Lady Dahmer

Jag behöver hjälp
Inte ens en vecka in i sommarlovet och jag vill ha semester från alla. Jag säger inte att mina barn är speciella på nåt sätt men det där lågaffektiva som alla pratar om? Det funkar inte på mina barn. De är som pirayor. Nej som bibliska gräshoppor. De lyssnar först när jag skriker med hög arg röst och jag vill inte skrika. Jag vill inte höja rösten. Mest för deras skull såklart för jag är övertygad om att skrik och skäll är vår tids nya aga, men sen får man ju för fan ont i hals och huvud och öron av det. Alla lider. 
 
Såg att programmet Supernannyn är tillbaka. Usch är min spontana tanke, dels för att nannymetoderna ofta innefattar time out och dressyr men allra mest för att det är barn som hängs ut som bråkiga och omöjliga inför TV-kameror och svenska folket. Bara att man söker till programet är ju ett tecken på att ens föräldraskap är helt uppåt väggarna och det kan ju inga tv-anställda nannys i världen råda bot på eftersom att de snarare uppmuntrar och enable'ar detta gränslösa föräldraskap. 
 
Men ibland önskar jag att det fanns nån sån där liknande grej, där tålmodiga pedagoger som älskar barn och som pratar med låga stämmor och väller över av kärlek bara kunde komma hem till en och hjälpa en att sänka volymen på föräldraskapet. Lågaffektivt och accepterande och lugnt och respektfullt. Hjälpa en att samarbeta istället för att kriga. Fast utan tv-kameror och utan att kränka barnens integritet alltså. Det vore nåt. 
 
Hur pratar man om pedofiler med barnen?
Jag skrev ju tidigare att jag pratat om pedofiler med barnen. Jag har inte gjort det tidigare för jag är av devisen "skydda barnen från verkligheten så länge du kan" och så gör vi liksom. Jag vill att barnen ska leva i en regnbågsbubbla där allt är fint och bra. Det kan man säkert diskutera och problematisera men jag minns själv all ångest jag hade som barn över skit jag inte hade behövt veta och förhålla mig till. Men det betyder ju ej att man ska hålla barnen i ovetskap tills de blir vuxna, man får pytsa in lite i taget. Vi har ju pratat om hemska saker i viss mån men först när jag tyckt de är gamla nog. 
 
Och igår pratade vi om pedofiler. 
 
Men jag tycker det är svårt. Jag vet inte hur jag ska göra eller förklara, men jag började med att prata om att det finns vuxna som vill "sexa" med barn (Sexa är tydligen ordet som används i skolan) och vuxna som vill röra vid barns kroppar på ett sätt som ej är ok.
 
Jag berättade om när jag var tio år och en pappa till en klasskompis väckte mig när vi var på läger. Jag förklarade att ibland kan barn tycka det är mysigt och skönt och kanske inte säga nej, för N sa att hon minsann skulle sparka och slå och skrika nej. Jag sa att, men du kanske tycker om det? Och så visade jag hur pappan gjort på mig. Han smekte mig över ryggen och rumpan. Stadiga sköna drag så där som en mamma eller pappa kan göra när de nattar eller bara kramas med barnen liksom. "Tycker du att det här är skönt?" frågade jag henne och jo det tyckte hon. 
 
Jag förklarade att ibland kan det vara så också, och att det då kan vara svårt att förstå att det den vuxne gör är fel, men att hon alltid ska berätta för mig om nån gjort så mot henne. Sen berättade jag att mannen frågat om han fick ta mig på snippan. Och att jag då skrikit så högt jag kunde. Det är dock läskigt att berätta sånt för jag vet ju att många pedofiler faktiskt dödat sina offer för att de skrikit. (Dvs han har blivit rädd för att bli påkommen och agerat i panik)
 
Jag pratade också om att en del av dessa personer kan hota och skrämma men att de ALLTID ska berätta för mamma eller pappa ändå, jag lovade att inget skulle hända dem om de gjorde det oavsett vad personen sa eller hotade med och att om nån vuxen eller tonåring säger att de ska ha en hemlighet så ska de berätta för oss föräldrar för då är det förmodligen en dålig hemlighet. Vi pratade även om att de ska berätta för mig och pappa om en kompis berättar att någon tar på dem på ett sätt de inte tycker om. (Eller slår dem) Även om kompisen säger att de inte får berätta. 
 
Detta var första samtalet och det skedde spontant efter annan diskussion där det liksom uppkom naturligt, men jag vet inte riktigt hur man gör. Jag har ju tjatat "min kropp stopp" sen de var små och att ingen får ta på dem om de inte vill men sen då? Hur gör ni? 
 
 
"Jag vill veta" är en sajt som riktar sig till barn i olika åldrar, där de lätt kan läsa om vad de har för rättigheter vid brott. 
Tur att det är olagligt med aga
Morgonen börjar med skrik och bråk. Barnen är i en sån period nu. Efter att ha varit bästa vänner i sju år så är det dagligen tjafs. Ska inte hänga ut dem för mycket nu men jag vet inte hur man hanterar det? Vet inte hur man håller sig lugn och pedagogisk. Jag känner bara ilska bubbla upp ärligt talat. Morgonen slutade med att jag skrek med min argaste högsta röst. Trodde J skulle bli livrädd men han är väl så van vid bråk och skrik nu gissar jag. 
 
Men jag vet inte hur man gör. Jag önskar att jag var en sån där snäll och bra mamma som fick slut på tjafs och bråk med kärlek och tålamod och lugn röst, så där som riktigt bra förskolepedagoger gör. Istället så mumlar jag för mig själv att det är jävligt tur att det är olagligt att aga och sen självhatar jag i all oändlighet över hur jävla hemsk jag är. 
 
Samtidigt är jag ändå förvånad över mig själv för min största rädsla innan jag fick barn var ju att jag skulle tappa kontrollen och slå dem. Jag har läst nånstans att de som själva utsatts mycket för våld också har närmare till det. Jag har tänkt mycket på det. Oroat mig mycket. Men jag oroar mig inte speciellt mycket längre för jag har känt mig så jävla provocerad och aldrig någonsin har våld varit nära till hands. Alltså på riktigt. Jag har aldrig ens varit nära. Det förvånar mig. Jag trodde jag skulle behöva lägga all energi på att kontrollera det i situationer där jag blir arg. 
 
 
Ännu ett barn att traumatisera med skrik och höga röster.