför är det så? Och varför går pappor isåfall med på det?

Jag tycker resonemanget kring hur vi delar upp föräldraledigheten är jävligt förenklat. Det är ju så många faktorer som spelar in. Kvinnor och män fostras ju som sagt så olika och där har kvinnor ett försprång med de empatiska omvårdande egenskaperna de får mer tillgång till. Att män väljer bort sitt ansvar är en stor del av problemet. Män upplever ofta att de är oumbärliga på jobbet eller så tycker de helt enkelt att de inte behöver vara hemma med bebisen om de inte vill (Man kan ju inte tvinga honom! Nähä, men tvinga henne går ju jättebra…. nej just ja, nu kom jag ihåg. Kvinnor VILL ju såklart annars är de inga riktiga kvinnor och jättejättedåliga mammor) och många män vill helt enkelt inte.

Jag tror inte det är så enkelt ens om man vill dela lika för helt plötsligt så har man en till liten människa att ta hänsyn till. En MÄNNISKA. En levande liten varelse med en egen vilja och egna känslor. Inte ett paket av kött och blod som många verkar tro innan de själva fått barn. ”Det är väl bara att låta pappa ta bebisen? Han kan ju flaskmata!” Öh. Nej. 

Nu så ska man aldrig använda personliga anekdoter som argument men jag tror inte jag är ensam med min erfarenhet och det är ju lite det som är grejen: alla familjer funkar olika. Nu menar jag ej att det innebär att vi ska skrota jämställdheten men jag vill bara ge en bredare bild. Det handlar ju inte baa om lättja, girighet eller att man skiter i jämställdhet.

Jag helammade Ninja tills hon var över ett år. Alltså hon åt ingenting annat än patte. Och hon tyckte väldigt illa om att vara i andras famn. Att lämna henne med Oskar gick inte. Vi försökte när vi var tvungna men det funkade inte. Och att då tvinga henne hade inte fått nån att må bra. En mardröm för mig som blev väldigt låst  men för oss fanns inte nåt alternativ.

Jag litade såklart 100% på min man, men det handlade inte om bristande tillit eller hans eventuella oförmåga att ta hand om vårt barn utan om att bebisar har en egen vilja och kan föredra den ena föräldern över den andra. Oftast är detta mamman, inte för att mammor är så himla bättre utan för att mamma ammar och dels på grund av detta då anknyter starkare och snabbare. Och bebisar vet när de ej är i mammas famn. De känner det på lukten.

Ninja skrek som en stucken gris om jag lämnade henne till Oskar. Och då menar jag inte att hon blev lite ledsen och det gick att trösta. (Ni som har egna barn vet precis vad detta betyder)  Mår bebisen dåligt så mår alla dåligt. Då gör man valet efter det. Anknytning till pappa är viktigt såklart men jag tror anknytningen snarare skadas än främjas av att man tvingar sig på bebisen eller skiter i att lyssna på hens behov och signaler. Det finns andra sätt att anknyta på isåfall. Vi gjorde så att vi samsov. Att sova nära pappa under nattens timmar, känna hans doft, höra hans ljud och röst osv gav min bebis närhet utan krav. Idag har de en stark och trygg relation och hon älskar sin pappa över allt annat. Och är inte det minsta mammig.

Att mammor kan ha svårt att lämna ifrån sig sina bebisar handlar ganska ofta om anknytning och instinkter (OBS menar inte bara mammas instinkter nu utan samtliga föräldrars) samt hänsyn till barnets behov och känslor. Inte småaktighet eller äganderätt. Säger inte att det alltid är så eller att barnets behov alltid krockar med pappans heller, men vill nyansera debatten. När man slänger in fler faktorer i mixen blir valet mycket mer komplext.

ninja

Läs gärna Vilda Barns inlägg ”Närhet, inte separation”. Det handlar inte om just föräldraförsäkringen men om föräldraskap, anknytning och bebisars behov som ofta får komma på andra plats.

 

Previous Post Next Post

You Might Also Like

88 Comments

  • Reply Bee 27 oktober, 2014 at 12:24

    Bra skrivet LD. Det blir ofta så att föräldraförsäkringsdebatten blir så instrumentell och det här nyanserar upp det lite och sätter människan och barnet i fokus. Mer barnperspektiv för jag är inte emot jämställdhet för ekonomins bästa men för mig väger barnperspektivet och människopetspektivet tyngre. Mår människor inte bra i ett samhälle så kommer det kollapsa även om man har en välmående ekonomi.

  • Reply Skevheten 27 oktober, 2014 at 12:48

    Nja jag vet inte, det känns ju lite som samma retorik som används om kvinnor på arbetsmarknaden.. ”Det är ju inte upp till männen att backa undan och ge plats, det är upp till kvinnorna att ta för sig” etc. Just i hemmet så har ju kvinnorna ofta ”förtur” och ”mer makt” (dvs samhället ser på mammorna som förälder nr1 och papporna som barnvakter), så kan det inte ligga nåt i det, att mammorna ibland behöver backa undan för att papporna ska få en chans?

    • Reply A 27 oktober, 2014 at 12:54

      Jag håller helt med där. Jag tror att mammor har en tendens att vilja se sig själva som föräldern, den som barnet alltid går till när det verkligen gäller och många vill inte lämna över det men samtidigt vill att pappor ska ta mer ansvar.

    • Reply Xgerms 27 oktober, 2014 at 12:55

      Ja, det skulle ju funka om det vore ok för barnet. Ofta fungerar det inte, iaf inte i min erfarenhet.

    • Reply Lady Dahmer 27 oktober, 2014 at 12:59

      Men det går ju inte att jämföra strukturer med relationen mellan två individer. Att ”ta för sig” på arbetsmarknaden är ju inte jämförbart med att i sitt föräldrarelaterat steppa upp och ta ansvar. Det är nog ganska få kvinnor som inte vill dela det med sin partner men ändå lyfts detta fram som det stora problemet.

      • Reply Skevheten 27 oktober, 2014 at 13:08

        Missförstå mig inte, jag tycker absolut att farsorna behöver skärpa sig och steppa upp, men jag tror nog att morsorna många gånger behöver backa, också. Det sitter så djupt att mammorna är viktigast, och jag tror att många inte ens reflekterar över att de tar över och inte låter papporna ens försöka. Men jag vet inte, jag spånar mest här.. 🙂

        • Reply Lady Dahmer 27 oktober, 2014 at 13:10

          Jag tror definitivt att det är invanda mönster som är största orsaken. Men inte så att männen ej vågar eller kvinnorna vägrar, snarare att kvinnan tar mer ansvar o mannen inget utan att ens reflektera. Tror inte det handlar om vägran från mamman.

          • A 27 oktober, 2014 at 15:43

            Fast både i min egna familj och i andras har jag ofta sett män som försöker ta plats och en scen som ständigt återupprepar sig är mamman som skriker att pappan bara gör det värre, eller rentav sliter ungen ifrån honom när han försöker trösta eller mata.

  • Reply frillan 27 oktober, 2014 at 12:50

    En helt annan sak som jag tycker är sorglig:
    http://www.dn.se/kultur-noje/nathat-mot-14-aring-tvingade-till-stangning-av-kommentarsfalt/

  • Reply Xgerms 27 oktober, 2014 at 12:52

    Hurra! Väldigt fin text, och just att du tar upp barnperspektivet, som också Bee nämner ovan, är för mig superviktigt. Väldigt glad att höra om närhet och samsovning då jag tror att just detta är typ viktigast förutom sjalvklarheten MAT. Tack!

  • Reply A 27 oktober, 2014 at 12:53

    Fast det är inte helt sant, eller snarare det varierar nog betydligt mer mellan olika familjer. I min egna familj till exempel ville både min mamma och pappa vara hemma med mina yngre syskon när dessa var små. Min mamma vägrade låta pappan vara hemma men slängde över bebisen i famnen på pappa så fort han kom hem för att hon helt enkelt blev så otroligt utmattad av att vara hemma. Ingen av barnen hade problem med att bli lämnade till honom (eller någon annan) däremot var det totalt kaos när min mamma var ensam med sina barn. Så med sista barnet lät hon äntligen honom ta hela föräldraledigheten och det var det absolut bästa som kunde ha hänt både bebisen och familjen.

  • Reply Prillan 27 oktober, 2014 at 13:08

    Jag hatar ( hatar hatar hatar) när folk försöker skamma mig för att jag gör vad jag tror är bäst för mitt barn. Min sambo och jag har samma syn och vill bebisen bara vara hos mig, ”använda mig som napp” eller vad det nu må vara så får hon det. Men alla runt omkring, framförallt svärfamiljen, som ska tala om för mig att jag är överbeskyddande: barn ska vänja sig vid att vara hos andra, barn mår inte dåligt av att skrika, ni måste ge henne napp, mina barn har minsann inte dött av idominsalva så så farliga kan inte kemikalierna vara osv osv osv… På ett släktkalas när bebisen var tre veckor ville jag absolut inte att den skulle vandra från famn till famn då där var ca 40 pers. Svärfar tog bebisen ur famnen på mig och började skicka runt den, sa till lite försiktigt och fick höra att jag var ”skör” och att jag behövde vänja mig vid att vara ifrån henne och att hon minsann inte mådde dåligt av det. Nä visst, hon skrek inte alls men i tre dagar efteråt hade jag en jättekonstig och orolig bebis som jag inte kunde släppa för en sekund för då blev hon otröstlig, och jag är säker på att det finns ett tydligt samband! Jag säger inte att mitt sätt att vara mamma är det enda rätta eller att jag inte kan göra fel. Men alla mammor, eller eg alla föräldrar, måste få lov att följa sin egen magkänsla utan att ständigt bli ifrågasatta! Och jag förstår absolut inte hetsen med att barnen ska tränas i att vara självständiga från födseln, vad fan vinner ett spädbarn på att vara självständigt?!?!

    • Reply Jempa 27 oktober, 2014 at 18:05

      Jag blir fan helt gråtfärdig när du skriver vad svärfar gjorde på kalaset.

      Mot min vilja gav jag min tioveckorsbebis till min moster, när hon sa ”Jag kan ta bebis så du kan äta i lugn och ro”, på min mammas födelsedagsfirande. Jag åt knappast i lugn och ro, stel som en pinne följde jag varje steg hon tog och med spetsade öron lyssnade efter minsta nyans i min unges jollrande som bara j a g och min man kan tolka. Man ska aldrig svika sin magkänsla men det är så svårt ibland när man blir överrumplad av andra.

      • Reply erika 28 oktober, 2014 at 08:38

        Förstår dig. Skulle fortfarande inte vilja lämna min yngsta på 2.5 år till någon annan än hennes far.

    • Reply Ilskna Mamman 27 oktober, 2014 at 19:29

      Åh Gud… Igenkänning på detta.

    • Reply erika 28 oktober, 2014 at 08:40

      Fy fan vad respektlöst.

    • Reply Sara 28 oktober, 2014 at 10:59

      Gud vad jag känner igen mig! Jag tyckte jag kände av att min bebis blev orolig av att vara med andra, även fast hon inte skrek. På kvällarna efter besök och liknande skrek hon som en galning och var otröstlig. Och nej, det var inte bara magen! Jag försöker släppa min bebis (till hennes pappa är det inga som helst problem) och intala mig själv att det är jag som blir orolig snarare än min bebis. Men hon är ju faktiskt en egen person med egen vilja så vill hon inte hänga hos andra tar jag tillbaka henne.
      Och denna tröttsama kommentar ”men det är inte farligt om hon får ligga själv och skrika lite”, jo för mig är det farligt! Jag vill inte bara lämna mitt barn. Vill hon ha närhet, varsågod!

    • Reply SJ 28 oktober, 2014 at 12:51

      Åh jag känner igen mig! Det hände mig med!
      Mitt första barn var 2 veckor gammalt och jag var och hälsade på barnets farmor. Hon råkade ha sin syster där. Alltså då min dåvarande sambo och pappa till barnet hans moster.
      Den där mostern hade jag aldrig träffat det var första gången jag träffade henne. Och som nybliven mamma efter en dramatisk och jobbig förlossning tordes jag aldrig säga ifrån.

      Hon slet barnet ur min famn.. och jag har aldrig träffat henne. och min bebis skrek och var super ledsen… Och hon vägrade ge tillbaka den..??!! Pappan försvarade inte varken mig eller bebisen.. han gjorde ingenting, han tyckte barnet skulle lära känna hans moster.. Vid 2 veckors ålder?? undrar jag… Och sen började hon skicka runt mitt barn till hennes 10 åriga dotter och 12 åriga dotter som skulle få hålla min nyfödda bebis.. Jag trodde jag skulle dö inombords jag bara skaka.. Sen tog jag mod och skrek stop. Tog barnet och gick in i ett annat rum och amma och var ifred tills hon hade åkt.

      Efter den händelsen fick ingen annan hålla i min bebis… Jag vart totalt avskräckt. Och jag har heller aldrig haft barnvakt ens idag och mitt Äldsta barn är 10 år. Den där mostern har jag aldrig träffat igen inte mitt barn heller. Så undrar varför det var så viktigt att hålla och gulla med mitt barn? Pappan är heller inte med i bilden alls..

  • Reply Emma 27 oktober, 2014 at 13:13

    Utifrån ett ”regnbågsperspektiv” OCH adoptionsperspektiv

    Jag adopterades när jag var 2 månader och flaskmatates med ersättning. Det här var 30 år sedan och min mamma var den som stod för matningen för det mest, min pappa vid undantag.

    Min poäng är att flaskmatning också skapar en STARK anknytning. Under min uppväxt var min mamma den person som var min trygghet i första hand, jag var extremt ”mammig” och har fortfarande en väldigt nära relation till henne än idag. Jag läser ditt inlägg som handlar om mammor som inte vill släppa iväg sina bebisar till ”pappan”.
    Min fru och jag väntar barn, vi kommer alltså vara TVÅ mammor. Vår plan är att jag ska helamma och min fru ska flaskmata barnet då jag också planerar att pumpa. Detta är ganska vanligt i lesbiska förhållanden, att ena mamman ammar och pumpar, eller, eventuellt att den andra mamman ger ersättning.
    Angående att flaskmatning kan störa amningen kan ju stämma i vissa fall, men det verkar ju tydligen ofta fungera i lesbiska relationer att både amma och flaskmata. Kanske beror det på hur viktigt man tycker att anknytning till BÅDA föräldrarna är.!!…

    Enligt teoretiker som ägnar sin forskning kring anknytning så är anknytning jätte viktigt, men man kan ha fler än EN anknytningsperson.

    I de familjer där både ammning oxh flaskmatning sker av båda föräldrarna är min erfarenhetet att barnet har en starkanknytning till båda föräldrarna (mammorna) ist för bara till hen som ammar. Så jag tror att många gånger används ammning som ”ursäkter” för att kvinnan i en hetro-relation inte ”ger ifrån sig” barnet till pappan, eller varför pappan inte tar mer ansvar för anknytningen.

    Hur ser du på det?

    /Emma

    • Reply Anya 27 oktober, 2014 at 14:18

      @Emma: Amning används även av adoptivmammor för att just underlätta anknytning.

      ”Detta är ganska vanligt i lesbiska förhållanden, att ena mamman ammar och pumpar, eller, eventuellt att den andra mamman ger ersättning.”
      Eller att bägge kvinnorna turas om att amma barnet.

      ”Angående att flaskmatning kan störa amningen kan ju stämma i vissa fall, men det verkar ju tydligen ofta fungera i lesbiska relationer att både amma och flaskmata. Kanske beror det på hur viktigt man tycker att anknytning till BÅDA föräldrarna är.!!… ”

      1. ”Kan ju stämma i vissa fall?” Som mamma med faktisk erfarenhet av flera amningar kan jag sa säga att ja, det kan störa eller t om sabba en skör mjölkproduktion, speciellt i början av amningen.
      2. Att man kan amma ett barn betyder inte att man kan eller vill pumpa ur mjölk till en pumpmaskin. För vissa av oss funkar amning av barn men pumpning inte. Att då skuldbeläggas av någon som inte själv upplevt detta undanber jag mig tack.
      3. Nyblivna har tusen krav och skuldbelägganden på sig som det är idag. Att dessutom som du gör insinuera att man inte flaskar/delflaskar barnet för att man inte tycker barnets anknytning till ”BÅDA föräldrarna” är viktig är enormt kränkande för mig som ammande mamma.

      Dessutom kan jag som flerbarnsmamma intyga att pappans anknytning är enormt tajt till samtliga barn. Att han på något sätt skulle ha fått en sämre anknytning till något barn p g a att dessa långtidsammats är Bullshit. Däremot underlättade amningen anknytningen mellan mig och just första barnet i just den situation vi var i då men det kanske bara var pappans/partnerns relation som var viktig här?

      Sluta skuldbelägg de mammor som väljer att göra på något annat sätt än du har fina planer på att göra, tack. Det är alltid lätt att uttala sig tvärsäkert om hur andra föräldrar ska sköta sin amning när man själv har noll och ingen erfarenhet. Det har jag också gjort en gång i tiden. Har dock bett samtliga om ursäkt idag när jag vet vad jag talar om och skäms fortfarande för min okunskap när jag trodde att det ”bara var att pumpa ur” så kan du gå ut som vanligt…

      • Reply Emma 27 oktober, 2014 at 14:39

        Tror du missuppfattade.

        Jag vet att det inte alltid funkar att pumpa , men släktingar i USA har liksom inget val än att pumpa eller ge ersättning,då de endast har några veckor/månader hemma och sen måste jobba, och då funkar det. funkar det inte att pumpa eller ge ersättning kan man ju göra andra saker för att en anknytning till den andra föräldern ska ske, ex att båda är föräldralediga. Vi lever hellre knapert och planerar båda att vara hemma med barnet ungefär lika mycket, det är ju ett exempel att göra det på, sen kan man absolut amma om man adopterad, men det var inte direkt på tapeten 30 år sen. Och det finns lesbiska par som båda ammar, men nu pratar jag on flaskamninh och erfarenheter om det. Det funkade ju för flera jag känner , även om det inte funkar för alla. Inget skuldbelägg, men ungefär samma diskution som förs när mamman är den som tar ut mest föräldrardagar pga pengar. Som jag sa, vi planerar att dela på föräldrarledigheten ganska lika, jag är hemma första håret heltid, tänker gå ned till halvtid efter det , samt att barnets andra mamma tänker va hemma 4 dagar första året, sen föräldrarledig i ett halv år. Och vi är båda studenter och kommer att få leva snålt. Men vi anser att det är värt det.

    • Reply Lady Dahmer 27 oktober, 2014 at 14:31

      Amning frigör oxytocin. Det gör inte flaskmatning. Man ammar dessutom fler gånger under en dag än vad man flaskar Så att amning främjar anknytningen är inget påhitt.

      Och mej jag tror inte kvinnor använder amningen som ursäkt. En bebis kan behöva amma varje kvart. Då går det inte att lämna ifrån sig det. Om du förslår att man flaskar så får du tänka om. Flaskan kan sabba amningen och det var iallafall inte jag beredd att riskera.

      • Reply Emma 27 oktober, 2014 at 14:44

        Jag menar bara att jag som flaskmatats hade en jätte bra anknytning till min mamma och att anknytning inte bara beror på amning! Jag har inte påverkats negativt av att inte blivit ammad, mer det jag menar!

      • Reply Elin 27 oktober, 2014 at 17:33

        Vem fan orkar amma varje kvart? Hemskt ju

        • Reply Sara 28 oktober, 2014 at 05:24

          Man ammar så ofta barnet vill, det är en del av i hur man får en fungerande amning. Efterfrågan styr tillgång, tex. Rekommenderar varmt boken ”Amning i vardagen” av Marit Olanders.

          • Frida 28 oktober, 2014 at 08:42

            Jag helammar och absolut inte varje kvart! För oss är det alltid 2 timmar emellan och att ge pumpad mjölk på flaska några gånger i veckan har inte förstört alls så det finns gott om tid för min son att hänga med sin pappa, för mig att göra något kul med en kompis och för min son att sitta i famnen och hälsa på nära vänner och släkt.
            Alla gör som de vill men det kanske snarare är vilja det handlar om? Om mamman vill amma i 2 år är det väl snarast henne och inte barnet det handlar om? Ett 18 månaders barn kan väl knappast uttrycka”nej tack mamma, stoppa undan bröstet för jag har hört talas om en smarrig puré jag vill prova”.
            Att barnet sitter stunder hos t.ex släktingar kanske inte ger så mycket till barnet men jag tänker att det är bra att den vuxna släktingen vindar med mitt barn så att hen är mer intresserad av att vara i mitt barns liv för all framtid.
            Jag undrar verkligen om det är någon skillnad senare i livet på barn som inte har lämnat mammans famn och barn som har relationer till flera människor. Skapas verkligen all trygghet första åren? Känner mig själv som en trygg vuxen men började tidigt på dagis och har en mamma som inte vakade över mig som en hök.

          • Lady Dahmer 28 oktober, 2014 at 09:44

            Och jag ammade i timmar i sträck. Vad som funkade för er behöver inte funka för alla. Faktum är att många bebisar ammar ofta ofta och faktum är att flaska kan både störa och förstöra amningen, din personliga erfarenhet är irrelevant. Du kan liksom inte ge några garantier för att flaskan är säker.

            Ja tryggheten skapas (eller sabbas) de första åren.

            Och snälla, upprätthåll inte myten att långtidsamning handlar om mammans behov. Gör bara inte det. Vi som långtidsammat möter tillräckligt mycket fördomar och skit ändå. Och vi ammar för barnets skull, inget annat.

          • Frida 30 oktober, 2014 at 06:41

            Hej!

            Om min erfarenhet är orrelevant är väl också din det?
            Alla bebisar är ju olika och amningen ändras ju vecka till vecka, jag tror helt enkelt man får prova sig fram.
            Min bebis gick inte upp i vikt så vi var tvungna av hälsoskäl att också flaskmata medan jag pumpade för att få upp produktionen. Matade vi för ofta med flaska ville han inte ta bröstet men vi hittade en balans där han kan äta flaska ibland utan att det stör.
            Allt är inte svart vitt och antingen eller.
            Man kan ha problem med amningen och vända det.
            Det finns ingen anledning att skrämma mammor som behöver mata extra eller vara borta någon amning då och då att flaska är slutet för all amning.
            Det är min erfarenhet men också råd jag har fått genom amningscentrum som jobbar heltid med att stödja mammor som ammar.
            Jag menade inte att klanka ner på någon som ammar länge men förstår inte varför så många lägger så mycket tid på att frälsa andra att göra likadant? Gör det bara! Sluta predika!
            Man får väl anta att bvc ger råd som bygger på forskning och de ger ju råd att introducera annan mat vid 4-6 månaders ålder.
            Jag tror ens upplevelser i livet även resten av barndomen och tonåren kan påverka en lika mycket som första tiden och framför allt tror jag inte trygghet handlar om bröst eller inte.
            Det är ju knappast någon skillnad på vuxna mellan harmoniska, lyckliga långammade härliga personer och olyckliga rädda flaskmatade personer.
            Livet är långt och mycket kommer påverka. Det är ju trots allt vuxen man är största delen av livet.
            Jag kan inte hitta någon forskning eller sammantagen erfarenhet att amning är vattendelaren för barnets fortsatta lycka så kanske det kan avdramatiseras lite?

    • Reply Prillan 27 oktober, 2014 at 15:04

      Men va?! Så bara för att jag helammar menar du att jag och min sambo inte tycker att anknytningen till barnets pappa är viktig? Menar du allvar?

      I vår lilla familj tar vi iallafall såna beslut gemensamt, dvs amning o dyl, det är alltså inte en del av någon djävulsk plan från min sida för att jag ska få behålla vårt barn för mig själv…

      • Reply Emma 27 oktober, 2014 at 16:25

        Inte alls så jag menar, jag menar att då kan man( som jag skrev) lösa anknytningen på andra sätt, exempelvis, dela mer jämt på föräldrarledigheten 🙂

  • Reply en annan Emma 27 oktober, 2014 at 14:11

    Ja, det är ju så det brukar heta. Barnen kan absolut inte lämnas ensamma med pappan. Men sen går det plötsligt jättebra att lämna dem på förskolan.

    • Reply Lady Dahmer 27 oktober, 2014 at 14:34

      Min erfarenhet är att det inte alls går jättebra att lämna på förskolan. Inte små barn iallafall. Men man har sällan ett val. Men det går ej att jämföra spädbarn med t.ex tvååringar. Äldre barn förstår att mamma inte försvunnit för gott, det för ej en bebis o således påverkas de olika.

      • Reply Emma 27 oktober, 2014 at 14:41

        Min erfarenhet som pedagog på förskola är att det är svårare att inskola äldre barn än yngre barn, sen vad det beror på kan ju diskuteras, det kanske stör anknytningen till föräldrarna. Det vet jag inte, men kan va så.

        • Reply Emma 27 oktober, 2014 at 14:45

          Sen är det upp till alla föräldrar att välja vad dom anser är bäst för deras barn såklart!

          • Emma 27 oktober, 2014 at 14:46

            Svarade på fel komentar sista den skulle höra till inlägget ovan.

        • Reply Ika 27 oktober, 2014 at 14:50

          Min 3 åring var inga problem alls att skola in. Hen förstod ju vad det handlade om och ville leka med sina vänner. Väldigt härlig inskolning. 1,5 åringen förstod inte alls och trodde jag övergett hen. Jättejobbigt.

        • Reply Lady Dahmer 27 oktober, 2014 at 15:48

          det är ”svårare” för att barnet kan protestera samt förstå, en liten en fattar ju ingenting. Men det betyder ej att det är BÄTTRE.

          • Emma 27 oktober, 2014 at 16:23

            Exakt! Behöver ju verkligen inte va bättre! Sen är det nog olika på barn, jag var nästan 3 , och hade svårt med inskolningen och förskolan, medans andra nästan 3 åringar säkert inye har något problem alls, och visst kan yngre barn klaga, vissa yngre barn gråter och gillar det inte alls. Tror det mer beror på barnet. Men skulle ändå förespråka senare inskolningar samt kortare dagar på förskolan. Några timmar om dagen kan vara bra för barn för socialt samspel och utforskande, tiden där efter är ju för att föräldrar/vårdnadshavare jobbar.

        • Reply SJ 28 oktober, 2014 at 13:01

          Min erfarenhet var att min 4 åring sprang in första dagen på dagis och inte en tår, inget gnäll utan bara super lycklig ( Har aldrig haft barnvakt heller). Funkade kanon på dag 1 och jag skolade in barnet i 1 dag sen kunde jag gå hem i princip.

          Medans alla mina vänner som har barn mellan 1-2år och skolar in, har längre inskolning, barn som gråter, barn som måste hämtas, eller stödjas då personalen inte lyckats lugna eller trösta. För en av mina vänner har nu hållt på i 2 månader med att skola in sin 14 månaders som skriker tills hon somnar av utmattning och då ringer personalen henne. Hon har fått ägna 2 månader på själva dagiset för att vänja den lilla vilket inte verkar funka.

          Jag tror på allvarligt folk säger yngre barn är lättare att skola in för att dom ger upp fortare möjligtvis än ett äldre barn. Men om det skadar eller inte ska vi nog inte ens diskutera…

          • Lady Dahmer 28 oktober, 2014 at 13:07

            jag har samma erfarenhet. Ninja var tre år och hon ba ”hej då mamma!”, tamlin var lite över 2 men hade ju ninja där (samt hade följt med varje dag under halva sitt liv) och var redo redan då. Var bara att säga hej då från dag ett med honom också.

            tyvärr så fick han nåt slags bakslag nu när vi flyttade till segersäng, men det har också gått bra förutsatt att jag stannar en liten stund på morgonen.

  • Reply Ika 27 oktober, 2014 at 14:46

    Vi har valt att våra barn ska ammas. Deras pappa är och har varit delaktig sen första sekund. Han ville nästan ha barn mer än mig från början. Men amningen har gjort att jag varit hemma mest. Det har inget med pengar att göra och inget med med att jag känt mig tvingad. Våra barn har valt. Men vi är båda lika delaktiga och spenderar all tid vi kan tillsammans med varandra och barnen. Och innan man får barn är det lätt att tänka att livet blir si eller så, men när barnev är fött så får man ganska många nya perspektiv på livet. Det är konstigt egentligen. Folk utan barn är tvärsäkra experter på hur det är och hur det funkar. Men. Börjar man ett nytt jobb som man inte varit på förut är man ödmjuk och tror aldrig att man vet bäst innan man lärt sig och upplevt det själv. Men att uttala sig kring frågor om barn och föräldrar är inga problem även om man saknar erfarenhet. Mycket bra inlägg av dig.

    • Reply Emma 27 oktober, 2014 at 16:30

      Visst kan man använda sig av den argumentationen, ”du har inga barn” osv, men jag jag har vänner som HAR barn och som resonerar som jag gör angående vissa frågor , men eftersom dom HAR barn så kanske deras åsikt tas mer på allvar, även om den är den samma som min (utan barn). Sen fattar jag också att vissa saker ändrar man säkert på när man väl har barn, men, behöver ju verkligen intw vara så.
      Trevlig kväll !

  • Reply Mad 27 oktober, 2014 at 14:58

    Tänkvärt för oss som inte har barn, men kanske vill ha i framtiden. Vi vet ju inte vad som väntar och tror ofta att vi vet precis hur vi ska göra när nånting dyker upp.

    Man lär sig så länge man lever!

  • Reply Ylva 27 oktober, 2014 at 15:03

    Tack för intressant inlägg (också för mig som inte har barn), och framför allt länken till en annan suverän blogg!

  • Reply p. [prettopoeparodisk paronomastiker] 27 oktober, 2014 at 15:27

    Men alltså va? Frigör inte flaskmatning oxytocin? Seriöst? Att klappa en katt frigör oxytocin och är en del av förklaringen till nära band med husdjur, menar du att detsamma inte gäller vid flaskmatnig? Det låter märkligt.

    Därmed inte sagt att tutte inte ger oxytocinpåslag, men bara tutte?

    • Reply Lady Dahmer 27 oktober, 2014 at 15:46

      all kroppskontakt frigör oxytocin, men amningen i sig dvs sugandet på tutten frigör större mängder i både mamma och barn. det är därför bland annat man blir så trött av att amma och inte av att flaska.

      • Reply p. [prettopoeparodisk paronomastiker] 27 oktober, 2014 at 16:08

        Då missförstod jag det ovan men är på banan igen (tror jag), tack för förtydligandet.

      • Reply erika 28 oktober, 2014 at 08:33

        Jag blev aldrig trött av att amma.

  • Reply Malin 27 oktober, 2014 at 16:04

    Jag valde delvis för anknytningens skull att inte börja amma A. Efter sondmatning på neo – då vi båda varit exakt lika delaktiga i matande och kängurumys- ville jag inte ta den anknytningen från pappan. Jag ville inte övergå till den med matansvar. Så vi flaskmatade och relationen dem två är på topp. Detta trots att pappan är hemifrån varannan månad.

    Jag vet, personlig erfarenhet- men viktig för oss och andra att få del i fler ”vardagssituationer”

  • Reply Trinity 27 oktober, 2014 at 16:39

    jag arbetar i en mansdominerad bransch, och brukar ofta fråga nyblivna pappor när de ska vara hemma. svaret är så gott som alltid ”så fort min fru säger att jag får”. de flesta fruar/mammor jag träffat ger dock svaret ”det bestämmer vi gemensamt” på samma fråga.

    undrar om inte detta mönster är lätt att ovetandes falla in i, och skulle vi då inte alla bli hjälpta av att det fanns en lagstiftning? säg att man t ex i normalfallet antogs dela 50/50 men att det gick att ansöka om dispens vid särskilda omständigheter. även om dispensen så gott som alltid beviljades, så skulle det kanske ge en tankeställare till några föräldrar som då skulle få ett val..?

    personligen känner jag rätt starkt att det hela handlar mycket om barns rättighet till bägge sina föräldrar, och önskar någon hade tvingat min pappa både att vara hemma samt att vabba ibland. min mamma var hemmafru tills min lillebror var 12 år, och ingen av oss är än idag glada över det. låter kanske hemskt, men det är sanningen. pappa har i efterhand berättat att han uppfostrades med sådana värderingar, och att han helt och fullt trodde att det bästa han kunde göra för sin familj var att tjäna så mycket pengar som möjligt, att det var en bra pappas roll i livet, och att det aldrig föll honom in att han kunde göra annorlunda. han ångrar sig nu, men upplever inte att han hade något val när det begav sig.

    själv vill jag inte skaffa några barn av flera skäl, ett av dem är att jag är livrädd för att bli lämnad med hela ansvaret så som min mamma blev, trots att jag nu ser min bror vara en alldeles underbar pappa fullständigt olik vår uppväxt. jag ser också hur många försök till skuldbelägganden som hans fru drabbas av, och tänker att man måste nog vara väldigt stark som människa för att klara av omgivningens reaktioner på att ”låta” mannen ta ut halva föräldraledigheten. visserligen har saker förändrats sedan jag var barn, men undrar ändå, finns det verkligen ingen risk att man som kvinna omedvetet undviker att sätta sig upp mot traditionen?

  • Reply Fia 27 oktober, 2014 at 17:28

    Åh vad jag känner igen det där! Mitt barn ammade i två år, vägrade flaska, napp och vagn (och gudarna ska veta att vi försökte!). När jag skulle vara borta en natt så skrek ungen flera timmar i sträck! Det resulterade i att jag blev totalt låst i två år och enda anledningen till att ungen slutade var för att jag fick så starka mediciner att vi var tvungna, han skrek som fan men det gick ju tillslut (och då var liksom ungen två år, pratade nästintill flytande och fattade saker liksom men ändå kunde han inte sova utan mig). Jag tänkte att jag aldrig mer skulle skaffa barn, nu gjorde jag det och har en åttaveckors och hon är helt annorlunda, tillfreds, älskar vagn och ersättning och det är sååå skönt!:)

  • Reply Mia 27 oktober, 2014 at 17:44

    Jag får lite uppfattningen av att många som ammar verkar tro att det på nåt vis skulle ge bättre anknytning än något annat. Jag som flaskmatar får precis lika bra anknytning till min dotter som om jag skulle ammat henne, nåt annat är bara rent skitsnack. Oxytocin är en del av det som främjar anknytning, men det utsöndras även vid flaskmatning och är gott och väl tillräckligt för lika god anknytning som för ammande barn. Amma gärna, men tro inte att det är det enda som ger god anknytning till ditt barn.

    • Reply Lady Dahmer 27 oktober, 2014 at 18:09

      Anknytning är anknytning men vissa saker typ amning o samsovning främjar den dvs gör den enklare typ. Flaskade barn anknyter också men att amning inte skulle ge en fördel är skitsnack.

      • Reply Mia 27 oktober, 2014 at 18:43

        Nej, amning ger inte någon fördel, flaskmatning går precis lika bra ur alla synvinklar. Det finns forskning som ger stöd åt det ena och forskning som ger stöd åt det andra, men med lite sunt förnuft dessutom begriper man snabbt att det ligger alldeles för mycket propaganda bakom idén om de överdrivna fördelarna med amning. Sen inte sagt att inte amning är bra – självklart är det bra, men inte överlägset. Men att amning är bättre vill man gärna trycka ner i halsen på nyblivna mammor som en del av amningshysterin, och det är synd att se så många som tror på det och mår dåligt om de inte kan amma sina barn.

        • Reply Emma 27 oktober, 2014 at 20:38

          Tack Mia!! Du satte ord på mina känslor! Håller med dig 10000%! Jag flaskmatade min son och vår anknytning gick precis lika bra som om jag skulle ammat.

          • Anna C 27 oktober, 2014 at 23:01

            Hur vet du det?

          • Emma 27 oktober, 2014 at 23:40

            @Anna C: Därför att jag ammade i ca fem dagar och kände inte den minsta skillnad i anknytningssynpunkt om han sög på mitt bröst eller sin flaska. Huvudsaken är att vara nära och det går exakt lika bra med en flaska!=)

        • Reply sak 27 oktober, 2014 at 21:58

          Tack Mia! Du sätter ord på mina tankar. Jag som alltid har haft en bättre anknytning till min sladdis till bror som jag tog hand om till stor del under hans första fem år. Detta trots att mamma ammade honom från och till fram ända tills han var tre år. Det var å andra sidan nästan den enda kontakten hon hade med honom i princip, medan jag lekte med honom, pratade med honom, duschade honom, nattade honom, läste sagor, sjöng för honom osv osv.

          Det känns väldigt relevant att ta upp eftersom nu personliga anekdoter tydligen fungerar som bevis just när det gäller barn och eftersom så få verkar acceptera att deras tolkning av vad deras barn behöver och kräver kan handla rätt mycket om vad de själva faktiskt behöver, vill ha och – framför allt – tror.

          http://www.motherjones.com/politics/2011/03/denial-science-chris-mooney

          Om vi ska prata biologi och anknytning så tycker jag personligen att det verkar som en extremt konstig idé att barn skulle vara biologiskt programmerade att svara i särklass bäst på en enda anknytningsperson. Dels är vi flockdjur som sannerligen inte levde i små isolerade kärnfamilljer i mänsklighetens begynnelse, dels så har vi alltför många kvinnor som får problem med amningen och – framför allt – alltför många kvinnor som dör i barnsäng utan moderna medicinska hjälpmedel. Jag tycker det verkar betydligt sannolikare att kvinnor i en grupp hjälptes åt att amma gruppens barn och att barn hade en stark anknytning till många individer i gruppen. Eftersom vi föder såpass få barn trots allt (jämfört med vissa andra djurarter alltså) så verkar det märkligt att vi hade kunnat ha en såpass god befolkningsökning som art annars med alla de saker som ligger oss i fatet.

          • The real Hmm 27 oktober, 2014 at 22:37

            Precis!

            Mycket mer troligt att vi ammade som en hel grupp historiskt, än bara en enda idivid. Finns dem som ammar i grupp än idag. Saknar den ena mjölk tar den andre vid.

      • Reply Mad 27 oktober, 2014 at 20:46

        Jag har för mig att amning och flaskmatning inte gör någon skillnad alls vad gäller anknytning därför att man håller barnet nära sig oavsett om barnet suger på en tutte eller en nappflaska och därmed finns det ingen skillnad, så länge den får i sig samma näring, alltså bröstmjölk.
        Ett barn kan ju fortfarande känna hud och värme även om den blir matad med en flaska.

        Det är i alla fall vad jag har för mig när jag läste nån studie inom ämnet men å andra sidan är jag inte så kunnig inom det här ämnet.

  • Reply Andrea 27 oktober, 2014 at 18:03

    Hej Lady,

    Jag vill tipsa dig om en bok som är skriven av en kvinnlig professor och läkare, den heter ”Könet sitter i hjärnan”. Den handlar lite om det du är inne på, hur vi faktiskt är uppbyggda och att män och kvinnor har olika egenskaper. Tex att kvinnan har en annan hörsel än män för att kunna tolka sin egen bebis från andra och att kunna förstå de olika skrik och vad de betyder.
    Boken går igenom mycket men är baserad på fakta och vetskap.

    Tack för en bra blogg!

    /Andrea

  • Reply Isa 27 oktober, 2014 at 18:23

    jag undrar vad tycker du om den nya föräldraförsäkringen som kommer? Själv tycker jag att den är bra eftersom pappan ”måste” engagera sig lite mer, men samtidig t tycker jag att det är upp till varje familj att göra det beslutet om hur mycket man vill vara hemma.

  • Reply Rebecca 27 oktober, 2014 at 18:45

    Precis som ocytoxin utsöndras vid amning utsöndras också stress hormoner. Så att amma i alla lägen, till varje pris är verkligen inte det bästa för varje bebis och mamma.

  • Reply Linnea 27 oktober, 2014 at 19:15

    Alltså… Ja, nääe. Visst jag förstår att ni hade det tufft. Men det är ingen anledning att basera en hel lagstiftning på. Jag får mer känsla av att folk argumenterar efter sin egen situation snarare än ur ett samhällsperspektiv.

  • Reply Ilskna Mamman 27 oktober, 2014 at 19:22

    I just den här debatten, föräldraförsäkringens kvotering som det magiska svaret på jämställdetsproblemen, behöver alla personliga anekdoter, alla erfarenheter och alla jämförelser visst tas upp. Det är ju våra familjer det handlar om!! För många av oss, våra barns rätt att VÄLJA. Min etta hade gått att lämna sex månader gammal till pappa. Han ammade inte mer, vi hade dålig anknytning (jag förlossningsdeprimerad) och pappan var primära anknytningspersonen. Men jag var gravid igen och kunde inte återgå till jobb, sjukskrevs under första graviditeten (sjukskrevs även under andra men senare). Min tvåa går inte att lämna till pappan nu, snart nio månader. Han ammar, han vill bara vara hos mig och han visar det mer än extremt tydligt. Detta alltså trots att pappan varit hemma första halvåret med oss alla……

    Så nej. Debatten är mer komplicerad än att ”det bara är att lämna över till pappan” eller ”kvinnor bör släppa sina barn”. Barn vill också saker och jag hoppas att det är fler än vi som lyssnar på våra barn… Familjer ser hu olika ut, barn har olika behov. En kvotering uppfyller verkligen inte möjligheten att vara flexibel i föräldraskapet eller att lyssna på sina barns behov. Det gör den knappt idag (dagarna är väldigt få ur barnets perspektiv) men skulle göra än sämre sen, för många barn.

  • Reply Lennita 27 oktober, 2014 at 20:52

    Jag är glad att vi fick tvillingar o jag bestämde från start att jag inte ville helamma båda utan vi gav vartannat flaska o vartannat bröstet i stort sett. Barnen har växlat vem de föredragit mellan mig o pappan. Oftast har det hängt ihop med vem de sovit mest med. När d är tvillingar tror jag pappan automatiskt blir mer involverad, d blir ju lixom ett barn var :). Jag tycker att man ska lyssna på barnet. I perioder har det ena barnet bara velat bli tröstad av pappa o då har jag funnit mig i det. Vi märkte inte att de åt mer sällan när de fick flaska. De ville äta varannan eller var tredje timma oavsett bröst lr flaska. Men d är min erfarenhet.

  • Reply Selma 27 oktober, 2014 at 21:33

    Känner igen mig. Min äldsta var likadan, hon ville bara vara med mig. Det tog flera år innan hon ville vara med sin pappa. Nu, vid 13, håller hon på att göra sig fri från mig och knyta an till sin pappa. Guld värt att han har kunnat vänta. Syskonen är inte alls lika, där har deras pappa fått vara med från början.

  • Reply The real Hmm 27 oktober, 2014 at 22:43

    Försiktigt, mycket försiktigt så vill jag inflika att barn känner av humöret på sina föräldrar med. Om en är mer på tå och känslig så kanske kanske barnet plockar upp den vibrationerna och blir själv orolig och blir sedan först lugn om denne förälder också är lugn.

    *ej menat som att vara en allmängiltig förklaring*

  • Reply Miranda 27 oktober, 2014 at 22:52

    LD, du har levererat mycket klokskap, men att säga att många kvinnor inte vill släppa in män när det gäller barn är ”manifesterat kvinnohat” tycker jag är riktigt dumt sagt.

    Du frågar varför inte pappor bara tar för sig. Du säger att vidare att kvinnor uppfostras i den empatiska förmågan och sen vet jag inte om du kopplar detta även till papporna, kanske inte förstod dig där men uppfostran är ju svaret på varför ej papporna tar för sig.

    Instinkter och anknytning till en ammande mamma tycker jag är ursäkter på en GENERELL nivå. Och pratar vi om jämställdhet och feminism i samhället så tror jag att man måste debattera från ett allmänperspektiv inte varje människas personliga erfarenhet. All väljer ju och måste få göra det utifrån sitt barn och sin familjesituation som du gjorde med Ninja. Men jag tror att vi har ett ojämnställt hemmaliv och arbetsliv mkt på grund av att kvinnor tar mest hand om barnen.

    Vill vi ha fler fördelar i samhället så måste vi arbeta för att få dem. Det kan innebära att faktiskt propsa på delad föräldraansvar trots att man kanske hellre vill vara hemma själv.

    Om man skulle göra en anonym enkät bland mammor och fråga dem om de hade önskat hela föräldraledigheten med barnet tror jag att de som vill det skulle bli i majoritet, så nej att påstå att många kvinnor har svårt att släppa in någon annan (det handlar inte om girighet eller lättja utan om ens livs kärlek – barnet) är INTE kvinnohat.

    Vi i Sverige är ju välsignade med en lång föräldraledighet. I USA om mamman vill eller behöver jobba är det 6 veckor som gäller.

    • Reply Elisabet 28 oktober, 2014 at 08:51

      +1

    • Reply SJ 28 oktober, 2014 at 13:19

      Hm nu kan ju jag bara gå på min erfarenhet.
      Men jag har barn med två pappor.

      1 Jag ammade tills barnet var 7 månader, pappan var arbetslös och var hemma dom första två åren barnet var litet. Pappan bytte aldrig blöjor, tog aldrig en natt, han lekte aldrig och var aldrig delaktig varken i matning eller vård…. Han skyllde mycket av det på mig…? Trots att jag bad han flera gånger ta nätter,matning eller blöjbyten men han vägrade! Han gick inte ens en enda gång med barnet till affären… I dagens läge har han ingen kontakt alls med sitt barn och har inte haft det på 4-5 år. Självvalt…

      2 Pappa nummer 2. Jag hel ammade barnet tills det var 1 år, Pappan bytte blöjor dagligen, lekte, myste, vi samsover, han sjöng, han vagga mm med detta barn. Vi samsover än med barnet som är över 4 år. Och pappan och barnet har en extremt fin kontakt och eftersom han jobbar 50% hemifrån missar han inget heller när det gäller föräldraskapet eller barnen. Och jag är hemma på heltid. Samt är han med på alla bvc möten, tandläkarmöten eller sjukhusbesök. Och han har tagit det första barnet som sitt egna barn och är hens nuvarande och enda pappa.

      Jag säger att det beror på pappan, inte på mamman. Vissa pappor vill inte ta hand om sina barn. Jag kan säkert räkna 10 till i min umgängeskrets som skyller på mamman, men absolut inte själv vill ta något ansvar över sina barn.

      • Reply Anya 28 oktober, 2014 at 14:04

        @SJ: Visst finns det biologiska olikheter mellan män och kvinnor som spelar in, men först och främst är vi alla individer. Kan själv bli sjukt störd över att det förutsätts att mamman ”inte vill släppa in pappan, pappan måste få lära sig och bla bla..”. Skitsnack säger jag bara. Jag är gift med en man som alltid har varit den där naturbegåvningen när det gäller barn. Killen som alla nyblivna föräldrar i bekantskapskretsen brukade lämpa över sina bebisar i knät på så fort vi kom på besök. Själv höll jag mig gärna undan. Fullständigt ointresserad av andras bebisar innan jag fick barn. Min man är naturbegåvningen med många småsyskon och vana vid barn. Jag var den som behövde ett år av oavbruten bebiskontakt och amning för att bli den mamma jag är idag med första barnet. Med andra barnet har situationen varit annorlunda och mycket lättare. Varje familj, varje barn, varje vuxen är unik. Det är det som blir så fel med när vissa människor försöker applicera sina personliga åsikter som en mall för hur andra människor ”borde” hantera sitt föräldraskap i detalj. Den som får lida är de som inte lever upp till den för stunden rådande allt snävare normen.

  • Reply Snabbmakaroner 28 oktober, 2014 at 02:03

    Det blir ingen vettig diskussion om vi inte utgår från den enorma belastningen som ett barn utgör, för båda föräldrarna. Att få ett barn är ett totalt undantagstillstånd. När jag hängde där, övertrött och med en hungrig liten, liten varelse vid mina blödande bröst struntade jag fullständigt i huruvida det var särskilt jämställt som vi sysslade med. Och att lyssna på mitt lilla barns behov slukade all min uppmärksamhet. Jag blev PROFFS på det under det där första halvåret, med ett ganska enormt försprång skulle jag vilja påstå (här spelar ju socialisationen dessutom in), och därför är det fortfarande jag som nattar treåringen. Då tar det 20 minuter istället för 2 timmar. Och när ska vi orka ändra på det? Att ha ett småbarn hemma är också ett undantagstillstånd. Och pappan ÄR inte lika lyhörd och pappan ÄR bättre på andra saker och vi hinner inte ändra på det just nu och därför gör jag det, fastän jag är trött och fastän jag mycket väl också kan njuta av att släppa det ständiga ansvarstänkandet och vara den där ANDRA föräldern ett tag och inte tänka på 100 saker utan bara på 10.

  • Reply erika 28 oktober, 2014 at 08:24

    För mig hade det varit fruktansvärt om jag varit tvungen att lämna mina barn som små till pappan och gå och jobba.Att vara från min bebis hade varit så fel och hela mitt väsen skrek jag vill vara nära mitt barn!! Min yngsta på 2,5 år fortfarande hemma med mig och det gör oss båda så lyckliga!!

    • Reply mia 28 oktober, 2014 at 09:38

      Jag har stor respekt för att det gör dig och ert barn lyckliga att vara hemma tillsammans så lång tid.
      Men jag undrar hur du ställer dig till att barnets pappas kanske också hade fått uppleva den lyckan av att vara hemma med ert barn?

  • Reply mia 28 oktober, 2014 at 09:40

    Amning boostar absolut oxytcinutsöndringen men det gör även hud mot hud-kontakt. Föräldrar som har sitt barn nära och ofta uppvisar samma oxytocinnivåer oavsett vad de har mellan benen.

    Jag är en stark förespråkare av barnens rättigheter. Däremot undrar varför moderns behov av att vara nära sitt barn anmärkningsvärt ofta ställs före faderns? Detta ses ju i ganska många familjer oavsett om kvinnan själv fött barnet och/eller ammar.

    • Reply mia 28 oktober, 2014 at 09:41

      Insåg nu att vi är flera. Jag är en annan mia än den som redan kommenterat tidigare. Bara för att klargöra.

  • Reply L. 28 oktober, 2014 at 10:32

    Det tål att upprepas men att amningen främjar anknytningen är inte bevisat vetenskapligt. En metastudie säger:

    ”We therefore conclude that assumptions on a positive role of breastfeeding on the mother–infant relationship are not supported by empirical evidence”
    Jansen, J., Weerth, C., & Riksen-Walraven, J. M. (December 01, 2008). Breastfeeding and the motherinfant relationship- A review. Developmental Review : Dr, 28, 4, 503.

    Därför stämmer det inte att ” dels på grund av detta då anknyter starkare och snabbare.”

    Sedan vill jag påpeka att anknytningsteori att ”snabbare anknytning” och ”starkare anknytning” är knappast rätta begrepp i anknytningsteori.

  • Reply Jenny 28 oktober, 2014 at 12:48

    Jaja, var ni hemma så länge ni vill. Men kom inte och gnäll senare om ojämlik arbetsmarknad eller låga kvinnolöner. Det går inte ihop liksom. Här hemma har vi haft barnen hemma i två år, ett år för mamma och ett år för pappa. Så ajg får gnälla så mkt jag vill 🙂

    Jag inser att det är superlyxigt att kunna vara hemma i två år med våra små, men så har vi sparat och gnetat också 🙂

  • Reply Cecilia 28 oktober, 2014 at 20:16

    Tack! Så viktigt att bilden nyanseras!!!

  • Reply Psykologstudent 28 oktober, 2014 at 22:10

    Hej
    Vill inte komma in och skriva på näsan, men vill förtydliga att det finns två riktningsbegrepp inom anknytningsteorin:

    1. Anknytning/ Attachment: Går från barn till förälder. B –> F
    2. Bonding: Går från förälder till barn. F –> B

    Dessa begrepp underlättar kanske för att klargöra vilka relationer en faktiskt pratar om, alltså i beskrivning hur det varit för förälder resp barn. Föräldern bondar till barnet, barnet knyter an till föräldern.

  • Reply Anna 29 oktober, 2014 at 09:28

    Begreppet ”anknytning” verkar missbrukas och misstolkas en hel del… Tydliggörande:

    http://www.denoklipptaversionen.se/2014/05/04-annars-kan-du-skada-anknytningen/

  • Reply Alla är vi olika | Life of Troll, Monster & Yeti 29 oktober, 2014 at 12:14

    […] läste ett inlägg av Lady Dahmer häromdagen som jag tyckte var bra. Det jag gillade var inte att hon i början skriver att kvinnor […]

  • Reply Girlsailor 29 oktober, 2014 at 22:51

    Jag och min pojkvän flaskmatade. Fördelen vi fick var en flicka med lika stark anknytning till båda föräldrar redan vid sex månaders ålder. Närhetsbehovet fick hon tillfredställt genom att helt enkelt spendera all sin tid på våra respektive bröstkorgar (antingen i sele eller utan sele). Jag har svårt att se hur min lilla dotter skulle ha fått en bättre första tid i livet genom att jag ammade och min pojkvän tog mindre plats.

    Det som jag tyckte var jobbigt under min första tid som förälder var den totala amninghysterin och bristen på konkreta råd till föräldrar som flaskmatar. Jag lovar att man kan vara intresserad av anknytningsteorier och samtidigt flaskmata, men det finns nästan inga ställen man kan vända sig till och diskutera saken med likasinnade. Alla föräldraforum utgår från att mamman ammar eller också så är hon självisk. Information från BVC nämner flaskmatning som en bisak. Man blir liksom inte inkluderad i den offentliga mammarollen om man inte ammar och att en pappa skulle vilja delta på jämnlika villkor i bebisens första livsår ses som något ytterst suspekt. Jag har ytterst svårt att se att dessa förhållanden bidrar till någon jämnställdhet mellan könen överhuvudtaget och jag önskar att fler kunde se att det totalt ensidiga fokuset på amning faktiskt drabbar personer som både är intresserade av anknytningsteori och feminism på allvar.

  • Reply Men va!? | Samla Mammas Manna 9 december, 2014 at 11:11

    […] kanske 1-2 år sedan och sedan dess har pappan inte fått vara själv med barnet. Min kompis har inte velat lämna ifrån sig deras dotter en enda gång till pappan, på all denna tid. Jag trodde INTE att de skulle skaffa ett […]

  • Leave a Reply