Könsrollerna kommer med klara förväntningar och de som inte klarar av att uppfylla dessa bestraffas
Eftersom att jag inte har nåt annat att skriva om just nu så tar jag upp ett gammalt ämne som aldrig slutar vara aktuellt.
 
Det här med könsroller. Vad kan hända om man uppfostrar barn till flickor och pojkar egentligen, undrar folk ibland, och redan i frågan så hör man ju hur galet det låter. Fostra till pojke eller flicka. Alltså inget man föds till utan något man blir och visst är det så till stor del.
 
För kvinnor innebär det att avlägsna det som egentligen är biologiskt och skapa sig en artificiell "kvinnlighet" som är så stark att det ses som ett aktivt ställningstagande (och manligt) att inte foga sig efter den. "Varför vill du se ut som en man?" får jag ofta höra som en reaktion på min medfödda, högst naturliga kvinnokropp. Är det inte helt galet egentligen? Kvinnlighet liksom manlighet skapas och formas och det är där problemet ligger.
 
Varför är det farligt med könsrollerKönsrollerna kommer med klara förväntningar och tuffa krav och de som inte klarar av eller vill uppfylla dessa bestraffas. Stereotyper tillåter bara en begränsad möjlighet, beroende på vad du har hängandes mellan benen.
 
Om du är en flicka så förväntas du se ut på samt ha specifika egenskaper. Du förväntas ha vissa intressen och en viss typ av personlighet och vice versa för pojkar. Vi förväntas vara motsatser. Nyckel och nyckelhål. Svart och vit. Yin och Yang. Och det lämnar väldigt lite rum för individualitet eller utforskande över gränserna oavsett hur tillåtande din omgivning är. Det spelar tyvärr ingen roll om mamma och pappa hejjar på; "du kan, du får!" när övriga samhället hejjar på högre med ett motsatt och mer hotfullt budskap: "var så här, annars....".
 
 
De flesta, oavsett hur öppensinniga de är, upplever att det är en skillnad mellan pojkar och flickor och ja, det kanske det är, men problemet är inte i vilka skillnader som möjligtvis existerar utan i hur vi bemöter dem och resonerar utifrån dem. (nu talar jag om biologiska, för de sociala blir ju starkare ju äldre vi blir)
 
Tror vi att det är en skillnad så kommer vi agera utifrån det. Antingen genom att kompensera men tyvärr oftare genom att resignera; "pojkar ÄR ju si och flickor ÄR ju så" och så används det som en ursäkt för att fortsätta köna istället för att se det som en möjlighet att kompensera och utveckla.
 
Men om det nu ÄR så att pojkar är lite bråkigare och våldsammare, borde vi inte då lägga lite extra krut på att motarbeta det då?
 
Barn fattar snabbt. Om vi kan träna hundar att hitta bomber, förstå då vilken kapacitet som ligger i människan. Barn lär sig tidigt vilka roller som gäller. De lär sig av sina föräldrar och familj, av vänner och bekanta, av lärare och främlingar, av skolkamrater. De lär sig av vår kultur, TV, böcker, musik, leksaker, lekar, tidningar och annan media.
 
De socialiseras helt enkelt och i takt med att de växer upp så adopterar de beteenden som belönas, genom kärlek, positiv uppmärksamhet, bekräftelse. De lär sig att undvika eller dölja beteenden som bestraffas, t.ex genom skambeläggande, skuld, hån, retande, negativt kommenterande osv. Ofta är detta väldigt subtilt, t.ex genom röstlägen, kroppsspråk, blickar.
 
De lär sig genom att iaktta, genom sina egna erfarenheter men också genom andras. Vid treårsåldern har de flesta stenhård koll på vad som gäller, vilka kläder de får ha, vilka leksaker de får leka med, vilka egenskaper de ska ha och eftersträva. Tre år.
 
Det tåls att tänka på, eller hur?
 
 
 
Nej barn ska inte vara fenomen på sociala medier
Det var många år sen jag ondgjorde mig över specifika människors föräldraskap men Calle Schulman har verkligen konsekvenstänk och omdöme som en femåring. 

Såg hos Bloggbevakning att han tipsar sina 144 000 följare om sjuåriga dotterns  nystartade youtubekonto. 

(null)


Alltså vill att de som följer honom ska titta och gissningsvis tumma upp och följa det hans lilla barn har för sig på sitt öppna konto på sociala medier.  Inte heller är det första gången han länkar sin dotters sociala mediekonto. Sist var det hennes musica.ly.

Men han har ju inga betänkligheter när det gäller att exponera sina barn så I am not surprised.

Ska barnen ha sociala medier så ska det vara stängda hemliga konton. Inte öppna. Inte tusen + följare. 

Inte bara pga risk för elaka kommentarer, olämplig kontakt med vuxna osv (vilket är illa!) utan för att vilken förälder med vett i huvudet tycker att det är en bra idé att göra barnet likes-torsk så tidigt som möjligt? Jag fattar verkligen inte. 

N har flera klasskamrater med egna öppna (!) konton på musical.ly, på instagram, på Facebook osv. Alltså de är tio bast. Vem som helst kan följa dem. Vem som helst kan skicka privata meddelanden. Jag undrar hur föräldrarna (som hjälpt dem fixa dessa konton) tänker?
Ska barn med diagnoser aldrig få känna konsekvenserna av sitt beteende?
Asså förlåt nu om jag låter dömande, men jag är med i en npf/adhd-föräldragrupp (pga har själv adhd och misstänker att ett av mina barn har det) och blir snart galen av alla jävla flata föräldrar som ba ”oj ja lilla Gösta slog sönder sin nya dator/tv så nu blir det att spara till ny!” Eller ”jaha nu handlade sonen grejer på onlinespel för femtusen kronor. Matbudgeten upp i rök! Inte första gången han gjort så!”
 
Och om nån ba ”ska det inte bli konsekvenser?” så ba "HAN SAKNAR INPULSKONTROLL LILLA GUBBEN inte hans fel så sluta döm!"
 
Asså förlåt igen men fattar man inte att man gör barnen en jävla björntjänst? HERREGUD TA BORT MOBILEN FRÅN KALLE OM HAN INTE KLARAR AV DEN! 
 
Det är ju en sak att inte skälla och bli för arg på ett barn som har svårt med impulser eller känslorna. Det ska man såklart inte. Men att liksom se konsekvenser som elaka? Vad gör man om man inte har råd med en ny tv? Och hur många gånger ska man köpa nytt? Och ska man verkligen ta familjens budget till det?
 
Barnet blir kanske ledsen för att hen inte har en tv mer men då får man väl trösta och prata och vara nära och lågaffektiv ändå? (för när man fuckat upp behöver man ju kärlek och stöd!) Men utan att köpa nytt. Utan att låta barnet behålla mobilen. Och så vidare. Det finns ju fler lägen än att skälla/straffa och belöna. 
 
Sen kanske vissa tycker att ångesten och skammen barnet känner efteråt är straff nog (det är det ju också såklart, m en den typen av skam är nyttig skam. Det är iallafall jag övertygad om) men till att börja med så snackar jag inte om straff (dåligt buuuu) utan om att handlingar har naturliga konsekvenser och en naturlig konsekvens av att t.ex slå sina vänner eller ta sönder sin dator är att vännerna inte kommer fortsätta vilja leka och att datorn inte finns mer.
 
(alltså inte tilldelade "konsekvenser" dvs straff fast med andra ord för att föräldrar inte vill kännas vid att det de gör är straffar) 
 
Jag har också adhd och som barn hade jag mycket problem med aggression och ilska. Jag var utåtagerande OCH självskadade. Och jag tog jag sönder massa saker för min mamma. Massa! Även mina egna saker. Och så blev jag skitledsen efteråt. Mamma hade inte råd att handla nytt då. Tog jag sönder en fin grej så var den sönder sen. Inget nytt. Inget mer.
 
Bara en känsla av tomhet som överskyggade den där känslan av omedelbar tillfredsställelse man får av att se nåt gå i tusen bitar när man är riktigt arg. 
 
Droppen var när jag var kanske fjorton och tog sönder en fin kristallask som mamma gett mig och jag älskade. Som jag grät efteråt. Försökte laga. Men sen tog jag aldrig sönder nåt mer igen. Barn KAN lära sig hantera impuserna även om de har en diagnos som försvårar. De behöver få möjligheten att lära sig detta. Sen får man såklart ha förståelse för att det kan gå trögt och ta tid. 
 
Men om de aldrig får känna av sina handlingar så kommer de heller aldrig ha nån anledning att försöka.  Och det tycker jag är mycket elakare. 
 
(Sen säger jag inte att bara för att jaaaaaag var så här som barn så ska alla barn vara som jag, så menar jag såklart inte, men det här provocerar mig så in åt helvete.)