Lady Dahmer

Mår mamma bra så mår barnen bra?
Igår var det kvalitetstid för den här lilla morsan. En dag inne i stan med mina två absoluta favoritpersoner, Lisa och Hanna. 
 
 
Mår mamma bra så mår barna bra osv. Alltså apropå det uttrycket, ni vet ju att jag är lite anti det resonemanget för nej barnen mår inte bra bara för att mamma mår bra. Barnen mår bra om deras behov blir tillgodosedda.
 
Egentligen så har ju talesättet en bra grund, för det handlar ju om att man som mamma också måste se till att må bra själv, annars kan hon inte vara en förälder. Men det är ju i en kontext där mamma tar allt ansvar, självuppoffrar, alltid sätter sig själv åt sidan och glömmer bort att ta hand om sig själv. Det är en påminnelse liksom: mår du bra så mår dina barn bra, hallå glöm inte bort dig själv. 
 
För det är ju omöjligt att vara en bra mamma om man bara mår dåligt. Och då kommer barnen inte må bra heller. Så man får ju sträva efter en balans.  Men det ena utesluter inte det andra. Jag kan sätta mina barn först nästan hela tiden men ändå unna mig tid och utrymme för mig själv och det jag mår bra av. Man får pussla lite.  Men mina intressen och behov får aldrig gå ut över barnen eller ske på bekostnad av deras välmående. Det innebär en del uppoffringar så klart men så är att vara förälder. Det bör man vara förberedd på.
 
Barn är ju liksom människor som formas och påverkas av våra val. Det känns som att det ofta glöms bort när man pratar om föräldrar och våra behov av att vara mer än bara mamma eller pappa.
 
Aja skitsamma. Jag hade det bra igår iallafall. Jag saknar Hanna och Lisa så himla mycket när det går för lång tid mellan träffarna.
 
 
Och nej, vi ska inte podda just nu. Dels känner jag att det är svårt att få tid till Glädjeflickorna och dels så vill jag prioritera umgänget just nu. Men glädjande nyheter ändå! Lisa och Hanna ska starta en egen podd! Jag hojtar till när den finns att lyssna på. Åh det kommer blir så fantastiskt bra! 
Barn lär sig inte av att göra fel

Lite random tankar här med hur olika familjer gör och resonerar och som många kan ha åsikter om. En del tycker det är rimligt att fostra andras barn. Att liksom ta på sig det ansvaret får man tycker att föräldern brister (och detta är ju helt subjektivt ba så ni vet) Man menar kanske att alla barn är allas ansvar och det kan jag hålla med om när vi talar om barns välmående och säkerhet, men inte när det handlar om just uppfostran. Hur skulle det funka liksom? 


Ska vi kanske införa en statsgodkänd uppfostringsskola så att vi försäkrar oss om att alla barn växer upp med Den Rätta Fostran? För inte kan vi väl låta idioter, korkade, lågutbildade och ohyfsade (igen: subjektiv bedömning) få fostra sina barn själva? Hur skulle det se ut? Eller?

Varje familj har förövrigt sin egen kultur. Det märker man om man ungås med mycket barnfamiljer. Man gör på sitt sätt. En familj kanske äter middagen framför TV'n. En annan kanske är ok med att man svär. Osv. Man behöver inte gilla det men man behöver respektera det. Man kan inte bara klampa in och ogiltigförklara andras föräldraskap för att man inte håller med.

Jag upplever ofta att många (barnlösa?) har orimliga krav på vad barn sa kunna, klara av och hur de ska bete sig. Och misslyckas barnen leva upp till denna förväntan så döms både de och föräldrarna ut totalt. Dålig uppfostran. Dåliga föräldrar. Slappa. Curling. Säg till på skarpen nu! 


Herregud, låt barn få vara barn liksom. De är mitt uppe i lärandet och minsta kritik kan få dem att ta tio steg tillbaka. Barn ska lära sig upptäcka matglädje, inte bekymra sig om vilket bordskick de har eller oroa sig för att de gör fel när de tuggar. Bara som ett exempel.

Barn petar näsan, torkar kladd på byxorna, kladdar med maten, smaskar med öppen mun, rapar, pruttar ogenerat osv. Inte för att de är ouppfostrade utan för att de helt enkelt utvecklas fortfarande. Och de behöver få den tid de behöver. Bästa sättet att lära sin barn hyfs är att föregå med exempel. Då kommer det av sig självt.

Jag är en curlingmorsa
Om vi fortsätter på sidospåret uppfostran och föräldraskap, eller allra helst det sistnämnda för jag tänker att det är föräldraskapet som är det viktiga. Inte uppfostran. Grejen är att de flesta, när man pratar uppfostran, menar det gamla goda auktoritära sättet där barnen ska sättas på plats och "veta vad som gäller". Gärna ska man ta i på skarpen och ha tydliga regler och ganska sällan pratar man om att möta barnet eller se till hens behov av att bli sedd och hörd. I sverige har vi som tradition att vara mer antiauktoritära men jag märker en trend där detta ifrågasätts och jämförs med curling, nåt som är nåt helt annat. 
 
Jag är dock en curlingmorsa tror jag. Inte för att jag försöker utöva ett föräldraskap som går ut på att lyssna på barnen (för det tror jag bara gagnar barnen) utan för att jag inte klarar av att se barnen besvikna eller ledsna så jag "sopar banan" på olika sätt emellanåt och måste aktivt tvinga mig själv att låta barnen göra fel, bli ledsna eller besvikna på olika sätt. Inte täcka upp. Inte rädda alla situationer.
 
Det är skitsvårt för jag har ju min egen barndom i bagaget och det var fyllt av ångest och misstag, besvikelser, ensamhet och magont. Jag minns exakt känslan. Och det ger mig svår ångest idag vid tanken på att mina barn ska känna detsamma, men då måste jag påminna mig om att det inte är samma sak alls. Men det är svårt.
 
Så jag curlar. Men att curla betyder inte att man inte lär barnet nåt. Eller att man låter dem komma undan med dåligt beteende. Eller vadå "komma undan"? Vad betyder det egentigen? Det låter så.... auktoritärt. Som att de ska bestraffas. Känna av det. Minns ni debatten där med Läckberg när hon sa att straffen ska kännas ordentligt för annars lär sig ungarna inte? Det tycker jag låter obehagligt på nåt sätt även om jag fattar att hon inte är en elak eller dålig morsa och att hennes barn inte far illa. 
 
Lösa tankar men jag tänker mycket på sånt här. Jag har ju skrivit tidigare att jag vet precis hur man är en dålig morsa och hur man gör fel, för där har jag haft massvis med förebilder. Men när det kommer till att göra rätt, då famlar jag i mörkret. Där har jag inget facit. Där har jag inga förebilder. 
 
Underbara Clara skrev ett debattinlägg om curlade barn för nåt år sen. Ni minns kanske. Ett stycke slår extra hårt i magen och det är väl med den erfarenheten som jag bygger mitt eget föräldraskap: 
 
Det stora problemet vi borde prata om är inte curlade medeklassbarn utan alla barn man bara önskar kunde få uppleva curling. Någon enda gång. Att deras föräldrar kunde ha resurserna att sopa banan för sina barn lite mer. Packa en matsäck, hjälpa med en läxa, ställa fram frukost, lyssna färdigt, gå på ett föräldramöte, vara klassförälder, leka, tjata, skjutsa och hämta från aktiviteter och sitta uppe och vänta sent om natten. Sådant där som är självklarheter (och kanske bortskämdheter för många) men som för andra barn är en ouppnåelig dröm. Därför att deras föräldrar av olika anledningar själva har det jobbigt.
 
En ouppnåelig dröm. Precis så. Jag var det där barnet.