Browsing Category

diskussion & debatt

diskussion & debatt

Det är skillnad på män och kvinnor

Underbara Clara skriver ett intressant inlägg om träning och viktnedgång. ”Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred” och jag håller med henne! Med nästan allt. Fast inte helt.

skarmavbild-2017-01-07-kl-10-14-42

Vet inte om ni minns debaklet kring Clara för kanske två år sedan när hon postade sin viktkurva på instagram? Kritiken blev, med rätta, massiv. Ja ni vet ju vad jag tycker om viktkurvor och offentlig bantning, speciellt när kända kvinnor gör det. Men jag struntade i att kritisera Clara den gången för hon fick, som alltid, inte bara kritik utan också en massa elakt osaklig skit kastad på sig också och det tänkte jag inte lägga börda på. Jag blev väldigt illa berörd av hånen hon fick av mina medfeminister. Det var som att folk glömde bort att hon som kvinna redan är tillräckligt utsatt och att dubbelbestraffning inte alls rimmar väl med feminismen vi också försöker förmedla.

Det går liksom att prata om problemet med offentligt bantande, viktkurvor och liknande utan att kasta varandra åt vargarna. Jag skrev iallafall då att ”Jag vill vara den där frizonen där kvinnor kan känna sig fria, där kvinnor kan slippa tänka på allt de borde ändra hos sig själva.  Jag förstår behovet och önskan att vilja skriva om sitt liv utan att känna sig censurerad, men å andra sidan är det ju mycket jag inte skriver om ur mitt liv och om jag kan göra nåt så enkelt och litet men som får andra att må bra (eller snarare avstå från nåt som får många att må dåligt) så känns det ändå som en bra deal.”

Jag och Clara kom överens om att vi inte var överens och så var det med det. Jag kommer alltid att backa henne även om vi är oense.

clara-o-natashja

Nu skriver Clara iallafall ett inlägg om detta som hände, som jag tycker  är tankeväckande. GW Persson har nämligen gått ut och sagt att han behöver gå ner i vikt och nu undrar Clara var alla arga röster befinner sig.

I sin senaste Expressenkrönika berättade Leif GW Persson att han planerar att tappa 50 kilo den här våren. Så nu inväntar jag att de som blev förbannade på mig också blir förbannade på honom. Låter Leffe smaka på samma medicin som jag fick: Bojkottar hans böcker. Skriver arga mail, startar diskussionstrådar, driver med honom för att han bryr sig så mycket om vikten att han väljer att banta. Hoppar på honom på sina egna instagramkonton och sedan blockerar honom när han försöker bemöta kritiken sakligt och förklara sig. Jag ser verkligen fram emot detta!

Men hittills har jag inte hört ett pip från någon av de som kritiserade mig så argt. Ingen har ens nämnt detta. För män får göra vad fan de vill med sina kroppar. Han har fått vara tjock ifred från kritik. Och kommer få gå ner i vikt ifred från kritik. Det är ingen som tycker att GW spridit osunda ideal som fet. Han har inte ”normaliserat fetma” som det så ofta heter när man pratar om feta kvinnor som inte skäms för sig. Väljer han att banta i offentligheten är det heller ingen som tycker att GW vikthetsar. Trots att han är en av Sveriges mest folkkära personer flyger hans viktresa under radarn.

Kan det vara så att män får banta offentligt utan att anklagas för att vara dåliga förebilder? Utan att anklagas för att bidra till hälsohets?

Ja det kan de.

Och det beror nog på flera orsaker. Dels som Clara är inne på: män får vara tjocka, smala, banta eller äta som grisar utan att nån bryr sig. För så är det ju. Även om tjocka män också får skit och spott och spe så får de aldrig det i samma utsträckning som tjocka kvinnor. GW och andra tjocka kan sitta i TV utan att anklagas för att glorifiera fetma. Det kan inte kvinnor. Inte om de inte gör narr av sig själva eller låter bli att be om ursäkt. Som Clara skriver: ”kvinnors kroppar är politiska”.

Men jag tror att det finns en annan avgörande skillnad att det är just kvinnor som får kritik (iallafall från mig) när de bantar offentligt. Jag kommer till det strax.

Jag har personligen inget intresse av att skriva om GW eller andra män som bantar för deras mottagare är inte densamme som när kvinnor gör det. Hans bantning berör mig inte. Den påverkar inte mig eller min dotter eller andra kvinnor på samma sätt som Clara eller jag eller nån annan kvinna gör.

Som jag redan skriver så får män också vara otränade och tjocka ifred. Detta är en väsentlig och avgörande detalj. Män hetsas inte på samma sätt att banta och träna. Samhället är inte uppbyggt på mäns självhat i samma utsträckning som det värnar om kvinnors självhat och kropps- och viktångest. Ja jag är med på att det finns normer som kräver vältränade snygga män men dessa normer är inte i närheten lika stora och krävande som normerna som vi kvinnor lever under.

Hur många män känner ni som om och om igen bantar, tänker på kosten, behöver gå ner fem kilo, tänker på vikten, ska komma igång nu, behöver en rivstart, ska detoxa? (Och om de gör det, hur ofta gör de detta offentligt komplett med viktkurvor, måndagsvägningar, före- och efterbilder och veckans menyer inklusive hashtaggar?)

När jag skriver att var femte sjuåring vill gå ner i vikt och att majoriteten av högstadieeleverna bantar så menar jag inte pojkar. Jag menar uteslutande flickor för det ÄR flickor det gäller. Flickor bantar. Flickor tycker att de är tjocka. Flickor mår dåligt i sina kroppar. Flickor. Vi. Våra döttrar. Alltså har en bantande kvinnlig kändis (eller bantande kvinnor generellt) som visar upp sin bantning för beskådan också en annan mottagare och då ett annat ansvar än vad en manlig förebild har. Tyvärr. Orättvist. Men så är det.

Det innebär inte såklart att det är rimligt att kvinnor som bantar ska få skopor med skit kastade på sig, ska hånas eller bemötas illa. Men det innebär att kritiken faktiskt har belägg och en viktig poäng.

barn & föräldraskap, diskussion & debatt

Denna misstro mot hemlagad mat

Jag har äntligen börjat med puréer! 


Ja puréer. Jag är alldeles för nervöst lagd för att köra BLW. Varje gång mina bebisar typ hostat så har jag slitit upp dem ur stolen och vänt upp och ner på dem och dunkat i ryggen och ja ni hajjar. För nervöst lagd alltså. 

Inne hos bloggbevakning blev det nåt slags samtal om detta iallafall. Det blir lätt det vet jag av erfarenhet. De som lagar egen burkmat ses gärna som präktiga och fördömande och de som ger burkmat ses som lata och lite sämre föräldrar. Man kan nämligen aldrig göra rätt. Men en sak tyckte jag var anmärkningsvärd. Detta: 


Alltså när man tror att helfabrikat är bätte än hemlagad mat. 

Denna övertro på industrimat? Eller kanske misstron på den egna förmågan att laga mat? Påminner lite om boken ”Döden i grytan : om vår rädsla för riktig mat” och de regler som gör att svenska skolor inte klarar av att ha egna kök utan måste servera undermålig mat caterad från nåt storkök. 


Jag tycker det är helt ok att föda upp sina barn på burkmat. Jag vill understryka detta innan nån börjar gasta om att jag skuldbelägger nån. Jag älskar fan att det finns liksom. 

Men tro för fasiken inte att helfabrikat är BÄTTRE än den hemlagade. Och industrigröten och vällingen som ”BVC rekommenderar”? Läs innehållsförteckningen. Det har jag gjort. Ja en massa tillsatta vitaminer. Men tillsatta vitaminer är inte samma sak som naturligt förekommande vitaminer. Jag ger hellre mina barn vanlig havregrynsgröt med en klick smör, ett irört ägg (alltså ägg är fan bäst) och lite äpple i än industrigröt med mjölkpulver, vassleprotein, rismjöl, socker, vetemjöl, solrosolja osv.

OBS återigen så är maten inte dålig. Det är inte det jag säger. Men den är inte bättre. Eller nyttigare.

diskussion & debatt

Yellowface ÄR rasistiskt oavsett intention

Sanna Nielsen är i blåsväder efter att ha postat en bild på sig själv i sk ”yellow face”. (Utklädd till asiat med hjälp av stereotyper) 


Först vill jag börja med att säga att jag är övertygad om att Sanna är antirasist och inte alls tycker det är ok att reproducera rasism och att det är därför hon blir förbannad. 

Jag har tack och lov inte sett nåt drev. Än. Men vet hur det här funkar. En person begår misstag och så är de dömda att brinna i helvetet forever.

Med det sagt så blir jag faktiskt både ledsen och arg på hur hon så absolut slår ifrån sig saklig kritik. 

Att uppträda i Yellowface, framförallt med tillhörande stereotypisk nidbild-attiraljer, ÄR rasistiskt. Kränkande och rasistiskt. Oavsett Sannas intention så är det precis detta hon gör: reproducerar rasism och rasistiska stereotyper. Och det är inte ok.

Nu är ju inte Sanna ansvarig för Oscarsteaterns okunskap och skit och hon måste ju som alla andra försörja sig men det är fan en skam att denna typ av rasism får passera gång på gång. 

Sanna skriver på sin blogg: ”Numret handlar om precis det som folk reagerar på. Numret handlar om sådant man inte ska skämta om.

[…] Dessa masker på bilden används i ett nummer som handlar om precis det vi INTE ska skämta om.” 

Jag förstår hur hon tänker men det håller ändå inte. Det är som att använda sig av n-ordet för att påvisa att det är fel att använda n-ordet. (Vilket många tror är ok, det trodde jag också förr och därför måste vi ta denna diskussion gång på gång)

Så backa Sanna, gör det! Det kommer antagligen behövas. Jag gör det för jag vet hur det är när massan kräver blod och men ursäkta för fan inte Yellowface och andra nidbilder. Säg ifrån! Problematisera! Kräv att det upphör! Gå inte med på ickeursäkter (som den Oscarsteatern erbjöd ”vi är inte rasister” och så inte ens ett ”hoppsan förlåt det var inte meningen, vi visste ej?” på det) och fortsätt tjata tills det går in! .

PS. Robert Gustafsson orkar jag inte ens kommentera. Han är ju dum i huvudet sen länge tillbaka.

barn & föräldraskap, diskussion & debatt

Barn lär sig konsekvenstänk utan bestraffningar

Cissi Wallin skriver också om ämnet föräldraskap, auktoritärt vs fri uppfostran. Hon är inne på precis det jag satt och funderade på efter diskussion med bland annat er men också andra på andra plattformar.

Detta med konsekvenser.

Cissi skriver i sitt inlägg ”Rimliga straff”:

”Rätta mig gärna om jag har fel, men är det inte vi vuxna som ska lära barn och unga att man inte kan bete sig hursomhelst utan konsekvenser??”

skarmavbild-2016-11-24-kl-16-10-19

Detta är ju en vanlig tanke. Förståelig såklart för man vill att barn ska lära sig rätt och fel och där ingår att ta hänsyn till konsekvenser. En person på min facebook skrev:

”Samtidigt är det oerhört viktigt att få barn att förstå att deras handlingar har konsekvenser. Att inte hjälpa ett barn att förstå det är oerhört illa.”

”Barnet måste ju lära sig konsekvenser!”, ”Barn måste lära sig att det de gör har konsekvenser!” som om detta är nåt man aktivt måste lära dem i form av olika metoder eller bestraffningar eller fabrikerade ”konsekvenser”.

Men vet ni vad? Konsekvenser förstår de ju faktiskt ändå. Alltså utan vår inblandning.

Gör man A så händer B. Det lär sig till och med djuren utan svårigheter. Gör man A så händer B och det kanske inte är trevligt eller så är det just det, vi får se. Och så testar de. Om och om igen. Först när vi är cirka 22 år gamla så har konsekvenstänket satt sig så föräldraskap är inget för de som saknar tålamod om jag säger så.

Föräldraskap är en pågående process. Barns lärande är en pågående process. Inget som sker direkt eller över en natt eller med hjälp av enkla metoder även om det är jävligt frestande att hota och muta sig till ett direkt resultat.

Men barn lär sig inte av att göra fel och bli bestraffade för det. De lär sig av att göra rätt. Och där är det förälderns roll att hjälpa barnet att göra rätt istället för att tala om vad barnet gör fel.

”Barn måste lära sig att förstå!”

De gör de. Jag lovar. Om mitt barn slänger sin leksak i golvet så får det den naturliga konsekvensen att leksaken går sönder. Det fattar mitt barn ganska snabbt även om hen måste göra om det ett par gånger för att det ska sätta sig. Kastar hen ett glas på golvet så går det sönder och då blir det glassplitter överallt och vi kan skära oss. Och om hen slår sitt syskon så blir syskonet ledsen. Om hen spiller så blir det kladdigt. (Obehagligt om det kommer på kläder eller kropp) Om hen kryper på knäna på asfalt så går brallorna sönder. (jättetråkigt!) Om hen inte går till skolan så kommer hen efter. (Det känns inte kul) osv.

Det finns däremot ingen, INGEN, logik i att om jag slår mitt syskon så får jag inte titta på TV eller spela med min ipad. Ingen. Och kommer inte hjälpa barnet att få ett tydligt konsekvenstänk i framtiden. Det kanske hjälper nu. Som nån skriver inne hos bloggkommentatorerna:

”Tror även det är bra för föräldrarna att ha barn som är väluppfostrade, då blir middagar mycket trevligare, när barnen i lugn och ro äter istället för att skrika och kasta mat omkring sig. Jag tror alla tjänar på att barnen vet hur man beter sig på ett sätt som är behagligt för alla.”

Ja klart det är. Det är även behagligare för mig om min man inte säger emot mig. Mitt ex tyckte säkert det var mycket behagligare om jag bara lydde utan att ifrågasätta honom också. Men att nåt är behagligare just nu betyder inte att det är bra.

Fan, barn SKA bråka. Ett barn som inte bråkar, käftar emot, revolterar eller protesterar oroar mig. Det är en del av deras utveckling och processen att växa upp. De ska bråka. 

Men barn vill också ha matro och trevligt umgänge med sina föräldrar. De kastar inte mat eller skriker för att jävlas med dig, för att de är illvilliga eller på annat sätt vill förstöra. Barn gör nämligen så gott de kan utifrån sina förutsättningar och ibland blir det tokigt. Oftast är ett beteende en direkt konsekvens av ett behov som inte blivit bemött och då ligger ju problemet hos oss som föräldrar, inte hos barnet som reagerar och då hjälper det inte att straffa eller belöna bort det. Ja det kanske ger ett resultat i stunden men behovet kvarstår och hur detta blir bemött har konsekvenser för barnets utveckling, självbild, välmående osv.

Som nån annan svarar i kommentarsfältet:

Jag tycker det är mysigare att ha barn som ‘äter ordentligt’ och ‘konverserar fint’ för att de uppskattar maten, stunden, min närvaro, än att de gör de pga rädsla för straff.. (Säkert ‘trevligare’ med tysta barn för de vuxna som slipper höra skrik, men känner folk som pga alla krav, förväntningar och rädsla förknippade med middagsstunden som barn knappt klarar äta utan ångest som vuxna..)

Men apropå konsekvenser då. Tänker på ett tillfälle när T var liten, två eller tre år och fick sig en tydlig lektion i konsekvenstänk. 

Han hade precis fått en mjukglass i strut. En liten rackare. Jag slickade en snabbis innan jag räckte över den vilket kränkte gossen så pass att han blev arg och kastade sin mjukglass i marken. Konsekvensen var att den blev tänkt av grus och inte gick att äta. Nu är jag en snäll mamma så jag fixade glassen (skrapade av allt grus) och räckte över den igen. Nästa gång han blev arg med glass så la han glassen argt på bordet istället. Dock efter en tvekan och titt på marken. Haha!

Och jag hade, till skillnad från Cissi, faktiskt köpt en ny glass om det krävts. Det var ju mitt fel från början, hans ilska och reaktion var ju rimlig speciellt med tanke på att han inte lärt sig att hantera dessa känslor på ett mer konstruktivt sätt. Det är där föräldraskapet kommer in.

De lär sig. Med tiden så gör de just det och det vi som föräldrar behöver göra förutom att vara förebilder är att möta upp dem där de är, i deras behov just nu. Om barnet gör A så beror det på B, hur gör vi för att möta upp där och tillgodose just B? Samt hjälpa dem att förstå att A inte funkar bra. Och det i sin tur är också en process där man får nöta och tjata in och upprepa om och om igen. Mina barn är åtta och sex och gör fortfarande saker som är helt obegripliga. Jag brukar till och med fråga dem ”har detta nånsin funkat för er?” och nej det har det ju inte men ändå är det svårt för dem att sluta. Och där kommer min utmaning som förälder att lista ut varför och att hjälpa dem göra bättre ifrån sig.


När det gäller konsekvenser, naturliga sådana vs de vi som föräldrar utdelar så är jag inte helt avig mot det senare även om jag föredrar det första. Jag kan tycka det är helt rimligt att som förälder att säga ”kastar du glas på golvet så får du ha plastmugg framöver”. Men inte ”kastar du glas så får du inte spela på ipaden”. (logik?)

Hajjar ni hur jag menar?

Boktips! ”Barn som bråkar”.