Att vara rädd för mat
Jag tycker det är anmärkningsvärt, denna ovilja att diskutera eller synliggöra eller ens inse den extrema hälso- och kroppshets som gömmer sig i nyårslöften om att äta nyttigare. "Vadå att äta nyttigt är väl bra?" och så släpper man helt analysen.
 
Jag vägrar tro att majoriteten av det svenska folket levt under stenar, att de missat alla nya dieter eller gamla dieter som nylanseras som mirakel. Lchf! GI! Paleo! Och så "gå ner i vikt med vegankost!" 

Halva befolkningen hakar på mat-trenderna för vi är så jävla hjärntvättade. Även om vi inte köper hela konceptet så iallafall delar av det.
 
Nu för tiden ska alla undvika laktos och gluten. Vi ska äta mjölfritt eller "plant baserat". (Trendig term som används flitigt av våra influensers). Avstå allt som är gott, socker, kaffe, alkohol. Säger inte att socker, kaffe eller alkohol är bra eller att man måste inmundiga det men man dör inte av det heller. Kroppen klarar av moderata mängder av det. JAG LOVAR. 

Sen är det väl en annan sak om man mår dåligt. Som att min man får ont i magen av kaffe och jag av mjöl och nån annan av baljväxter. Sen kan väl alla må bättre av att dricka mindre sprit eller minska sockret men det är inte det jag pratar om och det fattar ju ni också. 
 
Kommer ihåg en kompis som blev vegan. Hon var lyrisk. Tio kilo hade smält av henne sen hon började. Jag minns att det lät fantastiskt och under en period försökte jag faktiskt gå mer mot vegankost. Inte bara av den anledningen såklart men det fanns i bakhuvudet. Jag var ju redan laktoovovegetarian men började köpa sojamjölk och annat ickeanimaliskt men det var så jävla äckligt utan mjölk, smör och ägg så det tog inte lång tid innan jag gav upp. Givetvis utan att ha tappat ett enda kilo.
 
Självklart handlar inte veganism om viktnedgång men väldigt många väljer veganism som ett sätt att kontrollera kosten och vikten på. Ofta är dessa renlevnadsmänniskor på andra sätt. De äter rawfood och cleant för maten ska vara ren tydligen och de gör "matiga smoothies" nej förlåt "smoothie bowl" heter det nu.
 
Jag har aldrig träffat nån som intresserar sig för rawfood som inte också har ett jävla stört förhållande till mat. Fast de fattar inte det själv. Inte förrän de kommer ut på andra sidan och ser tillbaka och inser att "shit, jag var ju för fan rädd för mat!"
 
Och många av oss är inte där än. Vi har inte tagit oss ut ur träsket och tar därför mycket illa vid oss när personer som jag tar upp problemet. 
 
(null)

På fredag kommer nästa avsnitt av penntricket och då kan ni höra oss prata mer om detta! 

Konsumtionssamvetet, den nya jultraditionen

Lagom till första advent så ploppar det upp likt skumsvamparna i adventsstaken. Vad pratar jag om? Jo, det dåliga konsumtionssamvetet som välbeställda svenskar drabbas av mellan första och sista december. Den årliga avbönen som fungerar som ett avlatsbrev för höginkomsttagare och medelklassinvånare.

Nu skrivs det krönikor, Facebook-statusar och tweets hela vägen fram till julafton, om vår förfärliga konsumtion. Gärna med paralleller till flyktingkriser eller krigsdrabbade länder och ångesten vet inga gränser när svensken biktar sina skamliga konsumtionsvanor. Nej,  i år skänker jag barnens julklappspengar till de hemlösa, tjoas det godhjärtat i stugorna. Ge mig inga presenter, köp en get till någon fattig istället! Men lagom till mellandagsrean har samvetet flytt sin kos och ordningen är återställd och så lyxkonsumeras det ett år till. 

Inte sällan så avslöjar klassföraktet också sitt fula tryne när man börjar prata konsumtion, och synen på att det finns en finare sorts konsumtion och en fulare. Den fulare är då den som arbetarklassen ägnar sig åt när de handlar ’’onödigt skräp’’, medan över- och medelklassens ”kvalitet” och att ”unna sig” är något som ses som lite bättre. Unna sig städhjälp, spabehandlingar och manikyr, vin och dyr restaurangmat, gymkort och PT, solglasögon från Ray Ban, märkeshandväska, skor man använder på fest en gång men som är så värt det för man jobbat hårt, flygresor till Thailand och London. Och så en köksrenovering på det, kanske något smycke och så designerplagg till förbannelse. 

Varför handla billig skit på Ullared när en liten clutch från Gucci gör dig till en bättre människa? Och behöver barnen verkligen så många skitleksaker till jul?! Det räcker väl med en waldorfdocka för tvåtusen spänn, kvalitet ni vet, hur ska de annars bli medvetna om konsumtionssamhällets faror?

Det är lätt att tycka att folk ska avstå från det ena och det andra, men det är ju ofta de som inte behöver avstå alls som tycker att de som redan avstår det mesta också ska avstå från mer. Det där kollektiva ansvaret kräver oftast mer av de som har mindre helt enkelt. Arbetarklassen ska ”prioritera” medan överklassen kan fortsätta unna sig.

Förstå mig rätt, västvärldens konsumtion är ett verkligt problem som inte ska förminskas, men julafton är en dag om året och en släng av självrannsakan lagom tills det är dags att handla till någon annan än dig själv kommer inte göra någon skillnad alls. Det som är oroande på riktigt är överkonsumtionen resten av året, som domineras av de som redan har mest. Samt att det finns människor som inte har råd att handla alls och det stigma detta innebär inför just julen, speciellt när man har barn. 

Vill du förändra ditt konsumtionsmönster så behöver du göra en förändring som varar längre än december. Istället för att spara in en månad om året, tillåt dig frossa vid jul men tänk mer på vilka inköp du gör resten av året. Det kanske gör skillnad på riktigt och du kan ha en skamfri god jul där barnen slipper betala priset för din konsumtionsångest.

 

Cissi skrev ju som sagt en krönika på samma ämne fast tvärtom liksom, om ni vill läsa den så hittar ni den här: "Vi har fortfarande inte köpt en enda julklapp till vårt barn". Vem som har rätt får ni själva avgöra. 

Vad är cultural appropriation?
Många av er undrar lite om CA, vad det betyder och innebär. CA är alltså en förkortning av "Cultural Appropriation", på svenska: Kulturell appropriering som kortfattat innebär att en person som tillhör en kultur av hög status tillskanskar sig dvs roffar åt sig någonting från en kultur av lägre status.
 
Detta är ett viktigt politiskt och framförallt antirasistiskt begrepp som synliggör en del av det förtryck som normaliserats och som behöver tas på allvar. Jag tycker inte det är ok att förlöjliga debatten eller förminska detta även om jag också förstår att man är trött på den nivå som vi ofta hamnar i. 
 
Men jag fattar tröttman. Vi har tusentals företag som tjänar miljarders miljarder på att exploatera fattiga länders kulturer och utarma deras resurser, vi har berömda modehus och kändisar som helt fräckt stjäl exempelvis svarta och bruna människors hårda arbeten, idéer, arv, kultur och gör det till sitt eget. Sånt som kanske urspungspersonerna fått skit och rasism för medan kändisen får cred och beröm. Ni vet, alla ser ju ner på kvinnor med slöja men skulle Madonna börja rocka en (eller annan random vit kändis) så skulle det kallas edgy och cool och hon skulle starta en trend.
 
Just det där, vita människor gör bruna och svarta människors kulturer till trender och ja där ingår inredning. Vi har IKEA som drar till afghanistan och köper in tyger billigt för att sen kränga det dyrt i sverige som del av en modetrend. Vi har Indiska som kopierar gamla indiska föremål och ... ja ni hajjar. Jag behöver inte räkna upp tusen saker. 
 
Sen så kan man ju tycka vad man vill, man kanske inte alls håller med även om man fått kunskap eller så håller man med lite men inte hela vägen, kanske tycker man att den vardagliga debatten på nätet där begreppet appliceras på enstaka individer som har bindi i pannan och en drömfångare i hemmet känns löjlig i jämförelse. Som sagt, vi har stora multimiljardföretag och så gafflar man om folks gardiner? Och där tycker jag också att debatten tappar fokus, som så mycket annat gör när det gör identitetspolitik av det.
 
Men det är samtidigt svårt att veta VAR gränsen går, var den sätts och när. Är det CA med buddhastatyer, persiska mattor, med smycken, med dreads? Eller med tatueringar och piercingar? Är det ok att laga eritreansk mat hemma? Öppna sushibar om du är västerlänning?
 
Jag vet inte ärligt talat. Och där är väl ödmjukhet och respekt inför något vi kanske inte har alla svar kring och framförallt saknar kunskap nåt att överväga. 
 
Hur tänker ni?
 
Tycker ni ska läsa mer i det här gamla inlägget skrivet av vardagsrasismen: