Browsing Category

Vardagstrams

Vardagstrams

Källskydd vs övergrepp på barn

Aftonbladet har gjort en granskning av pedofilerna på nätet. De har utlovat männen anonymitet i utbyte mot att de berättar.

”En är ungdomsledare i kyrkan, en är mellanchef på ett stort börsnoterat bolag och en är journalist. En annan jobbar på fritids och en sitter i fängelse, dömd för våldtäkter av barn.
– Mitt liv skulle vara slut om folk fick veta. Jag vill inte uttala ordet man kan kalla mig för, säger en it-expert i Skåne.
För att få männen att berätta garanteras de anonymitet.”

skarmavbild-2017-01-09-kl-12-52-54

Elaine Eksvärd skriver om det i sitt inlägg ”Det är lika viktigt att namnge männen”:

”en av dessa pedofiler går till jobbet idag och hans jobb är på fritids, med barn. Kan journalisterna sova om nätterna när de vet detta?” skriver hon och jag mår fan illa. Jag tycker att journalisternas källskydd är skitviktigt. Men här håller jag med Elaine.

I den stund som journaliserna tar del av materialet och männen som begår dessa brott så blir de också medskyldiga till att brotten begås, att porren sprids och spelas in. 

Som Elaine säger, kan de sova om nätterna? Har de några samveten alls? Är källskyddet viktigare än barnens säkerhet?

Och tillbaka till männen. Dessa vidriga sjuka jävlar som nån borde sätta ett skott i på stört. De låter precis som torskar som blivit påkomna med att köpa kvinnokroppar. De låter ångerfulla och vill liksom försäkra för den som lyssnar att de är schyssta killar egentligen och att det de gör inte är så farligt, för jag menar, det är ju inte de som våldtar barnen. De tittar ju bara på. Ungefär som när min sexåring förfasat säger att han hatar jägare och när man påpekar att han äter döda djur så säger han att han minsann inte dödat det iallafall.

En av männen säger att han tycker synd om barnen. Jaha? Inte tillräckligt synd om dem eftersom att du fortsätter runka till små barn som blir våldtagna. Eller ja, nu när de är påkomna säger de att de ska sluta. Söka hjälp. Kasta ut datorn.

Är det nån som tror det på riktigt? Inte jag iallafall.

Aftonbladet skriver också:

hur är det möjligt att vi i Sverige 2017 ser nedladdning av övergreppsfilmer mot barn som ett brott mot allmän ordning och inte ett sexualbrott – ett brott mot barnet.

Detta är viktigt. Lagstiftningen behöver förändras. Jag förstår deras resonemang kring att inte anmäla männen de träffat, men dessa män kommer fortsätta begå brott. Risken att de själva begår konkreta övergrepp på barn irl är också hög.

Vardagstrams

Pedofili fick man ju räkna med

Lyssnar på p3-dokumentären om Hans Scheike och det där jävla ridlägret han anordnade på 80-talet. Med ridläger menar jag alltså sexläger för barn där småflickor fick bära kortkorta kjolar utan trosor, fick smisk med björkris och var tvugna att sära på skinkorna när de skulle sitta på stolarna. Jag minns när det hände och minns att jag läste om det i tidningen, om pennor och strutsplymar uppstoppade i flickornas rumpor och flickor bundna över nå slags stockar och att det var så konstigt och märkligt och läskigt. Jag tror ärligt att jag har nåt slags trauma av det, iallafall att jag påverkats starkt av det. Jag var ju bara ett barn själv då. Tror jag var elva eller tolv.

scheike

Ni som inte har så bra koll, lyssna på dokumentären! Eller googla eller nåt för herregud!

Nåt jag nämligen har tänkt mycket på mycket sen dess är att Scheike och ”hans kvinnor” liksom blev några slags kulturfigurer efter det. De var ju sjuka jävla pedofiler som utsatte flickor för övergrepp men ändå kunde man åren efter se dessa människor sitta i tv på bästa sändningstid leendes och berättandes om sitt häääärliga liv tillsammans med smiskarn Scheike. Samt artiklar i tidningen som om det var nåt lustigt eller kittlande. Alltså återkommande, flera gånger. Tror scheike var med i nåt sexualprogram också om jag inte minns fel.

Hade detta hänt idag så hade han ju blivit jagad med facklor och högafflar. Åttiotalet måste ju varit härliga tider för pedofilerna. När jag tänker efter på mina egna erfarenheter så var det liksom typ normalt att äldre män, kompisar till föräldrarna eller lärare tafsade och äcklade sig på småflickor. Allra helst om de var berusade, då fick man räkna med det. Inga konstigheter. Höhöhö osv.

Jag var på skolläger en gång och där blev jag och en klasskamrat utsatt för övergrepp av en av mina klasskompisars fulla pappa. Men han var ju bara full och stackars hans familj oj så pinsamt! Så de, mina lärare och de andra vuxna som var där, skickade hem honom utan repressalier och utan att kontakta polisen. I efterhand så brinner jag av ilska kring detta. Vill göra nåt. Vill nå honom. Jag fattar liksom inte?

Vardagstrams

Ho ho i stugorna!

Lunket lunkar vidare. Barna blev ju som sagt sjuka så vi har levt isolerade i två dagar. Två dagar av hysteriska feberyror och snörvlande. Feberyran var ju roligast. Och jag menar verkligen roliga. Vi skrattade så vi grät åt barnens virriga beteende. (OBS bakom ryggen på dem såklart) 

Nu är de friska tack och lov. Ikväll ska vi klä granen enligt tradition. Dricka glögg. Förhoppningsvis snask av nåt slag. 

Det är så himla mycket känslor kring jul. Minnen och nostalgi på gott och ont. Mycket som blir mer påtagligt under just julen. Ensamhet, utsatthet, ångest och sånt som idag är ett minne blott tack och lov men som ändå gör sig påmind. Och som gör mig besatt av att ge barnen andra upplevelser. Ja ni vet ju. Jag pratar ofta om det. 

Vit jul firar vi inte. Jag dricker inte själv (ej medvetet val, det bara blir så liksom pga aldrig sugen även fast jag kan känna att jag VILL) men eftersom ingen av oss har problem med alkoholen eller beter oss läskigt eller konstigt så känns det inte akut eller viktigt för oss att skippa nubbe eller julöl eller vinet vid övriga middagar som vi har som storfamilj under just julen. Jag respekterar såklart de som väljer bort alkoholen helt, framförallt för ungarna, och har absolut inga argument emot. Inte på riktigt iallafall även om jag såklart både kan nyansera och raljera. Kanske skriver jag mer om min syn på alkohol och barn senare. 

Jaja nu är det dags för glöggen!

Jag bjuder på en stjärt som avslutning. 

Vardagstrams

Idylljul i vanlig ordning

Vi är i Delsbo som vanligt. 


För mig blir det trettonde året i rad. Nej vänta, tolfte året! Förrförra året var ju en mardröm då resten av familjen åkte på herrgård och vi fick fira jul hemma själva pga för dyrt och knöligt. Kallar detta för ”jultraumat 2014” och blir arg varje gång Oskar säger att det var ganska mysigt att fira jul hemma. NEJ DET VAR DET INTE! 

Ni vet ju förmodligen vid det här laget att jag är en riktig jul- och traditionsfascist. Men julen är viktig för mig. Jag växte upp med en ensamstående mamma, inga syskon och ingen annan familj att tala om. De jular vi firade hos min mammas fosterföräldrar var de absolut bästa. Att vara omgiven av familj och paket och julstämning, sånt som aldrig riktigt blev lika bra de jular mamma jobbade mycket eller vi inte kunde åka bort. Jag tror detta har bidragit till mitt enorma behov av familjegemenskap och den sortens trygghet, att veta att man inte är ensam och att mina barn framförallt ska växa upp så. Omgiven av storfamiljen.

De senaste TOLV åren har vi alltså firat jul varje år tillsammans med Oskars hela familj. Hans föräldrar, hans tre syskon och deras respektive (och på senare år barn) uppe i hans föräldrahem i Delsbo. Det har varit tjockt med snö, svärmor har gjort risgrynsgröt som räcker till frukost en hel vecka, långpromenader och sparkåkning, mysiga fikor, julklappsinslagning ihop och dagen innan julafton hugger vi alltid en gran tillsammans som barnen sen klär och en låååång julklappsutdelning som får ta tid. (Och Oskar är tomte) Matlagning och julstök har vi gjort tillsammans och det är nästan bättre än själva julafton även om den också alltid är typ perfekt. Ni vet en sån där provocerande idyllisk familjejul som iallafall jag knappt kunde drömma om som mindre. Alltså verkligen IDYLL. 

Nu har vi dock lite smolk i bägaren för barna har blivit sjuka. Ligger på varsin soffa i vår del av gården och gråter. Feber och värk och slem i halsen och hosta. Vi får hoppas att de mår bra (och att ingen mer blir sjuk) lagom till julafton iallafall! Jag har isolerat mig och bubblas i ett eget rum.