Frukost för kräsna barn?
Alltså här kommer ett riktigt Leffe-inlägg men jag vill bara tipsa om en god frukost för barnen om man har typ barn som är kräsna men kanske behöver mer näring än en jävla macka. Imorse upptäkte jag nämligen att typ allt var slut Gröt, yoghurt osv. Jag har dessutom begränsat med tid eftersom att ja det är ju fan morgon och barnen ska med bussen. 
 
Så jag pulade snabbt ner två bananer, en stor klick mandelsmör (jordnöt funkar också), typ tre matskedar kokosnötsolja och så kakao och mjölk i mixern. Barnen ba CHOKLAD! Och ja det smakade typ bananchokladmilkshake och barnen slurpade i sig. (Hade inte J varit äggallergiker så hade jag drällt i ett löst ägg också.)
 
Vem tycker inte om choklad liksom? 
 
De fick en avokadomacka till. Sen sjasade jag ut dem genom dörren. 
 
Nötsmör är så himla bra att peta i allt. Det ger bra med näring och fett, mättar och är nyttigt. Och gott! Jag föredrar mandelsmör men jordnötssmör är också bra. Vo har köpt hem cachew också och det var fantastiskt gott. Kan tänka mig att hasselnötssmör i denna smoothie skulle smaka nutella typ. 
 
Vad har ni för superfrukostar dvs sådana som är späckade av bra grejer? 
Jag vill inte tassa på tå längre
Jag vill såklart inte göra nån ledsen eller att nån ska må dåligt av det jag skriver. Men jag har alltid skrivit om sånt jag brinner för och föräldraskapet är en del av det. Jag funderar mycket på min roll som mamma och på barns behov och sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Som amning, samsovning, nära föräldraskap, sjalvbärande, genus, kost osv. 

Och så massa om feminism och en hel del normkritiska inlägg. 

Skammande och pekpinnar försöker jag undvika men det kan ändå skava ibland. Göra ont i värsta fall. Kräva självrannsakan man är oberedd eller ovillig till. 

Så om man vet med sig att dessa ämnen är extra jobbiga eller känsliga så är kanske inte denna blogg rätt plats att hänga på

Inte för att man inte är välkommen utan för att jag har tröttnat på att anpassa mitt bloggande efter rädslor att trampa på tår. Det har liksom nästan tagit död på bloggen helt. Sen så menar jag såklart inte att det är rimligt att bete sig hur som helst eller skriva vad som helst heller. Så menar jag ju inte. Men det tror jag att ni vet vid det här laget. ❤️

(null)



Sluta lägg energi på människor som inte gillar dig!
Kollade Camilla Läckbergs instagram häromdagen och hon postade ett litet klipp från ett program där hon är med där hon berättade att hon har lagt så otroligt mycket tid på att få människor som inte gillar henne att börja gilla henne. Människor hon själv inte gillar till och med och jag kände igen mig så mycket i det. För jag gör samma grej. 
 
Alltså att jag vill bli älskad av alla är väl inget nytt eller ens konstigt, det är väl en ganska mänsklig egenskap. Vi vill bli sedda och bekräftade. Mycket av vår självbild hänger ju tyvärr ofta på det men det är så jäkla destruktivt känner jag. Varför bryr jag mig ens om att människor jag egentligen inte ens vill ha nåt med att göra, att de hatar mig eller inte gillar mig? Varför spelar det roll? Varför anstränger jag mig så jävla mycket för att nå dem? Vad vill jag åstadkomma? 
 
Eller bara människor som inte spelar nån roll? Som jag inte känner eller kommer träffa. Som jag har noll kontakt med alls. Jag kan bli helt panikslagen av att känna att jag är ogillad. Rannsakar mimg utifrån och in. Ältar alla sätt jag suger på. Gräver ner mig totalt. Låter det ta upp allt. 
 
Oh, och speciellt i vissa kretsar. Vissa creddiga feminister som folk hyllar eller älskar och så vet jag ju att nej de tycker ju att jag är dum i huvudet. Kanske blir det som en bekräftelse på att jag då är dum? Om de där smarta människorna hatar mig då måste jag ju vara en fullkomligen vidrig människa? Jag känner ju så. Känner ju mig värdelös då. Ifrågasätter mig själv totalt som människa för grejen är ju att jag inte är en elak person. Så varför gillar de mig inte? 
 
Men samtidigt måste man ju lära sig släppa den biten. Sluta upp med tramset liksom. Sluta lägga så offantligt mycket tid och energi på att försöka få människor att gilla en. Var dig själv är ju en trist klysha men man kan ju inte vara nån annan heller. 
 
Hur gör ni? Är ni lika? Hur hanterar ni det?