Barn ska inte behöva hantera att de är oönskade

Kommer ni ihåg Isabella Dutton som skrev krönikan Having kids is my biggest regret?(Läs!)

Two years and four months after Stuart was born, I had my daughter Jo. It may seem perverse that I had a second child in view of my aversion to them, but I believe it is utterly selfish to have an only one. I felt precisely the same indifference towards her as I had to Stuart, but I knew I would care for Jo to the best of my ability, and love her as I'd grown to love him. Yet I dreaded her dependence; resented the time she would consume, and that like parasites, both my children would continue to take from me and give nothing meaningful back in return.

Jag kommer att tänka på den franska författarinnan Corinne Maier som nån gång för ett par år sedan kom ut med en bok där hon berättar att barn inte bara förstör livet utan att hon också ångrar sina barn.

Och det här blir jag faktiskt sjukt jävla provocerad av om jag ska vara ärlig. Inte av känslorna, för man rår inte för hur man känner och det kan vara svårt att veta innan hur det ska bli (fast nån jävla aning lär man väl ändå ha?) och det finns ett problem med att vi lever i en kultur där kvinnor framförallt förväntas att skaffa dem oavsett om hon känner tvivel eller ej. (Och tvivel viftas ofta bort tyvärr, när de borde tas på allvar)

Men jag blir provocerad av att de inte bara uttalar dessa tankar högt (illa nog) utan att de till och med skrivit texter, till och med en jävla bok om hur värdelöst deras liv blivit pga barnen? Hur de inte bara skojar om att barnen är parasiter, utan faktiskt tycker och säger det. Samt sitter i intervjuer år efter år och berättar om detta hemska trauma.

Asså ärligt, hur jävla egocentrerad narcissistisk är man då? Jag jag jag och mina känslor, jag och mina neuroser, jag och mina problem jag jag jag mig och mitt buhu. Var finns barnen i detta?

When Stuart was three weeks old, I pushed him in his pram to the shops for the first time with our red setter Amber in tow. Outside the baker's I tethered the dog to the pram and left Stuart outside with Amber while I bought a loaf and cakes. It was not until I got home, made myself a cup of tea and started eating my cake, that I realised something was amiss. My dog wasn't there waiting for her usual titbit. So the first thought that impinged on me was: where is Amber? I missed the dog before it even occurred to me that I'd left Stuart outside the shop. I can't say, even then, that I was worried. I just rang the baker to check Stuart and the dog were still outside, retrieved them and came home.

Återigen, känslor kan man inte rå för, de finns där oavsett om man vill eller ej men när man uttalar sådan här tankar och känslor högt så kommer andra människor i kläm. Det finns liksom två barn som får ta emot och hantera detta. Och det är fan oförlåtligt. (Hur har de mått genom livet kan man undra.)

Ta upp det med din terapeut, men låt barnen slippa deala med dina personliga neuroser och ångest.

Nu är de båda lite extrema, för de verkar ha ångrat barnen helhjärtat och det är ju nåt annat än att man vid jobbiga tillfällen ifrågasätter beslutet att skaffa barn men även då tycker jag att man bör vara försiktig med hur man talar om det och med vem. Man måste komma ihåg att det finns en mottagare (eller flera) som inte bett om att få komma till världen och vars självkänsla, trygghet och psykiska hälsa är helt beroende av att mamma och pappa älskar och vill vara med dem.

Det är ju dock som sagt en enorm skillnad på att känna ånger ibland och att helt ångra sina barn och det är skillnad på att ibland låta sina behov stå i fokus och på att alltid göra det.

Hur tänker ni kring det här?


När antirasismen äter sig själv
Jag kan fortsätta på ämnet drevkultur i oändlighet för det är verkligen en oändlig källa till frustration och sorg.
 
Minns ni i julas när en antirasistisk profil på instagram efterlyste folk som kunde berätta hur problematisk jag är? Obs: Jag hanterade ju den grejen mindre bra, det medger jag, och en del av kritiken var befogad, låt oss inte förminska detta även om själva premissen för denna kritik var syftet att än en gång riva ner mig.
 
Och det växte ju som det alltid gör till en jävla snöboll där människor ömsom skulle ta ställning, ömsom skulle vinna poäng på att positionera sig mot mig men också i sakfrågan. Det skrevs inlägg på var och varannan instagram. Det delades vidare. Det var instagram-lives på flera timmar (!!) där jag avhandlades. Jag skulle "krossas" och rivas ner och det pratades om att starta krig (jo på riktigt!). 
 
Nu gick det inte riktigt som de hoppats, men de drivande var ett litet tajt gäng som gissningsvis bondade hårt i privata chatten. Tre av dessa skrev dessutom varsitt dramatiskt "öppet brev" till mig flera månader efter där de i detalj redogjorde för den där gången jag var taskig i en facebookgrupp och därför var en förtryckare. Allt i riktigt uppdrag granskning-anda som menades sprida sig men som inte heller mottogs med intresse. Folk är väl less på skiten kanske? Man får hoppas. 
 
Men det var som sagt ett gäng, några mer drivande än andra men ändå enade mot Lady Dahmer som var en jävla rasist En återkommande kritik var att jag behövde lyssna när de med TF kallade mig just detta. Detta upprepades i mitt kommentarsfält men också som inlägg som delades friskt av en ganska stor massa, även bland människor jag trodde var vänner. "Lyssna på de som har TF", var återkommande. Diskussioner om hur viktigt det är att backa. Och så vidare. (Mycket som jag själv håller med om såklart, allt som skrevs var ju inte skit eller obefogat.)
 
När jag sen fick mina erfarenheter av rasism förminskade av en bortklemad svenne från Danderyd så lyste de med sin frånvaro. Gissningsvis för att de var polare med denne och då spelar TF plötsligt mindre roll. Då heller det faktum att jag rasifierats och utsatts för rasism halva mitt liv för jag är ju Lady Dahmer, vit privvad i fin villa med välbetald make. 

Och när jag refererade till mig själv som svartskalle, nåt jag kallats för halva livet av svenska rasister, så var jag rasist för det också. I efterhand kan jag känna att jag borde sagt ifrån ordentligt för där går fan gränsen. 
 
Men ok, jag ska inte hålla er på halster. De gick väl vidare sen. Det la sig. Och detta är inget inlägg om hur synd det är om mig heller, jag ville bara ge er lite backstory för det som komma skall. 
 
För lyssna på detta: Häromdagen fick jag veta att denna lilla grupp på kanske sex personer blivit bittra fiender med varandra. Nu går anklagelserna om rasism mellan dem istället. Det låter lite ungefär lika som det gjorde då. De som själva hojtade om TF och om att lyssna och backa och om hur jävla vidrig och dum och förtryckande jag är som inte backat och som inte lyssnat, drabbas nu av samma sorts kritik sinsemellan. Eller "kritik" för vad jag sett så är det mest aggressiva anklagelser och påhopp även om det finns poänger i båda läger.

Och ingen av dem har vare sig backat, lyssnat eller tagit hänsyn till TF. Tänka sig va?
 
Men är det inte lite lustigt ändå? 

Den här typen av aktivism slutar alltid så här. I en krets där minsta lilla får dig avfärdad som problematisk och kölhalad så kommer det till slut vända sig mot dig, för ingen är felfri och alla är obstinata och envisa när de tror de har rätt. De äter till slut sig själva och varandra. 
 
Jag medger dock att jag gottar mig ganska rejält åt detta. Nej jag är inte bättre än så. 
 
 



Är man minsta nyanserad så är man lika dum som den som gjort fel
Jag har sett ett ganska intressant fenomen apropå senaste diskussionerna ang. drevmentaliteten och det oförlåtande klimatet i feministiska kretsar. Igår skrev Alexandra Rejsmar ett inlägg på sin instagram om hur hon blivit bemött av två kända kvinnor när hon, på det mest pedagogiska snälla sättet, bett dem fundera över hur de pratar om amerikanska urinvånarna. Svaret hon fick var under all kritik, min första reaktion var chock och jag är fortfarande helt bedrövad över hur detta hanterades och hur Alexandra behandlades. 
 
Hon skrev iallafall om det på instagram, och Alexandra är en person som liksom jag är kritisk till drevmentaliteten och alltid tidigare uppmanat till saklighet. Nu var ju inget undantag men hon ville prata om hur rasism kan te sig även hos människor man tror är allierade på olika sätt. 
 
Jag svarade:
 
Får så jäkla ont i magen av detta. Vad händer liksom? Vad gör hon? Varför? Tror inte XXX eller XXXXXX är dåliga människor som vill göra andra kvinnor illa. Och jag förstår att man ibland kan tycka det blir jobbigt med kritiken. Men detta bemötande är inte ok alls. ❤️
 
(Nu hade jag redan snackat med Alexandra privat och gett både stöd och ilska, men ville tydligt visa stöd öppet också för jag tror det är viktigt med sånt) 
 
Svaret lät inte vänta på sig. Genast vänder fokus mot mig och det jag skriver. Hallå Natashja försvarar du dessa VIDRIGA RASISTER, varför håller du vita kvinnor om ryggen va va va, förklara dig genast, så ledsamt att se stora feminstiska profiler försvara sånt här. 
 
Det här är inte ovanligt alls. Jag ser ofta den här typen av reaktioner i liknande sammanhang. Man liksom letar efter en fiende att ta ut ilskan på. Är inte personen som utförde dumheterna där så riktar man sig mot nästa. Den som kanske är närmast. Jag har sett det så många gånger förr och jag har själv drabbats av det.
 
Men jag tar inte betet längre, jag tänker inte gå med på ohederliga premisser där fokus skiftas från den som gjort fel och jag tänker inte gå med på att jag måste slita itu kvinnor för att inte anklagas för att ta ställning för dem. Det är egentligen så jävla sjukt och det är inte konstigt att folk reagerar med brinnande hat när all form av eftertanke och nyansering bestraffas och pekas ut. Kolla en person som tror väl om människor, som inte kallar personen för äckligt jävla vider som borde dö, utan som faktiskt är kritisk mot beteendet utan att vilja riva ner. 
 
Jag svarade på tramset:
 
Jag tycker du kan fokusera på de som gjort fel här istället för att vända det mot mig. I see what youre doing.
 
Och så fortsatte det med att nja jag tycker nog att du bla bla bla för nu blev jag fienden. Jag svarade: 
 
Den enda jag håller om ryggen här är Alexandra och det du gör nu är fruktansvärt fult och ohederligt! Det finns gott om människor här som kräver blod, jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gör det och tänker inte finna mig i att utpekas som en del av det Xxx och Xxxxxxxx gjort.
 
Men det är så symptomatiskt för en samtalskultur där ingen får göra fel. Obs nu menar jag inte att det som hände Alexandra var ett litet snedsteg, tvärtom så var det också symptomatiskt för vita människors entitlement och privilegium att aldrig behöva ta hänsyn till andra grupper. Och det är ju fan skitviktigt att kunna prata om. Men det går alldeles utmärkt att göra utan att dra fram tjära och fjädrar när nån försöker vara sansad. 
 
Inte konstigt att folk är rädda att skriva och tala inom feministiska kretsar. Vi tystar ju för fan varandra. 

(null)
 
 
Sen vill jag även passa på att påtala att det ÄR ett problem att vita (eller män eller vilken förtryckargrupp det handlar om ) alltid ursäktar varandra och håller varandra om ryggen. Vi måste kunna granska varandra och oss själva och vi behöver bli bättre på att se konsekvenserna av vårt beteende i det stora hela. Nu blir det ju istället synd om de här två kvinnliga profilerna och inte Alexandra som faktiskt blev illa behandlad. (Googla begreppet "white tears" för mer om hur vita kommer undan)
 
Och så behåller vi status quo ett tag till liksom. Ingen tar ansvar för rasismen vi alla reproducerar och cementerar. 
 
Och det är här jag upplever att det då blir otroligt svårt att balansera när dreven går. Hur lyfter man kritik eller påtalar människors beteenden när pöbeln går loss? För det är ju det som sker. Och då tappas fokus på det viktiga, det som hände och kritiken som levererades och istället blir alla upptagna med att antingen dreva eller kritisera drevet. Om ni hajjar hur jag menar. 
 
Förresten, ett PS: Lyssna gärna på Alexandras podd där jag gästar! Vi hade ett fint samtal om just drev och kritik.