Lady Dahmer

Vi pratar mycket om utseendekrav med barnen
Apropå utseende och vårt förhållningssätt så är det inte så att vi sticker huvudet i sanden och hoppas att barnen aldrig fattar att utseende är viktigt och att andra tycker det är viktigt. Vi pratar om det. Nu iallafall när barnen ställs inför andras åsikter och värderingar i större utsträckning än när de var små.
 
Häromdagen kom de hem och berättade att en kompis sagt att hens mamma sagt att födelsemärkena på dennes kropp var äckliga. (lätt hänt att man låter sånt slippa ur en, så jag dömer absolut inte!)
 
Jag bemötte det lungt med att det var synd att hon såg det så och att hon hade fel och att alla har födelsemärken och att de inte är äckliga och mina barn höll med. Vi tittade på våra egna födelsemärken och vi pratade om andras kroppar och att alla har födelsemärken, även konstiga eller ovanliga sådana eller sådana som står ut, och att de inte är äckliga. Vi pratade om att en del kan vara rädda för sina födelsemärken för att man kan få cancer om man har fel sort och barnen var övertygade om att det var så hon menat. 
 
Vi pratar även då och då om att andra människor tror att det är viktigt att vara fin eller ha fina kläder men att det är helt ok att inte vara fin och till och med ful om man nu skulle vara det men att ful är ett konstigt begrepp också.
 
Vi pratar om kompisar och om det är viktigt att de är fina och det håller ju barnen med om inte är fallet för de struntar i hur deras kompisar ser ut, de är ju vänner av andra skäl liksom. Barnen fattar detta men jag fattar ju att normerna är starka och att de är omöjliga att värja sig mot. Jag försöker bara ge barnen någorlunda verkyg att hantera det på i takt med att kraven växer sig starkare. De har ju vänner som funderar mycket på sina egna utseenden så de möter ju dessa tankar redan. 
 
Vi pratar även om att man inte är dum eller löjlig för att man vill vara fin. Att det är ok att vara vilja vara det. Men att det egentligen inte är viktigt även om det känns som så ibland. Jag vill ju inte att mina barn känner skam kring detta heller, att vilja vara fin är ju mänskligt och vi är ju människor liksom. 
 
Det enda jag tycker är svårt att bemöta är de få gånger jag faktiskt sminkar mig. För då reagerar barnen direkt och frågar varför. Häromdagen tog jag bilder med maken och då sminkade jag mig rejält och då sa jag att det var för att vi skulle ta kort och att ansiktet syns bättre om man sminkar det. Tack och lov frågade de ej varför Oskar ej har smink men å andra sidan så har han ett helskägg och sen kommer jag ÄNDÅ få sitta och klippa och klistra i photoshop för att hans flint glänste trots skugga så i retrospekt skulle ju han haft smink också.
 
Men övrigt så är det svårt att förklara för barnen varför. För sanningen är ju att jag sminkar mig för att jag känner att jag inte duger annars. För att jag också vill vara fin. Hur fan förklarar jag det? 
 
 
Nej det är inte viktigt att vara cool heller men vi kan tyvärr inte rå för det.
När du ger en komplimang så säger du samtidigt att du lägger märke till hur människor ser ut
Det är många av er som inte håller med mig när det kommer till komplimanger. En del av er hänvisar till att vi tycker byggnader eller blommor eller till och med djur är vackra. Eller att vi har det kodat i oss att uppskatta skönhet. 
 
Visst, så kan det vara. Men dels så anser jag att vi inte behöver vara slavar under vår genetiska kod eller iallafall inte behöver uppmuntra och spä på de egenskaper som är biologiska.  Sen så tycker jag att det är viktigt att göra skillnad på djur/saker och på människor. Blommor kan vara vackra men människor är inte blommor och är inte här för att dekorera omvärlden. 
 
Hemma hos oss försöker vi undvika att värdera varandra och andra efter utseende. Jag vill inte att mina barn lär sig att det är viktigt och än så länge (de är sju och nio) så verkar de inte tycka eller tro det heller. Vi pratar inte om sånt alls. När jag jämför med hur t.ex mina föräldrar och vuxna omkring mig pratade om andras och sina egna yttren och hur det påverkade mig och min självbild redan som ganska liten så är det som att mina barn får växa upp på en annan planet och det gör mig trygg i mina beslut. 
 
Det som händer när du ger någon en komplimang för utseendet är att du samtidigt säger du att:
 
1. du har lagt märke till hur hen ser ut
2. att det är viktigt och bra att vara fin
 
Det påverkar oss, vår självbild och de val vi gör. Vi som är just vuxna har ju växt upp i en kultur där detta är viktigt och det är svårt att värja sig mot. Och barn är ännu mer påverkningsbara, de formas här och nu.
 
Det finns inget neutralt eller sunt förhållningssätt till detta eftersom att vi lever i en kultur där utseende värderas och framförallt kvinnor värderas efter om de är snygga eller fina. Oavsett din personliga uppfattning om detta. Oavsett om DU kan förhålla dig neutralt (det kan du inte men ok vi kan låtsas som det). 
 
 
Och många undrar också varför jag lägger upp bilder på mig själv om jag inte vill ha komplimanger. Detta tycker jag är fasligt intressant hörrni! Lyssna ordentligt på den frågan. Vad säger den? Det är liksom som att vi inte kan se andra skäl. Klart det måste bero på komplimanger?! Klart kvinnor vill höra att de är fina eller vackra eller snygga (Ja det vill ju jag också pga hjärntvättad men vänta tills jag pratat klart) nåt annat skäl finns ju inte. Typ så.
 
Jag tycker det är intressant också hur vi reducerar varandra till att inte ha andra saker att förmedla och nej jag kan också känna att mycket fokus på t.ex instagram läggs på det yttre även inom feministiska kretsar där det nästan blivit synonymt med den nya moderna fräscha feminismen att också vara flawless och ha ögonbryn (eller vad det nu är för kroppsdelar) "on point". Men vi är ju mer än så och iallafall jag vill förmedla annat. 
 
Så varför lägger jag upp bilder på mig själv? Två skäl:
 
1. För att jag använder min kropp som verktyg i min aktivism tex genom att provocera, genom att normalisera feta kroppar och genom att ta plats som fet. 
 
2. För att ge er en inblick i mitt liv och vardag och ge mina texter och funderingar ett ansikte. Det bidrar till en mer personlig kontakt med den publik jag vill inkludera i samtalen. 
 
 
En annan grej som många undrar över är hur man kan visa att man lagt märke till personers ansträgningar, t.ex om nån sminkat sig fint eller kanske har speciellt kläder på sig och här vill jag komma med en motfråga: 
 
Varför måste man bemöta detta?
Varför antar man att personen vill att detta ska bemötas eller bekräftas?
 
Ja förmodligen vill hen det, vi är ju alla produkter av vår samtid, men är det alltid så? Som jag sagt tidigare så vill vi ju bli sedda snarare, så hur kan vi få vår omgivning att känna sig sedda och bekräftade och inte då bara när de piffat sig? Jag tänker på Anna (apan satt i granen) som alltid får mig att känna mig värdeful och älskad och sedd när vi träffas. Hon visar och säger tydligt att hon är glad att träffas, att hon är glad att vi är vänner och att hon tycker om mig
 
Och vill man berömma nåns sminkteknik så kan man ju göra det utan att värdera utseendet typ "wow, du är verkligen skitduktig på att lägga eyeliner! Min blir bara krokig, har du nåt speciellt knep?" (vs. "Va fiiiiiiiin du är idag!") 
Komplimanger vs. Bekräftelse
Apropå komplimanger, eftersom att jag ser att debatten tagit andra vägar och folk oroligt undrar om de inte får ge eller får bli glada av komplimanger. 
 
Så här: jag ser komplimanger som ett sämre substitut för bekräftelse. Vi vill egentligen bli sedda, inte recenserade eller bedömda, men i brist på det så funkar komplimanger som en tillfällig quick fix för vårt välmående.