Kvinnor förväntas stå stilla i tiden
Apropå mage och kvinnors kroppar: Jag läser ganska många som precis fått barn eller som snart ska få och nåt som slår mig är hur stor fokus det ligger på att kroppen ska återgår till sin gamla status, ofta inom några månader efter att man fött. Man ska tillbaka till det som varit. Alla spår av det som skett fram till nuet ska suddas bort. 
 
Det är så jävla skevt när man talar om att "återfå sin normala kropp" eller att man har "förstört sin kropp" efter en förlossning som om den kroppen man har nu inte är ens riktiga. Jag tror att det vi ofta glömmer är att kroppen vi har som unga, den har vi kanske i tio år (räknat från puberteten till vi får barn) och att kroppen vi får efter barnafödande är vår egentliga, den vi har resten av livet.
 
Ja, man får en ny kropp efter en förlossning och det kan nästan vara traumatiskt för många, speciellt när den skakar om självbilden. Precis som man får en ny kropp efter puberteten. Den kanske återgår att likna den du hade innan, eller så gör den inte det men det är ok också och ingenting som är speciellt konstigt eller ovanligt.
 
Men det är ju inte konstigt att vi tänker så här. Överallt i samhället, på tv, i tidningar, i filmer, i reklamen, på bilder, i musikvideos, ÖVERALLT så får bara en sorts kvinna synas. Hon är aldrig över trettio och hon har en kropp som en femtonåring. Även om hon fött barn.

(null)

Kvinnor får lära sig att hålla in på kroppsfunktionerna och det gör oss sjuka
Kommer ni ihåg när en känd kvinna sa att det inte fanns några fula kvinnor, bara lata? Och så menade hon att hon höll in magen för bättre figur, hållning, utseende. Men när jag håller in magen så händer det inte speciellt mycket i de regionerna. Om man säger så. 

Men jag förstår precis hur hon menade för jag har ju också varit där. Jag är ju egentligen fortfarande kvar där, om jag ska vara ärlig, på många sätt även om min kropp idag inte samarbetar på samma sätt som den gjorde när jag var smalare. 

När jag blev gravid med mitt första barn så fick jag äntligen släppa magen. Släppa UT magen alltså. Efter en livstid av konstant indragande så var detta nästan en omöjlighet först, för vanan trogen så hade jag inte bara lärt mig att alltid suga in utan även att andas högre upp. Men när jag äntligen klarade av att slappna av så var det en sån jävla befrielse. Som gravid får man ha rund mage nämligen. Aldrig annars. 
 
Men det där med andningen är intressant för jag har alltid haft svårt att dra djupa andetag. Jag liksom flämtar om jag blir andfådd och när det äntligen var dags för min unge att komma ut så hade jag väldigt svårt att andas avslappnat och djupt. 
 
Tre ungar senare och fyrtio kilo plus så har det inte blivit bättre. Jag har fortfarande ett konstant behov av att dra in magen, det sitter i ryggmärgen och jag får påminna mig själv om och om igen att släppa taget. Men det är ju skitsvårt.
 
Redan som tioåring så drillade jag mina vänner i vikten av en platt mage, (Jo tyvärr, jag var det barnet. Era mammors mardröm.) och höll konstant in min egna för att den inte skulle puta ut. Jag minns att jag sög in den på badplatsen och att jag tittade äcklat på mina kompisars runda magar. 

Det börjar ju oftast i barndomen men sen följer det oss genom livet, vi hetsas att tro att vår normala rundning är något att skämmas över och vanliga vuxna och till och med smala vackra kända kvinnor med generell god självbild känner att deras magar aldrig duger som den är.
 
Det är en skam och detta får faktiska konsekvenser. Som att inte kunna andas. Som att alltid ha ont i magen. Som att inte kunna känna sig ok i sin egen kropp.
 
Kan ni andas? Kolla efter själva: rör sig magen ut och in när ni andas? Eller rör sig bröstkorgen? Vad händer när ni tar ett djupt andetag? Magen eller bröstet?

(null)







Lyllo mina barn som har en sån ful mamma!
Jag lider ju som alla andra av självhat och kroppsångest. Visserligen cirka 1000% mindre skala än för bara några år sedan. Jag vet inte om det är åldern som gör mig tryggare eller om det är mitt enträgna arbete med att göra upp med alla föreställningar, krav och ideal. Kanske en kombination. 
 
Såg mig själv i spegeln häromdagen, det händer inte ofta, men jag såg mig själv och tänkte usch. Detta händer såklart aldrig så att barnen är närvarande eller kan uppfatta signaler från mig, utan alltid ensam i badrummet. Usch tänkte jag. Usch så jag förfalligt. Usch vad tjock jag har blivit. Usch vad gammal jag är. Usch.
 
Och så tyckte jag synd om Oskar som har en sån ful fru (fast jag vet ju att jag är ett kap, denna fixering vid mitt yttre är så jävla skevt när jag har så mycket annat!) och jag hann tänka stackars barnen som har en sån ful mamma, tänk om jag var en snygg och piffad mamma.... innan jag kom på mig själv och ba nej lyllo barnen som har en mamma som inte gör sig till. Lyllo barnen som får växa upp med en mamma som INTE piffar och grejar och bryr sig om hur hon ser ut. Lyllo barnen som inte presenteras för detta koncept förrän de blir stora nog att tänka kritiskt. 
 
Jag menar såklart inte att man är en sämre mamma för att man piffar, ni vet ju att jag inte tycker så, men jag tror ändå att det påverkar. Och jag kände, när jag stod där och uschade mig framför spegeln att det ändå var nåt bra och gott i mitt föräldraskap. Sen är det såklart mycket som påverkar, även sånt som jag gör, men det får vi prata om nån annan gång.