Browsing Category

#5inistagram

#5inistagram, Vardagstrams

13. Pengar pengar pengar

Pengar är en ständig källa till ångest för mig. För många kvinnor gissar jag. Vi tjänar mindre, inte bara pga att de yrken som kvinnor väljer också värderas mindre, utan pga att vi värderas mindre. Även på en arbetsplats där det jobbar lika många eller fler män så tjänar vi mindre än våra manliga kolleger. Till och med när vi har mer arbetslivserfarenhet så tjänar vi mindre.


(Barnens skattkista/sparbössa) 

Den feministiska inställningen är att vi behöver pengar för att frigöra oss. Att ett sk fuck you-kapital kommer ge oss frihet från mannen men jag tänker att detta mest är en illusion. Ja pengar ger en viss frihet. Att vara ekonomiskt beroende av nån annan försätter en i en position där valmöjligheterna minskar drastiskt och många kvinnor stannar hos män som kränker och misshandlar dem, eller bara i destruktiva eller dåliga relationer, just för att de inte har råd att lämna eller gå vidare.

Men jag tänker att detta fokus på pengar håller kvar oss i en kapitalistisk MANLIG norm som inte ifrågasätts eller motarbetas. Problemet är ju inte att man inte tjänar pengar, problemet är att vi lever i ett samhälle där pengar är nödvändigt för överlevnad eller snarare att ARBETE för pengar är det. Arbeta kan man ju göra ändå utan att det ger betalt och just kvinnor har ju ägnat sig åt den typen av obetalt arbete sen tidernas begynnelse.

Och jag tänker också att jakten på pengar begränsar oss. Skapar ett värld där bara de som redan har massa pengar kan följa sina drömmar eller gå utanför den trygga boxen och skapa annat som vi kanske behöver. Där fattiga kan ha massvis med revolutionerande idéer för mänsklighetens bästa men inte friheten (dvs pengarna) att utveckla dessa. Det tycker jag är jävligt deprimerande.

(Ja ni vet ju den självklara lösningen på detta för övrigt: medborgarlön)

#5inistagram

12. En annan av mina hjärtefrågor

Jag valde inte att bli s.k kroppsaktivist. Jag liksom ramlade in i det av en slump. Jag märkte att varje gång jag postade en bild på mig själv där min kropp syntes eller där jag åt nånting så fullkomligen välde det in människor som med min kropp som ett exempel ville älta riskerna med övervikt. Bara så där helt oprovocerat.

IMG_8069

Så jag provade mig fram, jag började använda min kropp som ett exempel för att synliggöra detta, började posta mer bilder, mer avklädd, mer skamlöst. Mer bilder där jag åt skräpmat eller snask, mer bilder från stranden, mer texter framförallt om att jag som tjock har rätt att finnas och synas och vara utan att bli ifrågasatt.

Och oj vad det gör människor förbannade!

skarmavbild_2012-07-29_kl_125428_501516e9ddf2b32db40000e9

Så på den vägen är det. En av mina hjärtfrågor är, icke förvånande, kampen mot det förtryck tjocka utsätts för. Ett förtryck som till och med inom feministiska kretsar varken erkänns eller tas på allvar.

Överviktiga föraktas inte bara, de demoniseras. Tjocka kroppar utsätts för ett omfattande hat som grundar sig i i klassförakt och patriarkala normer, men med utgångspunkt kring västerländska värderingar. Den tjocka kroppen kopplas till lathet, frosseri, dumhet, lägre klass, sämre hygien och dålig karaktär. Den tjocka kroppen är en belastning och den stör samhällsordningen.

När du är tjock så tar andra människor illa upp. När du är tjock så blir folk förbannade av att se dig. När du är tjock så förväntas du inte ta del av samhället på samma villkor som smala. När du är tjock så förväntas du täcka din kropp och för du inte det så blir folk äcklade.

Och vet ni vad som är riktigt provocerande? Att vara tjock och inte hata sig själv. Då jävlar blir det liv.

IMG_1716

#5inistagram

11. Typiskt kvinnoyrke

Inte ens jag tar mig själv på allvar. Jag förminskar och nedvärderar det jag gör. Tvivlar och tvekar och känner mig misslyckad precis hela tiden. Det är ingen slump för det internaliserade kvinnohatet är stort och svårt att göra sig av med. Jag har fått lära mig att det jag gör inte är värt lika mycket som det min man gör. Jag har lärt mig att framförallt värdera saker efter pengarna det genererar och eftersom att min man drar in mer pengar än mig så är hans bidrag till samhället och familjen större och viktigare.

Ibland känns det som jag aldrig gjort nåt annat än att vara den här misslyckade hemmafrun som jag egentligen kanske är. Nej men jag är ju ingen hemmafru protesterar jag inombords, för jag jobbar ju med bloggen, med att skriva texter, med att UPPLYSA världen. Visst är det så? Säg att det är så?

Ja, hade jag varit man så hade det varit så. Då hade jag kallats för entreprenör eller författare eller inte fan vet jag men jag hade iallafall blivit tagen på allvar. För det män gör är lite bättre och lite vettigare. Deras arbeten upvärderas och de får ordentligt betalt medan kvinnor sänker statusen på vilket yrke som helst när det råkar bli för många av oss. 

Innan jag blev den här misslyckade hemmafru/skribenten/samhällsomstörtaren så jobbade jag på förskola. Jag jobbade mina 40 timmar i veckan och jag fick en lön. I jämförelse med lönen min man fick för sina 40 timmar i veckan så var mitt bidrag till hushållet ganska blygsamt men den hjälpte oss att kunna spara och köpa en bostadsrätt mitt i stockholm och jag tänker ofta på det när andra menar att min man försörjer mig, att han köpt det vi har, att han är ansvarig för vårt fina liv tillsammans. Att jag också jobbat precis lika mycket som han. Och jag tänker på hur detta ändå inte räknas. Att de pengar jag drog in då och de pengar jag drar in nu avgjort huruvida mitt arbete varit på riktigt.

Förstår ni hur jag menar? Hur vi inte bara ser ner på det kvinnor gör, tar det på mindre allvar utan att vi också värderar det utifrån de pengar vi lyckas dra in.