Browsing Category

Ideal & skönhetskrav

feminism & genus, Ideal & skönhetskrav

Vi har olika startsträckor

En annan diskussion som föddes ur debatten om glitterfeminismen (alltså det var bara ett ord som Lisa slängde ur sig utan närmre eftertanke, för att beskriva liksom det hon upplevde som problemet) var den eviga debatten om vilka som får ta plats inom kroppspositivitetsrörelsen.

Så blir det så fort man problematiserar faktumet att snygga normativa och/eller smala kvinnor tar plats och får mer cred än de fula eller tjocka. Folk blir fasiken skitarga och kommer till de smala snygga kvinnornas försvar likt männen gör när man problematiserar männens överordning. Hallå får inte smala och snygga finnas nu va va va? Som om detta vore en sanning överhuvudtaget. Som om att smala och snygga inte redan bekräftas så jävla starkt av samhället. Det är en märkligt reaktion egentligen, speciellt när den kommer från medvetna feminister.

Jag upplever till och med att man med skam och skuldbeläggning försöker tysta de av oss som lyfter problemet med att smala och/eller snygga tar plats inom kroppspositivitetsrörelsen. Inte så att jag blir tyst men jag blir tvungen att bemöta och försvara mig inför anklagelser om bristande systerskap, elitism och ofeministiskt beteende. Typ Hallå Natashja hur var det med systerskapet, varför hackar du på andra feminister, är detta verkligen feministiskt?? Det tycker jag är tröttsamt och ohederligt.

Jag förstår ju att många reagerar starkt för att man tar det personligt men jag tror också att det är viktigt att föra samtal om feminism och kroppspositivitet. Att vilja tysta kritik eller samtal för att det blir obevämt eller för att man känner sig utpekad för inte feminismen framåt. Det handlar inte om att jag vill bestämma vad folk får göra eller tycka utan om att synliggöra och vrida och vända på det jag tycker skaver. Och man får bli oense och arg. Det är bara bra, vi får inte stagnera!

Men med det sagt så vill jag förtydliga var jag står. Ja! Det är fantastiskt när kvinnor i ett patriarkat, oavsett kroppstyp eller hudfärg, lär sig att älska eller acceptera sig själv. Det är det. Och för den enskilda kvinnan, individen, så kan det vara en (feministisk) revolution att bara våga visa sig på bild. Eller stärkande på andra sätt. Tummen upp alla dagar till det. Nyanser som sagt.

Men vi måste också vara på det klara med att alla har olika startsträckor och förutsättningar. Att lära sig tycka om sina smala lår i ett samhälle som älskar smala människor, som konstant bekräftar, hyllar och lyfter fram smala är inte samma revolutionerande handling som att som tjock eller funktionsvarierad eller ickevit eller vad det nu må vara att lära sig älska sig själv i ett samhälle som inte bara hatar ens kroppstyp utan aktivt osynliggör och stänger ut en.

Och i kroppspositivitetsrörelsen så ÄR det ett problem att just normativa smala och snygga kroppar får nästan allt utrymme och hyllningar när de lyfter frågan medan de som rörelsen byggdes av och för fortfarande bemöts med, om inte hat så iallafall skepsis och kritik när de tar plats. Ofta av samma personer som hyllar de där smala kvinnorna med celluliter eller veck på magen.

Och det behöver vi faktiskt prata om och synliggöra utan att ta det som ett personligt angrepp.

 

feminism & genus, Ideal & skönhetskrav

Jag odlar hår i feminismens namn

En diskussion startades inne hos Cissi Wallin, på hennes instagram och fortsatte sen i bloggen med blogginlägget ”Familjen Annorlunda-mamman som pallar jaga kroppshår”. Diskussionen startade med ett inlägg på Madeleine Ilmruds blogg. Hon skriver bland annat:

”Apropå hår, har inte riktigt fattat det här med att en del kvinnor väljer att inte raka sig under armarna och på benen? För att förtydliga sina feministiska åsikter? Jag tycker PERSONLIGEN det ofräscht och oattraktivt . Sorry, men jag fattar det inte om det nu är så!? Man kan väl ha åsikter utan att aktivt bevisa det genom hår under armarna och på benen som kvinna tänker jag.”

Nu var det många år sen jag slutade raka mig, jag minns faktiskt inte ens varför men jag tror att jag främst var trött på att lägga så mycket tid på att hålla kroppen slät. Framförallt var jag trött på obehaget och ångesten som kom krypande så fort stubben visade sig. Jag tror jag mest ville komma över det. I början velade jag fram och tillbaka. Jag började med armhålorna och jag minns fortfarande hur otroligt jobbigt jag tyckte det var, speciellt när jag var på gymmet eller andra platser där mina armhålor syntes. Jag trodde att alla skulle äcklas och glo.

Det tog ytterligare några år tills jag slutade raka benen och den processen var ännu mer utdragen och svårare att hantera. Jag är fortfarande väldigt självmedveten i vissa sammanhang. Och det blir ju inte bättre när andra känner ett behov av att påpeka att de tycker kvinnors kroppshår är ofräscht och oattraktivt.

Ja det är kanske ett statement. Ett ”förtydligande av mina feministiska åsikter”. Kanske det. Framförallt är det ett tydligt beslut som baserar sig på tvingande normer som länge kvävt mig och som fortsätter att kväva andra kvinnor och kanske framförallt unga flickor som jag inte vill gå med på längre, som jag vill motarbeta och förändra. Men min kropp, mina ben och armhålor som verktyg.

Jag tänker att snart är min dotter där. Med en kropp att känna skam över och en kropp som ska kommenteras av andra. Hur ska jag kunna bygga upp hennes självkänsla när hela samhället gör sitt bästa för att riva ner det? Hur ska jag lära henne att hennes kropp är fin som den är, att den duger, när Madeleine Ilmrud mfl. säger att den är ofräsch och oattraktiv? När de ifrågasätter mitt val att inte raka?

Madeleine skriver även i kommentarsfältet:

”Som jag också skrev så tycker jag eller tror jag i många fall att kvinnor väljer att låta sitt hår under armarna växa ut för att på ett eller annat sätt göra ett ”statement” dvs bevisa något. Det tycker jag å andra sidan är lite skevt, man behöver inte odla hår för att ha feministiska åsikter och stå för dom, man kan vara renrakad välja att ha visa upp sin kvinnokropp och vara precis som man vill!!!”

Detta att ”odla hår” är ett sånt lustigt påstående, som om det är ett aktivt projekt som kräver att vi aktivt engagerar oss. Som att slätt är default och att vi med hjälp av gödsel och andra metoder odlar fram vår behåring. Tvingar fram den. Kämpar och jobbar för att få det att växa. Jag låter bli att raka. Håret finns där på egen hand, det är inget jag odlat fram utan det är ett resultat av evolutionen och puberteten. Hur kan man ses som så aktiv när man egentligen inte kan bli mer passiv?

Och att sluta raka sig av feministiska skäl är väl ändå ett av de bästa skälen? Jag tycker personligen att det är bättre än ”jag vill” eller ”jag orkar inte” om jag ska vara ärlig för jag tycker att feminism måste kunna vara obekväm också. I den mån man pallar givetvis och de som pallar är ju hjältar i min bok. Inte för att jag säger att man är en hjälte för att man inte rakar sig hehe (jo lite, som kvinna är man fan det) men ni hajjar hur jag tänker hoppas jag. Det finns ju de som tar andra ännu svårare beslut i feminismens namn, som sätter sin bekvämlighet och trygghet på andra plats för att gå i bräschen för den nya tiden, för andra kvinnors rättigheter och frihet. Där är ett par hårstrån inte mycket att imponera med såklart, men för den enskilda kvinnan – för hennes döttrar – så kan det vara ett enormt kliv och göra stor skillnad.

Jag vet att jag inte behöver säga till er att hålla er till sakfrågan och inte gå till personangrepp men vet också att även den bäste kan behöva en påminnelse. Tänk på att vi alla är produkter av samma jävla  normer och hjärntvätt och försök tolka varandra (och Madeleine) med välvilja och förståelse. 

Ideal & skönhetskrav

När Photoshop blir en del av vardagen och självbilden

Alltså de här jävla filter-apparna som finns nu. Märker att folk blir helt rabiata och arga om man ifrågasätter dem för hallå kan tjejer bara få ta bilder på vilket sätt de vill? Ok jag hajjar argumentet men hallå säger jag tillbaka isåfall för detta vill jag faktiskt problematisera. Precis som jag och många feminister i årtal problematiserat omslag på tidningar, retouch av modeller och airbrusching. 

Jag tror inget gott kan komma från att folk börjar vardagsfotoshoppa sina nyllen. Jag tror dels att det bidrar till fler skeva ideal som ingen normal människa kan leva upp till. (Hur påverkar det tex unga tonåringar eller yngre flickor?) 

Och så tror jag att det bidrar till en skev självbild (och så mer självhat). När det man ser i spegeln inte stämmer med det man ser i kameran, vad händer då? Vilka känslor väcks? 

Jag mår fan dåligt bara av att se dessa bilder på mig själv. Fan så jag ser ut egentligen. Typ så. Och nej det är inte jämförbart med smink. På bilderna här ovan har jag inte bara trollat bort skavankerna och gett mig själv perfekt hud utan även format om näsan, gjort mitt ansikte smalare och mina ögon större. 

(Dessutom tycker jag vi kan problematisera smink också när vi ändå håller på även om det inte är lika illa. En ganska lång period i mina tonår och tjugoårsåldern kunde jag knappt se mig själv utan massvis med smink utan att känna mig som en främling eller till och med utan att känna skam. Helt sjukt egentligen.)

Tankar?

Ideal & skönhetskrav

Lova att sluta hata er själva istället!

Nyårsafton närmar sig med bestämda steg. Undra hur många procent av den kvinnliga befolkningen som kommer utlova ändring och förbättring? Med förbättring och ändring menar jag alltså ”tänka på kosten” dvs banta och späka och ägna ytterligare ett år att hata och försöka förändra sin kropp. (Och misslyckas med det vilket leder till mer självhat och självförakt) 

Tänk om alla kvinnor lovade sig själva att detta år istället SLUTA banta, SLUTA tänka på kosten och kroppen och träningen och formen? SLUTA försöka förändra sig själv. SLUTA hata sin kropp och sig själv? Förstår ni vilken revolution det skulle vara? Förstår ni vilka krafter det skulle omsätta? 

Men vi jobbar ju i motvind. Det är ett mirakel att vi ens klara av att tänka när företagen gör sitt bästa för att få oss att tro att vi aldrig duger som vi är. 

Fy fan alltså. Ta hand om er!