Jag förstår hur det är att vantrivas i sin kropp
Obs gårdagens diskussion här ska inte förväxlas med oförståelse inför kvinnors missnöje över egna kroppen. Tvärtom, jag fattar lika bra som en annan hur jävla skit man kan må för att man fått fel sorts kropp och fel sorts bröst och fel sorts utseende. Jag har ägnat hela livet åt att hata mitt eget.
 
Jag har hatat mina stora sladdriga bröst som hänger och är fula och har jättestora vårtgårdar, gråtit och velat skära sönder dem i perioder (tonåren, föreställ er att ha bröst som en trebarnsmamma på fyrtio när man är femton). Jag har hatat min platta breda rumpa som inte alls ser ut som rumporna i sociala medier och tidningarna. Jag har hatat min kraftiga kroppsbehåring, min mustasch, acnen jag hade som yngre. Osv.
 
Och idag, som fet och en kropp som hänger på fler ställen än brösten, så kan självhatet och viljan att förändra slå till med oanad kraft. Jag är hela tiden medveten om att jag egentligen inte duger i samhällets (patriarkatets) ögon och det får mig att tvivla på mitt värde, min självbild och till och med min lycka och tillvaro. Det är helt sjukt egentligen. HELT JÄVLA SJUKT. Så mycket tid och tankekraft som jag kunnat lägga på annat som läggs på nåt som egentligen inte spelar någon roll alls och som bara får mig att må dåligt när jag borde må bra. 
 
Jag oroar mig mycket för att mina barn ska behöva gå igenom samma långa liv av missnöje och tvivlan. 
 
Kommer ni ihåg när jag vågade mig till stranden första gången? Jag har alltså levt ett halvt liv där jag vägrat bada på somrarna, inte för att jag inte vill - tvärtom jag har suktat efter det svalkande vattnet - utan för att jag känt sån skam och ångest för min kropp i baddräkt. Jag kan inte ha sex (fortfarande) utan att vara medveten om att min kropp är där.
 
Kvinnor lever fan halva liv för att vi är missnöjda med nåt så trivialt. Det är sånt jävla slöseri med liv! Vad fan håller vi på med?
 
Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på att vi lurats så jävla brutalt att må så men också för att vi är beredda att reproducera och cementera och normalisera och föra vidare dessa jävla lögner till kommande generationer och det är det jag ifrågasätter. Inte kvinnor som mår dåligt. 
 
(null)
 
FÖRLÅT!!!
Jag ser annonsen för plastikkirurgin. Så jävla ironiskt va? Men enligt mitt avtal med blogg.se så ska inga annonser för viktminskning eller plastikkirurgi visas på min blogg. Det var jag väldigt noga med och det har funkat. Jag har skickat ett mail till ansvariga och jag hoppas de tar bort den snart. Nu är det tyvärr söndag och folk är lediga. 
 
Ja jag sitter och skakar och har smått panik. Förlåt alla! 
 
Samtidigt så är det ändå så .... tack för att de bevisar min poäng liksom. Ni vet det vi pratat om längre, hur det här budskapet finns överallt och liksom övertygar oss om att det är enkelt och en bra idé. Rakt i ansiktet i alla sammanhang. Och barn är ju på nätet. Mina barn är här snart. Mina barn ska utsättas för propaganda och indoktrinering. 
 
 
Så jävla vidrig bild dessutom. En tjock mage som ska klämmas på och ritas på. "Problemområdet" ritas upp. "Ta bort det här". Hur påverkar det oss? Hur får det tjocka människor att må och se på sig själva? Tjocka tonåringar? (jag minns hur det var att vara tonåring och tro att min lilla lilla mage var ett problem som skulle bort).  
Vad innebär det att älska sig själv?
Det här med att älska sig själv eller lära sig älska sig själv, vad innebär det egentligen? Jag vet faktiskt inte. Inte alls. Jag vet att jag inte vill känna självhat. Det vet jag. Barn gör inte det. Barn är så oförstörda och fina på så sätt. De ifrågasätter aldrig om de duger, de tänker inte på det ens. (Tills vi fuckar upp det alltså, vilket sker i lite olika åldrar) 
 
Jag vill väl nå nån slags peace. Älska sig själv är så aktivt, det kräver ett ställningstagande på nåt sätt. Jag vill ju bara vara nöjd och trygg. Strunta i att älska mig själv, strunta i de tankarna helt men också känna just noll självhat.Bara vara ok med mig själv typ. Svårt att förklara. Vet inte ens om det går att nå dit men jag märker att ju mer jag ägnat mig åt den här resan, skalat av mig så mycket fåfänga jag kan och dealat med så jävla mycket hat som jag gjort så har jag börjat landa.
 
Jag struntar absolut inte vad människor tycker om mig, jag tror inte ens att det är möjligt för nån att kunna det och jag vet inte ens om jag vill det. (Såklart vill jag strunta i hatares lögner och det kräver väl träning att kunna se igenom) Jag vill vara omtyckt för det betyder att jag är en människa som får andra att må bra och sån vill jag vara. Jag vill inte vara en människa som får min omgivning att må skit eller som får folk att tänka nej fy fan när jag dyker upp. Det är liksom inget bra betyg. (återigen, räknar inte med hatare och mobbare och antifeminister och sånt skräp)
 
Nu tappade jag tråden men det jag ville säga var att nej jag struntar inte i vad folk tycker om mig men det är inte den springande punkten längre. Jag lever inte efter att vara andra till lags, den biten skiter jag i. Och jag accepterar att jag har sidor som är mindre bra och mindre omtyckta och att dessa inte säger så mycket om hela min person. Och detsamma gäller andra, jag dömer mindre. Mig själv och andra alltså. Receptet för mig har väl varit att:
  1. sluta ägna tid åt mitt yttre (detta har tagit flera år tyvärr), sluta raka, sminka, klä upp mig osv.
  2. sluta ta del av sånt som påminner mig om mitt yttre: städa upp flödet, avfölja alla som påminner mig om att tänka på hur jag ser ut och vad jag har på mig och att gå ner i vikt osv. Sluta läsa tjejtidningar. Sluta se på tv-program som handlar om ytlighet och vikt och mobbing.
  3. sluta ta del av allt som "inspirerar" mig att vilja förändra mig.
  4. sluta umgås med människor som självhatar och ältar sina yttren, sina dåliga sidor, sin vikt. OBS inte viktiga relationer såklart.  (Nu hade jag väl cirka inga sådana människor runt om mig egentligen men ja)
  5. sluta umgås med människor som ältar andras yttren, dåliga sidor, vikt osv.
  6. förbjuda bantningssnack inför mig. Detta behöver jag knappt göra aktivt för de flesta vet var jag står så ingen vågar väl hehehe.
  7. Jobbar med att sluta snacka skit också, men är väl inte riktigt där helt än tyvärr
Mitt recept handlar mycket om yttre faktorer men det är ju för att jag drillats att mitt värde ligger där, för nån annan ser receptet annorlunda ut. Man får hitta sin trigger, det som får en att må skit, det som påminner en om sina egna brister och sin egen ångest och skala bort det.
 
Men nuförtiden jag kan även tänka negativa saker om mig själv utan att hata mig själv. Jag ska förklara. Typ konstatera att ja jag är inte så bra på det där MEN DET ÄR OK ÄNDÅ! lite så där lagomt käckt egentligen. Jag förstår äntligen att mitt värde inte hänger på att jag presterar eller är duktig eller bäst på allt. Jag kan vara skitkass på olika saker och ha dåliga sidor och vara ful eller dum eller inte världens smartaste eller kunnigaste men att jag ändå har ett människovärde och ändå är en rätt så bra och härlig person? Fattar ni vad jag menar?
 
Aja, jag vill bara vädra lite tankar kring det här, jag vet inte riktigt var jag ville komma ärligt talat.