Browsing Category

diskussion & debatt

diskussion & debatt

Är det ok att vara lat och ohälsosam när man är tjock?

Ang. diskussionen kring att kapa kroppspositivitetsrörelsen med hälso- och träningssnack, så fick jag frågan: ”Är det inte bra att tjocka visar att vi inte bara sitter på arslet? Att vi också är aktiva, rör på oss, äter rätt osv?”

Jag tänker så här: ja det är viktigt att motarbeta föreställningen att tjocka bara sitter på arslet och att tjock är likamed ohälsosam och otränad. Men samtidigt så ser jag ett problem med att hela tiden försäkra omgivningen om just detta. (hej jag är tjock men jag tränar minsann! Jag äter bra! Jag ÄR INTE ohälsosam!) Det villkorar vår existens. För en del av oss ÄR faktiskt ohälsosamma. En del av oss sitter bara på rumpan. En del av oss lever på skräp. En del av oss tränar aldrig. OCH DET ÄR OK. Vi har fortfarande samma människovärde och existensberättigande och ska bemötas med samma respekt som alla andra.

Men alla gör som de vill. Jag kan inte och försöker inte bestämma hur var och en ska sköta sina plattformar. Däremot kanske folk väljer att göra annorlunda om de får fler perspektiv. Jag tex, som jag skriver i mitt tidigare inlägg, slutade skriva om min träning. Inte för att jag kände mig som en dålig aktivist eller för att jag kände att andra ville bestämma över mig utan för att jag kände att det var viktigt att lyssna på min publik när de uttryckte att de fick ångest av det jag visade upp. Vi måste kunna prata och problematisera för att komma framåt, för att kunna skapa trygga zoner för kvinnor, tillsammans komma fram till hur vi vill att rörelsen ser ut. Osv.

Sen tänker jag att det är skillnad på att som privatperson VARA kroppspositiv för sig själv: där kan träning osv ingå, och på att vara en kroppspositiv FÖREBILD för andra: där ingår ett ansvar för hur det man förmedlar mottas.

Hur tänker ni?

Bloggdramatik, kommentarer & mail, feminism & genus, Näthat & samtal

Man kan nämligen inte förespråka feminism och systerskap samtidigt som man är helt ok med att hata på kvinnor

Ser att både Cissi Wallin och Bloggbevakning skriver om systerskap vs. kritik av kvinnor och jag vill slänga in ännu ett perspektiv då jag inte är helt enig med dem. 

Cissi skriver i sitt inlägg ”Systerskapets baksida” att det går inflation i systerskap. Att det kanske är lite för mycket sånt och att det är tradigt att man inte längre får kritisera kvinnor utan att anklagas för att brista i systerligheten. Det kan jag hålla med om, det senare alltså – att det ibland blir så att människor förväxlar systerskap med att aldrig någonsin säga emot en kvinna eller aldrig någonsin rikta kritik mot det kvinnor gör eller säger.

Men jag tror inte det är så svartvitt heller för ibland är kritiken som riktas mot kvinnor irrelevant och osaklig. Jag tänker också att systerskap, utöver det Cissi skriver, också kan vara att cut women some slack ibland. Kvinnor blir så jävla kritiserade och hatade ändå. Ibland kan man välja att låta bli helt och ibland får man tänka ett varv till hur man uttrycker sig. Är det en viktig sakfråga så kan man försöka kritisera utan att gå till personangrepp. Säga ifrån utan att vara elak.

Tänka lite: vad vill jag säga? Vill jag ge en känga för att jag har något viktigt att lyfta eller är det helt enkelt så att jag ogillar denna person och mest bara vill spy av mig lite? Tillför min kritik nåt eller kommer den riva ner mer än den bygger upp? Osv.

Jag tänker också att systerskap även innefattar att man inte bidrar till att skapa mobbar eller att man ej uppmuntrar skitkastning vilket är skitsvårt när man har många följare. Det kräver att man tar ansvar för sitt kommentarsfält och inte upprättar utrymme för andra att sitta och hata och spy och hacka på enskilda kvinnor.  Detta är något jag tycker att Camcam som driver Bloggbevakning brister i och jag önskade att hon kavlade upp ärmarna och styrde upp lite. Raljant ton får man kanske räkna med i den typen av bloggar, och det är jag personligen ok med, men ibland blir det lätt mobbing och där tycker jag att det är viktigt att dra gränsen.

Man kan nämligen inte förespråka feminism och systerskap samtidigt som man är helt ok med att andra hatar på kvinnor. Det funkar inte.


OBS är själv skyldig till misslyckande på detta område. Det är skitsvårt ibland. Men man får ju sträva efter att bättra sig och efter lite självrannsakan.

diskussion & debatt

Det är skillnad på män och kvinnor

Underbara Clara skriver ett intressant inlägg om träning och viktnedgång. ”Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred” och jag håller med henne! Med nästan allt. Fast inte helt.

skarmavbild-2017-01-07-kl-10-14-42

Vet inte om ni minns debaklet kring Clara för kanske två år sedan när hon postade sin viktkurva på instagram? Kritiken blev, med rätta, massiv. Ja ni vet ju vad jag tycker om viktkurvor och offentlig bantning, speciellt när kända kvinnor gör det. Men jag struntade i att kritisera Clara den gången för hon fick, som alltid, inte bara kritik utan också en massa elakt osaklig skit kastad på sig också och det tänkte jag inte lägga börda på. Jag blev väldigt illa berörd av hånen hon fick av mina medfeminister. Det var som att folk glömde bort att hon som kvinna redan är tillräckligt utsatt och att dubbelbestraffning inte alls rimmar väl med feminismen vi också försöker förmedla.

Det går liksom att prata om problemet med offentligt bantande, viktkurvor och liknande utan att kasta varandra åt vargarna. Jag skrev iallafall då att ”Jag vill vara den där frizonen där kvinnor kan känna sig fria, där kvinnor kan slippa tänka på allt de borde ändra hos sig själva.  Jag förstår behovet och önskan att vilja skriva om sitt liv utan att känna sig censurerad, men å andra sidan är det ju mycket jag inte skriver om ur mitt liv och om jag kan göra nåt så enkelt och litet men som får andra att må bra (eller snarare avstå från nåt som får många att må dåligt) så känns det ändå som en bra deal.”

Jag och Clara kom överens om att vi inte var överens och så var det med det. Jag kommer alltid att backa henne även om vi är oense.

clara-o-natashja

Nu skriver Clara iallafall ett inlägg om detta som hände, som jag tycker  är tankeväckande. GW Persson har nämligen gått ut och sagt att han behöver gå ner i vikt och nu undrar Clara var alla arga röster befinner sig.

I sin senaste Expressenkrönika berättade Leif GW Persson att han planerar att tappa 50 kilo den här våren. Så nu inväntar jag att de som blev förbannade på mig också blir förbannade på honom. Låter Leffe smaka på samma medicin som jag fick: Bojkottar hans böcker. Skriver arga mail, startar diskussionstrådar, driver med honom för att han bryr sig så mycket om vikten att han väljer att banta. Hoppar på honom på sina egna instagramkonton och sedan blockerar honom när han försöker bemöta kritiken sakligt och förklara sig. Jag ser verkligen fram emot detta!

Men hittills har jag inte hört ett pip från någon av de som kritiserade mig så argt. Ingen har ens nämnt detta. För män får göra vad fan de vill med sina kroppar. Han har fått vara tjock ifred från kritik. Och kommer få gå ner i vikt ifred från kritik. Det är ingen som tycker att GW spridit osunda ideal som fet. Han har inte ”normaliserat fetma” som det så ofta heter när man pratar om feta kvinnor som inte skäms för sig. Väljer han att banta i offentligheten är det heller ingen som tycker att GW vikthetsar. Trots att han är en av Sveriges mest folkkära personer flyger hans viktresa under radarn.

Kan det vara så att män får banta offentligt utan att anklagas för att vara dåliga förebilder? Utan att anklagas för att bidra till hälsohets?

Ja det kan de.

Och det beror nog på flera orsaker. Dels som Clara är inne på: män får vara tjocka, smala, banta eller äta som grisar utan att nån bryr sig. För så är det ju. Även om tjocka män också får skit och spott och spe så får de aldrig det i samma utsträckning som tjocka kvinnor. GW och andra tjocka kan sitta i TV utan att anklagas för att glorifiera fetma. Det kan inte kvinnor. Inte om de inte gör narr av sig själva eller låter bli att be om ursäkt. Som Clara skriver: ”kvinnors kroppar är politiska”.

Men jag tror att det finns en annan avgörande skillnad att det är just kvinnor som får kritik (iallafall från mig) när de bantar offentligt. Jag kommer till det strax.

Jag har personligen inget intresse av att skriva om GW eller andra män som bantar för deras mottagare är inte densamme som när kvinnor gör det. Hans bantning berör mig inte. Den påverkar inte mig eller min dotter eller andra kvinnor på samma sätt som Clara eller jag eller nån annan kvinna gör.

Som jag redan skriver så får män också vara otränade och tjocka ifred. Detta är en väsentlig och avgörande detalj. Män hetsas inte på samma sätt att banta och träna. Samhället är inte uppbyggt på mäns självhat i samma utsträckning som det värnar om kvinnors självhat och kropps- och viktångest. Ja jag är med på att det finns normer som kräver vältränade snygga män men dessa normer är inte i närheten lika stora och krävande som normerna som vi kvinnor lever under.

Hur många män känner ni som om och om igen bantar, tänker på kosten, behöver gå ner fem kilo, tänker på vikten, ska komma igång nu, behöver en rivstart, ska detoxa? (Och om de gör det, hur ofta gör de detta offentligt komplett med viktkurvor, måndagsvägningar, före- och efterbilder och veckans menyer inklusive hashtaggar?)

När jag skriver att var femte sjuåring vill gå ner i vikt och att majoriteten av högstadieeleverna bantar så menar jag inte pojkar. Jag menar uteslutande flickor för det ÄR flickor det gäller. Flickor bantar. Flickor tycker att de är tjocka. Flickor mår dåligt i sina kroppar. Flickor. Vi. Våra döttrar. Alltså har en bantande kvinnlig kändis (eller bantande kvinnor generellt) som visar upp sin bantning för beskådan också en annan mottagare och då ett annat ansvar än vad en manlig förebild har. Tyvärr. Orättvist. Men så är det.

Det innebär inte såklart att det är rimligt att kvinnor som bantar ska få skopor med skit kastade på sig, ska hånas eller bemötas illa. Men det innebär att kritiken faktiskt har belägg och en viktig poäng.

barn & föräldraskap, diskussion & debatt

Denna misstro mot hemlagad mat

Jag har äntligen börjat med puréer! 


Ja puréer. Jag är alldeles för nervöst lagd för att köra BLW. Varje gång mina bebisar typ hostat så har jag slitit upp dem ur stolen och vänt upp och ner på dem och dunkat i ryggen och ja ni hajjar. För nervöst lagd alltså. 

Inne hos bloggbevakning blev det nåt slags samtal om detta iallafall. Det blir lätt det vet jag av erfarenhet. De som lagar egen burkmat ses gärna som präktiga och fördömande och de som ger burkmat ses som lata och lite sämre föräldrar. Man kan nämligen aldrig göra rätt. Men en sak tyckte jag var anmärkningsvärd. Detta: 


Alltså när man tror att helfabrikat är bätte än hemlagad mat. 

Denna övertro på industrimat? Eller kanske misstron på den egna förmågan att laga mat? Påminner lite om boken ”Döden i grytan : om vår rädsla för riktig mat” och de regler som gör att svenska skolor inte klarar av att ha egna kök utan måste servera undermålig mat caterad från nåt storkök. 


Jag tycker det är helt ok att föda upp sina barn på burkmat. Jag vill understryka detta innan nån börjar gasta om att jag skuldbelägger nån. Jag älskar fan att det finns liksom. 

Men tro för fasiken inte att helfabrikat är BÄTTRE än den hemlagade. Och industrigröten och vällingen som ”BVC rekommenderar”? Läs innehållsförteckningen. Det har jag gjort. Ja en massa tillsatta vitaminer. Men tillsatta vitaminer är inte samma sak som naturligt förekommande vitaminer. Jag ger hellre mina barn vanlig havregrynsgröt med en klick smör, ett irört ägg (alltså ägg är fan bäst) och lite äpple i än industrigröt med mjölkpulver, vassleprotein, rismjöl, socker, vetemjöl, solrosolja osv.

OBS återigen så är maten inte dålig. Det är inte det jag säger. Men den är inte bättre. Eller nyttigare.