Barnen ska minsann inte tro att de bestämmer!

Jag känner ett sånt obehag när folk talar om att barn ska lyda.

Jag har märkt ett stort auktoritetsbehov hos människor som sällan ifrågasätts, varken av omgivningen eller av en själv. Man liksom gör som ens egna föräldrar gjorde, upprepar samma gamla mantran och reflekterar aldrig över VARFÖR man gör som man gör. Barn ska lyda. Eller lyssna som man hellre kallar det. (vilket självbedrägeri) Man metodar och dresserar och håller liv i gamla mönster. Man faller in i en roll, föräldrarollen, där man ser sig själv som ett överhuvud som ska bestämma. Och glömmer bort att vara genuin och autentisk.

Oftast är jag en sån där låt gå-morsa, jag låter barnen bestämma det mesta själv. Men bland kan jag märka att det där obehagliga auktoritära bubblar upp inom mig i vissa situationer och jag kommer på mig själv med att vara rigid och gammalmodig, för sakens skull liksom och utan eftertanke. NÄ HÄR SKA BARNA INTE TRO ATT DE FÅR BESTÄMMA och så kör man på, och över - säger nej fast man egentligen inte vet varför man säger nej i första taget, vägrar kompromissa eller låta barnet få ett uns makt i sin annars så ganska maktlösa tillvaro.

Sen kommer man på sig själv "men vänta lite vad håller jag på med? Varför är det här viktigt att hon lär sig eller gör just det här och just nu?". Och jag får påminna mig själv om att ta ett steg tillbaka och hitta ett nytt tillvägagångssätt.

(null)



Barn ska INTE vara självständiga!
Imorgon är det Feministisk marknad och hurra jag är sjuk! (obs sarkasm) Jag mår tack och lov bättre idag än jag gjorde igår, så med lite tur så mår jag helt bra imorgon men så jävla typiskt. Jag tror ärligt det är ett slags rekord. Har barnen gått i skolan i två veckor? En vecka? Jag minns inte för vardagen är en gröt av barnskrik och upprepningar. 
 
N har börjat åka pendeln på egen hand. Fy fan vad läskigt. Jag tvingar henne att ringa mig innan hon åker och innan hon ska hem. Hon åker med kompisarna, de andra barnen som också ska åka, så det är ju ingen större fara och de håller ihop. Och hon tycker att det är roligt. Och tycker att jag är jobbig och tråkig. "Räcker det inte att skicka meddelande?" suckar hon.
 
Hon är tio år. Bara en liten liten pytte pytte bebis.
 
När jag var tio så åkte jag på kollo sex veckor varje sommar och tunnelbana från Vällingby till centralen på egen hand (för att snatta på punkt shop) och hängde ute på kvällarna. Shit när jag var sex, sju och vi bodde i Tensta så fick jag gå hela vägen till centrum och köpa ciggaretter åt mamma. Men mina barn är så små så små. 
 
Men grejen är ju att jag inte ser det som ett mål att min eventuella sexåring (J då eftersom att de andra är äldre nu) ska kunna gå till centrum själv och handla, jag känner att mina barn ska få vara små barn så länge som det bara går. Inte växa upp för snabbt. Inte få ta en massa ansvar för tidigt. Givetvis utan att infantiliera dem eller hålla tillbaka dem i utvecklingen (svår balansgång!). Men typ.. inte ha bråttom om ni hajjar.
 
En grej jag inte gillar med vår svenska kultur är att vi är så jävla hell bent on självständighet och frigörelse. Man får inte vara beroende av nån, alla ska klara sig själva och jag tror att det gör oss otrygga och ensamma. 
 
Speciellt när man ska pracka på denna självständighet på barn (som SKA och ÄR beroende av andra vuxna). Jag har hört det sen N var nyfödd. Jag skulle inte amma vid varje pip, plocka upp henne när hon gnällde, låta henne skrika lite, ge henne till pappa trots att hon hatade alla andra än mig, sätta henne på förskola vid ett, inte amma för länge (hon ammade tills hon var tre), inte bära i sjal hela tiden, inte samsova (N och T samsov med mig tills de var sex och åtta och samsover med varandra idag) ... och så vidare.
 
För att hon inte skulle bli bortskämd, inte tro att mamma kommer vid minsta lilla (eh jag VILL att mina barn ska VETA att jag kommer vid minsta lilla, även när de är fyrtio), inte bli osjälvständig för hon måste klara sig själv snart. Folk som argumenterar för barnvakter och förskola för att barnet, som ofta är just ett två eller tre bast, ska lära sig att vara utan mamma och pappa. NEJ TACK.
 
 
 
(Och nu är inte detta ännu en anti-förskole-diskussion för det är fullt möjligt att ha sina barn på förskola trots att man tänker som jag ang. självständighet). 
När pappa är borta och mamma dansar på bordet, vad händer med barnen då?

Apropå förra inlägget så tänker jag också att såklart inget är svart eller vitt. Vad vet vi om relationen mellan dessa kvinnor och deras barn? Kanske var den fantastiskt fin och barnen aldrig kände nåt annat än att de var älskade över allt annat... .att då, som morsa, komma ut med "hej jag ångrar mitt föräldraskap" när barnen är vuxna tror inte jag skadar. Kanske sårar eller skapar förvirring, men skadar? Nej. Vi vet ju som sagt inte. Jag reagerar nog mest ur det oönskade barnets perspektiv. Själv var jag väl aldrig oänskad men jag kände ofta att jag inte var prio ett liksom. Att annat var viktigare. Och det har varit jobbigt. 

Men apropå just kvinnor som skriver om att de ångrar sitt föräldraskap eller som kanske mest koketterar med sin uselhet som föräldrar (Ok det gör jag kanske också emellanåt om jag ska erkänna, men mest för att jag vill lätta upp stämningen lite och ge er, mina läsare, en känsla av att vi alla är ganska mediokra ibland och att ni inte är ensam i er uselhet men att vi är bra ändå. Jag hoppas iallafall att vi är bra ändå!) så såg jag nåt klipp där Kerstin Thorvall kom på tal och jag tycker det hänger ihop lite med det här ämnet.

Även om Kerstin aldrig uttalade att hon önskade bort sina söner så fanns det där ändå på nåt sätt om man ska tro sonen Gunnars berättelser. (Tror även att en av hennes andra söner skrivit om henne?) Han och bröderna var i vägen för Kerstins liv och behov (det är detta jag känner igen mig i mycket) och det påverkade dem djupt.

För det gör det ju, oavsett om mamma eller pappa skriver krönikor eller böcker om det så genomsyrar det ju ändå relationen mellan barn och föräldern.

Nu var tiderna annorlunda på den tiden och som kvinna hade man inte mycket val. Man förväntades vara fru och föda barn. Att Kerstin tog för sig av livet var befriande, framförallt för hennes kvinnliga läsare. Hon förnekade sig inte. Hon gjorde som hon ville och sket i tidens konventioner och det tycker jag är fantastiskt såklart.

Men så fanns det små barn där i bakgrunden, vars behov alltid kom sist och som inte bett om att få stå tillbaka medan mamma självförverkligade sig själv. (Och vart fan är papporna??)
 
"Är man så oerhört självupptagen som hon så blir man elak. Det fanns ingen annan verklighet än hennes. Var jag ledsen, var hon tusen gånger ledsnare. Var jag sjuk var hon sjukare. [...] När Kerstin just hade dött frågade prästen mig om jag älskade henne. Jag svarade nej. Jag kände mig hel. Ärlig. Jag behövde inte ljuga mer. Jag tänkte att nu stänger vi boken. Äntligen ska hennes arv av självupptagenhet, av excentriskhet och spärrlöshet få ett slut" - Gunnar Falk om mamma Kerstin

Det påminner lite om Anna Wahlgren och boken som hennes dotter Felicia skrev för ett par år sen. Där var hon, föräldern som ville leva, festa, älska, ha kul, resa, göra sitt och självförverkliga sig själv och där barnen kom i vägen och därför fick lära sig stå tillbaka. 

Och återigen dessa ständigt frånvarande osynliga ickeexisterande pappor. (som också alltid kommer undan med att vara usla) Tänk om de faktiskt var där? Om de tog halva ansvaret, vad skulle det ha för konsekvenser för mammorna? Skulle saker ha sett annorlunda ut? Skulle mamma orkat mer? Funnits där mer? Varit annorlunda?

Jag är övertygad om det, kanske inte helt och hållet eller i alla fall, men för många tror jag det bär och brister i att man aldrig någonsin får ett endaste andrum, att man förväntas bära bördan själv och är man redan kluven i frågan sen innan tror jag ensamansvaret kan bli för mycket.

Ingen vet riktigt var mamma är. När kommer hon hem? […] Simon har precis lärt sig gå och drar Agnes i byxorna. Men hon vet inte. Istället säger hon till oss att det är dags att gå och lägga sig. Fast först borsta tänderna. Det var tur att mamma gav henne allt ansvar, för hon är bra på det. Fast hon bara är nio år.

- Ur Felicia förvann

Om jag ska återgå till föräldrar som ångrar sina barn så vill jag förtydliga att jag tycker det är ett stort problem att vi har en så pass stark barnnorm och att denna behöver göras upp med. Här tror jag vi alla är delaktiga tyvärr, jag vet att jag varit det. Att jag sagt saker som att ''man ångra inte barnen när de väl är födda'' i diskussioner med kvinnor som tvekar. Att jag i samtal om abort peppat kvinnor som står med ena foten på vardera sida att välja barnet med samma dravvel. Att jag frågat kvinnor om och när de vill ha barn. osv.

Jag tror också att det är viktigt att vi skapar trygga rum för kvinnor att prata om dessa tabubelagda känslor, och det är ju möjligt utan att det drabbar barnen. Att få ventilera på rätt plats kan förmodligen hjälpa en att bli en tryggare bättre förälder. Skuld och skam brukar som vi vet inte funka så bra.

bedtime

Halleluja!

Boken som Corinne Maier skrev och krönikan av Isabella Dutton är kanske viktig också, framförallt för kvinnor som tror de står ensamma och kan säkert i förlängningen hjälpa kvinnor att ta rätt beslut innan det blir försent. (och därmed skydda ofödda barn från att födas oönskade.)

Men dessa böcker kanske bör skrivas under pseudonymer för att bespara barnen de konsekvenser som skrivandet medför? Precis som trygga rum för kvinnor inte är öppna för allmänheten. Vi behöver alla nånstans att ventilera det fula och med dagens sociala medier och forum så har vi en möjlighet vi inte hade tidigare.