Att se gruppers begränsningar är inte att klappa dem på huvudet

En sak jag tänkt på är att man ofta när man debatterar feminism- eller klassfrågor, kapital och förutsättningar så slutar det ofta med att man anklagas för att se människor från utsatta grupper som inkapabla odugliga offer, men det är ett billigt knep för att diskreditera motståndaren och ge mer trovärdighet till sina egna argument.

Liberaler och antifeminister gör ofta detta för att skifta fokus och lägga skulden på de som uppmärksammar maktskillnader eller klass istället för där det hör hemma.  "Menar du att arbetarklassen är okunnig och korkad?!"

Men ofta när man talar om klassresor, förutsättningar och kapital så glömmer man ofta bort att det finns olika sorters kapital och resurser. Kaptal innebär makt. Olika sorters kapital ger olika sorters makt, men det mesta och bästa kapitalet har de högre klasserna. Medel- och överklassbarn får tidigt i livet en stor del av det sociala, ekonomiska och kulturella kapitalet. De lär sig att tro på sig själva. De lär sig att ta för sig, skapa möjligheter och utveckla sig själva. Jämför man m t.ex arbetarklassbarn så får de ett stort socialt självförtroende som senare i livet hjälper att klara av utmaningar lättare.

Vissa grupper har helt enkelt sämre socialt och kulturellt kapital än exempelvis högutbildade eller medel- och överklassen.= SÄMRE FÖRUTSÄTTNINGAR. Världen är mycket mer tillgänglig och möjligheterna större för de som har ett större kapital än de som har mindre. 

Så nej, att tala om samt synliggöra maktstrukturer, kapital och klasskillnader är INTE att förminska utsatta grupper. Jag klappar inte arbetarklassen på huvudet för att jag synliggör de begränsningar, hinder och minskade möjligheter som de står framför. Att jag förstår att förutsättningarna är olika för olika grupper betyder ej att jag tror att vissa grupper kan sämre eller mindre.

Sen kan ju förutsättningar hänga på tur också. Som att träffa en rik kille som står för den ekonomiska tryggheten så jag kan leta lyckan eller självförverkliga mig själv och mina drömmar.

Det är väl bara att prioritera!
Jag tänker på det här med att prioritera. Oavsett vad vi talar om så ska det alltid prioriteras åt ena eller andra hållet. 

Har man inte tid med träning så ska man prioritera den och har man inte tid att plugga så ska man prioritera det också och så ska man såklart prioritera tiden med sina barn och gärna ta sig tid att umgås med sin man på tu man hand och glöm för fasiken inte dina egna behov; egentid är viktigt. Man får inte prioritera bort sina egna intressen eller vänner.
 
Har man inte råd med bra mat så ska man prioritera bort nåt annat (detsamma om man inte har råd med det där simkortet eller springskorna) för inte vill du väl stödja skitföretag som nestlé eller bidra till dålig djurhållning och bananarbetares förgiftade kroppar? Handlare dyrare och bättre, mat ska kosta för då vet man att det är bra. Eller du, odla helst eget, gör maten från grunden för halvfabrikat är inte bra föräldraskap och du vill väl vara en bra mamma? PRIORITERA DET.
 
Handla inte på HM eller Lindex, tänk på barnarbetarna. Prioritera lite dyrare kvalitetskläder istället. En tröja från Filippa K kostar kanske 600 men den håller längre och köp för bövelen inte billiga skitskor de håller bara en säsong, det handlar ju om PRIORITERINGAR. Alla har råd att anlita en målare, flytthjälp, köpa städhjälp, köpa sig fria från alla måsten och bekymmer.
 
Bara man prioriterar. 
 
Men jag undrar lite vad man ska prioritera bort? Och vad man ska prioritera mest. Är kläder från etiska företag viktigare än träningen eller är det kosten som ska sättas först på listan? Och vad ska man prioritera bort från den knappt drägliga vardagen? Om man inte ens har råd med HM's kläder då? Hur ska man kunna prioritera bättre? Och om de få nöjen man faktiskt kan unna sig är just en öl på fredagen eller ett tredjedels paket cigg om dagen, ska vardagen gå åt till att prioritera bort allt som inte bara handlar om överlevnad? 

Är det vad livet går ut på; att överleva? 
 
Äh jag vet inte. Jag blir bara så frustrerad. Inte å mina egna vägnar för jag har det bra, men för att jag minns hur det är att inte ha det. 
 
Hur prioriterar ni?

(null)

Ni ser ju vad jag prioriterar just nu iallafall. 
Vad innebär det att göra en klassresa?
Jag är ju arbetarklass. Eller jag är ju inte det längre. Inte helt. Inte till synes. Eller ok till SYNES ser jag ju ut som jag vore på botten hahaha men ni hajjar, utåt med villa, råd med mat och aktiviteter till barnen, kan resa om jag vill osv. Det ekonomiska osv. 

Men jag känner inte igen mig när jag beskrivs som den där vita medelklassfeministen även om jag logiskt såklart fattar att jag gjort en klassresa.
 
Eller vadå klassresa? För mig innebär en klassresa en aktivt kamp där man jobbar sig uppåt och ut från utsattheten och fattigdom. En resa man gör. 
 
Jag råkade bara träffa en medelklassman i ölruset på tre bockar för elva år sen och på den vägen är det. Jag är på safari känns det mer som. En drive by i medelklassens förlovade land men bara en separation från misären om det nu vill så illa. Inte för att jag har några planer på att dumpa maken men jag är plågsamt medveten om att min position är till låns. Hade jag varit medelklass på riktigt, alltså som min man är med föräldrar och farföräldrar och morföräldrar och bröder och kusiner med kapital och arv, så hade min position som gift varit mindre avgörande. Om ni hajjar skillnaden. 
 
Men vad handlar klass om? Är det verkligen nåt du kan köpa eller vinna eller jobba dig till? Klass handlar ju inte bara om pengarna i fickan eller platsen du bor på. Klass är kapital. Kulturellt kapital, socialt kapital och så givetvis det ekonomiska som dock inte bara innebär hög lön utan en ekonomisk trygghet i ryggen om det skiter sig. Det är stor skillnad på att t.ex vara tillfälligt fattig (till exempel som student) eller med familjen bakom som backup och på att vara fattig på riktigt. Och på att sakna den där backupen. 
 
Och att växa upp som arbetarklass innebär även ett arv och en historia som man aldrig blir fri från på riktigt. Det märks i sättet du för dig, hur du pratar, orden du använder och språket du har (eller saknar) i dina förmågor t.ex hur du tar in information eller hanterar motgångar, eller traditioner eller uppfostran. (Eller brist på) Det genomsyrar verkligen allt. 
 
Det spelar ingen roll om t.ex jag bor i segersäng eller om jag har en man som drar in pengar: mitt medfödda eller kanske snarare ärvda kapital och klass gör sig påmind precis hela tiden. Du kan ta mig ut förorten men du kan inte ta mitt ursprung ifrån mig.
 
Hur tänker ni kring detta? Vilken klass tillhör ni och hur har det påverkat er? Har ni gjort en klassresa? Vad har det inneburit? 

20140929-111200-40320329.jpg
 
 
Här bodde jag! Andra balkongen (alltså på andra våningen) närmast hit. Och där lekte jag.