Jaha hatar jag tjejer eller?
Så varför är det dåligt att flickor grupperar sig och identifierar sig med andra flickor?  (Eller pojkar med andra pojkar) Är det dåligt att vara tjej? (Eller pojke?) Är det som tjejer gör dåligt? 
 
Nu går vi ner på ganska basic genus men det här kan man inte tjata om nog tycker jag. Nej att vara tjej är inte dåligt och det som tjejer gör eller gillar är inte heller dåligt. Många får för sig att föräldrar som gillar genus inte låter sina barn vara tjejiga alls, utan snarare nedvärderar detta till förmån för det pojkiga och jo det finns faktiskt ett korn sanning i det då det som är manligt (pojkigt) är norm och automatiskt ses som bättre och att man i sin iver att skapa starka tuffa tjejer försöker pusha dem att bli mer som killarna. När man egentligen borde jobba för att pojkarna får mer av det som varit förbehållet tjejer. 
 
Nej jag tycker inte att tjejer är töniga eller dåliga eller att det är dåligt att vilja vara med andra tjejer eller leka med sånt som ses som tjejigt. Tror man det så läser man mig som fan läste bibeln. Eller så spelar man dum för att få raljera. 
 
De som känner mig vet ju att det är tvärtom. Systerskapet är guld och flickor får lära sig att se varandra som fiender och konkurrenter och det jobbar jag hårt på att motverka. Min dotter leker mest med flickor. Min son leker mest med flickor. De gillar mest sånt som flickor gillar. Och leker mest med sånt som flickor leker med. Förståeligt. 
 
Så vad fan menar jag då? Varför ska barn inte gruppera och identifiera sig med kön? Jo för att man sett att det leder till att de anammar könsnormer i större utsträckning. Barn vill nämligen "göra kön" rätt som man brukar säga. Att göra kön innebär att man uppfyller eller försöker uppfylla förväntningarna på det kön man tros tillhöra. Oavsett om man egentligen vill eller inte. Oavsett om man mår bra av det eller inte. Till exempel pojkar som egentligen vill leka med dockor men avstår för att de är ju pojkar och pojkar leker inte med dockor så alltså ska de inte göra det. Eller flickor som anpassar sig efter kraven på tjejer för att de lärt sig att det är viktigt, att deras kön är viktigt och att det är viktigt att man är tjej på rätt sätt.
 
Jag tror att barn som slipper detta också får utvecklas mer fritt och därför också kommer må bättre. Frågor på det? 
Vad betyder det att vara flicka?

Som genusmedveten anklagas man ofta för att vilja uppfostra sina barn könslöst. Vad detta betyder är jag inte helt säker på men det antyds att detta är ett förskräckligt övergrepp som tar ifrån barnen sin identitet (och kanske till och med könsorganet, vem vet?)

Den mentala bilden som presenteras är kloner stöpta i samma mall men det är snarare nånting jag förknippar med den könsbinära barnafostran som majoriteten sysslar med än med genusmedvetenhet.

Och vad innebär egentligen ''könslös"? Vad innebär det att bemöta människor som om de saknade könsorgan eller könsidentitet? Vad innebär motsatsen? Vad innebär "könsneutralitet''? Vad är det med kön som inte får bemötas neutralt?

Med kön kommer förväntningar, regler, krav. Dessa blir barn snabbt medvetna om. Redan små barn vet hur flickor och pojkar ska vara, gilla eller tycka. De har full koll på hur man är när man är pojke eller flicka och vilka regler man ska förhålla sig till. (Små barn är väldigt sällan medvetna om att det finns människor som rör sig utanför de uppsatta två könsalternativen så inlägget är cisnormativt utifrån detta)

Jag tror det man behöver fundera över som vuxen i kontakt med barn; är vad kön betyder. Vad innebär flicka för dig? Vad innebär pojke? Vad innebär könstillhörighet och varför är det viktigt att barnfostras enligt sådana? Fundera över frågeställningen, vad kön betyder och vad som händer om man fostrar barnen s.k könslöst.

Med mina barn har jag tänkt att jag fostrar dem som barn, inte som en flicka och som en pojke och att jag fostrar dem till medmänniskor och individer. Inte till kvinna eller man. Jag tror det gör dem friare att vara de personer de faktiskt är även om jag ej kan skydda dem från samhällets idéer. Min dotter visste ej vad flickor och pojkar var förrän hon började förskola vid 3 års ålder. Och det tog minst ett år innan hon greppade konceptet.

Detta har besparat henne behovet av att identifiera sig och gruppera sig med andra flickor och hjälpt henne att utveckla sin personlighet och identitet utifrån andra premisser än sitt kön. Och jag ser samma hos min son. 

Sen kommer ju detta sakta med jävligt säkert fuckas upp. Mina barn kommer ju fostras in i sina kön av ett samhälle som är väldigt angeläget om att alla ska göra kön rätt på exakta detaljen. Vi får se hur mycket de klarar av att stå emot pressen men jag inbillar mig inte att de kommer gå fri den. Men jag tror däremot att de fått ett ordentligt försprång! 

Pojkars våld ses som självklart

Vi som har söner borde vara jävligt oroliga. Oroliga för att våra pojkar ska utsättas av våld från andra pojkar. Oroliga för att våra pojkar ska indoktrineras i en våldskultur där våld mot pojkar och män är vardagsmat och inget som tas på allvar.

Kommer ni ihåg den där fyraåringen som mördades av ett annat barn? En annan pojke? Jag minns att jag tänkte att det måste vara ett annat barn, en pojke, som var skyldig och sen kom det ju fram att det var så. Inte för att jag går runt och tror att pojkbarn är elaka eller farliga generellt, men för att barns (pojkars) lekar ibland kan gå överstyr och finns där då ingen vuxen att stoppa, guida och stödja så kan det få ödesdigra konsekvenser.

Jag minns att jag bara ville vråla rakt ut. Varför? Hur kunde detta hända? Var fanns de vuxna?

Fast grejen var att det fanns vuxna där. Kanske inte just där precis då vid detta tillfälle men annars. Många vittnade om  den våldsamma stämningen och det konstanta bråket på lekplatsen men ingen grep någonsin in och efteråt frågade man sig varför detta kunnat hända.

Men jag vet varför. För att det är normalt. Det enda vuxna vittnet som såg fyraåringen jagas iväg reagerade inte för han såg ingenting han inte sett förr. Som han inte sett varje dag i samma sammanhang.

Normal pojklek. Normaliserad. Att slåss, brottas, jagas, tacklas, skrika. Ingen reagerar för det är ok för pojkar att bete sig just så. Ingen reagerar för det är en självklarhet att pojkar är våldsamma. Det förväntas. Det överses med ett leende; "ja se pojkar, man vet ju hur de är!"

Jo, pojkar. Det är hos pojkar den här typiska våldsleken uppmuntras. "Barn behöver leka krig" eller "barn behöver härja av sig" sägs det men egentligen menar man pojkar för ingen reagerar över att flickor oftare leker lugnare lekar. Konstruktiva lekar. För det finns inget konstruktivt med våldslek.

Jag var rädd för pojkar när jag var liten. Även de som var mina vänner för man visste liksom aldrig riktigt när det kunde bli jobbigt. Man visste aldrig när man plötsligt kunde bli nertryckt i snön och mulad eller när nån skulle köra upp ett knä i ryggen som poliserna de sett på TV'n brukade göra eller när man skulle få en sten i huvudet i en lek som spårat ur lite för mycket för det blir lätt så när barn blir uppspelta även om de inte menar illa. Och jag gick konstant som på nålar. Konstant med molande magvärk. Jag undvek pojkar i grupp.

Det är dags att vi vuxna tar lite jävla ansvar och sätter stopp för våldet. Barn har inte den erfarenhet, mognad eller kunskap som krävs för att hantera det. Vi kan inte tillåta våld ibland för barn kan inte riktigt förstå vad gränsen går. Vi kan inte tillåta att pojkar växer upp med förväntningen att vara våldsamma.

Manligt våld måste sluta glorifieras och pojkars våld måste sluta bortförklaras.

(null)

Pojke som utsätter sin arma mor för nåt slags våld