Vad är cultural appropriation?
Många av er undrar lite om CA, vad det betyder och innebär. CA är alltså en förkortning av "Cultural Appropriation", på svenska: Kulturell appropriering som kortfattat innebär att en person som tillhör en kultur av hög status tillskanskar sig dvs roffar åt sig någonting från en kultur av lägre status.
 
Detta är ett viktigt politiskt och framförallt antirasistiskt begrepp som synliggör en del av det förtryck som normaliserats och som behöver tas på allvar. Jag tycker inte det är ok att förlöjliga debatten eller förminska detta även om jag också förstår att man är trött på den nivå som vi ofta hamnar i. 
 
Men jag fattar tröttman. Vi har tusentals företag som tjänar miljarders miljarder på att exploatera fattiga länders kulturer och utarma deras resurser, vi har berömda modehus och kändisar som helt fräckt stjäl exempelvis svarta och bruna människors hårda arbeten, idéer, arv, kultur och gör det till sitt eget. Sånt som kanske urspungspersonerna fått skit och rasism för medan kändisen får cred och beröm. Ni vet, alla ser ju ner på kvinnor med slöja men skulle Madonna börja rocka en (eller annan random vit kändis) så skulle det kallas edgy och cool och hon skulle starta en trend.
 
Just det där, vita människor gör bruna och svarta människors kulturer till trender och ja där ingår inredning. Vi har IKEA som drar till afghanistan och köper in tyger billigt för att sen kränga det dyrt i sverige som del av en modetrend. Vi har Indiska som kopierar gamla indiska föremål och ... ja ni hajjar. Jag behöver inte räkna upp tusen saker. 
 
Sen så kan man ju tycka vad man vill, man kanske inte alls håller med även om man fått kunskap eller så håller man med lite men inte hela vägen, kanske tycker man att den vardagliga debatten på nätet där begreppet appliceras på enstaka individer som har bindi i pannan och en drömfångare i hemmet känns löjlig i jämförelse. Som sagt, vi har stora multimiljardföretag och så gafflar man om folks gardiner? Och där tycker jag också att debatten tappar fokus, som så mycket annat gör när det gör identitetspolitik av det.
 
Men det är samtidigt svårt att veta VAR gränsen går, var den sätts och när. Är det CA med buddhastatyer, persiska mattor, med smycken, med dreads? Eller med tatueringar och piercingar? Är det ok att laga eritreansk mat hemma? Öppna sushibar om du är västerlänning?
 
Jag vet inte ärligt talat. Och där är väl ödmjukhet och respekt inför något vi kanske inte har alla svar kring och framförallt saknar kunskap nåt att överväga. 
 
Hur tänker ni?
 
Tycker ni ska läsa mer i det här gamla inlägget skrivet av vardagsrasismen:
Fy fan för kvinnor som inte hatar sig själva!
Jag medger för övrigt att jag också är en uppviglare och provokatör. Det är jag ju. Inte för sakens skull utan för att synliggöra strukturer. Få reaktioner som är talande för exempelvis människosyn eller kvinnosyn eller kanske rasism eller annat. Som när jag lägger upp bilder där jag äter fet och flottig mat eller pucko och gifflar, klappandes på valkarna och hashtagg #uppmuntrafetma. Då vet jag att jag kommer locka fram de tjockhatande trollen ur sina gömmor. Kolla här, en fet person som inte ber om ursäkt för att hon äter! 
 
Eller som häromdagen då jag under ett inlägg som handlade om hur snygg jag var, passade på att tydliggöra att jag VET detta. Att jag vet att jag är snygg. Att jag vet att jag har normativa drag som är eftertraktade. Att jag vet att jag inte är ett fult jävla fetto som borde skämmas och ursäkta mig och självhata osv. JAG VET DETTA. Det är inga nyheter.
 
Herregud 1. jag har väl en spegel hemma 2. Jag har väl bekräftats tusenfalt för detta under halva min livstid. 
 
 
Men det sticker ju i ögonen på vissa. En kvinna som tycker att hon är snygg? En FET kvinna som tycker att hon är snygg? Denna vanföreställning måste krossas på en gång, gärna liksom tydliggöras att nej du kan omöjligt vara snygg för kolla på den här detaljerade redogörelsen som bevisar hur ful du är så vem fan tror du att du är? 
 
Nedan följer kommentarerna från sagda diskussion. (Obs, ni behöver inte säga snälla saker om mitt yttre nu - det är INTE det jag fiskar efter och ni vet ju vad jag tänker om komplimanger. Jag mår heller inte dålig av att kallas ful eftersom att jag som sagt vet att det inte är sant, så oroa er inte för mig nu! <3) 
 
Notera även personerna som reagerar på mina kommentarer om att jag vet att jag ser bra ut med att kalla mig "självupptagen" samt att jag är "så jävla oödmjuk" och omöjligt kan vara en go eller gullig person man vill vara omkring och att hen avskyr mig. Notera att detta alltså är en reaktion på att jag inte håller med om att jag är ful. Mycket intressant tycker jag. 
 
 
Jag vill bli förstådd
Lite random tankar så här på en måndag. Men jag har funderat mycket på varför det är så svårt för vissa att ta sig vidare och ur negativa spiraler och dåligt mående och hur det kommer sig att vi har förståelse för fysisk ohälsa men inte för det som sker inne i huvudet. 
 
När man lider av psykisk ohälsa så anklagar man ofta sig själv. Jag tycker att det pratas väldigt mycket om människor som skyller ifrån sig på andra men jag tycker snarare att människan har en fantastisk förmåga att ta på sig skuld för det som drabbar henne oavsett om hon kunnat påverka situationen eller inte. Victim blaming: från omgivningen men också djupt internaliserat.
 
Om vi bara gjorde si eller om vi inte gjort så... Och så ältar vi detta runt runt i cirklar tills vi är så fulla av skam att vi måste kapitulera under vårt eget självhat. Vi behöver inte fler som cementerar det.
 
Jag har ingen inneboende kraft. Jag hör ibland folk prata om det på så sätt, att man kan bara man vill för människan kan åstadkomma mirakel men har ingen magisk förmåga till stordåd för det har ätits upp av ångest eller så fanns det inte ens där från början, jag vet inte. Att påstå att jag har det, att jag själv har förmågan att förändra mitt liv är ett hån.
 
Och jag vill ju inte bli peppad. Jag vill inte få tips på lösningar (ni vet så som män generellt brukar försöka sig på att ge när man öppnar upp). Jag vill bli förstådd. Jag vill få höra att det är fullt förståeligt att jag mår dåligt och att det inte är konstigt att jag ej tar mig ur. Det förstnämnda får mig nämligen bara att känna mig mer värdelös.
 
Det är inte så att jag tycker att nån annan ska ta ansvar för mig eller mitt mående, liv, situation. Det som bör diskuteras är varför människor mår dåligt och varför de som mår dåligt inte får hjälp när de faktiskt visar att de behöver det. Vi behöver diskutera varför samhället ser ut som det gör och varför vissa faller mellan och varför vårt skyddsnät inte funkar längre. Som jag skrivit tidigare så är vår förmåga beroende på våra erfarenheter och vårt sociala, kulturella och ekonomiska kapital. 
 
Hur kan vi jämna ut klasskillnaderna? Hur kan vi möjliggöra så att alla får och har samma förutsättningar? Hur kan vi förhindra att vissa människor inte förmår lika mycket som andra? Hur kommer det sig att vissa människor bara klarar av att resa sig ur askan medan andra som till synes har alla förutsättningar inte klarar av att sätta ena foten framför den andra? Det är dessa frågor sombehöver analyseras.

20141001-184307-67387496.jpg
 
Gammal teckning av Fanny Åström. Alltid aktuell. Alltid on point.