Lady Dahmer

Blir pojkar som har klänning mobbade i skolan?
 
"Jag minns att Matheo hade en kompis på förskolan som hade klänning på sig fram tills han var kanske tre år. Jag tyckte det var så bra att Matheo fick se det men jag visste själv inte om jag vågade låta honom ha klänning. I småbarnsavdelningen är det en sak men hur blir det när de blir större? Att låta barnet välja i denna värld är det att utsätta dem för risk eller är det att låta dem vara sig själva. Eller är det kanske både och? Jag vet inte och jag får ont i magen av att skriva det här."
 
Jag känner ju igen tankarna, det vet ni ju, jag har ju funderat på samma saker i sju år nu och för ett år sen när T började skolan blev dessa tankar mer relevanta. Ni minns kanske att jag skrev inlägg om min oro då. Min oro för att T, som älskar allt som är tjejigt, klänningar, rosa, glitter, hårspännen, dockor, pyssel, nagellack, skulle hamna utanför. Skolan är tuffare än förskolan. 
 
Men jag följde magkänslan och min magkänsla är att låta T vara den han är, helt och fullt, utan min inblandning och om... OM nåt händer, ta det därifrån. 
 
Jag har ju satt klänningar och tjejkläder på T sen han föddes. Precis som jag gör med J nu. Jag har resonerat som så att det ska vara lika naturligt och normalt för mina söner att ha klänning och rosa som det är för min dotter. Jag vill ge dem alternativet. Jag tror få pojkar som inte redan från start fått tillgång till hela regnbågen helt plötsligt en dag kommer välja den. Jag tror steget blir längre och motståndet starkare. Så T har haft klänningar. Och han har fortsatt välja klänning varje år som gått. 
 
Nu är han sju år och går i ettan. Han har gått ett helt år i skolan och under detta år har han fått kommentarer. Han har sett andra pojkar retats för sina tjejigare val. Han har fått "sanningar" påprackade av mindre vetande klasskamrater. Men han har stått fast. Han har aldrig någonsin uttryckt en tanke om att det han gillar och väljer skulle vara fel. Aldrig. Det verkar inte finnas i hans värld att det är honom det är fel på. Han fattar och uttrycker tydligt att det är de som säger att bara tjejer får ha rosa eller klänning är de som är dumma och fel. 
 
Jag tror det är omöjligt att förutspå vem som ska bli mobbad. Iallafall som förälder.
 
Jag tror att det enda skyddet mot mobbing är att ge barnet en stark självkänsla och framförallt ett starkt jag där hen vet att det hen är och tycker om och väljer och vill göra är BRA och RÄTT och OK. Och det bygger man inte upp genom att visa rädsla inför barnets önskningar och vilja. Även om jag förstår rädslan helt och hållet. 
 
Så här några år in i denna resa så känner jag ofta stolthet. Jag ser att T är en förebild för de andra pojkarna. Att de vågar mer för att han vågar. Att han bidrar med mjukare värden i pojkgruppen. Att han visar att det inte är fel att vara tjejig eller fel att vara tjej eller fel att gilla det som tjejer gillar. 
 
Mitt råd till Elaine (om hon nu skulle behöva nåt) och andra föräldrar med samma funderingar är att de ska sitta lungt i båten. Inte gå händelserna i förväg. Ha tillit till sig själva och sina barn.
 
Vårt viktigaste jobb är att hjälpa våra barn, söner som döttrar, att hitta rätt och hitta sig själva och det kräver att vi vågar kliva utanför boxen. Inte med barnen som verktyg för vår ideologiska agenda (som många anklagar oss för) utan med vår ideologi som verktyg för att ge barnen mer frihet att utvecklas. 
 
 
 
Flickor får tidigt lära sig att de är sämre än pojkar
Det är inte helt sällan jag stöter på föräldrar, eller ja de är alltid mammor (för pappor är inte lika engagerade) , som har pojkar och som uttrycker oro över feminismens framfart. De oroar sig över att feminister är dumma mot män (deras söner i framtiden), över att feminister säger att män är dumma och över att deras söner ska växa upp och känna skam över att de är pojkar. (om de får höra feminister säga dessa saker) 
 
Till att börja med tycker jag detta är riktigt ironiskt med tanke på att flickor idag (och tidigare) växer upp med just skam över att de är flickor (och över allt som har med flickor att göra) och med just den vetskapen att de är lite sämre än pojkar.
 
Att det flickor gör alltid är sämre. Att deras intressen är sämre. Att deras vänskap är sämre. Att deras kunskap är sämre. Att DE är sämre. De växer upp med killar som nedvärderar dem. Med killar som tar avstånd från allt vad de är och gillar. (Att vara pojke är ju att inte vara flicka och för pojkar och män är det viktigt att göra och vara sitt kön rätt och riktigt).Till och med tjejer tar avstånd från att vara tjej. Det är bättre att vara en av grabbarna. Det är bättre att inte vara som andra tjejer. 
 
Tjejer växer även upp med killar som tar för sig, som slår dem, som tafsar på dem, som förminskar dem, som kränker dem, som talar över dem. 
 
Så att pojkar i dag skulle växa upp och tro att de är sämre är helt enkelt omöjligt i ett samhälle som vi lever i där pojkar är bäst och tjejer är det andra sämre könet som ingen vill vara som. Det är liksom ingen risk för det. Jag lovar! Oavsett hur många femininster som säger si eller så. (Men att feminister skulle berätta för små pojkbarn att de är värdelösa har jag aldrig stött på. Det är en märklig halmgubbe som dyker upp med jämna mellanrum.) 
 
Jag är också en pojkmamma. Jag har tyckt att den balansen, som manshatande rabiatfeminist, är svår att hantera. Å ena sidan vill jag lära min dotter att män och pojkar är jävla skit, å andra sidan vill jag inte lära honom att han är just det. Jag vill ju inte att han ska känna skam för att han är pojke. 
 
Men vi pratar mycket mycket mycket om allt som män och pojkar ställer till med. Jag behöver inte förklara speciellt ingående heller för de ser ju själv! De ser ju bråkiga pojkar i skolan. Pojkar som stökar till, som stökar runt, som stör på lektionerna,, som slåss, mobbar, kränker, tafsar, skriker, skrämmer. De ser ju det. De ser och möter även pojkar som säger att de hatar flickor. Att flickor är sämst. Att det är dåligt att vara flicka. Min dotter kommer hem och frågar varför killarna i hennes klass säger så.
 
Så vi pratar och pratar och jag inkluderar mina söner i detta (ok inte J kanske men snart) och vi pratar om varför det är så och om alla pojkar måste vara så och hur man som pojke ska göra istället. Jag har inga illusioner om att min son kommer vara den nya mannen som inte förtrycket, det tror jag blir svårt, men jag vill ge honom en chans att bli nåt annat, att förstå mer och förstå bättre.
 
Men om jag lutar mig tillbaka och tänker att nej inte han, HAN kommer aldrig vara nåt annat än empatisk och snäll och gullig så kommer jag stå blind inför det som kommer och jag kommer definitivt bidra till att han beter sig illa i framtiden. Inte för att han är dålig utan för att han växer upp som pojke i ett patriarkat. 
Om barnen blir förvirrade så får man väl förklara?
Läste den här artikeln om två föräldrar som tagit båda sina barn ur skolan (vid två olika tillfällen) på grund av att en pojke har klänning vissa dagar.
 
 
 
 
Jag såg en video på paret först via BBC's facebooksida och förberedde mig först på en massa transfobi och annat skit i kommentarsfältet men blev glatt överraskad över att majoriteten tyckte att föräldrarna var trångsynta idioter. Det finns hopp!
 
Men nåt som jag tycker är intressant är att de som opponerar sig (även de som jag mött när jag diskuterat min sons klädval) ofta åberopar förvirring. Det är förvirrande för barnen. Det är förvirrande för barnen med normbrytande. Det är förvirrande för barnen med transexualitet. Det är förvirrande för barnen med homosexualitet. osv. 
 
Min personliga erfarenhet är att de enda förvirrade i dessa sammanhang är de vuxna som har svårt att ta in ny information. Jag har aldrig mött ett barn som är förvirrad av att T bär klänning liksom. Kanske till en början, eftersom att de fått det inpräntat om och om igen att pojkar inte får ha klänning, men efter ett samtal så ba "ok!" Inga problem alls.
 
Mina egna barn vet att alla får ha vilka kläder de vill och att man inte är tjej för att man har kjol. De vet även att det finns flickor som föds med snopp och pojkar som föds med snippa och att en del människor inte är vare sig pojke eller flicka och att en del faktiskt är både ock. Även om det inte är lika vanligt som det normativa. Det är inte ett dugg förvirrande för dem för de har liksom introducerats inför detta från start. 
 
Och om det nu VAR förvirrande? Det är väl skitmycket som är förvirrande för små barn. Mina barn sitter som två nötter när vi försöker förklara att pengar inte växer på träd liksom. Eller när vi pratar om politik. Eller vad det nu må vara. Och fatta hur förvånade de var när vi berättade hur man gör barn. Eller när vi berättade att man kan sexa UTAN att göra barn. De går i skolan med många barn som har mentala funktionsnedsättningar och som i vissa fall har vuxna kroppar. Det var lite förvirrande från början men nu fattar de precis. Och accepterar det utan krusiduller eftersom att vi valt att tja... bemöta deras funderingar och deras okunskap med fakta och kunskap. Eftersom att vi inte är några jävla idioter.