Lady Dahmer

Starta företag?
Alltså jag målar. Då blir det tvärstopp med allt annat. Jag tror jag har hittat ett tryckeri förresten. Men det ligger inne i stan och jag har eh svårt att få arslet ur vagnen. Men tänk om jag skulle bli klar innan jul?  Men sen måste jag ju starta företag också. Så jag kan betala skatt på det jag säljer. Och njuta de få ekonomiska fördelar som finns. (Dvs handla material!) Men hur fan ska det ens gå till? Hur ska jag klara av detta?  Så här ser den ut nu iallafall. I skrivande stund. Nån slags hybrid mellan Kali, Medusa, Eva, mig själv. 
Det passiva ekorrhjulet
Jag kan sakna att bo inne i stan som föräldraledig. När T var bebis så hängde jag på stan JÄMT. Lunchade med vänner, drack latte efter latte och fikade upp månadens budget. Visserligen hade jag vänner som också var föräldralediga då men det var så enkelt att åka in och åka hem när bebisen blev trött och less. När T blev lite större och kunde sitta så hängde vi på öppna förskolan varje dag. Dit gick jag på tio minuter då det låg i älvsjö där vi också bodde. Nu sitter jag liksom mer fast. Uttråkad framförallt men kanske ännu mer isolerad. Jag märker på mig själv att ju mindre jag träffar folk desto mer inåt blir jag. Och desto mer deprimerad och liksom "slö" i huvudet. Jag tappar lätt orken och lusten till det mesta då. Energin tar aldrig fart. Ni vet som att gå arbetslös längre tid. Man hamnar i det där passiva ekorrhjulet som i sin tur slutligen bränner ut en. (motsägelse, jag vet) Och där har jag ju harvat på länge nog innan Juno kom. Jag har tänkt på att jag kanske ska se målandet som ett jobb. Tvinga mig själv att måla på så sätt. Visst antal timmar om dagen oavsett om jag har lust eller ej. Givetvis utan att tumma på inspirationen, jag tänker inte måla skit men vet också att ju mer man målar desto mer kreativ och inspirerad blir man. Och om jag tänker så så kanske jag slutligen kan börja sälja prints? Eller fixa en utställning? Förresten, angående prints… var fan hittar jag ett prisvärt tryckeri som inte tummar på kvalitén men ändå är billiga nog för att jag ska få en profit? Jag vet verkligen inte i vilken ände jag ska börja. Och misstänker man ADD som jag gör så förstår ni kanske mina svårigheter.
Konst ska väcka känslor
Målar ju igen som ni vet. Är nästan klar med den jag visat er, bara nån detalj här och där men den får vila en stund så jag inte slaffsar ihop den. Nu har jag tagit mig an denna gamla ofärdiga goding: Jag tappade lite lusten efter anklagelser om plagiat (som jag bevisade var falskt med en gammal skiss från ett par år tillbaka) och kom aldrig igång med den igen. Sen har den stått och väntat på att få bli klar. Men jag famlar i mörkret. Jag hade ju som sagt en gammal skiss men åren har gått och min värld, tankar, känslor och målande har hunnit utvecklats ifrån det gamla och jag har annat att förmedla tror jag. Så här ser det iallafall ut nu: Jag har bytt färg. Jag hade en tanke om att ha ocra som bakgrund och sen rosa fält som liksom smälter in men nu tror jag att jag skippar det rosa även om jag älskar rosa och rosa alltid blir fint. Ocra känns mer jordnära och det känns passande här. Förresten så drogs det igång en stor hätsk diskussion om denna tavla (och mig som person) på Bloggbevakning. Jag blir alltid så förvånad när folk chockeras av saker jag gör eller säger, för jag är ju bortskämd med mina läsare och följare som mest bara hurrar åt det jag skapar. Ni är liksom lite mer öppna och analytiska tror jag och det speglar sig i hur ni reagerar på det jag gör, även när ni inte håller med eller diggar resultatet. I Bloggbevaknings kommentarsfält ska jag liksom analyseras för man måste ju vara sjuk på nåt sätt om man målar mens. Ja jag vet, man skulle kunna tro att det är ett gäng gamla gubbar som diskuterar men icke! Intressantast är nog de som belägger mig med motiv jag aldrig uttalat. Som tror att jag målar si eller så för att provocera eller retas. Eller att jag målar mens för att äckla och skapa avsky. Inget kunde vara längre från sanningen. Det jag målar kommer inifrån och har ingen mottagare. Jag visar upp min konst för jag vill dela med mig av mig, men jag målar inte för nån annan än mig själv. Det blir faktiskt bäst då. Sen är det alltid kul att brainstorma ihop, men det är ju en helt annan grej. Den här tavlan handlar ganska lite om mens egentligen. Jo faktiskt. Jag har större tankar än så. Men vill ni veta en hemlis? Jag använde  mitt eget mensblod för att spä den röda färgen. Och det äcklar och provocerar nog de flesta skulle jag tro. Hehe. Men när vi ändå snackar konst så är det ju egentligen bara ett plus i kanten att den upprör folk. Konst ska inte vara tillrättalagd. Jag gissar att de som tycker min tavla är osmaklig och hemsk är samma personer som vill ha mesig generisk ikeakonst som matchar inredningen och färgsättningen hemma samt skriver carpe diem på väggarna eller har chabby chic hemma. Ok förlåt det är inte meningen att hacka på folk som gillar väggord eller chabby chic, inget ont om er som gör det, jag vill bara raljera kring människor som inte står ut med det fula och svåra och stöddiga. Ta inte åt er! Konst ska väcka känslor! Äckel och ilska och avsmak är känslor. Min personliga favorittavla är ”bara några rispor” av Kahlo. En uppenbart mördad kvinna ligger på en säng med knivhugg över hela kroppen. Blod överallt. Kahlo målade mycket som var just in your face, (detta används ofta som nåt negativt har jag märkt och det används för att trycka till mig i denna fråga) det var mutilerar kroppar, missfall, döda bebisar, skadade kroppar och hennes sjukdom som var i fokus. Hon är min största inspiration och favorit (Kunde ni antagligen gissa hehehe). Att jämföra en kvinna med mens med en man som bajsar som vissa gör är däremot så jävla tramsigt och tröttsamt. Men visar på den bristande förmågan att analysera konst och bilder ur ett bredare och mer politiskt perspektiv.