Lady Dahmer

Finns det nån tjej som inte hatar sin kropp?
Nu är det här gamla nyheter, men minns ni de där ex on the beach-snubbarna Robin och Andreas som skrev ett nu borttaget inlägg om att de bara vill ha tjejer som växer max femtio kilo? Nu såg jag att en bloggare, Daniela, tagit upp detta i sitt inlägg: "Min drömtjej väger under 50 kilo". Och luften liksom går ur mig för jag vet att detta inte är en isolerad händelse utan nånting som är mer utbrett om än inte lika uttalat så lika krävande. 
 
Daniela undrar hur detta kan få tv-tid överhuvudtaget och frågar sig hur det påverkar de unga tjejer och killar som tittar på programmet (Så tacksam över att vi inte har vanlig tv alltså). 
 
Han tycker att människor som väger över 50 kg inte borde få vistas på stranden, jag tycker att människor som gör så idiotiska uttalanden som han inte borde få ens några sekunders skrämtid, eller möjlighet att uttala sig om sånt i offentligheten över huvudtaget. Jag tänker på alla unga människor som ser på det här programmet och tycker att han är en häftig kändis, kanske rentav en förebild. Jag tänker på hur många killar som nu vill bli som honom, och hur många tjejer som nu vill bli såna som han vill ha. 
 
Jag oroar mig mycket för hur livet kommer vara för mina tonåringar. Alltså när mina små barn blir tonåringar. Framförallt oroar jag mig för min dotter. Tänkte på det häromdagen, på hur jag inte känner en endaste kvinna som inte haft issues med sin kropp, som bantat eller hatat eller straffat eller mått dåligt pga känt sig fel eller ja ni vet, tjock.
 
Och tjock har man ju känt sig, ja jag också, trots att man varit smal. Man har tvingats förhålla sig till skeva ideal hela livet och för mig och många har det börjat just i tidiga tonår med vecko revyn som lär en att man ska ha mellanrum mellan låren, killpaneler som dissekerar tjejers klädstil och så killarna i klassen som skriver listor på vem som har snyggast kropp. 
 
Jag minns en specifik händelse som var så talande för mina egna tonår. En klasskompis till mig, smal och snyggast i klassen, var kär i snyggaste killen i skolan. Erik. De hade flirtat så där som man gör när man går i åttan eller nian eller när det nu var och nu var det dags för högstadiedisko uppe på högliden i Hudiksvall. Men kvällen slutar med ett par av oss tjejer inne på toaletten, tröstandes vår klasskompis. Erik hade nämligen sagt att jo han kunde tänka sig att bli tillsammans med henne men bara om hon gick ner fem kilo.
 
Den här tjejen var redan så smal och jag minns att jag med mina egna skeva ögon ändå kunde se att nej det här är ju helt fucked up. Jag har för mig att det gick rykten om att hon också hade ätstörningar men å andra sidan, det hade flera tjejer i skolan och det var lite status på nåt sätt för tjejerna med anorexia eller ätstörningsproblematik var inte bara smala och snygga, de var också svaga och liksom... ja alla ville typ ta hand om dem. Jag ville också vara en sån tjej och min dagbok var i tonåren fylld av så mycket kroppshat. 
 
 
(Hittade mina gamla dagböcker från tonårstiden. Härlig läsning! 50% handlar om snubbar som ej vill ha mig men som jag är såååååå kär i. 40% om att jag är tjock och ful. 10% om vad andra kanske tycker om mig.)
 
Och snart är det mina barns tur. Inget verkar ju ha förändrats, tvärtom tror jag att samhället blivit hårdare, alltså kraven har blivit hårdare. Nu ska man inte bara vara smal, nu ska man ha tuttar, läppar, rumpa. Man ska vara renrakad och ha alla rätt. Och detta förstärks inte längre bara i tidningar och genom supermodeller och skådespelare som ändå är svåra att leva upp till utan nu har den där jävla killpanelen flyttat sig in i tv-sofforna istället. 
 
 
Vi behöver TILLSAMMANS ta GEMENSAMT ansvar
Lisa Magnusson ger sig in i debatten, eller hon debatterar kanske inte så mycket som hon reflekterar. Hon skriver ofta mycket bra tycker jag, även om jag inte alltid håller med henne, men den här gången känns det som att hon fått en del om bakfoten eller att hon iallafall bygger vidare på halmgubben som Almenäs grundade. 
 
Magnusson skriver "Att gå på kvinnor som liknar idealet är inte feminism. Det är motsatsen" och menar alltså att kritiken mot hälsohetsen, mot träningsbilder och offentlig bantning och ja allt det där som jag med flera lyft, är ofeministiskt. Kanske rentav antifeministiskt? Eller nej, jag tror inte Magnusson tycker just så. Jag tror Magnusson förväxlat kritken mot hälsohets med personangrepp mot enskilda kvinnor och här vill återigen påminna alla som inte ser skillnaden att det inte handlar om Almenäs eller vem fan det nu må vara, utan om ett omgripande fenomen som är jävligt problematiskt och som vi ALLA tar del av. 
 
Magnusson skriver vidare att man inte ska avkräva ansvar av enskilda kvinnor och det kan jag generellt hålla med om. Jag avskyr det här förebildskravet där enskilda kvinnor sparkas ner från uppbyggda piedistaler de aldrig bett om att få sitta på. Men detta handlar inte om det. Det handlar inte om smala kvinnor eller kvinnor som uppfyller idealet, det handlar inte ens om att man är en bra eller dålig förebild för att man bantar eller tränar eller är smal eller vad det nu är folk inbillat sig att kritiken handlar om. 
 
Liksom, varenda jäkla känd kvinna som har sociala medier ägnar sig åt detta. Bantar eller "tänker på kosten" eller kör 5:2 eller så fastar de eller som en känd kvinna senast gjorde: gick in i nån jäkla kryokapsel för att med hjälp att minusgrader tajta till kroppen. Varenda känd kvinna deltar i detta. (ok det finns undantag, men ta en titt på sociala medier så ser n hur otroligt utbrett detta är). Och här undrar jag lite, om inte vi, de, ska ta ansvar - vem ska ta det då?
 
(Och inom feminismen måste det rymmas kritik. Det är inte ofeministiskt att ifrågasätta kvinnors beteenden när dessa är problematiska.)
Ja, tjocka kroppar är bra kroppar!
 
Hur pratar ni med era barn om kroppar? Om tjocka? 
 
Vi pratar sällan om kroppar, jag har ju tryckt mycket på att det är ointressant hur kroppar ser ut, men ibland kommer det såklart upp. Det kan vara när ena barnet sett nån som gått konstigt eller nån som är ovanligt lång eller kort. Då pratar vi om att alla ser olika ut och att alla kroppar är bra kroppar. Även de kroppar som kanske saknar en lem eller två.
 
Och ja jag pratar positivt om tjocka kroppar. Det må provocera men det behövs, för det dröjer nog inte länge till innan de får höra motsatsen. Min dotter är nio. Det är ett jävla mirakel att hon inte fattat att smalt är bäst och att tjockt är dåligt och äckligt än. Ett mirakel. När jag var nio så höll jag in magen, visste exakt vad jag vägde och "bantade". Häromdagen sa min dotter att hon tyckte om tjocka människor för de är så mjuka och mysiga. Och det är vi ju. 
 
Men jag pratar alltså positivt om tjocka kroppar. Jag säger att vi är mjuka att krama men också att vi är starka och stadiga. Mina barn kommer inte bli tjocka för att jag vägrar säga att det är dåligt att vara tjock. Jag lovar, ni behöver inte ringa soc. Men skulle de ändå bli tjocka för att de har den genetiska förutsättningen för det (nästan alla kvinnor i min familj är tjocka) så har jag förhoppningsvis rustat dem med en annan syn på den tjocka kroppen än den som vi andra växte upp med. Och jag skulle aldrig banta dem. 
 
 
 
Jag berättar för mina barn att alla kroppar är bra på olika sätt. Att smala oftare är smidigare och att det är bra, att tjocka är starka och att det också är bra, att korta är snabba och får plats på små utrymmen och att långa kan nå högt och att nån i rullstol kanske har skitstarka armar och att vi tillsammans kan göra massvis med bra grejer. Ja ok enkelt men de är ju små. 
 
De frågar mycket om hud och hår nu. Om bästisen med afro och T med det krulliga håret och vit hud och pappas rosa hud och bästisens svarta och mammas lite gultonade. Och så frågar de varför vi har olika hår och hud och då pratar jag på samma sak: att de behövs på olika sätt och att de är bra på olika saker. Vit hud tar upp vitamin d bra och svart hud skyddar mot solen. Igen, enkelt men de är små och det fantastiska är ju att de inte verkar värdera det ena som bättre eller sämre utan konstaterar liksom jag att vi är olika och olika bra på olika sätt. 

Jag skulle aldrig lära mina barn att tjocka kroppar är dåliga kroppar. Den informationen kommer de hjärntvättas med ändå, med konsekvensen att de antagligen kommer se på tjocka kroppar (och sina egna) och tjocka människor med kritiska ögon. Det vill jag inte. 
 
Alla kroppar är bra kroppar.
Kan vi inte bara upprepa detta tills fler fattar? 
 
 
obs! Ni med olika sjukdomar och funktionsnedsättningar osv har såklart TF. Vill ej ta det ifrån er. Jag hatar ju själv när folk säger att ADHD är en superkraft när jag mest upplever det som ett hinder. MEEEEN som jag visserligen säger till barna, alla är bra på olika sätt och ja det finns ju fördelar med min hjärna också lol. ja men ni hajjar. 
 
Och ja, jag ger bullar och gifflar till mina barn. Det är faktiskt helt ok att äta det, oavsett vad Hugo Rosas påstår eller Almenäs antyder. 
 
 Ps. .Glöm inte att gilla inlägget!