Hur kan man som förälder till pojkar ta mer ansvar?
En grej som jag tror försvårar är att föräldrar (till pojkar generellt) är så jävla omöjliga att ta till sig att även deras barn är en del av problemet. Även när det liksom stirrar dem rakt i ansiktet.
 
Jag tror dels det beror på att vi har könsnormer som säger att pojkar ska vara på det sättet, dels att många pappor känner igen sig i det ("jag gjorde också så när jag var sju") men vägrar ha självinsikt nog att inse att de kanske inte heller är världens mest jämställda män (lite på samma nivå som folk som fick stryk tycker att de växte upp till sunda människor, att se att man blivit påverkad eller till och med skadad av sin egen uppväxt sitter jävligt långt inne) och att deras beteende och kvinnosyn kanske inte är det bästa och dels för att man som förälder känner sitt barn, även de fina sidorna, och därför också vet att de inte är helt dumma rakt igenom. Och då har man överseende. 
 
Jag har suttit och lyssnat på otaliga mammor (jag umgås ganska lite med pappor) som försvarar sina pojkar i absurdum. Mamman som tyckte synd om sin son för han var kär i sin bästis men hon inte var kär tillbaka och hur taskigt detta var (!!!!), mamman som bortförklarar sin sons våld med att han är trött eller hungrig eller blev provocerad, mamman som tycker att det var helt rimligt att sonen och hans vänner förstörde flickornas koja eftersom att de inte fick vara med där ... och så vidare.
 
Alltså förstå mig rätt, klart barn är barn och det finns förklaringar till att de beter sig illa och det bör man ha i åtanke - men aldrig som en bortförklaring eller ursäkt.
 
Flickor beter sig ju mer sällan på samma sätt som pojkar. Hungriga Lisa slåss inte. Men hungriga Kalle gör det och det måste vi väl förstå, han blir ju sån. Lisa som har en diagnos förstör inte klassens alla aktiviteter, men Kalle med diagnosen gör det. Återigen, förstå mig rätt - jag vet att diagnoser har effekt på beteendet och att barnen inte kan kontrollera den, och jag har själv ett barn som förmodligen har adhd (och så jag själv också) men det är inte en slump att flickor inte är lika utåtagerande som pojkar - även med diagnoser och det behöver vi prata om. Och alla pojkar med diagnoser kallar inte sina klasskompisar för "äckliga horor" eller slåss för skojs skull. 
 
(Eller för att ta ett annat mer aktuellt exempel: Lisa mördar inte sina klasskompisar för att hon blev mobbad. Men Kalle gör det. (Tänker på alla skolskjutningar och hur man pratar om mördarna) )
 
Jag när inga illusioner om att mina pojkar kommer växa upp till de perfekta feministiska männen. Hur ska de ens kunna det? Är det möjligt? När mina barn gör fel så tar jag såklart ansvar. Jag motverkar, förebygger, pratar och lägger mkt tid och energi på att ge dem sunda värderingar, rimlig kvinno- och människosyn samt bemöta människor med respekt. Tror man att jag låter dem härja fritt eller inte är öppen för risken att de kommer ägna sig åt skitbeteenden eller förtryck så tror man fel (och jag får konstigt nog, trots allt jag skriver, frågor kring detta då och då. Som om jag bara pratade om ANDRAS söner och ANDRAS föräldraskap.) men det är en jävla snårig uppförsbacke och vi behöver hjälpas åt. 
 
Det spelar liksom ingen roll hur jävla mycket jag jobbar på detta om mina söners vänner tillåts förtrycka och härja för samhällets normer är inte bara snäva, de är tydliga och stenhårda: gör rätt annars jävlar liksom. Och barn vill ju passa in. 

(null)

Pojkar som hatar flickor
Barnen är så jävla stora nu och oron blir ju knappast mindre. Nu oroar jag mig för sånt som verkade så avlägset när de var små och skyddade från omvärlden.
 
Nu kommer N hem och berättar att en kille kallat en kompis för "äcklig hora" vilket fick mig att, med stora handgester och hög arg röst, hålla nåt slags föredrag på en halvtimme för två storögda barn vid matbordet om vad horor är (våra systrar, kvinnor som gör vad de kan för att leva och kvinnor som vi ska skydda och ta hand om) och varför killar säger så till andra (pga kvinnohat och föreställningen att "tjejer inte får sexa" vilket är fel för man får sexa hur mycket eller lite man vill och för att de är DUMMA I HELA JÄVLA HUVUDET) och att det värsta som finns är killar som hatar horor och killar som köper horor (ja jag berättade vad de gör) och jag kan ha skrikit nåt om torskar vilket barnen tyckte var jätteroligt men fan alltså att det här aldrig förändras? 
 
(Obs innan ni utnämner mig till extra problematisk så vill jag tillägga att jag använder "kvinnor i prostitution" inte horor generellt, men nu var det ordet i sig jag ville prata om, vad det syftar på osv) 
 
Och killar som kallar kompisar för äckliga horor, som slåss och förstör sånt som barnen pysslat, som kränker och skrämmer och skolor som inte vidtar några åtgärder annat än "kränkningsrapport". 
 
Kan vi prata om kränkningsrapporter? Vad ska de leda till tänks det? Socanmälan? Polisanmälan? Vad? 
 
Och det finns ju massa fler jävla pojkbarn som kommer terrorisera flickorna i skolan. När kommer N bli indragen på toan och tafsad på? När kommer N kallas hora? När kommer N skaffa pojkvän som behandlar henne oschysst (snälla gud säg att hon är lesbisk) och kommer hon finna sig i det? Eller kommer hon veta sitt värde? Och om hon inte gör det, hur hjälper jag henne att ta beslut utan att skamma? Och hur hjälper jag T att våga säga ifrån när kompisarna kränker? Hur pratar man ens med tonåringar om sånt? 
 
Jag har väl famlat i mörkret generellt hela tiden i mitt föräldraskap men detta är verkligen djupa vatten som jag inte har nån aning om huvudtaget hur man går till väga. 
 
 

Jaha hatar jag tjejer eller?
Så varför är det dåligt att flickor grupperar sig och identifierar sig med andra flickor?  (Eller pojkar med andra pojkar) Är det dåligt att vara tjej? (Eller pojke?) Är det som tjejer gör dåligt? 
 
Nu går vi ner på ganska basic genus men det här kan man inte tjata om nog tycker jag. Nej att vara tjej är inte dåligt och det som tjejer gör eller gillar är inte heller dåligt. Många får för sig att föräldrar som gillar genus inte låter sina barn vara tjejiga alls, utan snarare nedvärderar detta till förmån för det pojkiga och jo det finns faktiskt ett korn sanning i det då det som är manligt (pojkigt) är norm och automatiskt ses som bättre och att man i sin iver att skapa starka tuffa tjejer försöker pusha dem att bli mer som killarna. När man egentligen borde jobba för att pojkarna får mer av det som varit förbehållet tjejer. 
 
Nej jag tycker inte att tjejer är töniga eller dåliga eller att det är dåligt att vilja vara med andra tjejer eller leka med sånt som ses som tjejigt. Tror man det så läser man mig som fan läste bibeln. Eller så spelar man dum för att få raljera. 
 
De som känner mig vet ju att det är tvärtom. Systerskapet är guld och flickor får lära sig att se varandra som fiender och konkurrenter och det jobbar jag hårt på att motverka. Min dotter leker mest med flickor. Min son leker mest med flickor. De gillar mest sånt som flickor gillar. Och leker mest med sånt som flickor leker med. Förståeligt. 
 
Så vad fan menar jag då? Varför ska barn inte gruppera och identifiera sig med kön? Jo för att man sett att det leder till att de anammar könsnormer i större utsträckning. Barn vill nämligen "göra kön" rätt som man brukar säga. Att göra kön innebär att man uppfyller eller försöker uppfylla förväntningarna på det kön man tros tillhöra. Oavsett om man egentligen vill eller inte. Oavsett om man mår bra av det eller inte. Till exempel pojkar som egentligen vill leka med dockor men avstår för att de är ju pojkar och pojkar leker inte med dockor så alltså ska de inte göra det. Eller flickor som anpassar sig efter kraven på tjejer för att de lärt sig att det är viktigt, att deras kön är viktigt och att det är viktigt att man är tjej på rätt sätt.
 
Jag tror att barn som slipper detta också får utvecklas mer fritt och därför också kommer må bättre. Frågor på det?