Jagär rädd för körkortet
Jag tänker på körkortet. Såklart. Kan inte sluta tänka och älta och ha ångest och ont i magen. Försökte förklara det för Oskar, prata om mina tankar kring att skjuta upp det tills nästa år men Oskar tyckte som ni andra att jag iallafall ska köra upp igen tills min tid för uppskrivningen gått ut. (Man har två månader på sig). Jag försökte förklara att jag kommer ha ont i magen varje dag tills dess och att jag inte vet om det är värt det. Jag vet inte hur jag ska göra alls. Men så här va: Låt oss säga att jag skulle klara det nästa gång. Låt oss säga att jag får körkortet då, där, i slutet av Oktober då nästa uppkörning är. Låt oss säga så. Vad händer sen? När jag började köra så var jag verkligen livrädd. Jag tänkte att det är onaturligt, orimligt och helt vansinnigt att köra bil. Det fanns bara ångest där, ingen nyfikenhet eller glädje. Men det gick faktiskt över! Jag började se fram emot lektionerna, tycka det var roligt att köra, kände bara positivitet inför det. Ända fram tills uppkörningen. Den uppkörningen var inte så farlig, jag flunkade på en skitdetalj som jag generellt har koll på även om jag lite började tvivla på min förmåga. Vid andra och tredje uppkörningen så förändrades detta helt. Då kände jag mest ångest efteråt, självförtroendet försvann. Även på de lektioner vi tog mellan. Bara ångest. Rädsla. Rädd för att köra. Rädd för att råka ut för situationer som är farliga. Rädd för att sitta själv i en bil utan extrabroms och en trygg lärare. (Min lärare är helt fantastisk) Och lagom nu sista uppkörningen med paniken på motorvägen, det ställe där jag alltid känt mig trygg med körningen, så föll allt tillbaka till noll. Och där är jag nu. Så låt oss säga att jag lyckas ta körkort i Oktober. Kommer jag ens våga köra efteråt? Kommer jag få tillfällen ens att öva på det tillräckligt även i trygg miljö med en liten bebis som inte trivs i bilstol? Kommer jag våga köra ens, som denna nybörjare jag är, i vinterhalka och mörker. Svaret är nej. Jag tror inte jag kommer våga det alls. Jag kommer blir en av alla de där som tar körtkort och sen aldrig kör igen. Om jag däremot tar en paus. Får andas och få distans och kunna släppa ångesten, och sen kör igång innan snön försvunnit (så jag får mer övning på det) och tar ett par lektioner till innan jag kör upp … då kommer jag ha en äldre bebis, en sommar med fina vägar och ljus framför mig. Semester i hälsingland med småvägar. Då kanske det funkar bättre. Jag vet inte. Oskar menar på, och han har såklart rätt, att jag kan försöka ta körkortet nu och sen ändå gå tillbaka till körskolan efter jul och vinter och köra fler lektioner för att jobba bort rädslan. Då slipper jag iallafall skriva och köra upp igen. Och där är jag nu. Jag vet inte vad jag ska välja. Oskars alternativ låter onekligen enklare men ångesten och magontet dit? Och ångesten under tiden när jag ska köra? Känns som bortkastad tid, jag kommer ju ändå kugga igen. När man är så rädd som jag är så kan man inte köra bra helt enkelt. Och jag behöver börja från noll igen med den biten. Äh jag vet fan inte.
Jagär glad att jag lever
Jag hade min fjärde uppkörning idag. FJÄRDE. Och jag kuggade. Såklart. Fast ändå inte såklart för jag ska berätta varför denna kuggning var så jävla orättvis och skit och nej man ska såklart ta ansvar när man kör som en jävla idiot för de som skyller på annat är sämre förare men till och med min körlärare tyckte detta var fucked up. Ok. Så jag körde typ perfekt eller ja iallafall godkänt och tillräckligt bra tills vi kommer ut på motorvägen. Motorvägen är den plats jag kör som bäst, för det är liksom enklast. Breda vägar, bra vägar, raksträckor osv. Motorväg är min grej. Så jag kör bra. Tills körtestpersonen ber mig att sänka värmen på hennes jävla sida till nitton grader. Exakta nitton grader. Alltså på motorvägen. Där, på motorvägen körandes i 110 så tycker hon att jag ska 1. släppa vägen med blicken 2. släppa ratten med ena handen tills jag rattat in exakt siffra. instrument-panel-jpg När vi kör in på körskolan efteråt så säger hon såklart att jag inte klarat det. Vet du varför? Ja det vet jag. Jag körde svajjigt på motorvägen. "Du körde svajigt på motorvägen". Därför kuggade jag. För att jag körde svajjigt. JA JAG KÖRDE SVAJJIGT FÖR ATT DU BAD MIG SLÄPPA VÄGEN MED ÖGONEN OCH RATTEN MED ENA HANDEN DIN JÄVLA *****! Jag kuggade alltså för att jag inte kunde hantera att släppa ratten eller vägen med ögonen och göra nåt annat medan jag kör på denna livsfarliga väg i livsfarlig hastighet, nybörjare som jag är. Nu så är jag helt skakig. Nu när det sjunkit in att jag borde vara glad att jag lever, att jag kunde ha dött. Ok nu är jag dramatisk men ni vet ju hur jag känner inför bilkörning, hur rädd jag varit och hur rädd jag fortfarande är. Och att som nybörjare, stressad i en redan stressig situation som uppkörningen är, bli tillsagd att släppa fokus på annat. Ja jag fattar, ''du kanske sitter i bilen med dina barn och så skriker de att du ska sänka värmen eller musiken…'' menade körledarpersonen men jag tänker liksom att ja det är bra att kunna göra flera saker samtidigt men 1. jag skulle be mina barn hålla käften, min eventuella passagerare att sänka själv eller vänta tills vi kör på lugnare sträcka eller vad fan som helst. 2. jag tänker att man ska få öva på sånt i lugn och ro och få lite körvana först. Jag är både arg, besviken och ledsen. Och har sån jävla ångest. Jag ska fundera lite på hur jag går vidare. Kanske bäst att ta en paus. Jag kommer inte glömma bort hur man kör om än bli lite ringrostig, men detta har blivit för stort nu. Det har blivit en grej. Jag har konstant ont i magen över det. Jag kanske inte är cut out for this helt enkelt men nej jag kommer inte ge upp helt, men jag kanske behöver lite andrum. Jag ska fundera. När jag grinat klart.
Jag längtar till sen
Nu längtar jag till jul. När man är mitt uppe i stress och ångest så är det svårt att se fram emot nåt annat än tid som passerat. Sen. Senare. Då kanske ångesten har släppt lite, stress kring körkortet och uppkörningen kommer iallafall vara över på nåt sätt. Antingen genom att jag misslyckats så pass att jag tar en jävla paus för jag pallar inte stressen längre, jag orkar inte besvikelsen och ångesten och magontet inför kommande uppkörning … eller så har jag blivit godkänd och förhoppningsvis fått lite egen körvana men så fort jag tänker på att köra själv så ilar det iskallt längst ryggraden. Jag vill inte köra bil. Jag vill fan inte. Jag hatar fan det här. Jag vill inte ha körkort och jag vill inte köra. Allra minst med barnen i bilen. Jag kan inte förklara det men jag är fortfarande rädd. Inte så jättemycket när jag väl sitter i bilen på lektionerna men jag har ju tryggheten i att min lärare kan gripa in. Just nu så nojjar jag allra mest kring skarpa kurvor. Jag har inte kört så många men jag har svårt att bedöma hur mycket jag måste sakta in och har liksom kommit in i dem för snabbt. Det skrämmer ihjäl mig. Tänk om jag aldrig lär mig detta. Tänk om det är så jag kör ihjäl mig. Så jag längtar till sen. Till distans från nuet, från nu. Till att lilla bebisen också blivit lite större och mindre krävande, mer rutinen, mer luft, förhoppningsvis gillar han vagnen då (det brukar bebisar göra när de väl kan sitta upp) och kanske får jag andas lite mer. Det känns som att jag drunknar i det här. I stressen och ångesten och sen i skammen över hur jävla värdelöst det egentligen är att jag känner så här fast jag inte jobbar eller gör nåt annat än att vara hemma med barn. (Och nej jag städar och grejar inte som nån jävla duktig hemmafru, jag är usel på den fronten. Jag krystar fram middag men det är bara för att barna inte ska svälta ihjäl. Fast vissa dagar blir det ändå gröt.) Det negativa med att flytta ut hit är nog just den här isoleringen. Att inte bara kunna spontant dra till stan och träffa vänner där eller åka en snabbis och handla och kunna åka hem direkt när bebisen blir trött. I älvsjö kände jag mig mer fri. Här är jag mer instängd och med tanke på hur introvert och socialt skygg jag redan är så är det kanske inte det bästa för mig. Äh jag vet inte. Jag längtar bara till jul. Till sen. Åh ja tack!