Hur lär vi barn att stå emot normer när inte ens vi vuxna kan det?

Att det här med socialisering ska vara så svårt för många att förstå. Som om människan och framförallt barn är isolerade öar som inte påverkas av nåt. "Ge dem bara en bra självkänsla så blir det bra! Då bryr de sig inte när klasskompisarna säger bu eller bä!" 

Men hur jävla naiv är man om man faktiskt på riktigt tror att det funkar så lätt?

Om vi vuxna inte klarar av att strunta i vad andra tycker eller i budskapen som körs ner i våra halsar dagligen, hur ska ett liten barn klara av det? 

Givetvis ska man uppfostra dem med stark självkänsla så risken att de tar åt sig minskar samt ge dem verktyg att hantera sin omgivning med, men att människan går igenom livet opåverkad av andra är en utopisk lögn.

Har ni hört talas om klickerträning för hundar? Om inte - googla det! Tänk sen på att barn är hundra gånger mer sofistikerade än hundar så förstår ni kanske just hur mycket barn påverkas av de minsta detaljer. Hur de formas efter samhällets krav, föreställningar och regler.

För hur värjer man sig mot det där subtila som man inte kan ta på? Hur lär vi barn att vara kritisk mot blickar, rösttonlägen, ansiktsminer, kroppsspråk, NORMER? 

Ett barn i färgglada kläder får fler leenden än andra barn. Ett barn i fina kläder får fler komplimanger. Hur lär vi barn att vara kritiska mot det de ser och upplever? 

Hur förklarar vi för dem att de förföriska kvinnorna på TV bara försöker sälja saker? Och hur påverkar det? Hur kan barnen "strunta" i det? Hur kan man "strunta i" det som är subtilt och omedvetet och det man inte uppfattar med blotta ögat?

(null)

Kön är oviktigt för barnen
Apropå kön och barn och genus. Jag tror en del av min "framgång" beror på att jag alltid tryckt på att mina barn är ''T" och ''N" (alltså deras namn) (och gör detsamma med J nu fast han är så liten än så länge) när de pratat om kön eller frågat vad just de är. Aldrig att de är en "stor tjej", "mammas lilla pojke" eller liknande. (J kallar jag visserligen för lilla gubben) 
 
Men N fick ju 100% av min energi och genusmedvetenhet och hon visste till exempel inte ens att det fanns pojkar och flickor innan hon började förskolan som treåring. (Där fick hon såklart en intensivkurs, förskolan är helt hysterisk när det gäller att köna barn. De tilltalas med könet till och med. "Hej tjejen!" Eller "kom nu killar!") 
 
Många tror dock att barn måste "veta" (dvs tvångskönas av föräldrar och omgivningen utifrån vilka könsdelar de kom ut med) för att kunna utveckla sin identitet men jag tror inte alls det är nödvändigt. Mina barn har alltid haft en egen identitet (med tillhörande stark personlighet). "Du är xxx, kom ihåg det! Om du är pojke eller flicka eller nånting annat spelar ju ingen roll för du är xxx, du är du" säger jag till dem.
 
Jag vet inte om det är rätt eller fel av mig men vi pratar väldigt lite kön hemma överhuvudtaget och jag vill inte att det ska betyda mer än nödvändigt.
 
De träffar dock andra barn såklart som är väldigt könsfixerade (blir tokig på detta) och då händer det då och då att vi pratar om vad de sagt om tjejer och killar och att man får vara som man vill och att man ibland kan vara tjej fast man har snopp och kille fast man har snippa och de verkar tycka det är lika självklart som normen.
 
Jag tror eller hoppas iallafall att jag gett dem en uppväxtmiljö där de känner att könet är oviktigt men att det också är helt ok att vara flicka, pojke, mittemellan eller ingetdera och att de själva får känna efter och komma fram till vad de är.
 
 
Min dotter fick aldrig komplimanger för sitt utseende och kolla resultatet!
Jag har två söner, pojkar alltså. Och så en dotter, en vän liten ros nej förlåt men en flicka och jag har kört stenhårt med kompensatorisk genusflum sen start. Ok jag medger att jag slarvade lite nu på slutet, när J kom för han var ju så förbenat göllig när han visade att han var intresserad av bilar men ur ett genusexperiment-perspektiv så var det intressant att se vad som sker när man uppmuntrar det intresset. När man som förälder förstärker och bekräftar och hejjar på och uppmuntrar. 
 
Men i övrigt så har jag kört på. Jag är så jävla tacksam att jag jobbade på förskola åren innan jag fick barn. Det var ju där jag fick upp ögonen för hur jävla skevt vi behandlar barnen och de konsekvenser detta medför. Jag började formulera dessa tankar i huvudet då och sen hittade jag litteratur som hjälpte mig att bättre förstå hur det hängde ihop.
 
De första boken jag läste var "Pojkar flickor och pedagoger" som handlar om förskolan Tittmyran och Björntomten som var de första förskolorna på nittiotalet som började undersöka hur det faktiskt såg ut, hur olika barnen blir behandlade. Sen fortsatte jag med "Modiga prinsessor och ömsinta killar", en bok som vänder sig till pedagoger och tydligt formulerar hur man bör jobba. Sen köpte jag hem "under det rosa täcket" och då föll allt på plats. 
 
Så fick jag egna barn till slut, och en del av er har ju följt mig från den starten och således följt hela min feministiska och genusmedvetna resa. Jag började med att klä N som en pojke. Och höll hennes kortklippt.
 
Oj vad det provocerade då. Nu höjer väl ingen på ögonbrynen men då hette det att jag berövade henne nåt fundamentalt viktigt för hennes självbild, identitet och utveckling. Jag å andra sidan märkte tydlig skillnad på hur hon blev bemött jämfört med andra, söta flickor i söta flickiga kläder. Hon sågs som en person. Inte en docka. Inte en flicka helt enkelt.
 
Även när folk visste hennes kön så uppfattade de henne som mer... kavat, än flickorna i rosa och bemötte henne därefter. 
 
Sen fick jag ju min första son och då vände jag uppåner på allt. Jag började köpa hello kitty och rosa och klädde honom som en gullig liten bakelse. Och han bemöttes som en snäll och mjuk liten kille. Inte bröligt och härjigt som jag upplevde att andra pojkar behandlades. 
 
Och det började ju så. Mitt fasansfulla genusexperiment. Men sen skippade vi komplimangerna och tuff-kommentarerna också. N fick aldrig höra att hon var fiiiiiiin och sööööööööt eller att hennes kläder var det. Och T fick aldrig höra att han var en "cooling" eller "tuffing" (ryser av dessa två ord och dömer folk i tystnad när de uttalas till pojkar FÖRLÅT men kan inte låta bli) och jag gissar att det är därför han aldrig strävat efter att vara vare sig cool eller tuff. 
 
 
 
Och N, detta stackars barn som aldrig fick höra att hon var fin, hon skulle ju må så dåligt när hon blev äldre, söka uppmärksamhet och bekräftelse från andra, falla hårt för första bästa pojke som sa att hon var vacker sen när hon blir tonåring. Ok det sistnämnda kan ju fortfarande ske, men jag kan klappa mig själv på axeln för väl utfört föräldraskap (ja jag tjatar om detta hehe) i övrigt, för med facit i hand så är hon den absolut tryggaste tjej (barn) jag träffat. På den fronten alltså. Hon bryr sig liksom inte.
 
Hon har aldrig grinat eller bråkat pga fel kläder eller pga att hon känt sig ful. Hon har aldrig efterfrågat komplimanger. Hon har aldrig frågat vad vi tycker om hennes kläder eller utseende. Detta har jag däremot sett många många många andra flickor göra under åren. Hon har dessutom nått åldern då jag ser många av hennes jämnåriga liksom nästan fastnar i samt koketterar kring sitt eget yttre (och också andras som de ofta kommenterar negativt eller positivt) på ett sätt som ger mig magont. Hon gör inte det. Tack och lov. 
 
Så olyckskorparna hade fel. De fattade liksom inte. 
 
Sen gör jag såklart en massa annat fel, men när man pratar om genusexperiment som om könsexerimentet skulle vara att föredra så verkar man ha missat att väldigt många barn faktiskt far illa av rådande könsnormer. Det kanske krävs ett annat experiment då. Eller ett annat förhållningssätt. Givetvis med hänsyn till rådande samhälle för vi kommer ju aldrig ifrån det faktum att vi inte lever i en feministisk utopi och det tycker jag är svårast att förhålla mig och anpassa mig till.