Lady Dahmer

Jag bryr mig inte, därför är jag bättre än du!
Såg att Katrin hade bemött kritiken hon fick. "– Jag är en upptagen person. Jag har inte den tiden som Stina Wollter och andra människor har att engagera mig i något jag inte har något intresse för." Ok ja det låter ju rimligt för varför ska man lägga tid på nåt man inte bryr sig om liksom? Katrin är ju småbarnsmorsa med begränsat utrymme och uppenbarligen så har hon viktigare saker för sig som t.ex veckovägningen, förarga sig över feta människor och sånt. 
 
Men raljans åsido, jag har tänkt på den här typen av resonemang för jag möter den ofta från mina motståndare eller från folk som ogillar mig. "Jag har inte tid" eller "Hur har ni tid att gnälla om...." och det är en hederlig gammal härskarteknik helt enkelt.
 
Man menar att personen inte har nåt vettigare för sig, kanske har ett tråkigt innehållslöst liv. Inte som den andre som har ett viktigt jobb och ett spännande liv och absolut inte har någon tid i världen att gnälla på trams och därför är en bättre person med ett bättre liv haha pilutta dig! Och ja det kan ju säkert stämma för många människor men att antyda just detta om en person som kanske brinner för feminism eller för kroppsfrågor eller annat politiskt (eller liknande) är ju helt absurt. Ok om det handlade om en person som satt på en parkbänk flera timmar om dagen och snackade skit om folk som gick förbi men om nån som engagerar sig i viktiga samhällsfrågor? 
 
"Hur har du tid att...." Jag tar mig tiden för att jag tycker att det är viktigt. 
 
Jag tror inte vi tjänar på mer information om dramatiska och sorgliga aborter
Jag såg att Elaine skrev ett par inlägg om sin abort. Den var både dramatisk och traumatisk och jag rekommenderar ärligt ingen att läsa dem, även om jag vet att Elaine skriver om den för att informera. Där tycker hon och jag olika. Jag håller såklart med om att det är viktigt att kvinnor får rätt information, ordentlig information, men jag tror ingen tjänar på vad jag skulle kalla skrämselpropaganda.
 
Men Elaine har rätt till sin upplevelse och hon har rätt att prata om den. Hon ska inte skammas och hennes upplevelse ska inte förminskas eller viftas bort. Och alla andra som upplevt sina aborter på samma sätt har också rätt att prata om dem och älta om så behövs. Det är till och med jätteviktigt för läkeprocessen och SKA uppmuntras och ges rum och utrymme till.  
 
Och ja man har såklart rätt att informera om dem i större skala om man så vill - men som jag upplevt dels normerna och föreställningarna kring abort men också debatterna kring det så förväntas vi ju må exakt som Elaine gjorde och det är det jag vill vara en motpol till och då bidrar det senare, dvs känslosamma berättelser i syfte att just upplysa människor, bara till Status quo. Alltså i värsta fall mer förväntningar på att man ska må dåligt. Mer rädsla och mer ångest inför ett eventuellt ingrepp. 
 
Förlåt oss, vi gör om och gör igen. Snälla förlåt mig Gud. Låt mig få bli gravid. Jag kommer omfamna varenda gravidsymptom, till och med vara pigg på beställning, jag kommer att vara tacksam. Jag kommer inte säga att jag är gravid för nu vet jag vad det är egentligen, det är att bära på ett barn, ett riktigt barn. Redan från vecka 8 gör man det. Jag vet. Jag har känt det, sett det.  - Dagboksanteckning från Elaines inlägg
 
Aborten som Elaine var med om var dessutom fruktansvärt oproffsigt utförd! Jag blir faktiskt arg när jag tänker på hur hon blev bemött och hur hon förväntades klara det själv. Tydligen fick hon se ultraljud, inte bara en gång utan två gånger. En gång i vecka 6 och en gång i vecka 9. Det ska man ej få se när man är där för att göra en abort. De ska ha skärmen vänd bort. Och ber kvinnan om att få se så bör man avråda och istället erbjuda samtal ifall hon är osäker på vad hon vill göra.
 
Jag har gjort tre aborter och aldrig fått se en skärm. Tack och lov. För såklart det blir svårare då, när man ser ett hjärta picka och nåt som lever. Klart som fan, och detta utnyttjar ju abortmotståndarna - det finns till och med de som vill införa det som krav vid abort. För att just försvåra. För att få kvinnor som egentligen inte är redo, villiga eller kapabla att ta hand om barn just där och då att ändå föda fram det. 
 
Att Elaine sen fick göra aborten hemma är också under all kritik. Dessutom, och detta är ju skitviktigt, så ville hon ju inte göra abort alls egentligen och då är utgångsläget annorlunda. HON VILLE INTE. Och det är ju helt groteskt att hon kände sig tvungen till det. Vill man inte göra abort så ska man få stöd i det istället. Alla som fått missfall kan ju relatera till den sorgen man upplever av att faktiskt förlora ett barn. (nej ett embryo/foster är ju inget barn men när man väntar barn så väntar man ju ett BARN. Ni fattar, låt oss inte göra oss dumma nu.) 
 
Det brukade bara vara en toalett. Nu är det toaletten där jag spolade ner ditt liv. Spår av blod på sittringen, spår av dig lilla vän. Spår av dig. Jag skulle bara kissa. Men så fort jag satte mig på toaletten kom allt tillbaka. Det är inte längre en toalett. Det är din gravsten. En gravsten ovärdig ett barn. Ändå hyser jag ändå respekten att aldrig mer kissa där, man kissar inte på gravstenar oavsett form.  - Dagboksanteckning från Elaines inlägg
Många som läst och tagit del av debatten har upplevt att jag skammar de som mår dåligt. Jag tycker att jag varit väldigt tydlig med att det är just det jag inte gör, men att jag inte tycker att nån ska behöva må dåligt. 
 
Så jag förtydligar igen: Jag vill att de kvinnor som genomgår en abort ska slippa ångest, slippa må dåligt, slippa undra, slippa ångra sig. Och framförallt vill jag att de ska slippa känna skam och skuld
 
Och att jag inte tycker att nån ska må dåligt betyder ju inte att jag tycker att ingen FÅR må dåligt. Eller att de som mår dåligt är dumma eller larviga. För det är inte alls det jag tycker eller säger. Det är ju en stor skillnad och jag blir både förtvivlad och frustrerad av att man väljer att tolka det jag skriver på så sätt.
 
Jag vill inte moralisera kring abort. Kvinnor har rätt till sin kropp. Det har Lady Dahmer rätt i. Men att bagitalisera abort till något enkelt och som man skulle kunna göra lika lätt som en fika. Det tycker jag är orättvist och vilseledande – mot oss kvinnor. Ta hand om er där ute. Använd preventivmedel så ni slipper det jag och många andra kvinnor varit med om men inte pratar om. Det finns många, många dagboksblad om denna abort. Jag kommer dela några idag. Inte för att moralisera över kvinnors val, utan för att prata om vad abort är för många på riktigt. Vi kvinnor som mått dåligt över våra aborter pratar sällan om det eftersom det var vi själva som valde ”tandläkarbesöket” (och trodde på det). - Elaine
 
Ja jag vill att det ska vara lika odramatiskt som ett vanligt sjukvårdsbesök. Ja jag tycker det ska vara en bagatell för alla. Jag vet att det inte är så men önskar att det var just så. Det står jag fast vid. Lika tillgängligt, lika snabbt, lika enkelt att genomföra, lika oproblematiskt och FRAMFÖRALLT lika lite skamfyllt att utföra. Jag ska kunna prata om min abort på samma sätt som jag pratar om min rotfyllning och bemötandet jag får ska vara på samma nivå. Men så är det inte nu. Det är ju bara att titta på reaktionerna kring mina aborter och mitt nonchalanta sätt att prata om dem så förstår man ju att det är en lång väg kvar innan kvinnor kan genomföra aborter utan att ses som omänskliga om de inte också mår dåligt av dem. 
 
Men jag upplever att man läser mina inlägg lite som fan läser bibeln om man tror att jag säger att det ÄR som ett tandläkarbesök och att detta gäller för alla för så är det ju inte och så sa jag aldrig. Ni som inte bara läst mina inlägg utan även lyssnat på Penntricket, avsnitt "Abort med plusmeny" (Här kan ni lyssna via dator, ni som inte har smartphone) förstår förhoppningsvis mitt resonemang. 
 
Men jag tror fortfarande att den mesta ångesten kommer från föreställningen att det är ett barn man dödar och att det är fel. Hade man inte sett det på så sätt så hade ångesten förmodligen inte funnits. Och de av oss som inte känner ångest alls (vanligast faktiskt) hade inte känt skam över det. 
 
Och om jag ska vara ärlig så ser jag hellre kvinnor ångra sina aborter än att de föder fram barn de ångrar, inte vill ha eller klarar av att ta hand om. Om jag måste välja. 
 
 
Jag vill att abort ska vara som att gå till tandläkaren
Abort drar verkligen igång folk. Vi är på tillbakagång på flera ställen i världen och även i de länder som till synes har fri abort så har möjligheterna till den försvårats så pass att det ändå är som om det fanns ett förbud. I sverige har vi inte abortkliniker utan här gör vi abort på sjukhusen och jag är så jävla tacksam för detta. Abortvård finns överallt liksom. Dock har väntetiderna blivit längre och på vissa ställen så skickas folk alltså HEM (?????) för att utföra aborterna på egen hand (med konsekvenser. Tror en kvinna faktiskt dog.) Vilket jävla vansinne!
 
Men så är det ju med kvinnors sjukvård. Bortprioriteras och nedmonteras. Är det inte förlossningsvården så är det forskningen kring våra sjukdomar och så är det rätten (tillgängligheten) till abort som hotas. 
 
Abort behöver bli just mer tillgängligt. Framförallt mentalt! Som jag pratar om i senaste avsnittet av Penntricket så tänker jag mycket på min dotter och kommande generationer flickor och kvinnor som kanske kommer att bli oönskat gravida och hur jag tycker att de ska kunna förhålla sig till abort. Det pratas mycket om att abort är psykiskt påfrestande men det beror ju på rådande samhällsnormer, där man dels är en dålig kvinna (hora) om man försatt sig i den situationen och dels på synen att abort är att döda ett barn. Även de som säger att de inte ser det så drabbas ändå av de tankarna, om än omedveten, när de ställs inför den situationen. 
 
Jag vill att abort ska vara som att gå till tandläkaren. Lika enkelt. Både praktiskt men också mentalt. Att det inte är några konstigheter eller tveksamheter. Att man tar beslutet, inte med hänsyn till moral eller känslor, utan baserat på det som är praktiskt. 
 
Jag har gjort tre aborter och det är fan det bästa jag gjort. In, ut, klart slut liksom. Jag kände ingenting efteråt annat än lättnad och har aldrig ångrat mitt beslut. Tvärtom så funderar jag mycket, med ångest, på hur det skulle ha varit om jag låtit bli. Då hade jag haft ett barn med mitt ex. Ett barn att oroa sig för på så många olika sätt, ja ni vet ju varför.