Browsing Category

Tjock verklighet

Ideal & skönhetskrav, Tjock verklighet

Ge barnen en mamma som inte hatar sig själv

Blev så jävla deprimerad när jag tänker på alla tusen småflickor runtom i landet som i detta nu skammas för vad och att de äter av sina egna mammor och pappor. Som får sina kroppar granskade och ifrågasatta av sina egna familjemedlemmar. Vars trygga punkt blir en källa till ångest och självhat.

Om inte ens mamma och pappa tycker att man duger hur fan ska man ha en chans mot övriga samhället då?


Jag växte upp med en mamma som alltid sa att jag var vacker. Oavsett vad jag vägt.

Tyvärr bantade hon hela tiden. Pratade smalmat. Nöp sig i magen. Kommenterade andras kroppar negativt och viktnedgång positivt. Min pappa var det inte bättre med. Han förslog att jag skulle ta bantningspiller när jag var tonåring och granskade alltid mig och min kropp noggrant med kritiska blickar. Fortfarande idag så granskar han. Och kommenterar. Säger att jag måste äta mindre och tema mer.

Själv är han så smal att han ser sjuk ut. Jag vill säga åt honom att han skulle behöva bli tjock för när man är så gammal som han så är det bättre att vara tjock än smal för då klarar man sjukdom bättre och lever längre.

Men vad kan man säga egentligen? Och jag lyssnar på alla som berättar här i kommentarsfältet och på min Instagram. Som delar med sig av liknande berättelser. Om mammor och pappor som fått dem att hata sig själv med oförsiktiga kommentarer om vikt ovh kropp. Om föräldrar som säger åt sina barn att de är för tjocka. Som bantar dem. Som alltid är kritiska. Som övervakar ätandet. Som totalt dödar sina barns själar.

”När jag till slut funnit en baddräkt som jag – mot alla odds – till och med kände mig fin i vågade jag ropa på min pappa som kom och kikade in över provhyttsdörren. Efter en lång blick suckade han djupt och sa bekymrat: ”Oj, nu måste vi verkligen se till att banta ner dig”. Jag tittade ner i golvet och svarade att jag vet. Sedan förbannade jag mig själv om och om igen för att jag hade trott att jag – att tjocka JAG – skulle kunna vara fin i en baddräkt. Vet du att det tog mig över 20 år innan jag kunde prova badkläder igen utan att få svår ångest?”

– ur inlägget ”Kära förälder till ett överviktigt barn” av Karin Kajjan Andersson

Ni vet att barn föds helt oförstörda? Med helt intakt självkänsla. Helt utan självkritik. Helt utan en tanke på att de inte duger. 

Nej jag blir så deprimerad av att tänka på allt detta att jag måste bjuda på ett par flexibla hängtuttar istället.

Lova mig att ni från och med nu, om ni inte klarar av att älska era kroppar iallafall låtsas som att ni gör det – framförallt inför era barn. Ge dem en mamma som inte hatar sig själv. Fake it till you make it liksom. (För jag fattar ju att det för många, inklusive mig, är en omöjlig uppgift och det ska man fan inte känna skuld över) Till slut kanske ni själva tror på det också?!

Nyp er aldrig i fläsket. Titta aldrig kritiskt i spegeln. Sucka aldrig åt er kropp. Släng ut vågen! Ut med den! Det fyller ingen funktion alls, nej inga bortförklaringar nu! Prata aldrig om mat som syndigt eller fult. Skoja inte ens om det inför barnen. Tjata inte om nyttigt och onyttigt. Servera det som är bra istället. Men glöm för fan inte bort det som bara är gott också.

Vi måste ge dem en stadig grund att stå på och det börjar hemma. Och hos oss själva. 

Tjock verklighet

Föräldrar som sabbar sina barns självkänsla, barndom, liv osv i jakten på kilona

Har precis läst denna spya till debattartikel och vet inte ens vad fan jag ska säga. Jag vill bara gråta. Stackars stackars barn. Stackars jävla barn.

skarmavbild-2016-09-11-kl-11-45-45

Kan vi prata om att du sannolikt kommer ge din dotter ätstörningar, ångest och en livslång kamp med usel självkänsla? Kan vi prata om att du sabbar hennes barndom? Kan vi prata om att du, bara du, får henne att känna sig fel och annorlunda?

Kan vi prata om idioter till föräldrar som för över sin fetmaångest och förakt på sina barn? Som med okunskap ägnar sig åt en häxjakt som skadar barnen och förstör deras chanser till normala liv? Som är så fokuserade på kilon och viktkurvor att de ger sina barn en stört kroppsuppfattning och noll chanser till god hälsa? Hälsa ligger inte i kilona. Fattar han inte det?

Fattar han inte att man kan vara fet och hälsosam ändå? Att det bästa han kan göra för sitt barn är att lära henne god kost och vikten av att röra på sig för att hjärtat ska må bra och att det räcker och att hennes kilon inte säger nåt om hur hon mår? Fattar han inte att han fokuserar på hennes kilon och eventuella fysiska hälso på bekostnad av inte bara hennes barndom utan på bekostnad av hennes psykiska välmående och mentala hälsa? Varför fattar han inte?

Han skriver att han oroar sig för att hon riskerar att förkorta livet med tretton år. TRETTON ÅR. Jag ser hellre att mina barn eller jag själv får ett 13 år kortare liv full av livsglädje, matglädje och fritt från ångest och självhat. Vad denna pappa utsätter sin familj och sitt barn för är oförlåtligt.

”Efter ett bad i sjön plockar en kompis upp kex men mina barn får inte smaka. Efter en fotbollsmatch bjuder en annan kompis på en hel bunke vattenmelon. – Det räcker med en bit var, säger jag. Kompisen sätter i sig resten medan mina barn tittar på.

[…]

Vi har aldrig varit stora konsumenter av godis och sötsaker men efterrätter och fika försvann, till och med när vi hade gäster. Det gav inga resultat. En dag plockade vi ner mattallrikarna i källaren och sedan dess har hela familjen ätit på assietter för att hålla nere storleken på matportionerna. Inga resultat. Vi har pratat med skola och fritids och bett dem hålla koll på henne. Inga resultat.

Inga resultat? Nehej? Borde inte det säga er nånting? Låt henne leva för i helvete! Ge henne bra nyttig mat, lär henne att rörelse är roligt så ordnar det sig med hälsan och SKIT FÖR FAN I HENNES VIKT. En tredjedel av sitt liv på på fetmaklinik och de äter på assietter istället för tallrikar? Hon får aldrig fika eller äta godis och kan inte ens äta ett jävla kex eller vattenmelon med sina vänner.

Och de får ”inga resultat”.

Nä men sluta då!! Sluta sabba ditt barns liv och självkänsla! För i helvete vad är det för fel på folk?

”Vi sitter hemma i soffan, bara min dotter och jag, och jag ska berätta för henne att hon är tjock. Om det ändå vore så enkelt att jag skulle förklara sex eller varför jag separerat från hennes mamma.
– Minns du vattenmelonen efter fotbollen, frågar jag.
Hon nickar.
– Minns du kexen efter badet?
Hon nickar igen.
– Vad tänker du om det? frågar jag.
Nioåringen börjar gråta.”

”Pappa Daniel”, jag hatar dig.

En av mina följare på Instagram skrev:

”Det var den grövsta skildringen av raffinerad barnmisshandel jag läst på länge. Om Aftonbladet har anledning att tro att uppgifterna i artikeln stämmer är det definitivt lämpligt att ansvarig på tidningen gör en orosanmälan till vederbörande socialtjänst om vad föräldern utsätter barnet för pga förälderns egna mer eller mindre ogrundade fantasier.”

Och jag håller verkligen med! Inget annat än misshandel. Så jävla sorgligt.

Tjock verklighet

Det är synd om smala människor som tvingas sitta bredvid tjocka

Jag är sjuk och bedrövlig. Har ont i nacken och hela jävla ansiktet. Täppt. Snorig. Nyser hela tiden. Ont i ansiktet, sa jag det? Hoppas jag inte smittar lillstruten. Hoppas hoppas. Jag kan inte hantera sjuka barn, allra minst sjuka små bebisar som kan dö av minsta lilla.

Han sover skitdåligt nu också. Är det en fas? Snälla säg att det är en fas! Vaknar varje timme och ska äta men somnar mitt i. Så då vaknar han en timme senare igen. Och så håller det på. Jag är lika vimmelkantig som häromdagen fast nu är jag sjuk på det.

skarmavbild-2016-09-10-kl-08-40-12

Nåt annat jag är sjukt trött på är antal människor som vägrar ta till sig kunskap och information och som fortsätter bräka ur sig de sanningar deras hjärna intalar dem om tjocka människor och viktnedgång. Nån frågade om det inte var jobbigt att inte få plats i samhället. Typ på flygplan eller bakom ratten på bilen. Nu så är jag en liten kvinna även fast jag är tjock så det problemet har jag inte, nåt ska man väl tacka ett manstillvänt samhälle för. Jag får plats precis överallt.

Men det får ju inte stora tjocka män eller större kvinnor exempelvis i alla lägen. Det vet vi ju. Vi vet ju hur synd det till exempel är om smala människor som tvingas sitta bredvid tjocka människor på bussen. Kan vi ta en tyst minut för att uppmärksamma detta trauma?

…….

Jag svarade iallafall att samhället ska anpassas efter invånarna, och att man får göra plats åt tjocka. Se till att de får utrymme och möjligheter att göra samma saker som normsmala. ”Befängt!” fick jag tillbaka. Kommer jag här och menar på allvar att samhället ska anpassa sig efter tjocka? Ja, svarade jag igen och hänvisade till att vi som samhälle strävar efter att anpassa miljöer efter funktionshindrade (även om vi misslyckas lika ofta) och att det är samma sak. Samhället ska vara tillgängligt för alla. Men nehej så får man ju inte säga, ”hur menar du Natashja? Jämför du arma oskyldiga funktionshindrade (som inte kan rå för det) med tjocka (som kan rå för det och får skylla sig själva)? Osmakligt!”

Nej inte ett dugg osmakligt men på den nivån är det ofta. Föraktet mot tjocka är så enormt att tanken på att de skulle ha samma rättigheter som alla andra gör människor arga. Tjocka ska bestraffas. De ska inte tro att de har samma människovärde som andra. Typ så. Nej, dessa hatare skulle aldrig säga det högt eller rakt ut eller ens erkänna att det är så de känner. Men så är det.

skarmavbild-2016-09-10-kl-08-42-50

Somliga Feta Kvinnor (When Darkness Falls) skriver:

Att samhället ska anpassas efter feta gör många upprörda. Det är ju inte klokt tycker somliga. Ska flygplan, biosalonger, väntrum och restauranger anpassa sina stolar så att feta får plats? Göra stolarna bredare??? Har väl aldrig hört på maken till vansinnig idé. Ska ALLA få ta del av samhället nu helt plötsligt? Nää min själ! Nu är det färdiganpassat! Stolarna är faktiskt inte till för människorna. Fråga inte vad stolen kan göra för dig – fråga vad du kan göra för stolen!

Så uppåt väggarna går tankegångarna. Det retar många vansinnigt att feta inte ska behöva ”göra nåt åt sig själva” innan de får delta på samma villkor som alla andra. Att feta bara ska accepteras så där hux flux utan att bli bestraffade, mobbade, skammade och avskydda först. Bara få vara med som om de vore fullvärdiga människor. Som om de hade samma rätt till det offentliga utrymmet som andra.

När man jämför detta förhållningssätt till feta med funktionshindrade blir folk illa till mods. De känner i magen vilken tunn is de är ute på. För även om detta med handikappanpassning inte alltid fungerar i praktiken så är det väl förankrat i den svenska folksjälen att man inte slår på människor med handikapp.

Vi tar hänsyn till de med funktionsvariationer (om än bara i teorin) för annars är vi dåliga människor. Därför blir folk extra upprörda när man frågar om det är så här de resonerar när det gäller funktionshindrade också. ”Det är ju inte samma sak alls! De kan ju inte rå för det! Fy så osmaklig du är som jämför feta med handikappade!” Nu kan man inte rå för sin fetma heller, men det är rätt irrelevant. Det påverkar inte dina rättigheter nånting att andra har samma rättigheter. Du kommer kunna sitta var du vill även om andra också får sitta där. Detta handlar enbart om avskyn för den feta kroppen och inget annat.

amen

Tjock verklighet

När smala berättar hur det ligger till (thinsplaining)

skarmavbild-2016-09-08-kl-07-25-02 skarmavbild-2016-09-08-kl-07-25-10

VA GRÖNSAKER VAD ÄR DET FÖR NÅT DUUUUUUH?? Vatten?? Va ska man inte bälja tre liter läskeblask om dagen?

Just nu så pågår en livlig diskussion på min instagram. Ibland tillåter jag tjockhatarna att komma in och bröla sina sanningar om att det bara är att ”äta rätt och röra på sig” och lika ofta så slutar det med att jag vill begå våld. Det är så frustrerande. Dels att folk är så pass okunniga fortfarande och tror att man liksom rasar i vikt om man bara gör små ändringar i vardagen. ”man behöver inte banta!” hojtar nån klämkäck smal person och fortsätter med att öscha på om att det är LIVSSTILSFÖRÄNDRINGAR som krävs. Vilka dessa är är oklart men när man gräver lite så verkar dessa smala utgår från två saker:

  1. Tjocka är okunniga och dumma och vet inte att läsk och godis och skräpmat är onyttigt.
  2. Tjocka äter bara läsk och godis och skräpmat i jättestora mängder.

Sen finns mellanskiktet, där vi bara väljer att äta normalt, väljer bra mat för att det är gott och gör gott, väljer bort skit och skräp för att det varken är gott eller gör gott, kan ta en kaka, kan äta chips, kan äta pizza – men som gör det ibland, väljer att röra på oss, träna och motionera för att det är roligt och gör gott, för att vi träffar andra roliga och trevliga människor när vi gör det. Vi offrar inget, vi vinner däremot massor av energi och livslust, vi gör ingen grej av ätandet, vi bara väljer att äta ett bättre alternativ, vi bara är, trivs, mår bra, har det fantastiskt och låter kroppen reglera energi in och energi ut på ett högst naturligt och enkelt och bra sätt.

– från debatten på instagram

JAHAAAAA man behöver bara ”äta normalt”. Alltså vi tjocka behöver bara sluta frossa som jävla svultna grisar så sköter sig allt automatiskt! HURRA! Typ så. Hear ye hear ye, den smala has arrived för att berätta hur det ligger till! (Thinsplaining) ”Sluta häv i er fem limpor med choklad på till frukost så blir ni smala! ÄT NORMALT! Ta en promenad om dagen så blir du smal!” Ja möjligtvis om den promenaden pågår precis hela dagen och är i en hög hastighet. (Så jag inte hinner äta alls)

skarmavbild-2016-09-08-kl-07-46-53

Dagens lunch.

Jag vet inte, jag får kanske skylla på TV-program som ”Du är vad du äter” eller ”Biggest loser” för denna myt kring tjockas kost? Men var och en blir ju salig på sin tro. Jag tror personligen att smala människor är för dumma och lata för att lyssna och lära om när de har fett jävla fel.

Måste bara fråga en sista grej, rent generellt för att jag är nyfiken: överviktiga säger ofta 1: de vet redan allt om hur man går ner i vikt. 2. De kan mer än de flesta om kalorier och socker och allt annat kopplat till kosten. Varför säger då så många överviktiga att det inte GÅR att gå ned i vikt? Förutsatt att man verkligen vill – handen på hjärtat har man verkligen försökt? På RIKTIGT? Verkligen bestämt att nu jävlar vill jag ändra vanor, och då verkligen, återigen och med bägge händerna på hjärtat, gjort det och hållit i det i mer än ett år, (det tar minst tre månader att ändra en vana) inte bara några veckor efter nyårslöftet. Och det innefattar omläggning av kost och att träna sig svettig tre gånger i veckan? Har man det och det ändå inte funkar, men man verkligen vill, så skulle nog jag ta professionell hjälp, det finns människor som jobbar med att hjälpa andra till förändrad livsstil. Har man bara försökt halvhjärtat och inte på allvar och ger upp ganska lättvindigt och sedan slår fast att det inte går trots att man vet precis hur man gör och kan allt om kalorier och kost. Ja, då är det tyvärr inte så förvånande kanske att tjocka många gånger anses både lata och dumma. Vilket är tråkigt, så det är därför jag undrar. Jag får liksom inte ihop det.

– från debatten på instagram

Hen får inte ihop det. ”Hallå har ni provat att svälta och späka i ett ÅR va va va? Har ni det? Hur kan ni säga att det inte funkar att gå ner i vikt om ni inte lidit tillräckligt länge?”. Ja kanske för att människan inte är en robot som kan stänga av kroppsfunktioner. För att det är helt orimligt att förvänta sig att en människa ska klara av att gå hungrig så länge. Jag är inte lat för att jag inte står ut då. Jag är mänsklig.

OCH JO MAN GÅR HUNGRIG. För att en tjock person ska gå ner i vikt så måste hen äta mindre än vad kroppen kräver och behöver för att gå runt. Och det funkar så att när kroppen inte får den energi den vill ha och behöver så signalerar den hunger. Detta innebär att man är hungrig. Är jag tydlig nog?

Tipsar återigen om inlägget ”Hur många kalorier bränner hat?

De flesta tjockisar har tappat vikt förut. Flera gånger om. De har lyckats gå ner 5, 10, 20, 30 kilo. De vet att det går, om man hatar sig själv och är besatt som en anorektiker av vad man äter. Det går. Men kroppen är ju en jävla fitta och har du en gång bantat och tappat vikt och gått upp och gått ner så är du, för att uttrycka det enkelt, fucked for life. Det som fungerar för människor som inte kämpat större delen av livet med vikten, det fungerar inte för tjockisar. Kroppen kommer ihåg och vill inte släppa ifrån sig en enda fettcell. Det är inte en bortförklaring eller ursäkt, det är rena fakta. ”Ät mindre och motionera mer” är så himla enkelt råd. Synd bara att det inte fungerar. (Läs mer här)

Som sagt, det går. Det är inte fysiskt omöjligt, det är bara jävligt jävligt svårt. För säg att du har 30 kilo att gå ner. Många har mer än så, andra har mindre, men låt oss säga 30 kilo. Låt oss sedan säga att du går ner ett halvt kilo i veckan, vilket inte är varken mycket eller lite utan rätt realistiskt sett över ett längre perspektiv. Det är alltså 60 veckor. Lägg sedan till en platå som kan vara i flera månader, men vi kan vara snälla och säga… två. Vi är uppe i 68 veckor. Det är 17 månader, det vill säga nästan 1.5 år. Och då förutsätter vi att man under denna tid håller sig till sin diet, inte unnar sig en bit tårta på sin födelsedag, inte går på fest och dricker sprit, alltid tackar nej till kakan till kaffet på rasten, inte unnar sig en bakispizza och konstant hatar sig själv, föraktar sin kropp och räknar kalorier (vanligtvis runt 1300 om dagen) och väger maten. (Men motion då? Motion är bra, men all forskning visar rätt entydigt på att det är maten som är lösningen till viktnedgång, framförallt för kvinnor.)

Låter det sunt? Nej.

Aja men ”man kan ju om man vill ju!” hojtas det vidare då, när jag ifrågasätter. Man behöver bara motivation! Aaaah ja den där motivationen ja. Kan jag köpa den på flaska? Odla den i min lilla ogräsbevuxna örtträdgård som är bakom huset och som jag försummat. (För att hinna äta trettio bullar innan lunch)?


(Min örtträdgård)

(mer om motivation)

Om jag saknar motivation, var får jag den ifrån då? Alltså kan vi bara sluta tjata om motivation? Har man den så har man den och har man den inte så har man den inte och då blir det jävligt svårt att ägna sig åt de där tre fyra åren av självhat och bantning som skulle krävas för att nån med min övervikt ska gå ner allt.

Och då har jag inte ens nämnt kommande år av att hålla den vikten när den väl är nere, för det är också ett heltidsjobb och faktum är att de flesta går upp allt de gått ner igen inom loppet av tre år. Tänk på det när ni saligt refererar till er granne eller morsa eller er själva som gått ner massvis. NI GÅR UPP IGEN. Ledsen att behöva säga det och bajsa på era prestationer men statistiken talar emot er. Och tillhör ni de där undantagen som inte gör det så får ni helt enkelt vara tacksamma för att era kroppar funkar så. Era kroppar FUNKAR SÅ. Och hur våra kroppar är ett lotteri helt enkelt och inget vi kan påverka på egen hand.

(Jag skäller inte på er kära stammisar, bara på nån enstaka nyfräst bantare som råkat irra sig hit för att berätta för den korkade tjocka tjockisen hur man gör)

Så för sista (det är inte sista) gången: Om det gick att gå ner i vikt så skulle ingen vara tjock. Titta ut? Ser du tjocka människor? Där är ditt bevis för att det inte funkar för lyssna jävligt noga nu: Ingen, iallafall nästan ingen, vill vara tjock i ett samhälle som hatar tjocka. Hade vi kunnat ändra på våra kroppar så hade vi gjort det för länge sen. Det handlar inte om att vi är lata eller korkade som inte förstår eller orkar utan om att alla kroppar är olika. En del kan äta hur mycket som helst och aldrig gå upp ett gram, medan andra får kämpa för att inte gå upp av vanlig jävla hemlagad husman och detta trots att de går till gymmet flera dagar i veckan.