Lady Dahmer

Jag vet inte hur man är en bra förälder
Cissi frågade sina läsare vad de har för plus och minus som föräldrar. Jag har svårt att se mina plus. Jag vet att jag är bra på flera sätt och att det speglar sig i mitt föräldraskap men jag är oftast för upptagen med att oroa mig över mina minus. Inte för att jag är en sån som vältrar mig mer än nån annan i självhat men för att jag dels har så jävla dåligt samvete för där jag brister men också framförallt för att jag inte har nån väg ut. 
 
Jag ska försöka förklara.
 
Jag vet hur man gör fel. Alltså vad som är fel. Vad som bryter ner och vad som skapar otrygghet. Det är nämligen sånt jag upplevt själv på nära håll, sånt som vuxna i min närhet gjort under min uppväxt och sånt som jag analyserat tills förbannelse sen jag blev medveten.
 
Jag har haft många sk "förebilder" på den fronten om man säger så, vuxna som statuerar exempel över dåliga föräldrar eller pedagoger. Jag fick inte mina behov tillgodosedda på olika sätt. Jag blev inte sedd. Jag blev värderad. Jag blev ignorerad. Jag var otrygg. Och så vidare. Så jag vet hur man gör fel. 
 
Men jag vet inte hur man gör rätt. Jag tänker ofta på det när jag pratar med min man om vårt föräldraskap, när jag säger till honom att fan nu är vi dåliga föräldrar, vi fuckar upp ungarna om vi inte hittar ett annat sätt - och nej vi slår ju inte våra barn liksom men vi blir arga och skriker och vi faller lätt i fällan att använda hot och straff. Förlåt "konsekvenseeeeerrrrrr" som det så fint kallas av folk som inte vill erkänna ens för sig själva att de egentligen utdelar bestraffningar. Straff.
 
Typ "Nu blir det ingen äppelpaj" när man försökt få barnen att sluta tjafsa vid matbordet i en halvtimme utan gehör. Sen ligger man i sängen långt efter läggdags och funderar på varför det blev fel och vad taskig man var och vad tråkigt det blev och det skulle vara mysigt.
 
Och värst är ju att jag minns känslan av att fucka upp som barn. Jag minns när man betedde sig illa och liksom inte kunde bete sig annorlunda och frustrationen i kroppen och föräldern eller den andre vuxne i sammanhanget som inte förstod en och så blev allt fel och så blev det bara skit. Och ångesten. Och ilskan jag sen bar med mig hela livet av att inte bli lyssnad på eller sedd eller förstådd.
 
Ok nu drar jag på stora växlar här, jag fattar att mina barn inte får men för livet för att de får gå till sängs utan äppelpaj men det är liksom helheten av att jag känner att jag inte har kontroll. Alltså över mitt föräldraskap och mig själv, inte barnen. 
 
Förstår ni hur jag menar eller är ni upptagna med att ringa soc nu? lol
 
 
 
Ja, tjocka kroppar är bra kroppar!
 
Hur pratar ni med era barn om kroppar? Om tjocka? 
 
Vi pratar sällan om kroppar, jag har ju tryckt mycket på att det är ointressant hur kroppar ser ut, men ibland kommer det såklart upp. Det kan vara när ena barnet sett nån som gått konstigt eller nån som är ovanligt lång eller kort. Då pratar vi om att alla ser olika ut och att alla kroppar är bra kroppar. Även de kroppar som kanske saknar en lem eller två.
 
Och ja jag pratar positivt om tjocka kroppar. Det må provocera men det behövs, för det dröjer nog inte länge till innan de får höra motsatsen. Min dotter är nio. Det är ett jävla mirakel att hon inte fattat att smalt är bäst och att tjockt är dåligt och äckligt än. Ett mirakel. När jag var nio så höll jag in magen, visste exakt vad jag vägde och "bantade". Häromdagen sa min dotter att hon tyckte om tjocka människor för de är så mjuka och mysiga. Och det är vi ju. 
 
Men jag pratar alltså positivt om tjocka kroppar. Jag säger att vi är mjuka att krama men också att vi är starka och stadiga. Mina barn kommer inte bli tjocka för att jag vägrar säga att det är dåligt att vara tjock. Jag lovar, ni behöver inte ringa soc. Men skulle de ändå bli tjocka för att de har den genetiska förutsättningen för det (nästan alla kvinnor i min familj är tjocka) så har jag förhoppningsvis rustat dem med en annan syn på den tjocka kroppen än den som vi andra växte upp med. Och jag skulle aldrig banta dem. 
 
 
 
Jag berättar för mina barn att alla kroppar är bra på olika sätt. Att smala oftare är smidigare och att det är bra, att tjocka är starka och att det också är bra, att korta är snabba och får plats på små utrymmen och att långa kan nå högt och att nån i rullstol kanske har skitstarka armar och att vi tillsammans kan göra massvis med bra grejer. Ja ok enkelt men de är ju små. 
 
De frågar mycket om hud och hår nu. Om bästisen med afro och T med det krulliga håret och vit hud och pappas rosa hud och bästisens svarta och mammas lite gultonade. Och så frågar de varför vi har olika hår och hud och då pratar jag på samma sak: att de behövs på olika sätt och att de är bra på olika saker. Vit hud tar upp vitamin d bra och svart hud skyddar mot solen. Igen, enkelt men de är små och det fantastiska är ju att de inte verkar värdera det ena som bättre eller sämre utan konstaterar liksom jag att vi är olika och olika bra på olika sätt. 

Jag skulle aldrig lära mina barn att tjocka kroppar är dåliga kroppar. Den informationen kommer de hjärntvättas med ändå, med konsekvensen att de antagligen kommer se på tjocka kroppar (och sina egna) och tjocka människor med kritiska ögon. Det vill jag inte. 
 
Alla kroppar är bra kroppar.
Kan vi inte bara upprepa detta tills fler fattar? 
 
 
obs! Ni med olika sjukdomar och funktionsnedsättningar osv har såklart TF. Vill ej ta det ifrån er. Jag hatar ju själv när folk säger att ADHD är en superkraft när jag mest upplever det som ett hinder. MEEEEN som jag visserligen säger till barna, alla är bra på olika sätt och ja det finns ju fördelar med min hjärna också lol. ja men ni hajjar. 
 
Och ja, jag ger bullar och gifflar till mina barn. Det är faktiskt helt ok att äta det, oavsett vad Hugo Rosas påstår eller Almenäs antyder. 
 
 Ps. .Glöm inte att gilla inlägget!
Vad gör man när barnen gör som de vill?
Mycket konflikter med barnen nu. De är väl på väg in i förpuberteten, sju och nio bast snart och en massa behov av att hävda sin självständighet och kritiska tänkande. Man vill ju egentligen bara att de ska lyda duktigt i stunden men samtidigt vill man ju också att de ska växa upp och bli kritiskt tänkande vuxna som inte viker sig för auktoriteter eller "lyder order". Som har självrespekt och integritet, som säger ifrån när saker känns fel och vågar backa andra.  Och vägen dit är ju en snårig skog av trugande och trixande och vädjanden till samarbete och kompromiss. 
 
 
Jag oroar mig allra mest för att vara mamma till tonåringar och de konflikter som kommer då. Vad gör man när ungen kallar en hora liksom? Vad gör man när de bara nej skit på dig jävla kärring jag gör som jag vill? Och så gör de som de vill! Drar ut med suspekta polare. Super. Snattar. Kommer hem sent. Skolkar. Jag vill inte hota, bråka, förbjuda.  Okej nu kanske inte mina barn blir som jag var men blir de det så hoppas jag att jag har fler verktyg än min mamma hade. 
 
Ni som har tonåringar, hur har ni gjort?