Lady Dahmer

Är pojkar bråkigare?

En sak som jag tror många föräldrar (Jag inkluderat) snubblar lite kring är skillnaden mellan olater, dåligt beteende och barnets personlighet. Och var framförallt man sätter gränsen! Speciellt pojkföräldrar. Nu är detta bara min egen personliga erfarenhet, men stöter ofta på diskussioner kring detta både irl och på nätet, kanske främst i min facebookgrupp genusmedvetet föräldraskap där detta blir extra tydligt med tanke på inriktningen.

Jag ska förklara så gott jag kan:

Vi pratar ju ofta om att lära tjejerna ta för sig, inte ta skit, vara starka och stå på sig. För de lever i killarnas värld och kommer bli förtryckta oavsett hur vi gör så därför måste vi lära dem att slåss emot. Så är det ju och så måste vi göra.

Ibland pratar vi såklart om att pojkar behöver bli lugnare, mer hänsynsfulla och mjukare men ganska sällan hur detta görs i praktiken. För plötsligt krockar det, uppfostran och medvetenheten, med ''han är ju så här, jag vill ju inte trycka bort hans personlighet'' samt ''han är ju snäll och fin ändå även fast han är vild och stökig''. (Låter det bekant?)

Jag lever med två riktigt intensiva, fysiska och högljudda söner/snopp-barn. Att stoppa/hindra dem i deras framfart känns som att hindra deras personligheter (förutom när andra påverkas negativt såklart), att inte stoppa gör att de ofta är "typiskt pojk-brötiga". Tankar?

Det måste ju verkligen vara en slump att det just är pojkar som har en stökig, högljudd, vild personlighet, eller hur? (obs raljerar lite nu, men vill på intet sätt peka ut nån) Jag tycker att det är precis samma ursäkt som pojkföräldrar i alla tider alltid haft och att vi ser resultatet av detta överallt. Om deras personlighet är att vara elaka mot kompisar då?

Nej, jag går inte med på att min son brölar och tar plats på andras bekostnad. Om det nu är hans personlighet att vara så så behöver han lära om helt enkelt.

Jag tror dessutom att barns personlighet formas av erfarenheter, miljö och fostran, de föds inte med den klar och färdig, och att vi uppmuntrar vissa delar av personligheten att bli starkare och mer framträdande.

Hur tänker ni? Fastnar ni också lätt i den här fällan? Hur mycket av barnens personlighet ska man låta vara?

Tygla era söner!

Det blir mycket känslor när man skriver om barn. Det ska det ju bli, nåt annat vore ju konstigt. Och när jag skriver om pojkars beteenden märker jag att många tar illa upp och der förstår jag också, speciellt om man är förälder till pojkar, men ja önskar att vi kunde lyfta blicken lite för det här är fasiken skitviktigt att prata om. Speciellt för våra söners skull. 

 
Nu har detta inlägg av Enligt Ellen två år på nacken men är tyvärr lika aktuellt som alltid så jag vill att ni läser det.  Hon skriver iallafall om pojkar och pojkföräldrar i inlägget:

Varför är föräldrar till killar så dumma i huvudet?

Och det vill jag att ni läser!

Majken och jag var i stadsparken förut idag. Ett gäng på kanske fem-sex killar i lågstadieåldern sprang runt med väldigt verklighetstrogna leksaksvapen av typen "stora maskingevär med ljud". Och så lade de sig på taken till lekstugor och låtsades skjuta. Småbarnen i parken. Detta är så sjukt att jag blev illamående. Vem leker krypskytt? Varför? Vem köper såna vapen till sina barn?? I alla fall, efter ett tag kommer pappan till ett av barnen förbi och säger typ "är det här ni är och leker" och barnet svarar att de leker GTA. VEM LÅTER SITT BARN SPELA GTA?! Och pappan ba "jaha, vad kul" och CYKLAR VIDARE!

- Utdrag ur inlägget

Jag har två pojkar nu. Jag är livrädd att de ska bli de där pojkarna som Ellen skriver om. Jag blir inte träffad eller sårad av Ellens känga, inte nu, för jag ser och upplever precis samma sak som hon. Kanske inte genom min egen pojke. ÄN.

Men jag håller inga illusioner om att just min pojke kommer blir så himla mjuk och snäll och fin för jag har sett hur mjuka, snälla och fina pojkar böjer sig för gruppen, ser upp till den störiga killen och sakta börjar apa efter.

Och jag har sett samma jävla föräldrar stå bredvid och ba ''nääääää inte min lilla kille han som är så snäll och fin han är inte som de andra''.

Newsflash, det är han visst! Eller risken finns iallafall. Och den där risken behöver vi motarbeta aktivt. 

Jag har också skrivit en del om min frustration kring pojkar som stökar, knuffas, låtsasslåss, bråkar och tar plats på flickornas bekostnad i mina barns skola. Och hur jag sett att flickorna backar bort, medvetet och besvärat och hur de inte vågar ej säga ifrån och att detta liksom får fortgå år efter år utan att nån egentlig förändring sker.

Men de flesta av dessa pojkar, dels de jag skriver om, men också andra pojkar som beter sig så här är ju inga dumma elaka as utan tvärtom snälla och gulliga och fina med massa härliga egenskaper. Men de har uppenbarligen fått komma undan med ''pojk-beteende''. Kanske för att det är svårt att hantera eller bemöta, jag vet inte? Ibland upplever jag att både föräldrar och lärare till slut blir rädda för dem. För åtta- nio- tioåriga pojkar. 

Först har vi småkillar som skojsjunger och förstör för de andra barnen på skolavslutningen för att de tycker att det är kul. Och föräldrarna gör ingenting, för det är ju deras små gullepluttar som får göra som de vill. Sen har vi tonårskillar som brölar och tafsar och stör och herregud, egentligen borde ju föräldrarna säga nåt, men det är ju alltid de andras barn som gör sånt. Och sen har vi män som måste breda ut sina enorma skrev med sina minikön på tunnelbanan, som skriver hot om våldtäkt till kvinnliga krönikörer och som hatar och hotar allt som inte är precis som de vill ha det. Och sen skaffar de barn.

- Ur Ellens inlägg

Jag minns en händelse en gång när jag väntade på bussen ihop med ett gäng barn ur en lågstadieklass, apropå fina lugna pojkar som ändå kör på, där två pojkar stod och låtsasslogs. De sparkade och knuffade (och knuffade samtidigt till andra som ej var med i leken) och när ansvarig vuxen dök upp frågade hon "Är det svårt att stå här utan att brottas" varpå den större pojken snabbt svarade ''nej!'' lite triumferande kaxigt. Men den andra pojken, tittade lite ledsamt upp och sa ''ja'' och jag fick känslan av att han kanske egentligen inte alls vill hålla på men att han inte har speciellt mycket val.

För de har ju inte det, de andra pojkarna som egentligen inte vill vara stökiga för de stökiga pojkarna är de coola pojkarna och dem vill man hänga med och vara som och då måste man göra som de gör. Jag såg detta varje dag när jag jobbade inom förskolan och jag ser det idag när jag hänger bland andra barn. Fina snälla lugna ungar som till slut tar efter. 

Och jag ser alla jävla mähän till vuxna, föräldrar som skolpersonal, ignorera och nästan ibland uppmuntra genom skratt och frågor. Fan tygla era pojkar nån jävla gång. Jag pallar inte ännu en generation flickor som ska växa upp och fullkomligen köras över av killarna i deras liv.

 
 

Det är dags att pojkföräldrar börjar ta lite jävla ansvar och LÄR sina ungar att det inte är ok med våld, all form av våld, och att det aldrig är ok att ta sig friheter på andra människors bekostnad.

Vi tjatar hela tiden om att flickor ska lära sig att säga ifrån, säga nej och stå upp för sig själva men det spelar ingen roll hur bra de blir på att säga nej när pojkarna ändå inte lyssnar och när de tillåts kränka och förnedra och hela tiden ursäktas när de gör det.

Pojkars lekar leder ofta till skit
Apropå genus och lekar och det som vi pratar om i podden, att vissa lekar liksom för barn samman och då på både gott och ont. Jag la till exempel märke till att pojkar ofta samlades kring ganska våldsamma lekar när jag jobbade på förskolan. Även billeken var våldsam. Det var bara höga BRRRRR UUÄÄÄÄWOOOOWWW-ljud och bilar som nästan kastades fram för. (De ska ju gå fort för det är coolt) Eller så dök de upp i coola superhjältekostymer, som batman eller superman eller vad fan det nu är med dessa låtsasmuskler och så skulle de då "fånga bovar" och alla som umgåtts med barn vet att detta brukar sluta med våld. Inte nödvändigtsvis att barnen slåss men ändå våldsamma lekar liksom. 
 
 efter att ha vikarierat på förskolor så HATAR jag allt som heter Batman och Spiderman och racerbilar och leksaksvapen!! Jag tycker de förstör pojkarna?! De springer runt och knuffar andra barn och säger att de kan för att "Spiderman är stark och räddar världen"? Tycker inte prinsessklänningarna är lika illa, utan pojkar får gärna ta efter flickorna i det här tycker jag. De slår inte andra och tar inte plats på andras bekostnad, i alla fall. Sen har väl stereotypa tjejgrejer också sina problem men tycker det är bättre med typ Merida från Modig eller de från Frost som ideal än Iron Man. Läste för ett tag sen om en förskola som förbjöd superhjältekostymer (var det här?) och förstår inte varför inte alla förskolor tar efter? Sambandet är verkligen supertydligt. 
- Regina Zaitzova
 
Och jag tycker att det ofta ser ut så här, killarnas lekar leder mest till skit. Såklart är det inte leken i sig som är problemet. Ofta i genuskretsar så snackar man om att introducera nya tankar till den gamla leken typ att leka mer rolllekar med bilarna, "Var ska de köra nu? Ska de hämta barnen på förskolan?" eller "Batman måste hjälpa gamla tanter och polisen de fångar ju bovar men de hjälper också med annat" och bla bla, liksom föra in element i leken som är konstruktiva. Men jag tycker det funkar lite sisådär om jag ska vara ärlig.
 
Jo visst, det går ju att uppmuntra annat men som enskild förälder (eller pedagog) man är ju ofta ensam mot en hel flock ungar med föräldrar som tycker könsnormer är helt ok och som aktivt uppmuntrar den här sortens lek. Och då spelar det ju fan ingen roll om man tjatat om att superhjältar hjälper och är snälla. Det gör ju inte det. Det ser vi ju. Vi ser ju fina snälla mjuka killar formas om efter de där ganska snäva mallarna och ja man får väl tycka att jag är extra rabiat men jag tror ärligt att mitt sätt gagnat mina barn i längden. 
 
Vad har ni andra för erfarenheter?