Lady Dahmer

Min väldigt långa förlossningsberättelse

Hur skriver man en förlossningsberättelse utan att känslorna tar överhanden och utan att bli totalt överväldigad och osammanhängande?

Tisdag kväll, trettonde juli, runt elvasnåret så satt jag och funderade över varför jag inte kan gå och lägga mig i tid. Tänk om förlossningen skulle köra igång och så har jag inte passat på att sova?

Men äh tänkte jag... det är en dag kvar till BF och jag läre ju knappast vara i tid. Ninjan gick ju nio dagar över tiden. Och trots att jag är en människa som är begåvad med enorm tur (om man ska tro på sånt, fast det gör jag ju inte) så utgår jag ofta från att universum ska straffa mig. (kanske för att jag alltid har sån jävla tur?)

Det sista jag gör innan jag hoppar i säng är att gå på toaletten. Det är blod på pappret. Upprymd. Kanske nu?

Jag vaknar klockan ett på natten. Stönar mig genom tre värkar innan jag ger upp och kliver ur sängen. Tillbringar natten till att se på tv och vänta på morgonen. Det här tar väl tre dar antar jag och tar ett microlax så jag slipper obsessa över huruvida jag är skitnödig eller ska föda barn.

Vid nio på morgonen så är jag inte speciellt kaxig. Stönar. Klockar värkar. Sex minuter mellan. Bra. Omföderskor ska åka in när det är drygt fem sex minuter mellan och jag ringer Huddinge för att förbereda. Känns det akut eller kan du vänta lite? Vi har fullt. Det är fullt överallt i Stockholm idag. Jag väntar. Det känns som att det finns tid. Men det gör ont och jag är rädd.

Klockan elva vill jag inte vara hemma mer. Kan vi åka in och kolla om det hänt nåt? Tänk om det inte hänt nåt? Som förra gången. Ni får åka till Södertälje, vi har ingen plats. Ok, bara för att kolla. Vi åker. Hej då mamma! ropar Ninjan glatt.

Ut på motorvägen. Trafikstockning. Så långt ögat kan se. Chaffören (grannen) ser orolig ut; Det här ser inte bra ut. Det här kan ta två timmar, det brukar det göra den här vägen. Panik. Ringer Huddinge igen. Panik i den änden också. Vi skickar ambulans, vart är ni?

Vill inte. Pinsamt. Resursslöseri tamejfan.

Vi kör till SöS istället, det är nära - vi kan ta ambulans därifrån om det måstes. Men jag ska fan in. Jag ska inte till södertälje.

Klockan 11.54: Ni får stanna. Vi förbereder ett rum till dig. Inskrivning. Jag vill ha epidural, säger jag.

Klockan 12.20: Flyttas till Södra BB. Öppen sex centimeter. Din kropp kan! säger barnmorskan Lilleba. Nej nej nej nej svarar jag. Jag går ingenstans nu, jag lämnar inte ens rummet, säger Lilleba tillbaka. Jag stannar till barnet är ute. Jag har bara en födande. Så jobbar vi här. 

Epidural? svarar jag. Det här går såååå bra,
får jag tillbaks.

Värkstormar. Att andas funkar inte. Att slappna av funkar inte. Jag vill skrika och jag vill spänna mig och så gör jag det. Jag ligger i fosterställning på golvet och tar emot värkar medans Lilleba och Oskar trycker på ryggen. Var det så här jobbigt förra gången? Jag vill hemskt gärna ha den där epiduralen nu! gråter jag, men ignoreras.

Jag slipper iallafall mätinstrument fastsatta på mage och lår. Inget dropp. Ingenting som stör. Bara vi tre.

Klockan 13.14: Kryper upp i sängen. Öppen åtta centimeter och nu är cervix utplånad. Åh tack tack tack. Det går framåt. Kommer jag föda innan kvällen? Lilleba skrattar; Oh ja! (hon ljuger, det är inte sant, de kan väl inte veta sånt? Sånt här kan ta hur lång tid som helst brukar de ju säga) 

Jag ligger nog i världshistoriens mest idiotiska ställning. Platt på rygg. Platt. Inte ens lite uppvinklad. Ingen kudde. Benen åt sidan. Platt. Uppförsbacke de lux. Men jag skulle ju bara undersökas. Och värkarna stormar genom kroppen och jag VRÅLAR. Oavbrutet. Det trycker påååå!!!

Och helt plötsligt blir det värre. En enorm kraft neråt i slutet på värken. Är det det här som är krystvärkar? Jag får krystvärkar vrålar jag i panik. Jag är verkligen jätterädd. Hela tiden. Jag vet inte varför men det tar över. Jag vågar inte föda.

Ännu en krystvärk. Krysta då! säger Lilleba mjukt med sin mörka röst. Kan jag det? Du är omföderska, lyssna på din kropp, får jag till svar.

Att få vara aktiv är bra. Får tillbaka lite känsla av kontroll. Nu ska ungen ut.

Klockan 13.33: Börjar krysta. Jag tar i, fortfarande platt på rygg, finns ingen tid att ändra. HJÄLP MIG! vrålar jag. Jag känner när huvudet går igenom. Varenda milimeter. Plopp!

Och jo, jag bajsar på mig. Jag känner det. Men jag bryr mig inte. Inte nu längre.

Men sen tar det stopp. Kommer det nån värk snart, jag står inte ut?! Lilleba retas med livmodern och jag väntar. Till slut så kommer det en värk och jag trycker på. Ut för fan!! Dra ut den! skriker jag. Jag ser hur magen rör på sig och hur den blir slapp.

Klockan 13.35: Födelse. Jag ser en pung! En vital pojke födes i framstupa kronbjudning. Det är klart. Jag är klar. Äntligen. Nu kommer euforin och adrenalinet. Andas ut. Är lycklig. Jo, jag älskar honom från första stund. Han är min.

Ingen epidural. Ingen lustgas. Ingen akupunktur. Ingen alvedon. Ingenting. Bara jag.

Sen kommer tortyren. Nej, det är inte över. Just ja. Det ska tryckas på magen. (utlöser en slå-på-käften-impuls) Jag blöder mycket men livmodern är redan som en hård liten apelsin. Det ska sys ihop. (Jag sprack nästan hela vägen ner. Rövhålet är tack och lov intakt konstateras efter att fingrar körts upp och rotats runt. Härligt.)

Och sen ska det tuttas igång. In med patten, öppna truten lilla mupp. Smask smask. Han kan. Mina barn är kompetenta. Tutt-kompetenta.

Jag får duscha och kissa. ÅHHHH va skönt att kunna tömma blåsan ordentligt igen. Men sen kommer yrseln och illamåendet. Oskar ropar jag när jag lägger mig ner på badrumsgolvet. Jag svimmar snart. Kan jag krypa till sängen? Det kan jag. Sakta sakta. Nu ska jag vila. Äntligen.

Kissnödig igen efter nån timme. Reser mig upp. SPLASH! Blod splashar genom blöjan, ner för benen och en stor pöl tar plats på golvet. Hoppsan. Jag tror jag kryper tillbaks i sängen.

Jag får order om att ringa vid varje toalettbesök och blöja får bytas liggandes i sängen. Jag får de där extra stora blöjorna. Jo, det är en blöja. Inte de där vanliga jättebindorna jag hade förra vändan. Personalen ser lite orolig ut och jag berättar att jag har haft järnbrist halva graviditeten. Det har jag nu också konstateras efter ett blodprov.

Oskar stannar tills åttasnåret. Han måste hem till Ninjan. Hon har aldrig haft barnvakt över natten. Aldrig sovit utan mamma heller. Vi äter middag ihop innan han går. Subwaymacka och coca cola. (den där ska du dricka upp, säger barnmorskan och pekar på colan. Socker är bra nu.) Bebisen sover.

Första natten går bra. Vi sover. Och tuttar. På morgonen föder jag fram tre tennisbollstora (nej, jag överdriver inte för effektens skull) koagler. Urk. Panik. Nu ramlade livmodern ut är första tanken.

Vid elva kommer pappan och Ninjan och oj det är en bebis i rummet. Ninjan är chockad. Lillebror.

Sen åker vi hem.


Mer om förlossningar:

Saker ingen berättar för dig

Förlossningsöverraskningar




Nej, nästa barn adopterar vi

Då var det klart. Hä blev en stor pöjk. Fast lite mindre än Ninjan. 52 centimeter kort och drygt 4.2 kg tung. Ut genom fittan skulle han också. För er som inte fött barn så känns det ungefär som att försöka trycka ut en soffgrupp. Genom röven. Jo, genom röven. Det var en jäkla överraskning första gången.

Han kom en dag före beräknad ankomst (woohoo!). Klockan 13.35. Tolv timmar tog det.

Prestation (förutom barnet): Jag tog ingen smärtlindring. Nej serru, inte ens lustgas. (vad som är så lustigt med den förstår jag inte. Jag fick nästan en panikångestattack förra vändan) Inte ens en jäkla alvedon.

Jante: Nej det får du inte vara stolt över.
Jag: Fuck you Jante! Det får jag visst! I am superwoman. (som vrålade och skrek som ett hysteriskt barn iofs. Fuck dykteknik och profylax. Här var det vrål och hyperventilering som gällde.)

Bonus: Jag bröt INTE röven den här gången! (svanskotan) Jag kan sitta! Sen att jag blöder som en stucken gris och får bekymrade blickar här är en annan femma.

Härligt: Pöjken suger tutte som om han aldrig gjort nåt annat. Precis som syster.

Nu sitter jag och väntar på att stolte fadern ska komma hit. Sen får vi åka hem runt tvåsnåret. Det ska bli så kul att se hur Ninja reagerar. Hon var så tapper igår. Ville kramas och klängas (givetvis varje gång jag fick en värk) och gick om kring och sa "Går bra!" och "klappa mamma" (som hon gjorde) Sen fick jag några pussar innan vi skulle åka och ett glatt "hej då mamma!!"

Oskar berättar att nattningen gick ok men att hon varit lite ledsen och frågat efter mig. Lilla skruttan.