Ja jag bryr mig om hur jag ser ut
Jag tatuerade mig igår. Jag har typ två projekt igång samtidigt, en på vardera arm. Två armar som ska fyllas av mina två favorittatuerare. Det är som att nåt landar i mig. Ett lugn och en känsla av att hitta hem. (ok det låter klyshigt som fan men ni får stå ut) Att jag äntligen gör det.
 
Eller så är det kanske bara en fix ide, vi med adhd kan få sådana och då släpper man inte förräns man är i mål (eller hittar en ny fix ide) Men jag har känt länge länge länge att mitt jag, min självbild, ser ut på ett specifikt sätt och där ingår, till min makes förskräckelse (för han gillar egentligen inte så mycket tatuerad hud på en och samma kvinna), nån slags helkroppstatuering. 
 
Men visst är det ytligt? Nån frågade mig varför det var ok att tatuera sig men inte att sminka sig, och om vi bortser från det självklara svaret att det givetvis är ok att sminka sig också och att samtalet kring sminkets vara eller ickevara inte handlar om sminket i sig utan om normer och patriarkala strukturer, så kan jag krasst konstatera att skillnaden är fin. Nej det finns inget patriarkat som uppmanar kvinnor att pryda sitt skinn och min knullbarhet står och faller inte med tatueringarna, men visst fan handlar det om yta? 
 
För tio år sen hade jag nog svarat annorlunda, sagt att nej vet ni vad, jag är normbrytande när jag "förstör min kropp" och även om det såklart också är sant så behöver jag ju självrannsaka lite: inte fan tatuerar jag mig för att bli ful? Nej det är ju bara att jag har en annan bild av skönhet än den normativa och det är ju det idealet jag följer. Typ.
 
Enkelt förklarat: Ja jag bryr mig om hur jag ser ut! Jag vill ha jättelångt hår, målade naglar och tatueringar över hela kroppen. 
 
Men hallå, visst är det snyggt?
 
 
Lev livet som om ingen tittade
Min livskvalitet har förbättrat cirka tusen procent sen jag slutade fundera på vad andra tycker om mig, min kropp, min behåring, min vikt. Eller slutat fundera har jag väl inte. Jag funderar väl som de flesta. Oroar mig. Skäms över hur jag ser ut, att jag är hårig eller tjock Osv. Speciellt i vissa sammanhang (och inte alls i andra)
 
Men jag har slutat låta det styra mina val. Jag har slutat låta de tankarna styra vad jag gör. För cirka fyra år sen tog jag på mig baddräkten för första gången på kanske 20 år. Känslan var revolutionerande. (Och doppet i havet var förlösande. Jag blev pånyttfödd!)
 
Jag får ofta mail från kvinnor som undrar hur jag vågar. Hur jag gjort för att våga. Om jag kan ge ett råd till dem som får alla jobbiga känslor att försvinna. Om kanske de kan stärkas i att ta steget också.
 
Och nej jag kan inte trolla bort nåt och jag har inget hemligt recept men jag säger bara: Vad fan väntar du på? Varför bry sig om vad andra tycker? Livet är kort. Så jävla kort. Snart över. Snart kan du inte bada. Snart finns du inte mer. Snart ligger du på dödsbädden och jag lovar att du inte kommer ångra att du inte bantade eller rakade dig mer. Tvärtom. Du kommer ångra all jävla tid du la på självhat och inte på att leva istället. Du kommer ångra alla de där baden du aldrig tog och alla de där festerna du avstod för att du inte hade rätt kläder (eller rätt vikt) och all den goda maten du inte kunde äta och alla ligg du fokuserade på hur magen såg ut istället för orgasmen. Osv. Ni vet ju detta.
 
Jag vet att det är svårt. Skitsvårt. Jag vet det. Men bli arga! Resist! Vägra låta andra bestämma hur du ska leva ditt liv och vad du ska njuta av. För det är ju det du gör när du avstår från att bada eller dansa eller fan knulla för att du oroar dig för att du är för tjock eller för hårig eller för gammal för att göra si eller så. Se det som en rebellisk akt att trotsa oron och nojjorna. Se det som en politisk aktion att störa ordningen med din feta mage och dallrande lår. Här får ni! Hängpatte och hårig armhåla! In your face motherfuckers liksom.
 
Så! Nu ska jag bada! Gör det ni också! 
Jag förstår hur det är att vantrivas i sin kropp
Obs gårdagens diskussion här ska inte förväxlas med oförståelse inför kvinnors missnöje över egna kroppen. Tvärtom, jag fattar lika bra som en annan hur jävla skit man kan må för att man fått fel sorts kropp och fel sorts bröst och fel sorts utseende. Jag har ägnat hela livet åt att hata mitt eget.
 
Jag har hatat mina stora sladdriga bröst som hänger och är fula och har jättestora vårtgårdar, gråtit och velat skära sönder dem i perioder (tonåren, föreställ er att ha bröst som en trebarnsmamma på fyrtio när man är femton). Jag har hatat min platta breda rumpa som inte alls ser ut som rumporna i sociala medier och tidningarna. Jag har hatat min kraftiga kroppsbehåring, min mustasch, acnen jag hade som yngre. Osv.
 
Och idag, som fet och en kropp som hänger på fler ställen än brösten, så kan självhatet och viljan att förändra slå till med oanad kraft. Jag är hela tiden medveten om att jag egentligen inte duger i samhällets (patriarkatets) ögon och det får mig att tvivla på mitt värde, min självbild och till och med min lycka och tillvaro. Det är helt sjukt egentligen. HELT JÄVLA SJUKT. Så mycket tid och tankekraft som jag kunnat lägga på annat som läggs på nåt som egentligen inte spelar någon roll alls och som bara får mig att må dåligt när jag borde må bra. 
 
Jag oroar mig mycket för att mina barn ska behöva gå igenom samma långa liv av missnöje och tvivlan. 
 
Kommer ni ihåg när jag vågade mig till stranden första gången? Jag har alltså levt ett halvt liv där jag vägrat bada på somrarna, inte för att jag inte vill - tvärtom jag har suktat efter det svalkande vattnet - utan för att jag känt sån skam och ångest för min kropp i baddräkt. Jag kan inte ha sex (fortfarande) utan att vara medveten om att min kropp är där.
 
Kvinnor lever fan halva liv för att vi är missnöjda med nåt så trivialt. Det är sånt jävla slöseri med liv! Vad fan håller vi på med?
 
Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på att vi lurats så jävla brutalt att må så men också för att vi är beredda att reproducera och cementera och normalisera och föra vidare dessa jävla lögner till kommande generationer och det är det jag ifrågasätter. Inte kvinnor som mår dåligt. 
 
(null)