All Posts By

Lady Dahmer

barn & föräldraskap, diskussion & debatt

Barn lär sig konsekvenstänk utan bestraffningar

Cissi Wallin skriver också om ämnet föräldraskap, auktoritärt vs fri uppfostran. Hon är inne på precis det jag satt och funderade på efter diskussion med bland annat er men också andra på andra plattformar.

Detta med konsekvenser.

Cissi skriver i sitt inlägg ”Rimliga straff”:

”Rätta mig gärna om jag har fel, men är det inte vi vuxna som ska lära barn och unga att man inte kan bete sig hursomhelst utan konsekvenser??”

skarmavbild-2016-11-24-kl-16-10-19

Detta är ju en vanlig tanke. Förståelig såklart för man vill att barn ska lära sig rätt och fel och där ingår att ta hänsyn till konsekvenser. En person på min facebook skrev:

”Samtidigt är det oerhört viktigt att få barn att förstå att deras handlingar har konsekvenser. Att inte hjälpa ett barn att förstå det är oerhört illa.”

”Barnet måste ju lära sig konsekvenser!”, ”Barn måste lära sig att det de gör har konsekvenser!” som om detta är nåt man aktivt måste lära dem i form av olika metoder eller bestraffningar eller fabrikerade ”konsekvenser”.

Men vet ni vad? Konsekvenser förstår de ju faktiskt ändå. Alltså utan vår inblandning.

Gör man A så händer B. Det lär sig till och med djuren utan svårigheter. Gör man A så händer B och det kanske inte är trevligt eller så är det just det, vi får se. Och så testar de. Om och om igen. Först när vi är cirka 22 år gamla så har konsekvenstänket satt sig så föräldraskap är inget för de som saknar tålamod om jag säger så.

Föräldraskap är en pågående process. Barns lärande är en pågående process. Inget som sker direkt eller över en natt eller med hjälp av enkla metoder även om det är jävligt frestande att hota och muta sig till ett direkt resultat.

Men barn lär sig inte av att göra fel och bli bestraffade för det. De lär sig av att göra rätt. Och där är det förälderns roll att hjälpa barnet att göra rätt istället för att tala om vad barnet gör fel.

”Barn måste lära sig att förstå!”

De gör de. Jag lovar. Om mitt barn slänger sin leksak i golvet så får det den naturliga konsekvensen att leksaken går sönder. Det fattar mitt barn ganska snabbt även om hen måste göra om det ett par gånger för att det ska sätta sig. Kastar hen ett glas på golvet så går det sönder och då blir det glassplitter överallt och vi kan skära oss. Och om hen slår sitt syskon så blir syskonet ledsen. Om hen spiller så blir det kladdigt. (Obehagligt om det kommer på kläder eller kropp) Om hen kryper på knäna på asfalt så går brallorna sönder. (jättetråkigt!) Om hen inte går till skolan så kommer hen efter. (Det känns inte kul) osv.

Det finns däremot ingen, INGEN, logik i att om jag slår mitt syskon så får jag inte titta på TV eller spela med min ipad. Ingen. Och kommer inte hjälpa barnet att få ett tydligt konsekvenstänk i framtiden. Det kanske hjälper nu. Som nån skriver inne hos bloggkommentatorerna:

”Tror även det är bra för föräldrarna att ha barn som är väluppfostrade, då blir middagar mycket trevligare, när barnen i lugn och ro äter istället för att skrika och kasta mat omkring sig. Jag tror alla tjänar på att barnen vet hur man beter sig på ett sätt som är behagligt för alla.”

Ja klart det är. Det är även behagligare för mig om min man inte säger emot mig. Mitt ex tyckte säkert det var mycket behagligare om jag bara lydde utan att ifrågasätta honom också. Men att nåt är behagligare just nu betyder inte att det är bra.

Fan, barn SKA bråka. Ett barn som inte bråkar, käftar emot, revolterar eller protesterar oroar mig. Det är en del av deras utveckling och processen att växa upp. De ska bråka. 

Men barn vill också ha matro och trevligt umgänge med sina föräldrar. De kastar inte mat eller skriker för att jävlas med dig, för att de är illvilliga eller på annat sätt vill förstöra. Barn gör nämligen så gott de kan utifrån sina förutsättningar och ibland blir det tokigt. Oftast är ett beteende en direkt konsekvens av ett behov som inte blivit bemött och då ligger ju problemet hos oss som föräldrar, inte hos barnet som reagerar och då hjälper det inte att straffa eller belöna bort det. Ja det kanske ger ett resultat i stunden men behovet kvarstår och hur detta blir bemött har konsekvenser för barnets utveckling, självbild, välmående osv.

Som nån annan svarar i kommentarsfältet:

Jag tycker det är mysigare att ha barn som ‘äter ordentligt’ och ‘konverserar fint’ för att de uppskattar maten, stunden, min närvaro, än att de gör de pga rädsla för straff.. (Säkert ‘trevligare’ med tysta barn för de vuxna som slipper höra skrik, men känner folk som pga alla krav, förväntningar och rädsla förknippade med middagsstunden som barn knappt klarar äta utan ångest som vuxna..)

Men apropå konsekvenser då. Tänker på ett tillfälle när T var liten, två eller tre år och fick sig en tydlig lektion i konsekvenstänk. 

Han hade precis fått en mjukglass i strut. En liten rackare. Jag slickade en snabbis innan jag räckte över den vilket kränkte gossen så pass att han blev arg och kastade sin mjukglass i marken. Konsekvensen var att den blev tänkt av grus och inte gick att äta. Nu är jag en snäll mamma så jag fixade glassen (skrapade av allt grus) och räckte över den igen. Nästa gång han blev arg med glass så la han glassen argt på bordet istället. Dock efter en tvekan och titt på marken. Haha!

Och jag hade, till skillnad från Cissi, faktiskt köpt en ny glass om det krävts. Det var ju mitt fel från början, hans ilska och reaktion var ju rimlig speciellt med tanke på att han inte lärt sig att hantera dessa känslor på ett mer konstruktivt sätt. Det är där föräldraskapet kommer in.

De lär sig. Med tiden så gör de just det och det vi som föräldrar behöver göra förutom att vara förebilder är att möta upp dem där de är, i deras behov just nu. Om barnet gör A så beror det på B, hur gör vi för att möta upp där och tillgodose just B? Samt hjälpa dem att förstå att A inte funkar bra. Och det i sin tur är också en process där man får nöta och tjata in och upprepa om och om igen. Mina barn är åtta och sex och gör fortfarande saker som är helt obegripliga. Jag brukar till och med fråga dem ”har detta nånsin funkat för er?” och nej det har det ju inte men ändå är det svårt för dem att sluta. Och där kommer min utmaning som förälder att lista ut varför och att hjälpa dem göra bättre ifrån sig.


När det gäller konsekvenser, naturliga sådana vs de vi som föräldrar utdelar så är jag inte helt avig mot det senare även om jag föredrar det första. Jag kan tycka det är helt rimligt att som förälder att säga ”kastar du glas på golvet så får du ha plastmugg framöver”. Men inte ”kastar du glas så får du inte spela på ipaden”. (logik?)

Hajjar ni hur jag menar?

Boktips! ”Barn som bråkar”.

barn & föräldraskap, diskussion & debatt

Auktoritär vs antiauktoritär. ”Tough love” vs den fria uppfostran.

Det har varit mycket snack om föräldraskap i media senaste tiden. Det började med att  Helena Granström skrev en debattartikel där Camilla Läckberg fick statuera exempel för den auktoritära uppfostran, ”Läckbergs uppfostran bäddar för nya Trump”. Och alla blev skitarga.

forskning har visat att denna typ av pedagogik ofta har exakt motsatt effekt mot den som eftersöks, såväl på vuxna som på barn. När ett felaktigt beteende förses med en prislapp, uppfattas det inte längre som tabubelagt att bryta mot reglerna, eftersom handlingen förts över från en social till en ekonomisk arena. Gränsöverskridandet antar därmed karaktären av ekonomisk transaktion: jag vinner något, och betalar det angivna priset.

Det föräldraskap som Läckberg representerar – och det bör påpekas att hon är långt ifrån ensam – är med andra ord ett som gett upp tanken på att ett barn kan uppföra sig väl på grund av verklig respekt gentemot sin omgivning, snarare än baserat på en ekonomisk kalkyl.

Läckberg blev arg och kände sig påhoppad. Hon skrev ett svar på instagram som kan läsas här. Och ett inlägg i bloggen; ”Om straff och min ev. dubbelmoral”.

”beror på föräldrar som inte gör sitt jobb. Och jag tycker det är viktigt att prata om detta, för jag anser att det gått från att vara ett familjeproblem till ett samhällsproblem.” 

– Läckberg.

Föräldrar gör inte sitt jobb, säger Läckberg. Det är viktigt att prata om, menar hon. Ja då gör vi väl det då? 

skarmavbild-2016-11-24-kl-07-37-19

Granström svarade på Läckbergs replik:

Jag har inga som helst synpunkter på Camilla Läckbergs privata roll som mamma – utom möjligen att jag är tacksam över att det inte är jag som har behövt skrika mig till sömns i hennes och hennes partners vård. Men eftersom Läckberg själv har valt att göra sitt föräldraskap allt annat än privat, och hon dessutom är en framgångsrik författare som jag föreställer mig att många ser upp till, är hennes åsikter inte bara en enskild persons. De bidrar till att definiera vad som är normalt i omhändertagandet av barn.

Min referens till den nyvalde amerikanske presidenten var möjligen onödigt djävulskap, men kärnan i min text förblir gravallvarlig: Det spelar roll om vi bemöter våra barn som tänkande, kännande individer att ingå i relation med, eller som illvilliga egoister vars beteende bör regleras med hjälp av marknadens mest effektiva metod. Skillnaden kommer inte bara att yttra sig i vilka barn vi får, utan i förlängningen också i vilket samhälle vi skapar.

Diskussionen är som sagt viktig. Det håller ju Läckberg själv med om annars hade hon inte suttit i TV och diskuterat sitt föräldraskap och förhållningssätt. Hon hade inte suttit i TV och diskuterat samt bloggat om andras föräldrar slapphet och misslyckanden och vikten om att vara konsekvent. Och hon hade inte talat sig varm för Anna Wahlgrens metoder om hon inte tyckte det. Då får hon också vara beredd på mothugg. Jo faktiskt. 

Och det hon förespråkar är den auktoritära fostran. Vad innebär det? Jo. Wikipedia förklarar det såhär:

Auktoritär fostran innebär att vuxna kräver och förväntar sig att barnen ska lyda utan att ifrågasätta. Regler förklaras sällan. ”Gör det därför att jag säger det” är deras attityd. De sätter regler utan utrymme för förhandling och kompromisser. Lydnad och respekt för vuxna betonas. Genom strikta regler och begränsningar för barnens beteende försöker de forma och kontrollera barnens beteenden och attityder. Relationen mellan den vuxna och barnen präglas av distans. Vuxenmakt i form av bestraffning och belöning (samt hot och mutor) är den primära fostransstrategin.

Läckberg berättar själv om straff, om att det ska kännas ordentligt när man bryter reglerna, att barnen ska lära sig att göra si eller så genom oro och rädsla för att få sina privilegier indragna. Jag får lite ont i magen av detta resonemang då jag förknippar det med en barnsyn som går ut på att barn behöver tuktas och dresseras.

Obs! Jag har personligen inga tvivel på att Läckberg är en kärleksfull mamma som vill sina barns bästa, men jag håller med Granström om att den auktoritära metoden inte har det resultat man kanske hoppas på och att det i förlängningen kan skapa en typ av lydiga vuxna som sällan ifrågasätter auktoritärer.

Grejen med den typ av straff som Läckberg förespråkar är också att de är helt ologiska. En naturlig konsekvens av att barn inte sköter skolan är att barnet halkar efter. Inte att barnet inte får se på TV. Och det i sin tur har andra naturliga konsekvenser. Jag brukar prata med mina barn om att det är viktigt att göra så gott man kan där för att senare i livet kunna välja vad man vill jobba med eller göra. Jag vill att mina barn ska sköta skolan för att de förstår hur viktigt det är och för att de känner att det är roligt och bra, inte för att slippa straff som inte ens har med saken att göra. Så jag jobbar på den biten istället.

Men en del tror som sagt att barn behöver dresseras och aktivt formas med olika metoder och scheman, medan andra tror barnet lär sig ändå och att de behöver följas mer. (Hårddraget såklart) Jag tror det senare personligen och tar lite illa vid mig när man talar om barn som om de vore hundar som ska uppfostras med belöningar och straff om jag ska vara ärlig. Även om det kan vara effektivt (för stunden) så undrar jag om det verkligen är bättre för barnets utveckling?

Jag tror att om man lär barn att de ska lyssna blint utan rimliga argument så lär man dem också att inte ifrågasätta när det gäller. Jag tror det är skitviktigt, om man vill ha självständiga tänkande individer, att man motiverar sina nej och sina regler. Och att lära barn att vuxna alltid vet rätt kan till och med vara farligt.

img_9399

Många barn som utsatts för övergrepp har vittnat om att de lärt sig att de ska lyssna på och respektera vuxna.

Men jag är ju inte perfekt heller. Belöningar och straff (och hot och mutor) är så lätt att falla tillbaka till när man blir desperat. Så är det för mig. När jag har slut på idéer eller ork. När jag inte längre vet hur jag ska få mina barn att lyssna och samarbeta. När det brister hos mig. Det är ett verktyg för stunden. som egentligen har de noll pedagogiskt värde eftersom att barnen egentligen inte lär sig VARFÖR de inte ska göra si eller så, bara att om de gör det så blir de bestraffade och det är ju inte så trevligt så de låter bli. Iallafall så länge de kan bli påkomna.

Men det blir ofta svart eller vitt i dessa diskussioner. Jag fattar såklart att Läckberg inte förespråkar nazi-lydnad eller att barnen inte får ifrågasätta alls. Och motpolen till Läckbergs förhållningssätt målas ofta upp som slappa ansvarslösa föräldrar med barn som skriker och styr och domderar. Curlade ungar som inte lär sig ta ansvar och som i värsta fall blir mobbare eller kriminella. (Om man ska tro på profetiorna från det auktoritära lägret).

Jag tror också det finns föräldrar som brister och att det har konsekvenser i barnens beteende och jag kan också bli arg och trött när jag tänker på det, men jag tror inte det auktoritära är svaret. Jag tror inte bristen på auktoritärt föräldraskap är orsaken.

Läckberg skriver själv i sin blogg:

Och jag ser direkt konsekvenser av detta på barn runt mig, som skriker när de inte får som de vill, som härjar som vildar vid fel tillfällen, som konstant avbryter, som tjurar om de inte direkt får som de vill, som svarar oförskämt, som inte tackar osv osv osv.  Och ja jag tycker i många fall att det beror på föräldrar som inte gör sitt jobb. Och jag tycker det är viktigt att prata om detta, för jag anser att det gått från att vara ett familjeproblem till ett samhällsproblem.

Det är KAOS i många klasser med elever som tycker de har rätt att prata när de vill, säga vad de vill, vara tyken mot läraren och mot andra elever osv osv. Detta kaos vittnar många lärare om, och jag anser inte att det enbart beror på bristande resurser, stora klasser etc – utan också beror på att föräldrar inte uppfostrat sina barn. Det leder i sin tur till att barnen inte får den inlärningsnivå de skulle kunna få och går ut i livet med bristande kunskaper. Och vad gäller arbetsmarknaden vet jag också många arbetsgivare som sliter sitt hår över den nya generationen barn som vuxit upp utan regler och ramar, utan att höra ordet nej, och i tron att nån ska fixa allt åt dem.

Barnsynen präglas av en uppfattning att barn inte vill göra rätt utan att de måste hotas till det och om man inte gör det så fostrar man fram vuxna som inte kan ta ansvar.

Jag tror att bråkiga, ansvarslösa, respektlösa, och oförskämda barn beror på ett föräldraskap som är bråkigt, ansvarslöst, respektlöst och oförskämt.* Absolut inte på ett föräldraskap som handlar om att lyssna på, samarbeta med, respektera samt möta barnet. 

Och att ha närvarande vuxna som ger struktur och sätter exempel är inte motsatsen till den anti-auktoritära vägen. Det är ju tvärtom själva grunden och skitviktigt. Om man inte riktigt är bekant med ett anti-auktoritärt förhållningssätt så kan det ju låta som att det är den enkla vägen, men ofta är det ju tvärtom då det kräver att man lägger tid på att kommunicera ordentligt. Ni vet som förskolepedagoger, man undrar var de får sitt tålamod från och hur de klarar av att hjälpa barn att göra rätt UTAN att skälla och skrika liksom.

Jag funderar själv ofta på hur hade det varit att känna sig just trygg. För jag var ju det där barnet som Läckberg pratar om: det oförskämda respektlösa barnet som bråkade i skolan, misslyckades, kaos’ade, inte kunde ta ansvar. (Nu beror det säkert på min diagnos förstår jag så här i efterhand men gissar att många föräldrar såg på mig på samma sätt som Läckberg ser på andra barn idag)  Men vem hade jag varit om jag haft struktur och känt mig trygg i att mamma tog ansvar? Vilka beslut hade jag tagit? Varför kunde mamma inte vara mer konkret, en tydligare förebild, mer närvarande?

Min mamma hotade och mutade och straffade. Precis så som Läckberg förespråkar.  Och när det inte funkade längre, för jag genomskådade det ganska snart, så lät hon mig till slut göra som jag ville, fast utan det där stödet och vägledningen som krävs och främst utan att lyssna och känna in vad jag behövde. Jag var osynlig.

Jag hade definitivt behövt mer struktur men jag var lämnad vind för våg, med noll självkänsla och tillit till mig själv eller vuxenvärlden och dåliga vänskapsrelationer fick vara stand-in för föräldraskapet.

Att kunna sköta skolan eller behålla jobb, samarbeta med kolleger och med chefen eller lyssna på vad lärare säger eller göra det som behövs har ju inget med lydnad eller respekt för auktoritärer att göra. Det handlar ju om förmågan att kunna samarbeta, känna in, kompromissa, diskutera, lyssna på samt respektera sina medmänniskor. Och det lär man ju inte barn genom att bemöta dem med hot, mutor, straff och belöningar. 


* Obs, menar inte barn med diagnoser om det var oklart. Även om dessa såklart också kan vara ouppfostrade i samma grad som andra barn.

Personlig & privat

Jag har fått ett svar nu iallafall

Ni som hängt med ett tag vet ju att jag gått på utredning för ADD/ADHD. Jag har aldrig riktigt funderat i de banorna som yngre. Nåt fel i huvudet hade jag ju alltid haft. Men mest bara trott att jag bara var si eller så. Och det har ju förstärkts av att andra sagt att jag är si och så.

Jag var ju lat. Och slapp. Och slarvig. Och stökig. Och varför kunde alla andra få skola och jobb att funka? Varför var jag så jävla värdelös? Varför var jag misslyckad? Varför kunde inte jag som alla andra fixa det ena och det andra och bara få nån jävla struktur och ordning på mitt liv?

Så har jag alltid känt och den känslan ökade ju med åren. Som femtonåring är det ju en sak, som fyrtioåring en helt annan. Nu ska man ju ha ordning på allt. Vara strukturerad och ordentlig och kunna sköta jobb och annat.

Så till slut tänkte jag: Vad är det för fel på mig? Är jag verkligen allt det här, lat slapp värdelös, eller är det nåt fel på riktigt? Och för ett år sen så kontaktade jag psykiatrin. Och igår fick jag svaret.

Jag har ADHD. 

Mer utförlig diagnos, detaljer osv får jag vid mitt kommande läkarbesök. Men så här är det. Jag visste ju det. Lite lustigt att det gick så fort? Undra varför? Gjorde jag dåligt ifrån mig på testerna? Eller var det för uppenbart?

Efteråt frågade psykologen hur det kändes. Och mina följare på instagram likaså. Och vänner. Hur känns det? Jag vet inte tänkte jag. Bra. Skönt. Att få svar och framförallt få bekräftelse på att det fanns en anledning till att jag inte fixar det som alla andra. Äntligen liksom!

Men nu börjar jag känna mig ledsen. Inte pga diagnosen, utan pga bristen på en sådan när jag växte upp. Alla jävla problem. Jag var ett riktigt problembarn. Mycket strul. Mycket skit. Mycket bråk. Mycket som kanske hade kunnat hjälpas av om omgivningen hade fattat?

Jag ringde min mamma och hon lät nästan skakad. ”Är du arg på mig?” frågade hon. Nej sa jag. Hur kan jag vara det? Men nu känner jag mig ändå ledsen. Allt som jag fuckat upp och missat som kanske hade kunnat vara annorlunda? 

Jag läste på försäkringskassans hemsida att man kunde ha fått pengar från dem för att slutföra skola (när csn’s pengar är slut) och ba kände att fan fan fan. Tänk om jag vetat, tänk om det funnits en diagnos? Tänk om jag hade kunnat slutföra komvux? Istället sitter jag med en drös poäng och femton, tjugo MVG’n som gått förlorade pga för mycket tid som passerat. Bara en sån sak. En av alla andra örtitusen grejer som inte funkade eller rann ut i sanden eller misslyckades.

Allt var skit när jag var barn och tonåring och detta var antagligen anledningen.

Så jag känner mig jävligt ledsen nu.

Vardagstrams

Hur ofräscha är vi?

Såg att Cissi Wallin skrivit en lista på hur fräscha eller ofräscha de är hemma hos henne och jag skrattade rakt ut (samt skämdes en aning) pga är en sån jävla gris i jämförelse med henne och de som kommenterade. Alltså på riktigt. En sån jävla gris. Jaja läs hennes inlägg iallafall innan ni läser mitt.

Handdukar och sängkläder: 

Handdukar delas. Man tar den som ligger framme. Är den ren? Luktar den illa? Vem vet, jag orkar inte kolla efter. Jag torkar mig ändå. Ligger den på golvet kanske jag luktar. Kanske inte. Förmodligen inte. De enda handdukar jag faktiskt kollar ordentligt är de jag skickar med barnen till gympan pga vill ej att de ska typ bli mobbade för att ha sunkig handduk. Samt de som hänger vid handfatet. Men det är för att de alltid hamnar i nån lek samt hänger nära toaletten.

Sängkläderna byter jag kanske en gång i månaden. Om jag är duktig. Just nu har barnen inga sängkläder alls pga i somras sov de med bara lakan och jag har glömt klä deras vanliga täcken.

Köket: 

Tvättar och kokar disktrasan när den börjar kännas slemmig. Har kanske två framme samtidigt. Tå diskborstar också. Som också körs i maskinen när de är riktigt sunkiga. Handdukar byter jag ofta, pga de försvinner alltid in i nån lek hos barnen plus att jag använder den att torka mat med ibland. Köket är väl ett kaos. Jag diskar i maskin och den plockar jag ur varje morgon och i under dagen, framförallt när jag lagar middagen.

Älskar dock rengöringsmedel. Använder allt från såpa till klorin. Ytdesinfektion vid sjukdom.

Leksaker: 

Cissi diskar sina i maskin tydligen. Det gjorde vi ofta när jag jobbade på förskola. Bra för att slippa bakteriehärdar framförallt efter sjukdom. Jag har dock aldrig gjort detta hemma. Vid magsjukor får barnen inte leka i lekrummet. Då tvättas också alla tyger de kommer i kontakt med.

Telefoner och plattor:

Har aldrig rengjorts. Slickar på telefonen och gnuggar av mot tröjan ibland när det är nåt skit på skärmen som försvårar skrollandet eller synen. Men annars nej.

Personlig hygien:

Duschar en gång i veckan. Jag och Oskar alltså. Då tvättar jag också håret. Barnen badar kanske en gång i månaden. Om de inte är uppenbart skitiga. De duschar ju på gympan och i badhuset. Innan de var kanske fyra fem så tvättade jag aldrig deras hår. Bara med vatten. Nu så tvättar jag ordentligt nån gång då och då.

Tvättar händerna? Oskar är noga. När han kommer hem så tvättar han av sig pga bakterier utifrån (?). Min gräns går personligen vid att äta saker från offentliga hissgolv annars är jag ganska obrydd. Lite skit är bra för kroppen resonerar jag och lät barnen slicka på allt som små. (De är väldigt friska generellt) Men efter att man skitit så tvättar man iallafall händerna. Det är alla noga med.

Byte av underkläder? Barnen byter kanske varje dag. Den yngre varianten är väl mindre noggrann. Hur ofta Oskar byter har jag aldrig kontrollerat. Jag? Jag byter inte varje dag. Inte ens varannan. Jag vet inte? Varför ska man ens byta varje dag? Finns det nån rimlig anledning annat än att man har nån slags fobi (eller extremt stora mängder av) flytningar?

Jag använder ingen deo. Det gör Oskar dock. Nu när bebisen är bebis så använder jag inte heller parfym eller parfymerade krämer. Mamma ska lukta mamma tycker jag! Annars gillar jag oljor med doft, musk, nag champa osv.

Sa jag att vi är jävligt friska i denna familj? Ja det är vi faktiskt.