Vad är det för fel på komplimanger nu då?
Ja nu kanske ni undrar vad problemet är. Varför kan man inte säga till folk och barn att de är fina om man nu tycker det?
 
Så jag föreslår en liten genusstudie. Sådana är bra om man vill synliggöra strukturer för sig själv eller få ett nytt perspektiv.
 
Prova att iaktta din omvärld en vecka. Räkna hur ofta du hör ''hej vad fin du är'' eller liknande kommentarer. Räkna även hur många av dessa som riktas till pojkar/män vs flickor/kvinnor. Märker du någon skillnad?
 
Problemet är inte att just DU säger det till någon EN gång every blue moon, problemet är att ALLA säger det FLERA gånger, ofta varje dag, året om. Och att alla de som får komplimanger, inte bara får höra att de själva är fina utan att andra är det också. Varenda gång jag är i sällskap med flera kvinnor så hör jag hur de komplimenterar varandra, flera gånger. Jag hör det. Även om kanske enbart en av dem är riktade till mig så matas jag tills öronen svämmar över. ''Vad snygg du är'', ''men guuuu' vilka fina naglar'', ''vilka fina kläder du har'', ''vad smal du har blivit'', ''vad fräsch du är idag''. 
 
Lägg sedan detta i sitt sammanhang; vad ser vi runtomkring oss? Vad säger reklamen till oss? (så ser du yngre, spänstigare, smalare, VACKRARE ut) Vad säger TV'n? Vad visar TV'n framförallt? (Vackra människor) Tidningarna? (Banta, gör om dig, sminktips, klä dig för din form)
 
Föreställ dig sedan hur barn upplever detta och vad för slags budskap det sänder till dem.
 
Prova!
Far barn illa av att man säger att de är fina?
Den här historian brukar jag berätta för barnen nu för tiden. Det var när N var kanske fyra fem och vi var  hos barnläkaren. När N var yngre så klädde vi henne mer som en pojke, murrigare färger än tjejer generellt har, lekvänliga byxor osv. Klänning hade hon nån enstaka men hon var inte så intresserad av dem så. Hon hade däremot en rosa tyllkjol som hon gärna drog på sig över byxorna. Den hade hon denna gång.
 
 
 
Det första som sades när N tog av sig overallen blev ett inte helt oväntat ''Vad FIIIIIIIIN du är'' följt av en entusiastisk utfrågning om den fiiiiiina ROSA kjolen hon hade på sig. Detta hände två gånger, med två olika läkare. (I övrigt var de jättebra och pedagogiska.)
  
Visst kan man snacka lite mer nyanserat om det här ämnet; far barn illa av att höra att de är fina ibland? Om man uppmuntrar annat också och kanske säger det vid olika tillfällen? Nej det gör de kanske inte men jag har hellre en svartvit inställning till det här för jag ser verkligen INGEN mening med att så tidigt få ungarna fokuserade på sina yttren. INGEN. Jag ser bara en massa nackdelar och negativa konsekvenser.
 
För många barn betyder fin att man har fina kläder och har man inte fina kläder så är man inte fin. Och är man inte fin så är man ful och att vara ful är något jättedåligt. Mer än så fattar de inte. Och jag har ärligt talat aldrig mött nån under typ 15 bast som fattar mer än så.
 
Innan N började förskolan och började utsättas för den här typen av kommentarer så fattade hon verkligen ingenting om det här att vara fin eller ha fina kläder. Man kunde lika gärna säga till henne att hon var lång. Jaha liksom.
 
Och hon brydde sig inte. Hon gjorde verkligen inte det! (det gör hon generellt inte nu heller även om det är lite annorlunda nu) Hon klädde sig i det som låg överst i lådan, på sin höjd valde hon kläder efter motiv typ gulligt djur, men aldrig ur ett ''ärjagfinnu''-perspektiv och hon funderade aldrig speciellt mycket på om hon var fin eller inte.
 
Min dotter fick iallafall höra flera gånger att hon var fin.  Där hos den där läkaren. Av hen och en annan men också av en främmande kvinna som tog sig tid att värdera min dotters kläder och ansikte. Tre personer inom loppet av två timmar. Och när vi sen skulle därifrån så hände det, den där första gången. Vi stod bredvid en kvinna i apoteket där vi skulle hämta medicin och jag ser hur N vänder sig mot henne, håller ut kjolen lite stolt och sen säger hon: "titta på mig!" med förväntan i blicken. Och hon behövde inte vänta länge innan ännu en person bekräftat att hon är fin. 
 
Några av er minns kanske att jag sprang hem (jag har ju skrivit om detta förr) och rev ut allt som kunde vara fint eller klänning ur garderoben (vilket orsakade ett ramaskri bland en del besökare här för herregud skulle jag beröva barnet klänningar?) och svor att nej fan heller att hon ska indoktrineras nu. 
 
 
 
Detta hade antagligen inte hänt alls om hon haft jeans och grön tröja, det kan jag slå vad om. Det händer nästan bara när barn (läs flickor) har pyntat sig på olika vis, om det så är flätor, kjol eller nagellack.
 
Detta sänder ett ganska tydligt budskap till ungarna: du är bara fin när du gör så här. Och resultatet är att barnet, som då även lärt sig att den här typen av bekräftelse är att eftersträva, kommer att anpassa sig efter det.
 
Det är inte hjärnkirurgi, det är enkelt. 
 
Barn ska vara barn, inte oroa sig för hur de ser ut.
 
Man är inte snäll när man säger till ett barn att hen är fin eller söt. Man är grym. Man sår fröet till den dåliga självkänslan, ätstörningarna, ångesten och utseendefixeringen. Nej, det behöver inte blir så (igen det här med nyansering, jag hajjar det) men lika ofta så blir det precis just så.
 
Barn som mår dåligt över sina yttren, känner sig tjocka eller kanske bara gråter när de inte har rätt kläder är ingen ovanlighet och de växer inte upp med elaka familjer som vill dem illa utan tvärtom. Det är vanliga barn med vanliga mammor och pappor men de lever i den här kulturen som överallt annonserar synen på kvinnan som objekt samt dikterar villkoren för ''fin'' och vi cementerar det hos barnen i form av konstanta recensioner.
 
Och de kan inte värja sig. 
 
Om ingrepp blir en del av idealet så kan väl alla vara med och tävla?
Jag har tänkt lite på det här normaliserandet av ingrepp och fillers och på hur snabbt det har gått. När jag var tonåring så fanns ju inte det. Pamela Anderson hade typ gjort entre men de flesta tyckte hennes runda bröst såg konstiga ut och de få kända kvinnor som opererat sig i ansiktet tyckte man mest såg skeva ut. 
 
Sen så fanns det såklart undersköna kvinnor och svåråtkomliga ideal då också. Jag ville se ut som Cindy eller Claudia och de var overkliga nog liksom. Vem såg ut så mer än supermodellerna? Knappt ens de liksom, minns en intervju med Linda Evangelista där hon berättade att en kvinna sagt till henne att hon var så lik.. ja sig själv. Linda. Och när Linda svarade "men det ÄR jag"" så hade kvinnan sagt att nej det kunde det inte vara, hon var lik men inte SÅ lik dvs inte så vacker. För ljus, smink och retouch gör ju sin grej. 
 
Fan inte ens jag såg ut som mig själv utan smink. Hade en kompis som var så jävla snygg. Första gången jag såg henne utan sitt smink så såg jag inte att det var hon. Jag trodde det var typ hennes bror. Jävlar vad hakan trillade ner samtidigt som poletten. 
 
Men min poäng, om än långsökt, är att redan då - innan ingreppen och fillersarna så fanns svåruppnåliga ideal för kvinnor och vi jämförde oss hela tiden. Jämförde och självhatade. 
 
Så då kommer vi till frågan jag får så ofta av er: "Är det inte bättre att vara ärlig med att man gör ingrepp så att publiken förstår att skönheten inte är så naturlig?" och då en pass till trenden med just naturlig skönhet som ses som dålig eftersom att den är svårare att uppnå utan just ingreppen.
 
Att ingrepps-idealet ändå skulle vara enklare på nåt sätt. Då kan alla vara med och tävla. Då kan alla bli vackra. (eller ja de som har pengarna iallafall) Inte bara de som har genetiken på sin sida. 
 
Men det är ju det som är problemet! Och det är väl den attityden som har lett till att ingrepp och fillers nu ses som vilken annan skönhetsrutin som helst. Jag förstår inte att det ses som helt oproblematiskt? Att vår tids stora "supermodeller" är influenserna som kränger rabattkoder för plastikkirurgi och botox och att yngre och yngre räknar dagarna tills de kan göra detsamma.
 
Och att det skulle vara bättre för då är det ärligt och då kan alla vara med. "Hellre att man är öppen med att man gjort ingrepp!" Varför det? Förstår folk inte att det är så normaliseringsprocessen börjar? 
 
Jag vill inte ha den här utvecklingen. Jag trodde vi skulle ha kommit framåt, inte bakåt, i den feministiska utvecklingen. Vi har ju slagits för att göra upp med skönhetsnormer sen iallafall sextiotalet, och det är här vi landat? 
 
I ett nu där self care för kvinnor och feminister handlar om att göra sig vackrare (enligt patriarkal mall) och om att få patriarkal bekräftelse, om att vika ut sig och vara sexig och knullbar, om att anpassa sig för att det KÄNNS bra och KÄNNS det bra så är det alltid positivt för kvinnokampen. 
 
"Men jag gör det här för min skull, inte för att pleasa en man!" Men åh gumman det är precis det du gör ju, bara att du inte fattar det själv. Du har hjärntvättats att tro att det är detta du vill ha för att må bra och patriarkatet high fivear sig själv.
 
Det är fan en tragedi.
 
 
Det här är inte min feminism och inget jag vare sig vill skriva under på eller uppmuntra oavsett hur mycket sura miner det blir när jag vägrar. Det är inte feminism. Det är bara rent kvinnohat förklätt i feministiska slagord. När fan ska vi frigöra oss egentligen? 
 
(null)
 
Linda Evangelista, Cindy Crawford, Claudia Schiffer