Jag hatar att amma
Fan vad jag hatar att amma. Jag hatar det verkligen. Det är mysigt en väldigt kort period mellan helvetet första tiden och när tänderna kommer upp. Nu är det bara obehagligt, det gör ont och det kryper i mig. Men jag ammar ändå bara vid nattning och på vilan så jag står ut tills vidare. Mjölken är ju dessutom grymt nyttig, speciellt nu när sjukdomstiderna rullar in. 
 
J har heller inga planer på att sluta verkar det som. Jag försöker liksom lura honom om han vaknar på natten men det funkar inte alltid. Han drar och nyps i pattarna hela dagarna och rullar ögonen bak i huvudet när han äntligen får tutta. Då känner man att det är värt det ändå. Ett litet tag till iallafall. 
 
 
Sluta amma eller traggla på?
Apropå amning. Som jag skrev innan så pallar jag fan knappt. Jag längtar tills amningsavslutet like theres no tomorrow men är samtidigt ganska kluven. Jag vill ju amma länge eftersom att jag tror det är bra för barnet och för relationen och anknytningen och så vidare men jag vill också sluta typ nyss för det ÄR jobbigt, hans tänder skaver och jag vill bara göra min bröstreduktion snart.
 
N ammade jag i tre år. Hon fick all min energi på den fronten. T fick inte lika länge, ett och ett halvt år. Jag vill kunna ge J samma sak. Äh jag vet inte. 
 
Frågan i rubriken är för övrigt bara för mig själv, jag får alltid svaret att sluta amma oavsett vad jag skriver om typ. Och sånt är ju irriterande för oss som faktiskt egentligen vill amma. Vi vill ju peppas att fortsätta, inte uppmanas att ge upp och ge nåt annat istället. Ba så ni vet. 
 
 
Har dessutom gett upp mina principer att inte ge välling. Ni som hängt med ett tag vet om mitt passionerade hat för denna dryck, framförallt för barn som springer runt med flaska när de är typ tre, fyra bast. Obs är inte så seriös, dömer er bara i tystnad hehehe NEJ JAG SKOJAR LUGNA NER ER jag fattar att välling är sjukt smidigt men jag har nån slags aversion mot det som jag alltså nu gett upp pga vill bara att fjutten ska bli varm och gosig i magen så han sover tungt som en jävla sten iallafall halva natten. 
 
Ni får håna mig om ni vill. 
De flesta vill amma, få gör det
En annan grej om amning förresten. Det finns absolut ett underliggande samhällskrav på att den Goda Modern bör amma med ett tydligt skuldbeläggande att man är lite sämre eller kanske inte vill sina barns bästa om man inte orkar, vill eller kan, (allra helst de som inte vill dvs "inte ens försöker", jävlar vad det provocerar många) och det suger röv, men verkligheten ser lite annorlunda ut än vad man kanske tror även för den som faktiskt försöker eller vill amma. De flesta kvinnor vill faktiskt amma men få lyckas längre än en kort period. Hela 75% vill amma första halvåret enligt en studie men endast 15% gör det. Detta för att vi blir motarbetade av den vård som säger sig vilja värna om amningen men som gör allt för att sabotera den med ersättning direkt på BB, dåliga råd och fel kunskap. Jag har inte träffat många mammor som ammar som inte redan på BB blev just påprackad ersättning. Det låter motsägelsefullt när man tänker på att just vården förespråkar amning. För det gör den. Men ersättningen ses som ett självklart tillägg. Och just det, det kravet för det blir ett krav med den underliggande tonen att barnet kommer svälta eller bli skadad (pga lågt blodsocker) är så vanligt inom vården att jag inte är ett dugg förvånad att amningen failar för så många. De tror ju redan från början att deras mjölk inte räcker till. Att barnet svälter utan. Vad har man för val då? Jag lät personalen ge Juno ersättning på BB. Detta gjordes cirka en kvart efter att han föddes. Trots att jag visste bättre, att det inte behövs, så vågade jag inte chansa. Det är lätt att ge andra råd, svårare när det gäller ens egen bebis och utbildad personal säger att man måste. Efter det kom de in flera gånger om dagen och påminde om att ge honom ersättning vid varje mål. När de såg att jag ammade hela tiden så påpekade de det också om och om igen, förvånat "vad du ammar?!", "ammar du hela tiden?" eller "ammar du igen?" även om jag också fick pepp för det. "Vad duktig du är!" Jag låg ju ändå på ett amningsvänligt sjukhus. (Jag gav inte Juno så mycket ersättning som de ville. Han fick nån liten kopp på 20 ml om dagen, de ville att jag skulle ge minst 40 per måltid) Utöver uppmaning att ge ersättning så får kvinnor som vill amma jävligt dålig information om hur de ska gå tillväga. Vi motarbetas totalt trots att vi förväntas amma. Det tycker jag är ett ganska stort problem, amningsnorm till trots. "De allra flesta kvinnor vill amma. Att då rekommendera amning men inte berätta hur man ska göra är ett grymt svek mot kvinnorna. Då hamnar skulden för misslyckanden hos mammorna" skriver Marit Olanders i ett debattinlägg.   skarmavbild-2016-11-08-kl-10-47-25 Läs även: Bröstmjölken sinar när BB ger ersättning. En till grej. Inom feministiska kretsar så ses man gärna som bakåtsträvande och ojämställd om man inte ger flaska. En del ser gärna ner på kvinnor som självmant "fastnar i kvinnofällan". Man får menande blickar och kommentarer om att man gör sig oumbärlig, att man utesluter pappa och att man liksom får skylla sig själv när man klagar över att det är tungt. Att man är dum som "självuppoffrar", att de inte fattar hur man kan utsätta sig för plågan att amma när det finns flaska. Och så vidare. Och om man klagar så får man just rådet att ge flaska direkt, trots att man är tydlig med att man vill amma. Vi är alla (här iallafall hoppas jag) eniga om att det inte är ok att ifrågasätta kvinnor som ger flaska eller/och ersättning. Oavsett anledning vill jag understryka. Men det är fortfarande helt rumsrent att ifrågasätta och kritisera och underminera de som ammar. Det gör mig väldigt frustrerad. Speciellt när jag inte får prata om samt synliggöra det.