Påminn mig igen om varför man skaffar barn
Har ni nånsin varit med om att barnen satt igång brandsläckaren inomhus? Fast det inte brinner alltså? Det gjorde mina barn igår. Inne i vår hall-walk-in-garderob där alla ytterkläder befinner sig. Och om jag inte kände mig helt självmordsbenägen när jag såg kaoset så blev jag det när alla larm och brandvarnare satte igång. (Vi har både hemlarm och brandvarnare alltså). Även inne i vår gäststuga slash Oskars hemkontor och jävlar vad snabbt han kan springa när han tror att det gäller. 
 
Vi fick öppna alla fönster och dörrar i hela huset för att få ut skiten och larmcentralen ringde och krävde lösenord som jag aldrig kommer ihåg men det ordnade sig och sen stod barnen och var superskamsna. (de fick inte skäll men en påminnelse om varför jag inte vill att de leker i garderoben) 
 
Tänker på när man får frågan från barnlösa, varför man skaffat barn om de är så jävla jobbiga och jag vet inte. Det är ju 90% skit och trauma men det är sjukt nog ÄNDÅ VÄRT DET? Det går fan inte att förklara.
 
Fast idag när den lilla gubben puttrar omkring härhemma och pratar med sin lilla röst och inte är superjobbig (än) och man bara vill krama hans lilla kropp så minns jag knappt det som hände igår. 
 
 
Hur orkar man med så många barn?
Snälla snälla snälla snälla snälla gud vad jag håller alla tummar och tår för att vi, i alla sjukdomars apokalypsmånad Februari, ska hålla oss friska och krya och glada och funktionella tills helgen kommer och passerat. Jag vågar knappt skriva om det, knappt andas ens, av rädsla att jinxa. Tar i trä, grabbar tag i hela ekbordet jag sitter vid just nu. 
 
Ja ni vet ju kanske? På fredag så dumpar vi barnen hos grannen för att få en hel helg tillsammans på yasuragi. Första helgen vi är barnfria sen vi fick barn. Alltså nästan elva år. ELVA ÅR. Jag känner mig som en jävla hjälte som klarat att stå pall i föräldraskapets jävla tyranni så pass länge utan att mörda nån. 
 
Vi hade en sån jävla skitdag igår, bråk halva dagen som kulminerade i att mamma blev trött och ledsen och gick och la sig och två barn som var besvikna och ledsna över att kvällens planer blev inställda. Efteråt, när alla sov så ältade jag igenom allt och konstaterade att jag inte bara var usel utan att jag skulle fostra framtida seriemördare. 
 
I helgen som var körde vi för övrigt gentjänst och tog grannens tre ungar. Så de plus våra plus grannungen blev hela sju ungar under taket som skulle utfodras och hållas vid liv i nästan tre dagar. Det går ju, och det går bra (!) men man får avsäga sig all form av egentid. Haha shit, tänk om man skulle ha så många egna barn? Hur gör man då? Där kan vi snacka hjältar. Speciellt de som aldrig heller fått åka iväg på tu man hand nån gång. 
 
Men åh hoppas att allt går vägen. Jag längtar så mycket efter att få åka bort. 
 
 
Vad gör vi om vi dör?
Det är helg igen och jag ställde precis in mina planer på egentid och grogg inne i stan tillsammans med två gamla vänner från förr. Eller ok en vän från förr och så bästisen Intezar. Vi tänkte hänga i vår lägenhet där och äta gott och snacka gamla minnen typ.
 
Men så behövde en vän avlastning med sina tre ungar och nog för att jag är en sadist emellanåt men jag kunde inte riktigt lämna Oskar ensam med sex barn. Vi får ha myshelg med spel och pizza istället. Knepet vi tar till för att minska antal friktion när det är mycket hemma. Spel och pizza. Världens bästa mutor! 
 
Och så får man känna på lite hur livet skulle se ut om nån dog och vi var tvungen att ta hand om tre barn till. Vi har pratat om just det med denna familj, att de ska ta våra barn om nåt händer och att vi tar deras. Förlåt för morbid samtalsämne men det är sånt som jag är livrädd för: att dö ifrån barnen och så att de ska splittas eller hamna i fosterhem. Ja vi har ju familj men Oskars föräldrar som är de enda andra som har exakt samma barnsyn som oss är ju för gamla och just denna familj vars barn vi har i helgen är ju de som känner barnen bäst. Det känns tryggt att veta att de har ett hem om nåt händer liksom. 
 
Har ni tänkt på sånt eller undviker ni ämnet helt? Oskar var nojjig som fan tidigare men nu håller vi på att skriva testamente och allt sånt som behövs.