Browsing Category

Personlig & privat

Personlig & privat

Konstant oro

Jag har så jäkla mycket ångest hela tiden. Ångest och katastroftankar. Jag tänker mycket på allt jag måste hinna och göra. Som att få ihop företag. Ta körkortet. Det där jävla körkortet. Måla. Trycka. Printa. Greja. Vara en förälder. Och jag tänker lika mycket på allt jag har gjort. Och inte gjort. På saker som skitit sig. Eller saker som varit jobbiga. Eller pinsamma. Eller saker som kunde ha hänt den där gången för länge sen om jag gjort si eller så istället. 

Alltså hör ni? Jag kan gå och ha råångest över nåt som inte ens hänt. Men som kunde ha hänt. Ofta har det med barnen att göra. Tänk om de skadat sig då. Tänk om de dött? Tänk om? Och tänk om det eller det där händer i framtiden. Tänk om jag kör ihjäl mig? Tänk om jag kör ihjäl barnen? Tänk om nån tar barnen? Tänk om nån gör illa dem? Tänk om nåt händer när jag inte är med? 

Oro hela tiden. Stress hela tiden. Måsten hela tiden. Måste fixa det här och måste hinna det där. Press från omgivningen. Orkar inte ens åka hemifrån för ångesten är förlamande och påtaglig hela tiden. 

Det blir värre med åren också. Tidigare har jag haft nån slags kontroll men nu känns det övermäktigt. Och ingen har jag att prata med heller. Pratar jag med Oskar så får han ångest. 

Personlig & privat

Jag har fått ett svar nu iallafall

Ni som hängt med ett tag vet ju att jag gått på utredning för ADD/ADHD. Jag har aldrig riktigt funderat i de banorna som yngre. Nåt fel i huvudet hade jag ju alltid haft. Men mest bara trott att jag bara var si eller så. Och det har ju förstärkts av att andra sagt att jag är si och så.

Jag var ju lat. Och slapp. Och slarvig. Och stökig. Och varför kunde alla andra få skola och jobb att funka? Varför var jag så jävla värdelös? Varför var jag misslyckad? Varför kunde inte jag som alla andra fixa det ena och det andra och bara få nån jävla struktur och ordning på mitt liv?

Så har jag alltid känt och den känslan ökade ju med åren. Som femtonåring är det ju en sak, som fyrtioåring en helt annan. Nu ska man ju ha ordning på allt. Vara strukturerad och ordentlig och kunna sköta jobb och annat.

Så till slut tänkte jag: Vad är det för fel på mig? Är jag verkligen allt det här, lat slapp värdelös, eller är det nåt fel på riktigt? Och för ett år sen så kontaktade jag psykiatrin. Och igår fick jag svaret.

Jag har ADHD. 

Mer utförlig diagnos, detaljer osv får jag vid mitt kommande läkarbesök. Men så här är det. Jag visste ju det. Lite lustigt att det gick så fort? Undra varför? Gjorde jag dåligt ifrån mig på testerna? Eller var det för uppenbart?

Efteråt frågade psykologen hur det kändes. Och mina följare på instagram likaså. Och vänner. Hur känns det? Jag vet inte tänkte jag. Bra. Skönt. Att få svar och framförallt få bekräftelse på att det fanns en anledning till att jag inte fixar det som alla andra. Äntligen liksom!

Men nu börjar jag känna mig ledsen. Inte pga diagnosen, utan pga bristen på en sådan när jag växte upp. Alla jävla problem. Jag var ett riktigt problembarn. Mycket strul. Mycket skit. Mycket bråk. Mycket som kanske hade kunnat hjälpas av om omgivningen hade fattat?

Jag ringde min mamma och hon lät nästan skakad. ”Är du arg på mig?” frågade hon. Nej sa jag. Hur kan jag vara det? Men nu känner jag mig ändå ledsen. Allt som jag fuckat upp och missat som kanske hade kunnat vara annorlunda? 

Jag läste på försäkringskassans hemsida att man kunde ha fått pengar från dem för att slutföra skola (när csn’s pengar är slut) och ba kände att fan fan fan. Tänk om jag vetat, tänk om det funnits en diagnos? Tänk om jag hade kunnat slutföra komvux? Istället sitter jag med en drös poäng och femton, tjugo MVG’n som gått förlorade pga för mycket tid som passerat. Bara en sån sak. En av alla andra örtitusen grejer som inte funkade eller rann ut i sanden eller misslyckades.

Allt var skit när jag var barn och tonåring och detta var antagligen anledningen.

Så jag känner mig jävligt ledsen nu.

Titta jag målar!

Starta företag? 

Alltså jag målar. Då blir det tvärstopp med allt annat. Jag tror jag har hittat ett tryckeri förresten. Men det ligger inne i stan och jag har eh svårt att få arslet ur vagnen. Men tänk om jag skulle bli klar innan jul? 

Men sen måste jag ju starta företag också. Så jag kan betala skatt på det jag säljer. Och njuta de få ekonomiska fördelar som finns. (Dvs handla material!) Men hur fan ska det ens gå till? Hur ska jag klara av detta? 

Så här ser den ut nu iallafall. I skrivande stund. Nån slags hybrid mellan Kali, Medusa, Eva, mig själv. 

barn & föräldraskap, Personlig & privat

Det är aldrig för sent för en lycklig barndom?

Ringde mamma idag för att förbereda henne på att hon kommer bli uppringd av psykologen i samband med min ADD-utredning. Jag sa att det var viktigt att hon inte förskönade nåt utan berättade om mina svårigheter som barn. Om utbrott och bråk och sånt. ”Ja, du kunde ju få utbrott när man var i en affär och du inte fick köpa nåt du ville ha…” sa mamma eftertänksamt. Ja asså det är ju ganska vanligt bland barn men jaja. Får hoppas hon kan svara på frågorna iallafall. Att hon minns rätt och inte förnekar för hårt för sig själv. 


Apropå barndom. ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” har jag hört nån säga vid nåt tillfälle och jag har tänkt mycket på det sen dess. 

Framförallt sen jag blev förälder själv och upptäckte att min egen barndom och barndomsupplevelser liksom lappas ihop i takt med att jag ger mina egna barn andra slags upplevelser och erfarenheter. Jag försonas med det förflutna och läker ihop. Den otrygghet jag själv växte upp i spelar mindre roll när jag lyckas ge mina barn det jag själv saknade. 

Det är ganska märkligt att det kan funka så. Jag lever om livet igen genom mina barn. På många olika sätt. Är det det här som är odödlighet? 

Nu gjorde ju min mamma så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Och skulle jag berätta mer om dem så skulle ni förstå hur svårt det var för henne. Fosterbarn, barnhemsbarn, övergrepp, övergivenhet, våld. Bortvald och bortkastad och väldigt ensam. Och det färgade henne starkt.  

Hon upprepade inte sina föräldrars misstag, det gjorde hon inte överhuvudtaget. Tänker jag på det så, så är jag tacksam och kan lättare förlåta. Men hennes erfarenheter gjorde henne trasig på olika sätt så hon nådde inte ända fram i sin roll som mamma. Och jag i min tur når kanske inte heller hela vägen även om jag i min tur gör bättre ifrån mig. Men det är väl så det är med alla oss som är föräldrar. Ingen vet ju vad det är för erfarenheter som fört oss dit vi är och står här och nu och då är det lätt att döma. 

Det är svårt att göra rätt när man aldrig lärt sig hur det ska se ut. Jag brukar säga att jag inte vet hur man är en bra förälder. Jag vet hur man är en dålig. Men jag hade ju inga förebilder att jämföra eller lära mig av så hur man ska göra för att ge barnen en sund och trygg uppväxt är svårare. Det kommer inte naturligt utan är nåt jag aktivt måste utbilda mig i. Lära mig. Läsa och samtala om.

Och jag kämpar ju dagligen med att förlåta mig själv för mina tillkortakommanden som mamma. Fokusera på det jag gör bra och rätt. Sträva efter att orka mer. Sätta barnen i fokus på det sätt jag själv aldrig var. 

Jag tror inte alls på ett egoistisk föräldraskap där barnen minsann mår bra för att mamma mår bra. Samtidigt så förstår jag att det är omöjligt att vara en bra mamma om man bara mår dåligt. Och då kommer barnen inte må bra heller. Så man får ju sträva efter en balans. 

Men det ena utesluter inte det andra. Jag kan sätta mina barn först nästan hela tiden men ändå unna mig tid och utrymme för mig själv och det jag mår bra av. Man får pussla lite. 

Men mina intressen och behov får aldrig gå ut över barnen eller ske på bekostnad av deras välmående. Det innebär en del uppoffringar så klart men så är att vara förälder. Det bör man vara förberedd på. Barn är ju liksom människor som formas och påverkas av våra val. Det känns som att det ofta glöms bort när man pratar om föräldrar och våra behov av att vara mer än bara mamma eller pappa. (OBS inom mina kretsar alltså, det finns ju gott om motsatt vara också. Skuldbelägganden framförallt mot mammor) 

For the record så har jag och mamma en bra relation idag. Jag ältar inte det förflutna med henne för jag vet att hon önskar att hon orkat och kunnat mer och bättre. Men jag tänker inte ljuga och säga att det inte har påverkat mig.