Browsing Category

Vardagstrams

Vardagstrams

Jag ska prova att säga ja oftare

Igår frågade ena barnet om hen fick bada med kläderna på. I badkaret alltså. Jag sa nej. Jag tänkte på blöta kläder och slags och stänk och blött och kände att ba neeeej dålig idé. Och sa nej. 

Men nu i efterhand så ångrar jag mig. Vad gjorde det liksom? Hen undrade förmodligen hur det skulle kännas. Precis som jag när jag var liten fick för mig att tappa upp ett kallt bad med klorin i för att liksom se om jag kunde återskapa badhuskänsla hemma i egna badrummet. Jag har för mig att jag också badade med kläderna på vid nåt annat tillfälle. 

Aja. Men grejen är att jag sa nej fast jag egentligen inte hade nåt bra argument varför och samtidigt berövade mitt arma barn på en upplevelse och på att faktiskt få sina funderingar bemötta och tillfredsställda. Lilla barnet. Tråkiga mamma! Jag känner att jag ofta gör så: säger nej av bara farten. 

Känner ni igen er? 

Jag ska erbjuda bad med kläder ikväll tror jag. Blir säkert skitkul för dem båda. 

Vardagstrams

Lady Dahmer live!

Jag har upptäckt nåt skitkul! Har ni sett att instagram har en live-funktion? Man liksom kan köra livesändningar som följarna kan titta på. Och nu har jag kört live varje dag hela veckan och det har tydligen uppskattats mycket trots att jag typ är skittråkig mesta dels av tiden. Inte alltid, jag får ju feministiska frågor (ja det finns en chat i livesändningen!) och då svarar jag skarpare än jag trodde jag kunde utan betänketid.

Jaja jag ville iallafall berätta det för de av er som missat detta. Jag kör vid 17.00-tiden. Då lagar jag middag till familjen och det är den enda tiden som finns regelbundet.

Vardagstrams

Källskydd vs övergrepp på barn

Aftonbladet har gjort en granskning av pedofilerna på nätet. De har utlovat männen anonymitet i utbyte mot att de berättar.

”En är ungdomsledare i kyrkan, en är mellanchef på ett stort börsnoterat bolag och en är journalist. En annan jobbar på fritids och en sitter i fängelse, dömd för våldtäkter av barn.
– Mitt liv skulle vara slut om folk fick veta. Jag vill inte uttala ordet man kan kalla mig för, säger en it-expert i Skåne.
För att få männen att berätta garanteras de anonymitet.”

skarmavbild-2017-01-09-kl-12-52-54

Elaine Eksvärd skriver om det i sitt inlägg ”Det är lika viktigt att namnge männen”:

”en av dessa pedofiler går till jobbet idag och hans jobb är på fritids, med barn. Kan journalisterna sova om nätterna när de vet detta?” skriver hon och jag mår fan illa. Jag tycker att journalisternas källskydd är skitviktigt. Men här håller jag med Elaine.

I den stund som journaliserna tar del av materialet och männen som begår dessa brott så blir de också medskyldiga till att brotten begås, att porren sprids och spelas in. 

Som Elaine säger, kan de sova om nätterna? Har de några samveten alls? Är källskyddet viktigare än barnens säkerhet?

Och tillbaka till männen. Dessa vidriga sjuka jävlar som nån borde sätta ett skott i på stört. De låter precis som torskar som blivit påkomna med att köpa kvinnokroppar. De låter ångerfulla och vill liksom försäkra för den som lyssnar att de är schyssta killar egentligen och att det de gör inte är så farligt, för jag menar, det är ju inte de som våldtar barnen. De tittar ju bara på. Ungefär som när min sexåring förfasat säger att han hatar jägare och när man påpekar att han äter döda djur så säger han att han minsann inte dödat det iallafall.

En av männen säger att han tycker synd om barnen. Jaha? Inte tillräckligt synd om dem eftersom att du fortsätter runka till små barn som blir våldtagna. Eller ja, nu när de är påkomna säger de att de ska sluta. Söka hjälp. Kasta ut datorn.

Är det nån som tror det på riktigt? Inte jag iallafall.

Aftonbladet skriver också:

hur är det möjligt att vi i Sverige 2017 ser nedladdning av övergreppsfilmer mot barn som ett brott mot allmän ordning och inte ett sexualbrott – ett brott mot barnet.

Detta är viktigt. Lagstiftningen behöver förändras. Jag förstår deras resonemang kring att inte anmäla männen de träffat, men dessa män kommer fortsätta begå brott. Risken att de själva begår konkreta övergrepp på barn irl är också hög.

Vardagstrams

Pedofili fick man ju räkna med

Lyssnar på p3-dokumentären om Hans Scheike och det där jävla ridlägret han anordnade på 80-talet. Med ridläger menar jag alltså sexläger för barn där småflickor fick bära kortkorta kjolar utan trosor, fick smisk med björkris och var tvugna att sära på skinkorna när de skulle sitta på stolarna. Jag minns när det hände och minns att jag läste om det i tidningen, om pennor och strutsplymar uppstoppade i flickornas rumpor och flickor bundna över nå slags stockar och att det var så konstigt och märkligt och läskigt. Jag tror ärligt att jag har nåt slags trauma av det, iallafall att jag påverkats starkt av det. Jag var ju bara ett barn själv då. Tror jag var elva eller tolv.

scheike

Ni som inte har så bra koll, lyssna på dokumentären! Eller googla eller nåt för herregud!

Nåt jag nämligen har tänkt mycket på mycket sen dess är att Scheike och ”hans kvinnor” liksom blev några slags kulturfigurer efter det. De var ju sjuka jävla pedofiler som utsatte flickor för övergrepp men ändå kunde man åren efter se dessa människor sitta i tv på bästa sändningstid leendes och berättandes om sitt häääärliga liv tillsammans med smiskarn Scheike. Samt artiklar i tidningen som om det var nåt lustigt eller kittlande. Alltså återkommande, flera gånger. Tror scheike var med i nåt sexualprogram också om jag inte minns fel.

Hade detta hänt idag så hade han ju blivit jagad med facklor och högafflar. Åttiotalet måste ju varit härliga tider för pedofilerna. När jag tänker efter på mina egna erfarenheter så var det liksom typ normalt att äldre män, kompisar till föräldrarna eller lärare tafsade och äcklade sig på småflickor. Allra helst om de var berusade, då fick man räkna med det. Inga konstigheter. Höhöhö osv.

Jag var på skolläger en gång och där blev jag och en klasskamrat utsatt för övergrepp av en av mina klasskompisars fulla pappa. Men han var ju bara full och stackars hans familj oj så pinsamt! Så de, mina lärare och de andra vuxna som var där, skickade hem honom utan repressalier och utan att kontakta polisen. I efterhand så brinner jag av ilska kring detta. Vill göra nåt. Vill nå honom. Jag fattar liksom inte?