Det är lätt att hata män
Det är så himla lätt att hata sin förtryckare när förtryckaren är en man. OFF WITH HIS HEAD!
 
Vad som inte är lika enkelt är när förtryckaren är en kvinna, när det kanske är en smal kvinna som förtrycker tjocka eller en hetersexuell kvinna som uttrycker homofobi mot mig som bisexuell eller en kvinna som uttrycker ableism mot mig i egenskap av person som har en npf-diagnos. Då är det jävligt svårt att hata och jävligt svårt att positionera sig mot henne i det där svartvita som utsatt/förövare är. 
 
För så här: Kvinnor är en grupp som förtryckts BRUTALT. På alla platser på jorden. Kvinnor är alltid utsatta, även kvinnor med makt och priviegier, för förtryck, för otrygghet, för hot om våld, för risken att mördas eller våldtas. (givetvis förtrycks kvinnor på olika sätt beroende på vilken annan grupp de tillhör) 
 
Förbannad blir jag ju. Nästan så jag ser rött emellanåt. Men nånstans i det där så är vi ändå systrar om ni förstår hur jag menar. Trots att hon kanske är min förtryckare på ett sätt så är hon också min allierade på andra sätt. Och att uttrycka (framförallt) hat eller våldsfantasier mot en annan kvinna är för mig det mest antifeministiska man kan göra. Det är inte lika lätt alls som att hata män. 
Konstiga pronomen, ickemän och sliddjur
Just nu pågår två diskussioner eller debatter i feministiska kretsar på sociala medier: 
 
1. Pronomen (främst de som transpersoner använder)
2. Begreppet "ickeman". 
 
Och jag har såklart några tankar kring detta. Eller kring debatterna snarare. 
 
 
Vi börjar med pronomen: 
 
Det har raljerats mycket kring transpersoners val av pronomen. De kallas tramsiga och löjliga och felkönas medvetet och diskussionen handlar ju om hurvida det är rimligt eller inte att själv välja pronomen. Och om det är rimligt att bli ledsen eller kränkt för att man som trans inte får gehör för sina önskemål gällande frågan. 
 
Vi har ju han, hon och så nya hen. Det är de etablerade just nu. Innan hen gjorde sitt intåg så fanns det liksom inget vedertaget könsneutralt pronomen så transpersoner fick liksom hitta på egna (hen är ju också påhittat för övrigt så det inte är oklart) för att slippa tvångsköna varandra. På engelskan använder många transpersoner "they" men jag kände en amerikansk transkvinna för cirka 15 år sen som använde "shim". (En kombination av She och Him tror jag). Finns det inget vedertaget så får man ju skapa på egen hand liksom. Inga konstigher alls. I sverige så användes bland annat hyn och hin och så hen.
 
Sen blev hen upptaget av gemene person och de övriga pronomen ansågs överflödiga. Och jo, visst, de är de ju kanske eftersom att hen täcker upp bra för alla som inte är hon eller han. Jag ska förklara varför.  
 
Så här va: 

Pronomen är en grammatisk kategori. Det är en ordklass med funktionen "ersätta substantiv". Det är en stängd ordklass - det finns alltså bara ett visst antal ord som är pronomen, och rent grammatiskt är det en ascool revolution att "hen" de senaste typ fem åren blivit allmänt accepterat som ett könsneutralt pronomen.

Pronomen är ingenting man har eller är. Pronomen är någonting som används språkligt för att slippa säga hela ditt namn, "personen", "vederbörande" eller liknande. Pronomen och könsidentitet är inte samma sak. Pronomen och identitet är generellt inte samma sak alls. Det finns språk som helt saknar könskodade pronomen (som finska, eftersom språket helt saknar grammatiska genus) och språk som har jättemånga.

MED DET SAGT: 

Nu får ni bear with me för jag vet inte hur jag ska försklara begripligt, men att hen blev accepterat av gemene cis suddar ju inte ut historian eller erfarenheterna inom transcommunityt. Om man använt exempelvis hyn och lärt sig att identifiera sig på så sätt (oavsett vad grammatik och ordklasser är så kan man ju fortfarande identifiera sig med ord och pronomen, det ser vi ju inte minst på alla henmotståndare som gråter blod och vrålar kränkt att de minsann inte är nå jävla hen varje gång nån använder ordet) så kommer ju inte den känslan upphöra för att nån bestämmer att nej nu är det hen som gäller.

Jag fattar ju det och ni fattar ju det även om vi ibland raljerar kring det. Jag har ju raljerat massvis, kanske mest för att jag varit trött på att anklagas för felköning och transfobi när jag och andra misslyckats med att minnas enskilda pronomen och dels för att det har använts för att starta konflikter. Men i efterhand känner jag att det egentligen är en ickefråga (för mig alltså, inte för de det gäller) och att det är ganska få transpersoner som blir arga för att man inte har koll på deras enskilda. 

Och! Detta är viktigt att komma ihåg:

För en person som inte ens existerar enligt normsamhället så kan identitet och pronomen och ORD spela jävligt stor roll. För en person som gång på gång på gång osynliggörs, felkönas, misstänkliggörs, ifrågasätts (är du säääääker?!) och inte tillåts existera på samma villkor som andra grupper så kan det vara skitviktigt att själv få sätta ord på sin identitet och existens. 

Och det är faktiskt inte svårt att ta hänsyn till.

Nej det är inte det. Om nån vill att du använder hyn eller hin eller den eller det eller vad fan det nu må vara: gör det bara. Ja det kan vara svårt att komma ihåg alla enskilda men det är inte svårt att genomföra. 

Och något jag tycker vi som feminister bör fråga oss själva är: 

Är det viktigt?

Är det viktigt att ta den här debatten?

Är det viktigt att drämma ordklasser i huvudet på transpersoner?

Är det viktigt att bråka om det?

Gynnar det kampen alls? 

Svaret i denna fråga är nej. Självklart ska det vara ok att diskutera och reda ut, ifrågasätta och debattera. Men på bekostnad av vad och vem? Är det värt det? 

Fokusera på patriarkatet tack. Transpersoner som vill refereras till som hyn är inte ett problem och bidrar inte till kvinnors förtryck. Att däremot polarisera sig mot transpersoner där kvinnor och ickebinära med erfarenhet av kvinnoförtryck ingår är antifeministiskt. Att överhuvudtaget bidra till förtryck, om det så är förtryck mot svarta, förtryck mot funktionshindrade, förtryck mot feta eller förtryck mot transpersoner är inte rimligt eller ok som feminist heller oavsett om de frågorna i sig är feministiska eller ej. Dels för att gruppen kvinnor ingår i varje enskild grupp som jag just radade upp och dels för att vi är bättre och vet bättre än så. 

 

Om ickemän: 

Kajsa Ekis Ekman skrev en artikel för några år sen där hon ifrågasatte begreppet och jag kan hålla med om mycket, jag är inte heller bekväm med att klumpa ihop kvinnor och ickebinära till en negation av mannen. Återigen, man utgår från mannen som norm och alla som inte är män är en klump osynlig massa. Inte män. Icke män. Misslyckade män. Man osynlliggörs. Dels som kvinna men också det förtryck man utsätts för. 

(Dock menade Kajsa att begreppet hade som syfte att utplåna den binära könsmallen, men jag tror snarare det handlar om att samla alla som ej är män under ett begrepp)

Ickeman inkluderar dock även AMAB (de som tilldelats könet man vid födseln), dvs personer som generellt har manliga privilegier och som saknar erfarenhet av kvinnofiering och kvinnoförtryck. Sådana som till synes för utomstående och patriarkatet ser ut som och tolkas som man. Dessa har ingen plats i kvinnoseparatiska samanhang. Men å andra sidan har jag faktiskt aldrig stött på någon ickebinär amab som kräver tillträde till dem heller så detta kan ju vara en halmgubbe. 

Karin Kajjan skriver så här på sin instagram och jag kan inte riktigt argumentera emot även om jag inte riktigt har samma åsikt i frågan och som sagt ogillar begreppet i sig och hellre säger "kvinnor och ickebinära" om jag vill inkludera fler. Men det känns inte så viktigt för mig att debattera heller. 

Ett annat begrepp som är vanlig är slidbärare eller livmodersbärare och det används nästan alltid som en synonym för kvinna av cispersoner med missriktat vilja att inkludera (och då exkluderar de ännu mer då kvinnor inte alltid har slida eller livmoder) Sen reducerar det människor till sitt könsorgan och det känns ungefär lika fräscht som flashbacks sliddjur, men jag förstår också att det kan finnas en funktion med begreppet t.ex om man vill ha separatistiska sammanhang för personer med fitta. 

Jag är ju som ni vet en stark förespråkare för att annars använda kvinna eller kvinno- när man pratar om patriarkalt förtryck. Tex prata om kvinnovården eller kvinnoförtryck eller kvinnofrågor eftersom att kvinnor förtrycks för att de är just kvinnor och man inte ska osynliggöra detta. Men även ickebinära med erfarenhet av kvinnofiering (och kvinnoförtryck) ingår där då patriarkatet skiter i könsidentitet. Tolkar man nån som kvinna så kommer den bli behandlad (och förtryckt) som sådan och dessa personer måste få ingå i vårt systerskap oavsett om de är kvinnor eller inte. 

Sen kommer inte jag kränkt bråka eller gaffla om nån använder begreppen heller. Dels för att det är ganska sällan transpersoner likställer kvinnor med slidbärare (har det nånsin hänt? Det är ju cispersoner som gör det) men framförallt för att det finns viktigare saker att bråka om. Mäns våld och sexuella övergrepp till exempel. Förlossningsvården. Krisen i förskolan. Lika löner. Tanters pension. Patriarkatet. 

Felicia Mulinari skrev för övrigt en jättebra debattartikel som svar på Kajsa Ekis Ekmans som jag tycker ni ska läsa. 

"Kajsa Ekis Ekman vill inte kallas för ickeman. Jag kommer att respektera det och kalla henne för kvinna. På samma sätt hoppas jag att andra respekterar de som inte vill använda kvinna för att benämna sig själva, det ord som så ofta använts av patriarkatet för att osynliggöra människor; vi är många som aldrig fått vara en riktig kvinna. Och jag välkomnar en teoretisk och politisk diskussion om vad en social rörelse med växtvärk och interna makthierakier ska kalla sig. Men det är en diskussion som jag endast vill ha med ödmjukhet och respekt. En respekt som bara kan läras genom att försöka organisera motstånd tillsammans. Och att faktiskt försöka lyssna på varann."



Nej mina barn får inte ha bikini
Jag har sett att det diskuterats bikini på barn i flera bloggar och en del av er har frågat vad jag tycker. Jag tycker nog inte så mycket om hur andra föräldrar gör. Eller jo det gör jag väl men jag vill inte skriva folk på näsan på det sättet. Jag tror de flesta av oss gör så gott vi kan och jag tror inga barn får men för livet för att de har bikini när de är fem bast. 
 
Själv har jag inte låtit mina barn ha bikini. Jag förstår att barn vill likna sina föräldrar och ser man mamma med bikini så vill man kanske ha en sån. Jag använder inte bikini själv, av fler anledningar, så det har väl inte varit på tapeten riktigt. N har frågat ett par gånger, eller inte frågat utan mer sagt att hennes vänner har bikini och på så sätt låtit mig veta att det är nåt hon funderar på. Hon frågar liksom inte rakt ut utan mer kollar läget hos mig. Jag har svarat att hon inte har några bröst och därför inte behöver nån. 
 
Men nu har N iallafall kommit upp i åldern att det börjar kännas jobbigt att visa de ickeexisterade brösten och det tycker jag man som vuxen SKA respektera och värna om. Kroppslig integritet måste komma från barnet själv, inte köras över eller prackas på. Just nu är mina barn rätt så ok med nakenhet men det smyger ju på, den där privata känslan och blygheten. 
 
Jag säger dock fortfarande nej till bikini dock. Baddräkt duger. Den täcker om man vill och den skyddar mot solen (som en bikini inte gör) och den är bekväm och den sitter där den ska. 
 
Bikinin är ju ett plagg som sexualiserar kvinnokroppen och jag tycker allt som sexualiserar ska undvikas i den mån det går. Problemet är egentligen inte tyget i sig utan vad det representerar i just vår kultur. Bikinin är ett plagg som är designat att behagfullt och sexigt framhäva kvinnors kroppar utan att avslöja för mycket. Att klä barn i bikini är att bidra till deras sexualisering som i sin tur leder till en sexualiserad syn på barns kroppar. Redan i tidig ålder får flickor lära sig det paradoxala i att dels klä sig som sexiga vuxna , dels att ta ansvar för pojkars och mäns nyfikenhet och lust. (Och det börjar tidigt!) 

Men sexualiseringen av våra ungar har blivit så normaliserad att det inte uppfattas som konstigt utan snarare som en del i att vara barn. Små flickor kläs som vuxna i kort-korta kjolar, lågt skurna byxor och tajta figursydda toppar. Utöver det lär de sig tidigt att röra sig som vuxna kvinnor; vicka på rumpor och höfter och anta förföriskt kroppsspråk. Visst, barnen imiterar oss men vi uppmuntrar och hejar på. Det är inte gulligt, det är egentligen ganska osmakligt.
 
Men sen fattar jag att det inte är svartvitt. Och att grupptryck och viljan att passa in finns också, så vi får se hur jag resonerar senare. Kanske får hon köpa nån sportig variant senare. Vi får se. 
 
 
Nej det blir inga bilder på mina barn i baddräkt. Ni får hålla till godo med denna. 
 
Längtar man inte till sommaren när man ser det här? Det gör jag!