Är det rimligt att barn har långa arbetsveckor?
Tack för allt stöd! Och tack för att ni delar med er. Tror det är bra för fler än jag att läsa. Man känner sig lätt ensam och konstig.  Nu har jag iallafall lämnat barna vid skolbussen. Nu blir det lugn och ro till klockan 16. Jag tänkte passa på att sova lite. Det är typ det man gör första halvåret. Sover när bebis sover och försöker hålla ihop resten av tiden.  Egentligen sjukt att lämna bort sina små barn så många timmar per dag. Det tycker jag ärligt talat. Det blir ju extra mycket tid som går åt till bussresor och frukosten på skolan också, ocj hämtar jag tidigare på fritids så kommer de inte in i leken (och tro mig, de blir skitförbannade om jag kommer mitt i) och den är ju också viktig.  Men jag tror barn behöver vara med sin familj också. Speciellt efter skolan. Varva ner. Vara små. De är ju så små. Ska de ha hela dagar som är längre än vuxnas? 50 timmars arbetstid i veckan när de är sex och åtta? Känns inte rimligt alls. Nu så skippar vi fritids vissa dagar och ibland får de faktiskt skolka (schhhh!) och vara hemma och mysa men ändå. Tiden går så fort också. Barn måste få hinna vara barn.  Jag slits mellan det berömda dåliga samvetet och mellan att tycka det är jävligt skönt att få rå om mig själv och bebisen ett par (eller många) timmar. Och jag fattar att vi inte är byggda att leva i tvåsamhet. Fritids och förskolan har ersatt storfamiljen.  Äh bara en massa tankar nu på morgonkvisten. Förhoppningsvis kommer skolstarten ge mig mer andrum och därmed hjälpa mig att bli en bättre mamma. Och förhoppningsvis kommer skola och vänner ge barnen mer sysselsättning och därmed hjälpa dem att bli bättre barn.... Nä ja bara skoja. Men tror rutiner kommer vara bra för alla.  God morgon på er! För er som undrar: vävd sjal "Storchenwiege" 7'a. Knytning: front wrap cross carry (fwcc), kan googlas för instruktion. 
Svårt att hålla ihop nu
Så hur går trebarnsmorselivet då? Jovars. Bebisen är fin och gullig och mysig och ammar och skriker och bajsar så som det brukar se ut. Han sover från elva till fyra och sen är det en timme i taget. En fröjd såklart. Jobbig emellanåt. Sprattlar hela tiden.  De andra två är det sisådär med. Jag räcker inte till och stora får liksom bära allt. Vara duktig och snäll och hjälpsam. Bita ihop och hantera en stressad sur mamma. (Tålmodig som attans också) Medan mellanbarnet är omöjlig och bråkig (med mig, syskonen, pappa) och uppe i varv och jag orkar fan inte. Jag skriker hela tiden. Skäller och bråkar. Straffar och hotar. Är sämst på jorden. Har tappat bort mig totalt. Vet inte hur man gör längre. Vet inte hur man är en bra förälder.  Och, jag vågar knappt skriva ner det men, jag tänker hemska tankar hela tiden.  Jag känner att jag håller på att bryta ihop. Jag är på nålar. Har gråten och sammanbrottet uppe i halsen hela tiden liksom. Känner stark ångest och konstant stresspåslag som får hjärtat att rusa och huvudvärken att pulsera.  Värst av allt är att det är mitt egna fel. Jag fattar ju att det är jag som brustit. Tidigare och nu. Som inte varit tillräckligt bra förälder. Inte tillräckligt nära eller närvarande. Som forfarande inte är det. Inte konstigt att han beter sig illa. Eller illa och illa. Man ska inte värdera barns beteende. De gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar och har man fuckat upp som förälder i kommunikation eller annat så står man där och sliter sig i håret till slut.  Jag vet också att det kommer att passera. Att allt blir enklare men jag oroar mig för att jag gör skada som inte kommer kunna repareras. Att min relation till de andra speciellt mellanbarnet kommer att påverkas negativt. Att hans självkänsla och beteende kommer präglas av den här tiden.  Ja jag vet inte. Jag kände att jag måste skriva av mig lite lite lite. Egentligen vill jag skriva massor mer men jag kan inte. 
Nu känns allt tryggt och bra
Nu är vi hemma igen efter en vecka i Delsbo. Borta bra men hemma bäst. Man har ju liksom allt här även om det är skönt att komma bort en stund, Barnen ville inte åka hem, de har ju kul där. Får gå i skogen och plocka blåbär med farmor, gå och kolla på korna som är på grönbete, åka och fika nästan hela tiden eller så fikar man hos farmor. Resan har varit bra för mig också känner jag. Jag var så himla orolig och nojjig inför att åka iväg med skrikig bebis som ska amma stup i kvarten men det gick ju bättre än förväntat men allra bäst är ändå att bebisen har vuxit på nåt sätt. Och vuxit ihop med mig, alltså utvecklats ihop med mig och jag som just hans förälder har utvecklats. Vi har lärt känna varandra, jag kan förutspå hans kriser bättre och han verkar tryggare och lugnare nu. (Så pass som en bebis kan vara alltså, men han är ok med att ligga brevid mig i soffan och snacka istället för på mig osv) Vi känns trygga ihop. Jag känner mig tryggare. Och även om han letar tutte hos pappa så är de också tryggare ihop. Allt känns superbra! Ingen mer baby blues och inte så väldans mycket ångest heller. (får ju ångest av andra skäl) Så nu är vi alltså hemma. Barnen har nästan två veckor kvar av sommarlovet dock även om Oskar börjar jobba igen på måndag. Vi får se hur vi hanterar det och om vi hittar på nåt. Som sagt, nu vågar jag mig nog ut med lillstruten! Kommer förhoppningsvis igång med mer intressanta inlägg snart. Är tyvärr insnöad på föräldraskap och bebisar dock så blir nog mer av det. Ser att vi diskuterar ersättning vs amning i kommentarsfältet och oj oj oj vågar ni på att läsa mer om det sen? Jag har ett och annat att säga nämligen, givetvis med en tydlig brasklapp om att man inte är en sämre förälder om man gör si eller så. Men det vet ni ju, jag tjatar ju tillräckligt om den biten.