Lady Dahmer

Lösningen på arbetslösheten är ju inte lågavlönade slitiga jobb
Städdebatten tog fart. Jag vill förtydliga en sak som jag upplever är ett ganska vanligt missförstånd och det är att kritiken mot RUT inte har nånting överhuvudtaget med att göra att man ser ner på de som städar. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan göra den kopplingen? Jag förstår inte vad uppfattningen kommer ifrån.
 
Jag har aldrig sett nån uttrycka sig nedsättande alls om de som städar. Om de som KÖPER städhjälp ja, men inte om de som utför. Sen finns det såklart ett klassförakt och ett förakt mot folk som har "sämre jobb" men det är ju inte specifikt för de som avstår eller som kritiserar RUT, snarare tvärtom. Klass brukar vara ett närvarande perspektiv där. 
 
Jag har varit städare själv förresten. Jag städade biografen i Hudiksvall under ett par månader. Det var ett ok jobb för det mesta, jag lyssnade på musik och åt godis och plockade/sopade/skurade. Ibland var det lite att städa men ibland var det mer och då fick man tyvärr inte mer tid heller utan var tvungen att hinna med allt snabbare och OM det inte var möjligt så fick man jobba över obetalt. Chefen rättfärdigade det med att man alltid fick betalt för x antal timmar (tre timmar) och om städningen bara tog två timmar så fick man fortfarande betalt för tre. Fast ganska ofta var det mycket skit att ta reda på. 
 
Aja. Jag levde ju på soc och var ju bara tacksam för allt som gjorde att slapp gå dit och tigga. Men att det skulle vara befriande är ju en sanning med modifikation, man gör ju vad nöden kräver. Håller ej med Cissi om att det skulle vara positivt eftersom att alternativet annars varit arbetslöshet. Jo, visst, det är kanske sant till viss del, de invandrare jag känner har fått tydliga besked om att de måste lära sig svenska för att få jobb (Även de som är vita och pratar engelska) men städjobb har de fått dock. Där har det krävts ganska lite och ja det har ju gett den enskilda städaren ett sätt att försörja sig på.
 
Men är lösningen på arbetslösheten ett tjänstefolksamhälle? Lågavlönade slitiga jobb som ingen annan än den desperata eller outbildade vill ta? Jag tycker ärligt att det påminner om när folk försvarar barnarbete med att barnen behöver pengarna och skulle svälta om de ej jobbade. Så försvarar man även prostitution emellanåt och NEJ FÖR HELVETE jag jämför inte städjobb med att suga kuk, jag är varken sexpositiv eller en prostitutionsivrande queerfeminist (Men jag ser definitivt inte ner på de som säljer sex heller) men principen om att alla tjänster är bra eftersom att de ger säljaren betalt. 
 
Sen är det ju inte svartvitt heller. Men tycker diskussionen är svår. Framförallt är det svårt att förklara hur jag menar. 
 
 
Jag känner mig som en torsk
Cissi Wallin skrev en krönika om städhjälp som jag absolut inte håller med. Jag tänker inte moralisera kring att just hon har städhjälp, för det har vi också ibland pga dåliga usla hycklande människor (jo jag känner ärligt så) som låter oss förföras av det underbara paradis som ett såpaluktande rent hem är, men jag tycker det är viktigt att vi inte rättfärdigar eller bortförklarar vad det egentligen bottnar i: att vi lever i ett tjänstefolksamhälle där vissa människor kan köpa sig loss från tråkiga sysslor på andra människors bekostnad och ryggar. (som rimmar illa med iden om folkhemmet och socialismen och framförallt med feminismen.)
 
 
 
En sån intressant sak med RUT är ju att det är skattefinansierat dvs ALLA betalar för det, även städerskan som skurar vår toalett. Hon betalar alltså för att vi ska få lyxa till det med en tjänst som ganska få faktiskt har råd med regelbundet. Cissi skriver att 57% av de som använder RUT tjänar 30k eller mindre, men det är fortfarande tio gånger vanligare med RUT-avdrag i Danderyd än nån annanstans liksom. Så att det inte är medelklass och överklass som står för större delen är ju en sanning med modifikation. 
 
Men jag ska inte tjata vidare för poängen med detta inlägg och enda anledningen till att jag ens erkänner min skam är för att min vapendragare Lisa aka Mondokanel skrivit ett sånt himla bra inlägg om just detta som jag vill att ni läser. 
 
Ett smakprov:
 
Kan vi åtminstone vara ärliga? Okej du kan tycka att det är jättebra att arbetarkvinnor eller nysvenskar får slita ut sina kroppar för en spottstyver för att några i en strandvilla är trötta efter jobbet. Tyck det då, liberal. Men sluta tramsa om att det handlar om något annat än socioekonomiska tillgångar som påverkar. Rika köper sig tid. Det är inte en individ som köper en annan individs tjänst, för samhället är inte så enkelt. 
 
Att lyfta en glad städerska är typ lika relevant för debatten som att lyfta en lycklig hora så snälla sluta intervjua era städerskor. Jag jämför inte de två, jag lägger de på en nivå folk fattar. (Det finns i övrigt många intressanta paralleller i dessa diskussioner.)
 
När det ses som normalt att plastikoperera sig
Apropå att kvinnor skäms för sin fitta, sin fittas lukt och annat som har med kroppar att göra så fick jag en relaterad kommentar som jag tycker är värd att lyftas fram eftersom att den pekar på nånting som jag personligen tycker är så jävla skevt och tråkigt:
 
"En annan grej apropå bröst och amning. En annan stor bloggerska skriver att hon är missnöjd med sina bröst och i kommentarsfältet är det massor av inlägg från personer som också varit missnöjda med brösten efter barn och amning och att en förstoring/operation varit "de bästa de gjort".
 
Jag blir så ledsen över att det är så pass normaliserat att man inte ska ha "två tomma påsar" efter barnafödande etc. och det bara är att operera som att det inte är något konstigt alls. Alltså frivilligt betala massor av pengar (vet inte ens vad det kostar, 50 000 kr??), bli nedsövd och låta någon skära i sin friska och fullt funktionsdugliga kropp och dessutom intala sig att man gör det för sin egen skull? Om idealet var att ha liten och platt byst lovar jag att ingen skulle operera in silikonkuddar "för sin egen skull"."
 
Jag blir också ledsen. Jag blir uppgiven. Det är fan en tragedi att fullt friska kvinnor med normativa kroppar känner att de måste skära i sina kroppar (med de risker som detta innebär) för att må bra.
 
Jag ifrågasätter inte att de känner så, för jag vet ju precis varför och känner ofta detsamma, men jag ifrågasätter den här jävla kulturen vi lever i där vi liksom normaliserar detta så pass att vi sitter och hejjar på varandras självhat på det här sättet. Typ som att det vore nån slags girlpower i att lägga sig under kniven. Och att vi ser det som rimligt att uppmuntra andra att göra detsamma. Vad fan har gått snett egentligen? Hur kom vi hit?