Man är inte samma förälder till sista barnet som man var med första

Idag har J haft en lekdejt med en grannunge. Han behöver ju skaffa lite kompisar nu. Han vill ju. Han älskar andra barn. 

 

Tänker på hur olika föräldraskapet är genom åren. Hur olika man är som förälder med vardera barn. Med N var jag ju jätteaktiv. Vi gick till öppna förskolan varje dag och det var sångsamling och massa små kompisar att prata och leka med och vi gick till lekparken och hon fick springa runt och klättra och greja. 

 

Och när T kom så hängde N med mig och mina kompisar på caféer och restauranger och fick lära sig sånt och hon har alltid varit så social och framåt. Och T fick rida gratis på N’s skills och framgångar när han blev gammal nog. 

 

Och nu orkar jag knappt gå ut. Öppna förskolan har vi aldrig varit på och i Segersäng finns inga riktiga lekplatser och jag oroar mig nog lite kring den biten om jag ska vara ärlig. 

 

Barn behöver inte gå på förskola för att lära sig det sociala. Det lär de sig i vardagen, genom att dels träffa andra människor (vuxna som barn) men också mycket genom att iaktta sina föräldrar i sociala sammanhang. 

 

Men om man då har en morsa som aldrig träffar folk ... shit, jag har ju blivit den där föräldern som jag själv använt som skräckexempel de gånger jag tidigare (med N och T) fick kritik för att mina stackars små barn inte gick i förskolan och fick adekvat "social träning". Ba "jaja kanske om man har en förälder som aldrig går ut och träffar folk" i raljant ton. 

 

Lekdejten gick iallafall ... "bra". Det var tydligen traumatiserande att det kom ett annat barn i samma ålder och tog på HANS leksaker. Mycket gråt och tandagnisslan men på slutet tog det sig faktiskt! Det går nog ännu bättre nästa gång.  

 

 

(null)

 

Lov! Igen?
Påsklov. Lov. Igen? Ok ska inte gnälla på barnen för de är ju livets mening osv men var det inte lov nyss och jag har inte ens hunnit vara frisk? Tre veckors sjukdom och vet ni? Jag känner mig krasslig igen. Igår gnällde ett av barnen att hen mådde illa och då kände jag bara att jag tar livet av mig om magsjukan slår till igen. Har inte återhämtat mig mentalt sen julens helvete. Tre barn som kräktes åt alla håll i ett hus utan tumlare och hemmets bekvämligheter 

Och lovet har ju knappt börjat och jag skäller redan på barnen. Kan man tvinga dem springa femtio varv runt huset? Varför har de så mycket energi? Varför har de knäck i öronen? 

Men visionen är ju ändå att skapa idyllens barndom, ni vet ju denna neuros som jag lider av, och där ingår ju idylliska lov med aktiviteter och mys. Äventyr och sånt. Åka till badhus eller gå på restaurang eller hälsa på nån. Vad gör ni under lovet? 

Just ja. Ett av barnen har brutit en tå. Kul. 

(null)

Nej jag tycker inte barn ska lära sig att bli behandlade illa
Många av er tyckte att T skulle acceptera att N och deras vänner exkluderade honom. Han behövde vänja sig också. Vänja sig vid vad? Acceptera vad? Att bli illa behandlad? Att bli exkluderad av sina VÄNNER? Och N och tjejkompisarna då? Ska jag acceptera och vänja mig vid att de exkluderar och behandlar vänner illa? Jag tycker ärligt resonemanget är skitkonstigt även om jag förstår varför ni resonerar så. 
 
Jag håller med om att flickor ska slippa pojkar om de vill. Shit, jag önskar att pojkar fick slippa pojkar också. (Lite det jag försökt med min son) Men det här handlar inte om ett par tjejer som försöker slippa pojkar. Eller om en storasyster som vill vara ifred. Dessa tankar har aldrig funnits, barnen är nästan lika gamla och leker samma lekar, med samma leksaker och... med samma vänner. De har alltså samma vänner. I vissa fall tar till och med stora över den yngres (lillebrors) ursprungliga vänner. (Hon är populär och alla vill leka med henne) Och den biten jobbar vi med där T får leka ensam ibland med sina bästisar. De har skitkul ihop. De håller ihop. Det var inte N som tyckte detta var en bra ide och hon visade det tydligt när vi pratade.
 
För henne är det så otänkbart att alla inte får vara med. Alltså på riktigt. Det finns inte på hennes världskarta och hon blir synligt illa berörd vid sådana situationer. 
 
Men tänk så här istället. Jag bjuder hem min polare Stefan. Och så är Anna och Intezar och Anja här. Och så går vi tre kvinnor in i ett annat rum och stänger dörren och när Stefan försöker komma in så säger vi till honom att vi vill vara ifred. Tycker ni det låter rimligt? Som kvinna har jag ju rätt till kvinnoseparatism och det måste Stefan vänja sig vid, eller hur? Förstår ni hur konstigt det låter? Inte att kvinnor behöver separatism, ni vet ju att jag förespråkar detta, men att man bjuder in en man till umgänge för att sen exkludera honom ur sammanhanget. Jag tycker det är mobbing och skulle givetvis aldrig behandla mina manliga vänner så.
 
Det är ju direkt olämpligt att välja att göra så i grupp där någon då blir exkluderad ur sammanhanget den befinner sig i just då. De kan väl göra "tjejgrejer" om de så känner att de måste när T inte redan är med i så fall? Alla måste inte vara med på allt. Men alla måste få vara med om en redan är med så att säga. 

Det är ju lite som att som grupp bestämma att det är dags att äta på restaurang men väljer en sådan som inte serverar något veganskt trots att det finns en vegan i gruppen. Det är ju sjukt otrevligt. Vill gruppen äta där gör det i så fall det vid ett annat tillfälle och väljer en lämplig restaurang som passar för alla i sällskapet. 
 
Ibland så springer barnen över till grannbästisen när hon har vänner där. Då kan hon säga att "Idag är Lisa här och hälsar på och jag vill leka med henne själv". Det är ju inga konstigheter och mina barn blir inte ledsna. Och när Anna kommer hit med sina barn eller kusin Vincent kommer på besök, då skickar vi hem de andra kompisarna så N och T får tid till gästerna som är här. Och ibland är N hos Lisa och T går över till Anna. Det ÄR ok att vilja leka själva men det måste gå till på ett annat sätt. 
 
Jag hoppas att jag varit tydligare nu med hur jag tänker.
 
För mig är det också viktigt att fostra mina barn till fina människor som bryr sig om andra (givetvis inom rimliga gränser) och jag skulle aldrig kunna stå bredvid och låta dem hantera alla sådana faktiskt ganska svåra situationer på egen hand. Jag uppmuntrar dem till exempel att hålla utkik efter vänner som ser ensamma ut på skolan och det tycker de är rimligt och bra. Och när det knackar på dörren och Lena kommer fast Tuva, Lina, Isabella redan är där så blir de glada och bjuder in. (Ja det är ett jävla spring hos oss)
 
Inga suckar eller "mammaaaaa" eller kuvade barn som bara gör som de blir tillsagda. Mina barn är inte kuvade på nåt sätt och gör inte som mamma säger bara för att mamma säger det. (I wish!) Vi kommunicerar mycket och barnen säger ifrån när de tycker jag har fel eller om jag begär nåt av dem de inte vill eller tycker om. Oroa er inte!