Mitt barn är ett geni!
Men asså kan barn som inte ens fyllt två bast skämta? Eller är mitt barn ett geni? (Ja såklart han är). J går ju på pottan, han är lite senare än N och T var men vi har varken bråttom (nåja, vore skönt att äntligen slippa bajsblöjor) eller tränar liksom aktivt. Vi har bara ställt fram pottan och väntat in intresset. Erbjudit och påmint ibland när han kissat på golvet (dvs "oj hoppsan, kissade du på golvet? Sätt dig på pottan istället!" och så placerat hans lilla rumpa på rätt plats och sen gett stående ovationer när det prickats rätt) och hållt honom naken större delar av dagtid. Ja ni vet ju att jag skrivit om alla bajsfadäser. 
 
Idag satte han sig iallafall på pottan. Jag hör honom ropa överdrivet "wow hurra ISSAT!" (kissat) (Vi brukar hurra när han kissar på pottan) och så kom han springandes med pottan (ej att rekommendera, häromdagen ramlade han och det flög kiss över mig, över honom och över halva golvet). Jag mötte upp honom med massa pepp och sa "kom så går vi på toaletten och kastar kisset i toan!" (Också en rutin). 
 
Han kommer glatt fram med pottan i händerna och räcker över den till mig.
 
Då ser jag att han inte alls kissat. Han har hällt välling i pottan. Och skrattar när jag upptäcker det.
 
Alltså? Ja jag gjorde iallafall en grej av hur tokig han var och hur tokigt det var, man måste ju få lite uppmuntran liksom. 
 
Mitt barn: ett humoristiskt geni. (säg inte emot nu)
Tack för allt hörrni men nej tack ändå <3
Alltså nej jag vill inte ha en massa hyllningar nu, det är inte därför jag skriver av mig! Jag känner faktiskt, förstå mig rätt pga älskar er, att jag drar mig för att skriva om sånt, om mina tankar kring mig själv osv för att jag inte vill ha massa hyllningar. Jag fiskar ju inte, det är inte därför. Det handlar ju om att jag vill kunna skriva om sånt jag känner och tänker på. Min blogg har ju i alla år varit väldigt personlig och alltid utgått från mig och min värld. 
 
Bloggen började ju som en föräldrablogg, en förlägning av familjelivsforumet och jag skrev cirka tiotusen inlägg om hur jävla jobbig N var när hon var bebis och sen började jag nosa på genus när hon blev större och sen kom en massa nadra politiska tankar och perspektiv som jag delade med mig av. Folk kände väl igen sig. Och på den vägen är det. Jag lär er saker och ni lär mig. Det sistnämda vill jag verkligen fortsätta trycka på för hade jag inte haft en plats att skriva och testa resonemang på så hade jag aldrig heller fått andras erfarenheter och kunskap. 
 
Bloggen har egentligen inte förändrats alls från det, om man tror att man kommit till nån seriös och folkbildande sajt så har man fått nåt om bakfoten för här finner man bara en kvinna som ömsom famlar i mörkret (patriarkatet) och ömsom försöker samtala om sånt hon tycker är viktigt. Utan att ge anspråk på att vara nån slags expert. Och jag vill kunna fortsätta ventilera utan att det blir kapat av hyllningstal (men maila gärna sånt! Jag älskar såklart att få den sorten bekräftelse också och ni är sannerligen helt jävla amazing på den fronten. Men ibland behöver man få prata av sig utan pressen att upphöjas liksom, om ni hajjar hur jag menar? 
 
Jag vill ju inte att bloggen ska dö och jag vill ju inte avsluta, om jag velat det så hade jag gjort det men ni som följt mig många år vet ju att jag slåss mot mycket självhat och tvivel och att jag i perioder pausar för att hämta kraft. 
Det är väl ändå mest synd om mig?
Jag är deprimerad. Generellt men också politiskt. Jag känner att jag tappat all ork och allt engagemang. Jag känner mer och mer att det är dags att "gå i pension" dvs lägga ner all form av skrivande och ja.. jag skulle inte kalla mig själv för aktivist, för det kräver väl ändå lite mer hands-on än att sitta och tycka om ditt och datt på nätet liksom, men iallafall allt det där jag "gör". Jag vet inte vad jag gör längre ens.
 
Varje gång jag rör mig innanför tullarna så kommer det fram kvinnor för att berätta hur mycket jag betytt för dem. Det får mig att skämmas (och bli glad såklart) för jag känner att inget jag gör egentligen gör nån skillnad alls. Inte på strukturell nivå. Sen tänker jag att ja ja du älskar mig nu men vänta ett par år eller veckor och så har du kommit på att jag är "problematisk" (ändå lustigt det där att alla som idag hatar mig och gärna pratar om hur dålig feminist jag är och hur mycket jag förstör pga är så jävla problematisk är personer som själva medger att "lady dahmer gjorde mig till feminist". Jaha men fuck you too då.)
 
Ok jag vet att jag låter självupptagen och bitter och att det finns viktigare skit att bry sig om, speciellt nu, men jag orkar inte ens ta i det tyngre för jag känner att vi liksom går baklänges, eller snarare släpas av en spann vilda hästar tillbaka till nåt slags tidigt tvåtusental där feminism är ett fult ord. Patriarkatet slåss för allt vad de kan nu. Och här står jag och tycker synd om mig själv. Men det är faktiskt allt jag pallar just nu. 
 
(Vi pratar om senaste Uppdrag Granskning i veckans avsnitt av Penntricket om kommer ut om cirka en timme, men ska se om jag får tid att skriva nåt mer om det sen)
 
(null)