Lady Dahmer

Nu kan man köpa min senaste print i mindre storlek och för ett mindre pris!
För ett tag sen registrerade jag företag. För det behöver man om man drar in pengar på sånt man säljer, oavsett om det är tjänster eller produkter, och jag säljer ju. Jag säljer massa konst och så säljer jag ju mig själv liksom haha, nä men de donationer jag får från er är ju så pass regelbundna att de måste behandlas som inkomst. Sen så skriver jag ledartexter som jag får betalt för och så får jag några slantar via bloggen också. Många bäckar små liksom. 
 
 
Så jag registrerade företag. Fick panik och avregistrerade. (alltså jag fattar inte hur jag ska förväntas sköta sånt? Ni som har ADHD/ADD fattar ju men ni andra kan inte föreställa er stöket i mitt huvud) Men så insåg jag ju att det håller ju inte så jag registrerade om det häromdagen.
 
Och nu sitter jag och sliter mitt hår. Dels för alla saker som ska bokföras (i ordning?!?!), inköp som ska hållas koll på och försäljning som ska redovisas (jag har suttit och gått igenom alla kvitton inne på mitt tictail, tack och lov kan de skrivas ut och då står det tydligt vad som är vad) och för alla pengar som ska ges till skatteverket?!?!
 
HÄLFTEN av allt! Hälften av all min försäljning. Hälften av allt ni donerar. (eller minus moms på det iallafall) Så om ni ger mig en femtiolapp så får jag tjugofem och om ni köper en print för 450 så får jag bara hälften. Eller mindre än hälften till och med! 
 
 
Mitt svarta lilla borgarhjärta vrider sig i plågor inför detta.
 
Ja jag vet socialism och skatt WOHOO liksom men man blir jävligt sniken när man ser det svart på vitt. Samtidigt så känns det ju bra att 1. bidra till skattekassan 2. bidra till sin egen pension 3. hålla ryggen fri 4. donationerna faktiskt blir skattade på för då känns det ju ännu mer som en riktig inkomst för mitt arbete
 
Förresten, vill man bidra till min skrala men ändå egna lilla kassa så kan man ju förutom donera faktiskt handla konst och NU går det faktiskt att köpa min senaste "Holy Feminist" i ett mindre format, för en mindre peng också. A4 och ni hittar den här
 
 
Prestationsångesten som greppar tag
Lyckat kalas igår iallafall! Medan jag sov vila strax innan kalaset så planerade Oskar och Stefan (som är här och hälsar på) ett äventyr för barna och det blev great success kan jag meddela. En skattjakt över halva bäverstigen, letandes efter silvermynt och massa ledtrådar och en karta som ledde till en grotta (vårt förråd) där ett elakt troll satt och skällde (Stefan). Barna fick betala med silvermynten och svara på kluriga gåtor för att sedan få en godispåse som avslutning.
 
 
GREAT SUCCESS som sagt. 
 
Jag är tacksam för att jag och Oskar kompletterar varandras föräldraskap ganska bra. Som många av er var inne på i förra kalasdiskussionen så är det inte alltid man har ork eller närvaro eller ens fantasi att dra igång nåt liknande. Jag har det definitivt inte. Jag orkar inte leka och jag skulle aldrig komma på nåt sånt här.
 
Jag är bra på annat. Som att fixa världens godaste glassbergtårta. 
 
 
Jag tror T kände sig nöjd iallafall. Han är lite mer försynt än storasyrran och tar inte plats så vi har försökt stötta och lyfta honom inför detta. Bjudit in några nya kompisar också (!!) och velat ge dem ett bra intryck av T och oss.
 
Känner ni samma prestationsångest inför sånt förresten? Inför att barnen ska ha vänner och att vännerna ska vilja stanna kvar? Jag känner så. Jag känner mycket oro och ångest inför att de ska vara ensamma eller att vännerna ska dra. Inte för att jag tror att mina barn inte kan behålla vänner men för att barn kan vara nyckfulla. Jag minns ju själv hur snabbt det kunde gå i svängarna. Helt plötsligt kunde bästisen ha träffat en ny kompis och så var det de två istället. Hände hur ofta som helst, iallafall mig.
 
Därför har jag också varit mycket noga med att pränta in i mina barn att man kan leka flera. Så fort de hittat en ny kompis så har jag peppat och uppmuntrat dem att presentera denne för den gamla gruppen. 
Tipsa om bra kalas för den med mindre plånbok eller mindre plats!
Idag ordnar vi födelsedagskalas. Det blir litet och enkelt. Med alla bästisarna och andra nära vänner (barn). Varmkorv med bröd. Glasstårtabomb typ istället för tårta. Skattjakt utomhus med godispåse som pris. (alla får pris om det var oklart!) Bullar och snask.
 
Det behöver inte vara stort, inte ens så här halvstort, för att vara lyckat och speciellt och fint. Bara att man bjuder in barnets bästa vänner, äter nåt gott, tänder massa ljus, kanske pysslar vid bordet om det finns lite plats eller så har man det utomhus för springyta. En diskolampa från rusta kan få till partystämningen. Ballonger för nån tjuga. 
 
Har ni några tips på bra kalas för den som kanske har begränsade resurser eller plats hemma eller helt enkelt begränsat med kompisar?
 
Jag får ofta frågor och funderingar om just detta från flera av er och min egen barndom var ju kraftigt begränsad av all of the above samt en mamma som inte hade tid eller ork att ordna med några kalas alls. Jag fick ju gå på andras och det var ju kul men det förstärkte ju också den där känslan att jag inte var viktig nog. Kanske mamma inte visste helt enkelt hur hon skulle göra?