Vikten av att lära barn att de duger som de är
Nån man (såklart) som är superkändis (tydligen) la upp ett klipp på instagram där han hånar en liten pojke som fått prinsessklänning i julklapp. Alltså hur kan man? Han ber om ursäkt i efterhand, en lam sådan såklart, men vi vet ju alla att det är ett spel för gallerierna. Detta la han upp på insta.... men vad händer bakom kulisserna i den här relationen mellan denna vuxna man (som antagligen är idol för pojken och många pojkar i världen) och pojken ifråga? Vad är det vi inte fått se? 
 
Och varför ber han publiken om ursäkt? Jag vill se ett klipp där han sitter ner med pojken och förklarar att det är helt ok att gilla prinsessos och klänningar som pojke, att han är modig och fin och att det är viktigt att man får vara den man är. 
 
Och var fan var föräldrarna? Jag hade skickat ut fanskapet ur mitt hus på tre röda (och under våldsamt buller och bång) om det varit jag. Jag får så jävla ont i magen av att veta att barn blir behandlade så här av människor som ska lära dem att de är värdefulla och bra som de är. 
 
 
 
 
Vidriga jävla människa. 
 
Jag pratar mycket, mycket, om sånt här med ungarna just nu. T var bjuden på kalas och hade köpt med sig lego elves till födelsedagsbarnet. (som var en pojke). Han berättade häromdagen att två pojkar skrattat åt presenten.
 
Då pratar vi om det vi alltid pratar om: att det finns människor, vuxna och barn, som inte fattat att pojkar också får gilla sånt som tjejer får. Att det finns barn som inte vet att det är ok och som kanske säger dumma saker eller skrattar eller är elaka. Men att de har FEL. Att det är de som är dumma och att man inte ska låta dumma okunniga människor bestämma över en, bestämma vad man ska ha på sig för kläder eller vilka leksaker man ska gilla. Det bestämmer man själv. 
 
Jag uppmuntrar också honom med att säga att han är modig som vågar vara sig själv och att hans mod kanske hjälper andra pojkar att också våga. Han berättade om en pojke i klassen som uttryckligen sagt att han också önskade sig rosa och grejer som tjejer annars får ha men att han inte hade sånt ändå. Kanske får han inte? Eller så kanske han inte vågar? Jag blir så ledsen när jag tänker på hur tidigt vi lär barn att de är fel. 
 
Sen känner jag i efterhand, att jag borde köpt nåt annat till barnet .... att jag borde förutspått reaktionerna och att jag måste skydda T för sådana här grejer i den mån jag kan utan att tumma på hans personlighet och intressen. Det känns inte bra i magen alls. 
Blir pojkar som har klänning mobbade i skolan?
 
"Jag minns att Matheo hade en kompis på förskolan som hade klänning på sig fram tills han var kanske tre år. Jag tyckte det var så bra att Matheo fick se det men jag visste själv inte om jag vågade låta honom ha klänning. I småbarnsavdelningen är det en sak men hur blir det när de blir större? Att låta barnet välja i denna värld är det att utsätta dem för risk eller är det att låta dem vara sig själva. Eller är det kanske både och? Jag vet inte och jag får ont i magen av att skriva det här."
 
Jag känner ju igen tankarna, det vet ni ju, jag har ju funderat på samma saker i sju år nu och för ett år sen när T började skolan blev dessa tankar mer relevanta. Ni minns kanske att jag skrev inlägg om min oro då. Min oro för att T, som älskar allt som är tjejigt, klänningar, rosa, glitter, hårspännen, dockor, pyssel, nagellack, skulle hamna utanför. Skolan är tuffare än förskolan. 
 
Men jag följde magkänslan och min magkänsla är att låta T vara den han är, helt och fullt, utan min inblandning och om... OM nåt händer, ta det därifrån. 
 
Jag har ju satt klänningar och tjejkläder på T sen han föddes. Precis som jag gör med J nu. Jag har resonerat som så att det ska vara lika naturligt och normalt för mina söner att ha klänning och rosa som det är för min dotter. Jag vill ge dem alternativet. Jag tror få pojkar som inte redan från start fått tillgång till hela regnbågen helt plötsligt en dag kommer välja den. Jag tror steget blir längre och motståndet starkare. Så T har haft klänningar. Och han har fortsatt välja klänning varje år som gått. 
 
Nu är han sju år och går i ettan. Han har gått ett helt år i skolan och under detta år har han fått kommentarer. Han har sett andra pojkar retats för sina tjejigare val. Han har fått "sanningar" påprackade av mindre vetande klasskamrater. Men han har stått fast. Han har aldrig någonsin uttryckt en tanke om att det han gillar och väljer skulle vara fel. Aldrig. Det verkar inte finnas i hans värld att det är honom det är fel på. Han fattar och uttrycker tydligt att det är de som säger att bara tjejer får ha rosa eller klänning är de som är dumma och fel. 
 
Jag tror det är omöjligt att förutspå vem som ska bli mobbad. Iallafall som förälder.
 
Jag tror att det enda skyddet mot mobbing är att ge barnet en stark självkänsla och framförallt ett starkt jag där hen vet att det hen är och tycker om och väljer och vill göra är BRA och RÄTT och OK. Och det bygger man inte upp genom att visa rädsla inför barnets önskningar och vilja. Även om jag förstår rädslan helt och hållet. 
 
Så här några år in i denna resa så känner jag ofta stolthet. Jag ser att T är en förebild för de andra pojkarna. Att de vågar mer för att han vågar. Att han bidrar med mjukare värden i pojkgruppen. Att han visar att det inte är fel att vara tjejig eller fel att vara tjej eller fel att gilla det som tjejer gillar. 
 
Mitt råd till Elaine (om hon nu skulle behöva nåt) och andra föräldrar med samma funderingar är att de ska sitta lungt i båten. Inte gå händelserna i förväg. Ha tillit till sig själva och sina barn.
 
Vårt viktigaste jobb är att hjälpa våra barn, söner som döttrar, att hitta rätt och hitta sig själva och det kräver att vi vågar kliva utanför boxen. Inte med barnen som verktyg för vår ideologiska agenda (som många anklagar oss för) utan med vår ideologi som verktyg för att ge barnen mer frihet att utvecklas. 
 
 
 
Flickor får tidigt lära sig att de är sämre än pojkar
Det är inte helt sällan jag stöter på föräldrar, eller ja de är alltid mammor (för pappor är inte lika engagerade) , som har pojkar och som uttrycker oro över feminismens framfart. De oroar sig över att feminister är dumma mot män (deras söner i framtiden), över att feminister säger att män är dumma och över att deras söner ska växa upp och känna skam över att de är pojkar. (om de får höra feminister säga dessa saker) 
 
Till att börja med tycker jag detta är riktigt ironiskt med tanke på att flickor idag (och tidigare) växer upp med just skam över att de är flickor (och över allt som har med flickor att göra) och med just den vetskapen att de är lite sämre än pojkar.
 
Att det flickor gör alltid är sämre. Att deras intressen är sämre. Att deras vänskap är sämre. Att deras kunskap är sämre. Att DE är sämre. De växer upp med killar som nedvärderar dem. Med killar som tar avstånd från allt vad de är och gillar. (Att vara pojke är ju att inte vara flicka och för pojkar och män är det viktigt att göra och vara sitt kön rätt och riktigt).Till och med tjejer tar avstånd från att vara tjej. Det är bättre att vara en av grabbarna. Det är bättre att inte vara som andra tjejer. 
 
Tjejer växer även upp med killar som tar för sig, som slår dem, som tafsar på dem, som förminskar dem, som kränker dem, som talar över dem. 
 
Så att pojkar i dag skulle växa upp och tro att de är sämre är helt enkelt omöjligt i ett samhälle som vi lever i där pojkar är bäst och tjejer är det andra sämre könet som ingen vill vara som. Det är liksom ingen risk för det. Jag lovar! Oavsett hur många femininster som säger si eller så. (Men att feminister skulle berätta för små pojkbarn att de är värdelösa har jag aldrig stött på. Det är en märklig halmgubbe som dyker upp med jämna mellanrum.) 
 
Jag är också en pojkmamma. Jag har tyckt att den balansen, som manshatande rabiatfeminist, är svår att hantera. Å ena sidan vill jag lära min dotter att män och pojkar är jävla skit, å andra sidan vill jag inte lära honom att han är just det. Jag vill ju inte att han ska känna skam för att han är pojke. 
 
Men vi pratar mycket mycket mycket om allt som män och pojkar ställer till med. Jag behöver inte förklara speciellt ingående heller för de ser ju själv! De ser ju bråkiga pojkar i skolan. Pojkar som stökar till, som stökar runt, som stör på lektionerna,, som slåss, mobbar, kränker, tafsar, skriker, skrämmer. De ser ju det. De ser och möter även pojkar som säger att de hatar flickor. Att flickor är sämst. Att det är dåligt att vara flicka. Min dotter kommer hem och frågar varför killarna i hennes klass säger så.
 
Så vi pratar och pratar och jag inkluderar mina söner i detta (ok inte J kanske men snart) och vi pratar om varför det är så och om alla pojkar måste vara så och hur man som pojke ska göra istället. Jag har inga illusioner om att min son kommer vara den nya mannen som inte förtrycket, det tror jag blir svårt, men jag vill ge honom en chans att bli nåt annat, att förstå mer och förstå bättre.
 
Men om jag lutar mig tillbaka och tänker att nej inte han, HAN kommer aldrig vara nåt annat än empatisk och snäll och gullig så kommer jag stå blind inför det som kommer och jag kommer definitivt bidra till att han beter sig illa i framtiden. Inte för att han är dålig utan för att han växer upp som pojke i ett patriarkat.