Browsing Category

Vardagstrams

Vardagstrams

Penntricket #3. Alla borde bli feminister


Vilken glädje! Ett nytt avsnitt av Penntricket rakt in i era öron! Lyssna på väg till jobbet eller när du lagar mat eller när du vill. Bara du lyssnar! 

Och glöm för fasiken INTE att lämna omdöme (fem stjärnor tack) på iTunes så att vi syns i topplistorna! 

HÄR lyssnar du på iTunes/Podcaster

HÄR lyssnar du på Acast


Och just ja! Kom som sagt gärna med önskningar, frågor och annat nyttigt som gör att vi kan göra podden ännu bättre!

Och oh! Kolla vad Bibellerebelle har ritat! 

Vardagstrams

19. En bortglömd kvinna

Du.

Du är bortglömd.

Vi kvinnor sätter alltid oss själva i sista rummet. Efter att alla andras behov är tillgodosedda så ser vi kanske till oss själva, kanske om vi inte känner för mycket skam och ångest kring det det vill säga.

Vi uppoffrar och självuppoffrar. Ger våra liv, vår vardag, vår kärlek, vår ork till männen vi lever med, barnen vi avlar och människorna runtomkring oss. Fostrade till att alltid serva och krusa, curla och ta hand om så hamnar våra egna behov längst ner på att-göra-listan och till slut bränner vi ut oss.

Jag har alltid intalat mig själv, eller är det kanske andra som intalat mig detta jag vet inte? Men jag har alltid intalat mig själv att jag är egocentrisk. Att jag bara tänker på mig själv. Men jag ser ju nu och förstår att det inte är så, jag har äntligen fått förmågan att se och synliggöra mitt eget omhändertagande och kanske framförallt curlande, hur jag liksom blivit min egen mamma på många sätt, som oroar mig för att han eller hon eller de har det bra och om jag kan göra mer för att det ska bli så.

Liksom lite omedvetet martyrskap typ nej tänk inte på mig, jag behöver ingen egentid/mat/sovmorgon/fucking break för jag klarar mig, jag överlever medan jag månar om att till exempel min man mår bra, får egentid, får komma ifrån, hinner äta, sova, duscha.

Och när man väl kräver sitt så skäms man. Iallafall jag, jag kan inte tala för er, men jag skäms och känner mig förmäten. Ska jag komma här och tro….?

Obs det är ju inte hans fel alls, om ni nu skulle tro det, han har inte begärt något av detta utan det är så jag fostrats och blivit av ett helt liv i patriarkatet.

Vardagstrams

Drömmer om ordning och människor som kommer och styr upp åt en

Åh nån slags vår är kommen! Genast känns det som att man fått livet tillbaka. Jag har suttit i hammocken och lyssnat på podcast med Juno i vagnen bredvid mig. (Han skrek i en plastmugg) 

Genast får jag nån slags energi till att VI MÅSTE RÖJA! Vi städade trädgården igår. Rev upp döda kvistar och perenner och krattade löv och klippte ner clematisarna. Allt ser dött ut. Innan det knoppas. Man tror alltid att det är kört innan det börjar leva igen. 

Inomhus ser det ut som fan. Jag hinner inte med. Oskar hinner inte med. All tid går pt att plocka undan skit så man tar sig aldrig djupare. 

Jag drömmer om nån slags städtjänst där de kommer och städar dels ordentligt (alltså lyfter undan saker på hyllor och i fönstret och torkar och fejjar) och skrubbar och putsar och dels organiserar allt åt en. Lådor. Hyllor. Skåp. Annat. Typ kliver in och ba ”här var det skitdålig ordning! Så här kan det inte se ut i skafferiet/garderoben/köket!” Och liksom får ordning på saker. 

Det vore verkligen drömmen. 

Jag får förmodligen nöja mig med att lura hit nån kompis som passar Juno och håller mig sällskap medan jag städar. 

Jag ska möblera om hallen. Flytta krukväxter. 

Hmmmmm. 

barn & föräldraskap, Vardagstrams

Vad gör man när barnen gör som de vill? 

Mycket konflikter med barnen nu. De är väl på väg in i förpuberteten, sju och nio bast snart och en massa behov av att hävda sin självständighet och kritiska tänkande. Man vill ju egentligen bara att de ska lyda duktigt i stunden men samtidigt vill man ju också att de ska växa upp och bli kritiskt tänkande vuxna som inte viker sig för auktoriteter eller ”lyder order”. Som har självrespekt och integritet, som säger ifrån när saker känns fel och vågar backa andra. 

Och vägen dit är ju en snårig skog av trugande och trixande och vädjanden till samarbete och kompromiss. 


Jag oroar mig allra mest för att vara mamma till tonåringar och de konflikter som kommer då. Vad gör man när ungen kallar en hora liksom? Vad gör man när de bara nej skit på dig jävla kärring jag gör som jag vill? Och så gör de som de vill! Drar ut med suspekta polare. Super. Snattar. Kommer hem sent. Skolkar. Jag vill inte hota, bråka, förbjuda. 

Okej nu kanske inte mina barn blir som jag var men blir de det så hoppas jag att jag har fler verktyg än min mamma hade. 

Ni som har tonåringar, hur har ni gjort?