Barnhatare kan flytta till skogen och självdö tycker jag
Asså nåt av det värsta jag vet är folk som (nästan stolt) koketterar med att de minsann hatar barn. Ibland tänker jag att de är osympatiska och hatiska människor generellt och att de liksom passar på att få utlopp för sina stinkande personligheter genom att öppet hata på en av de få grupper man faktiskt får hata på.
 
Men så här va.
 
Barn är en del av vårt samhälle. Jo, de är faktiskt det trots att de är jobbiga, stökiga och låter mycket. Ungefär som en del förståndshandikappade som tjoar högt. Ni vet, de kan också, ibland, vara rätt så stökiga och låta en del. Och jag vet att en del tycker ungefär lika om muslimer, tonåringar eller pensionärer.  För att inte tala om hur mycket tjocka människor stör ordningen med sitt otyglade fett som väller fram. (själv tycker jag inget är så provocerande som bröliga män, men de verkar ju få uppta allt luftrum utan problem) 
 
Men ni fattar vad jag är ute efter. Och dont get me started on barnfria miljöer. Herregud, nu måste jag kavla upp ärmarna. 
 
Lyssna!
 
En del av grejen med att vara en del av ett samhälle är att man faktiskt får TA del av det, på samma villkor som  alla andra. Gillar man inte detta faktum så kan man med fördel flytta ut i skogen. Där slipper man folk som låter, luktar eller på annat vis har mage att ta upp plats i det offentliga rummet.  
 
Ok, vi kan enas om att alkoholrika miljöer kan behöva en åldersgräns och jag kan definitivt köpa argumentet med ''tysta miljöer'', men tysta miljöer innebär TYSTA miljöer. Inte barnfria. Med tyst innebär även att man inte kan sitta och gapflabba, prata i mobiltelefonen, prata högt, lyssna på musik i läckande hörlurar, sitta och hosta eller på annat sätt LÅTA, för hörrni... vuxna är ganska bra på att låta vi också.
 
Men att barn stör? DEAL WITH IT eller gå hem. Vill du fika i lugn miljö så funkar soffan hemma hos kompisen. Givetvis så kan man inte låta ungen härja runt som en jävla dåre men barn låter och det måste de få göra. 
 
En annan grej med att vara en del av ett samhälle innebär också att man behöver tränas och fasas in i de miljöer som finns omkring oss. Barn måste lära sig bli rumsrena, sitta stilla, ta hänsyn och röra sig bland folk. Man kan inte hålla sig till lekland eller parker tills ungen är sju bast för att sen tro att första besöker på en restaurang ska gå smärtfritt. HAHAHAHAHAHA på det liksom. 
 
Shit det finns så himla mycket jag kan säga om det här. Om hur barnfamiljer och barn ofta bemöts med den här ''ni är i vägen, ni stör''-attityden precis hela tiden och att föräldern till det skrikande barnet GARANTERAT tycker att situationen är tio gånger jobbigare än vad du gör och att dina sura blickar inte hjälper ett jävla dugg.
 
Jag vill berätta om alla situationer där omgivningen drar en massa insiktslösa slutsatser men egentligen har noll koll på vad som verkligen händer. Typ barn med dolda funktionshinder som beter sig ''illa'', eller tvååringen som strax lugnar sig om man ignorerar hen (men blir tio resor argare om man säger till) eller hur svårt det är att bara resa sig och ta ut en bråkig unge när man har en eller två till att ta hand om och inte kan lämna dem vind för våg och treåringar som river i grejer snabba som blixten medan man försöker städa upp efter sig men tvingas lämna allt för att någon får ett utbrott och SVETTEN som lackar varje gång man försöker hitta på nåt kul med ungarna för att man vet att det finns folk som bli störda. osv i all oändlighet. 
 
Fan, ha lite jävla förståelse. 
 
Sen skiter jag i om ett kafé portar ungar för jag kan gå tio meter till nästa, men det handlar inte om det. Det handlar om den generella attityden mot föräldrar och barn samt den bristande förståelsen hos många (barnlösa).
 
Är svenska mammor är lite kyligare än andra mammor?
Asså INDIGNATIONEN och KRÄNKTHETEN jag anar i en del av kommentarerna under mitt inlägg om barn och meningen med livet. Förlåt men jag blir faktiskt lite full i skratt. Inte åt era val eller perspektiv, men åt att mina ganska harmlösa tankar kring detta kan vara så upprörande och provocerande. 
 
Jag skrev ju faktiskt att FÖR MIG så är barnen meningen med livet. Inte att det borde vara så för alla.
 
För mig är ju barnen meningen med livet.
 
Och jag skrev också att jag självklart förstår att man kan ha ett givande liv utan barn. 
 
Men jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv och djupa relationer utan barn
 
Så tygla tuttarna och dra upp trosorna nu! Det är helt ok att jag tycker så här. Lovar att ingen kommer tvinga er att tycka eller göra annorlunda! Allra minst jag. 
 
Men jag har funderat lite på det där med relationer och undrar hur det kommer sig att så många relationer mellan barn och föräldrar, i Sverige, är så ytliga och nästintill ickeexisterande? Hur kommer det sig att så många tanter och farbröder sitter själva på hemmen?
 
I grekland hade ju detta varit helt otänkbart fast där handlar det väl också mycket om pliktkänsla vilket inte heller är att eftersträva. 
 
Kul grej: min farsa har börjat dyka upp i tid och otid, allra helst utan förvarning. Häromdagen öppnade han dörren och klev in med en tre meter jävla matta som nu står ihoprullad i garderoben och stinker rök. Var fan hade han tänkt att jag skulle ha den? Jag hade dessutom tydligt sagt NEJ TACK alla gånger han frågat om jag behövde en matta. NEJ PAPPA VI HAR INGEN PLATS.
 
Men han dyker upp nu. Minst en gång i veckan. Jag betalade hans nya tänder som soc vägrade betala och efter det verkar han inbilla sig att jag älskar honom. Han har ringt alla han känner och familjen i grekland och berättat att hans dotter betalat. Jag misstänker också att han börjar inse att han är gammal och att han vill försäkra sig om att jag, i enlighet med tradition, tar hand om honom. Att han kanske ska få flytta in här när han blir gammal - precis som hans egen pappa flyttade in hos min faster. 
 
Ändå skönt att jag saknar exakt all pliktkänsla. Jag kan vinka till honom när han åker till hemmet. Men jag får ju ändå ångest kring det. Men i vårt fall är det ju tydligt: det här är en pappa som aldrig varit närvarande och när han var det så var han skit. Ren skit. Våldsam, hotfull, dum i huvudet samt kidnappade lillebrorsan. 
 
Men tillbaka till relationer och ensamma gamla svenskar. Jag har tänkt på det i många år. Sett mina kompisar som är kurder, iranier, eritreaner och som har en helt annan relation med sina mammor, nära, stabila, varma, fantastiska relationer och så vi svenskar som även om vi haft "bra" relation med våra mammor ändå alltid varit lite kyligare sådan.
 
Lite mindre självuppoffrande och djup. Lite mer "mamma är också en människa, inte bara mamma" och så barnens behov lite mindre i fokus och ja nu förenklar och generaliserar jag men jag har märkt det och tänkt på det och undrar om inte det är en bidragande orsak sen till att så många gamla blir ensamma.
 
Vi kämpar så jävla hårt för att våra barn ska vara självständiga, klara sig själv, inte curlas, för att vi ska vara självständiga och "inte bara mammor" under hela deras uppväxt och detta är ju resultatet. 
 
(pappor är ju aldrig närvarande så....) 
Är det synd om människor som väljer bort barn?
Såg att Bloggkommentatorerna skrev om liv utan barn. För mig är ju barnen meningen med livet. Familj och relationer är meningen med livet typ och barn ger ytterligare en dimension som jag inte tror går att få på annat sätt. Vänner i all ära men barn och barnbarn och barnbarnsbarn och de relationer man skapar med dem är nåt helt annat. (Obs nu utgår jag från sunda relationer, inte skadade. Jag vet ju att alla inte har bra kontakt med sina föräldrar men dessa föräldrar har förmodligen inga sunda relationer med andra människor heller) 
 
Men jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv och djupa relationer utan barn, SÅKLART, annars vore det ju djupt tragiskt även om man faktiskt också skaffar barn. Livet måste ju innehålla annat än föräldraskap liksom.
 
Men jag tänker att när man blir äldre då? När man är sextio, sjuttio, åttio. Givetvis så kommer man ju ha intressen och vänner då också, men jag tror man kan känna sig jävligt ensam. Eller så kanske jag bara är snäv i tänket eller nåt. Har dock träffat flera äldre som ångrat sig när de blivit just äldre. Som haft ett skitkul liv och inte en endaste tanke på barn eller annat, utan tvärtom känt sig kvävda av tanken, men som senare när livet går in i andra faser känt att de saknar nåt. Eller nån. Just barn. Och barnbarn.