Lady Dahmer

Lamslagen av skräck inför detta
Jag har fått en kallelse till mammografi. Min första. Jag är en sån där person som brukar avboka sådana viktiga grejer, jag går sällan på cellprov, jajajaja jag vet att jag är dum men jag får sån jävla ångest, men jag fattar att detta är skitviktigt och att jag måste kolla läget men jag är fan livrädd. Tänk om de hittar nåt? 
 
Jag är ju en sån där person som tror att jag kommer dö relativt ung. Fast iofs, vem fan är inte det? Jag har varit hypokondrisk sen jag var liten, helt jävla lamslagen av skräck inför sjukdomar. 
 
Jag har dock fått en tid på lite olämpligt datum så jag måste iallafall boka om. Jag ska spela in podd just den dagen och det vore ju jävligt trist om jag fick ett dåligt besked då. Fast alltså hur går jag ens vidare med vardagen som vanligt om jag får ett dåligt besked? Då spelar det kanske ingen roll vilken dag jag spelar in podd? Äh jag vet inte. Jag får hoppas på det bästa. 
 
Har ni gjort mammografi? 
 
 
Smörgåstårta eller fascism?
Vi firade största barnet igår med en smörgåstårta som såg ut som nåt direkt från åttiotalet, men den blev cirka tio gånger godare än smörgåstårtorna var då. Så jävla god. Godaste jag ätit. Sen blev det pannkakstårta på det. Jag älskar verkligen tårtor. 
 
Bra drag i kommentarerna! Nåt som jag alltid tycker är fascinerande (och med fascinerande så menar jag egentligen provocerande så pass att jag vill dra fram knytnävarna) är synen på produktivitet och samhällsbidrag. Att man inte bidrar till samhället om man inte drar in en massa skattepengar. Allt annat än det räknas inte. Skit i konst, uppfinningar, filosofi, samhällskritik, feminism, antirasism, musik och för att inte tala om föräldraskap: att föra fram barn nej förlåt nya skattebetalare är väl det ultimata bidraget till samhället? 
 
Men det är ändå en sån jävla snäv syn på människan. Och framförallt en sorglig syn på samhället. Hur vill man egentligen att det ska funka? Vill man bo i ett välfärdsland, folkhemmet sverige, eller vill vi bo i högerns framtidsvision eller kanske i Trumps värld där bara de som har råd eller de som gör rätt för sig ska få rätt till det gemensamma? 
 
Personligen vill jag leva i ett land där vi tar hand om varandra, utan motprestation. Ja jag betalar gladeligen för pedofiler, för kriminella, för lata jävlar som bara vill leva på bidrag (denna enhörning), för hemmafruar, för män som slår sina fruar, för män överhuvudtaget, för idioter och ja för fascister. Och fascism är det att tycka att bara vissa ska få sjukvård eller skola eller vad det nu må vara som våra skattepengar bekostar. 
 
 
Grattis till mig som varit morsa i nio år idag!
Idag fyller världens bästa lilla troll NIO år!? Fatta? NIO ÅR. Jag har alltså varit mamma till en liten människa i nio år. Det är helt sjukt, abstrakt och fantastiskt. Innan hon kom så kunde jag liksom inte ens se mig i den rollen och sen när hon kom så landade allt och jag förstod att allt det som var och fanns innan egentligen inte spelade nån roll för detta var liksom meningen. 
 
Jag vet, VET, att alla inte vill ha barn men jag kan ändå tycka synd om människor som inte har några. Alltså även de som valt bort barn av fri vilja. Ta det inte på fel sätt nu, jag vill inte mästra någon eller förminska någons liv eller mening för jag vet ju att alla är olika och har olika behov men när jag tänker på hur långt livet är så känns det ännu mer obegripligt. 
 
Men idag för nio år sen så blev jag alltså mamma till mitt första barn och livet förändrades helt. 
 
 
 
 *** update: Jag ber om ursäkt till de som tagit illa vid sig, som jag skrev så var jag inte ute efter att mästra eller kränka nån. Jag ville mest uttrycka mina känslor kring föräldraskapet och vad det innebär och för med sig.  "Tycker synd om" var en klumpig formulering. Hoppas ni förstår hur jag menar ändå. Kram!