Att skaffa barn tätt är det bästa jag har gjort
Alltså så snabbt man glömmer. Kollade på det här ljuvliga klippet med N när hon var nybliven storasyster till T: 
 
 
Hon pratade så fint! "Mamma ock höja mä!" (Mamma ska också följa med) Vilken liten röst och roliga ord. Alla mina barn har varit babbliga. N mer än T och J lika mycket som N. Kanske mer till och med.
 
Och så fin hon var med lillebror. 
 
Det var sån intensiv tid. Jag hade liksom preciiiiiis tagit mig ur den jobbigaste tiden med N, jag minns som gravid att jag oroade mig för att kunna ta hand om henne OCH en bebis men hon steppade upp som fan. Satt inte i vagnen, gick bredvid, var blöjfri, lyssnade bra, hjälpte till. Hon var liksom så stor.
 
Det är först nu jag fattar hur liten hon var och får ibland dåligt samvete att hon aldrig fick vara plutt så länge som hon borde ha fått. Hon blev storasyster liksom. (Och alla vet ju vad det innebär tyvärr) 
 
Men jag tänker ändå att det var det bästa så här, att skaffa barn tätt. Det har ju liksom gett så mycket. För oss men också för dem. Nu när jag ser dem tillsammans, de är jämt tillsammans även på skolan, de delar rum, de samsover, de har gemensamma kompisar (och egna, oroa er inte de sitter ej ihop helt) och gemensamma intressen. 
 
Ibland känner jag att jag typ berövar J nånting när han kommer vara ensam. Alltså han är ju inte ensam men han kommer ju inte ha nån i samma ålder att leka med och sova med och dela allt med på samma sätt om ni förstår hur jag menar. Jag hade gärna skaffat en till NU men ja... jag övertalade ju Oskar till detta barn och det kan bli svårt att få honom att gå med på en fjärde. Det känns också som en liten sorg för övrigt. Jag känner det verkligen i hela kroppen: jag är inte klar. 
Barn lär sig inte av att göra fel (om konsekvenser och straff)
Tänker på det här med barnafostran. (nähä?) Och framförallt på gammalmodiga dressyrmetoder som får uppsving då och då. Ni vet, time out, "konsekvenser" (straff) och krav på väluppfostrade femåringar i offentliga rummet. "Barnet måste ju lära sig konsekvenser!", "Barn måste lära sig att det de gör har konsekvenser!" som om detta är nåt man aktivt måste lära dem i form av olika metoder eller bestraffningar eller fabricerade "konsekvenser".
 
Men vet ni vad? Konsekvenser förstår de ju faktiskt ändå. Alltså utan vår inblandning. Gör man A så händer B. Det lär sig till och med djuren utan svårigheter. Gör man A så händer B och det kanske inte är trevligt eller så är det just det, vi får se. Och så testar de. Om och om igen. Först när vi är cirka 22 år gamla så har konsekvenstänket satt sig så föräldraskap är inget för de som saknar tålamod om jag säger så.
 
Föräldraskap är en pågående process. Barns lärande är en pågående process. Inget som sker direkt eller över en natt eller med hjälp av enkla metoder även om det är jävligt frestande att hota och muta sig till ett direkt resultat. Men barn lär sig inte av att göra fel och bli bestraffade för det. De lär sig av att göra rätt. Och där är det förälderns roll att hjälpa barnet att göra rätt istället för att tala om vad barnet gör fel. "Barn måste lära sig att förstå!" De gör de. Jag lovar.
 
Om mitt barn slänger sin leksak i golvet så får det den naturliga konsekvensen att leksaken går sönder. Det fattar mina barn ganska snabbt även om de måste göra om det ett par gånger för att det ska sätta sig. Kastar hen ett glas på golvet så går det sönder och då blir det glassplitter överallt och vi kan skära oss. Och om hen slår sitt syskon så blir syskonet ledsen. Om hen spiller så blir det kladdigt. (Obehagligt om det kommer på kläder eller kropp) Om hen kryper på knäna på asfalt så går brallorna sönder. (jättetråkigt!) Om hen inte går till skolan så kommer hen efter. (Det känns inte kul) osv.
 
Det finns däremot ingen, INGEN, logik i att om jag slår mitt syskon så får jag inte titta på TV eller spela med min ipad eller sitta utstött på en stol i x antal minuter. Ingen. Och kommer inte hjälpa barnet att få ett tydligt konsekvenstänk i framtiden. Det kanske hjälper nu. Dvs det kuvar barnet till lydnad eftersom att det blir livrädd för att bestraffas. 
 
Men visst, det är ju behagligare för alla inblandade om barnen bara lyder och lyssnar och gör som man säger. Om de inte härjar eller bråkar eller trotsar. (Barn trotsar inte, det är föräldrarna som gör det imo)
 
Det är även behagligare för mig om min man inte säger emot mig. Mitt ex tyckte säkert det var mycket behagligare om jag bara lydde utan att ifrågasätta honom också. Men att nåt är behagligare just nu betyder inte att det är bra. Om ni hajjar hur jag tänker.
 
Fan, barn SKA bråka. Ett barn som inte bråkar, käftar emot, revolterar eller protesterar oroar mig. Det är en del av deras utveckling och processen att växa upp. De ska bråka. Men barn vill också ha matro och trevligt umgänge med sina föräldrar. De kastar inte mat eller skriker för att jävlas med dig, för att de är illvilliga eller på annat sätt vill förstöra. De får inte utbrott i affären eller tåget för att vara taskig eller för att de njuter av det. Barn gör nämligen så gott de kan utifrån sina förutsättningar och ibland blir det tokigt.
 
Och deras beteenden är ju logiska, oftast är de en direkt konsekvens av ett behov som inte blivit bemött och då ligger ju problemet hos oss som föräldrar, inte hos barnet som reagerar och då hjälper det inte att straffa eller belöna bort det. Ja det kanske ger ett resultat i stunden men behovet kvarstår och hur detta blir bemött har konsekvenser för barnets utveckling, självbild, välmående osv.
 
Men apropå konsekvenser då. Tänker på ett tillfälle när T var liten, två eller tre år och fick sig en tydlig lektion i konsekvenstänk. Han hade precis fått en mjukglass i strut. En liten rackare. Jag slickade en snabbis innan jag räckte över den vilket kränkte gossen så pass att han blev arg och kastade sin mjukglass i marken. Konsekvensen var att den blev tänkt av grus och inte gick att äta. Nu är jag en snäll mamma så jag fixade glassen (skrapade av allt grus) och räckte över den igen. Nästa gång han blev arg med glass så la han glassen argt på bordet istället. Dock efter en tvekan och titt på marken. Haha!
 
Och jag hade (och jag må vara en curlare av rang) faktiskt köpt en ny glass om det krävts. Det var ju mitt fel från början, hans ilska och reaktion var ju rimlig speciellt med tanke på att han inte lärt sig att hantera dessa känslor på ett mer konstruktivt sätt. Det är där föräldraskapet kommer in. De lär sig. Med tiden så gör de just det och det vi som föräldrar behöver göra förutom att vara förebilder är att möta upp dem där de är, i deras behov just nu.
 
Om barnet gör A så beror det på B, hur gör vi för att möta upp där och tillgodose just B? Samt hjälpa dem att förstå att A inte funkar bra. Och det i sin tur är också en process där man får nöta och tjata in och upprepa om och om igen.
 
Mina barn är nio och sju (och ett) och gör fortfarande saker som är helt obegripliga. Jag brukar till och med fråga dem "har detta nånsin funkat för er?" och nej det har det ju inte men ändå är det svårt för dem att sluta. Och där kommer min utmaning som förälder att lista ut varför och att hjälpa dem göra bättre ifrån sig.
Man gör rätt ibland iallafall
Föräldraskapet är verkligen ett snårigt landskap och man famlar (snubblar) runt i mörkret, desperat greppandes efter nåt att hålla tag i. Man gör en massa misstag men man gör ju också en hel del som är rätt.
 
Och man har ju nån slags vision av det föräldraskap man själv vill leva upp till också. Vad detta är är ju individuellt såklart. I mitt fall handlar det mycket om trygghet och gemenskap, allt sånt som jag själv saknade och som jag såg att andra hade (oj så avundsjuk jag var). Det var allt från att de åt middagar ihop varje kväll och att de hade syskon till att lakanen luktade sköljmedel när man sov över och att kuddarna var fluffiga eller att de hade filmkvällar ihop. Såna detaljer som jag själv försöker ordna för mina ungar. (Jag vet att det inte är viktigt att lakanen luktar gott men ändå.) 
 
Men som sagt, det finns ju en del saker som man gör som är bra. Vi till exempel äter middag ihop varje kväll. Och jag lagar alltid hemlagad och varierad mat från grunden. Och när vi nattar så läser vi alltid en godnattsaga. (Just nu läser vi "godnattsagor för rebelltjejer"!) Och så bakar vi med barnen (prenumererar på bakboxen för att detta ska bli gjort haha). Jag packar alltid bästa matsäcken också när det är utflykt med skolan. Möjligen är den lite väl överarbetad men mina barn ska banne mig inte sitta där med en flaska vatten och torr fralla som jag fick!
 
Jag känner inte så mycket stress över detta dock, utan det är nåt som jag tycker är givande. Jag känner mig så.... jag mår så bra när jag gör sånt som jag tror är bra och mysigt för barnen och när jag skapar ritualer och traditioner och rutiner som är våra. 

Vad gör ni för nåt som är "rätt" liksom? (Jag vill ha mer tips hehehe). Sånt som ni själva kanske saknade och som blivit viktigt för er, i ert föräldraskap? Eller bara sånt som ni läst nånstans som ska vara bra för familjegemenskapen. Eller kanske sånt som ni önskar att ni gjorde men som ni inte orkat eller kunnat?