Om vi övertygar kvinnor att övergrepp är sexigt så blir motståndet mindre
Är man en dålig medsyster och feminist om man tycker det är ok med objudna smekningar, undrar Anna E. Nachman i sin debattartikel "Är jag en svikare om jag gillar att bli upphånglad?"
 
Här har vi ännu en person som försöker tysta ner kampanjen med olika motargument. 
 
Hon skriver:
"Är jag en dålig medsyster som undgått sexuella överträdelser eller inte uppfattar den objudna smekningen som ett övergrepp? Är jag en svikare om jag tycker att det bara är härligt att min kille utan att fråga hånglar upp mig när jag står och diskar? Sviker jag kvinnosaken om jag inte har något emot att min partner ligger med mig när jag sover? Är jag en dålig feminist om jag längtar efter att främlingen utan att fråga stjäl en kyss? Är det fel på mig om jag gillar män som tar initiativ och blir fullständigt avtänd om de först frågar om lov?"
 
Min första tanke här är att hon beskriver nånting som jag kan känna igen mig i: att tända på att vara ett objekt för mannens lustar. Att tända på övergrepp. Det gör jag också, till viss del. (med rätt snubbe) Det är inte så konstigt dock och jag ska förklara varför. 
 
Jag har nämligen, liksom Anna här, växt upp i en kultur som romantiserar just övergrepp. Som i filmen, litteraturen, modebranchen, reklamen, konsten men också på skolgården (han är ju kär i dig), i relationerna, på krogen (ta det som en komplimang) lär oss att mäns överordning är sexig, att det är hett och romantiskt att bli kysst trots protester, att det är en vacker kärlekshistoria att bli kär i sin våldtäktsman, kidnappare eller stalker, att om mannen bara är riktigt ihärdig så faller hon, att svartsjuka och våld är ett tecken på kärlek. 
 
Som jag förklarat tidigare så tjänar ju patriarkatet på detta. Om vi genom en livstid av propaganda och hjärntvätt får flickor och kvinnor att se på övergrepp och våldtäkt som nåt sexigt, romantiskt, passionerat och om vi lär dem att tända på det så kommer motståndet vara så mycket mindre. Det är en del av det som inom feministiska kretsar kallas för våldtäktskultur. 
 
Och där kommer Nachman in med precis samma resonemang. Jag har inget intresse att värdera hennes feminism utifrån hennes personliga och högst privata relation med pojkvännen. Vad de gör mellan lyckta dörrar är väl deras sak så länge hon verkar må fint av det.
 
Problemet är att hon applicerar sina sexuella preferenser på resten av oss och med dem som argument förminskar sexuella övertramp och således också andra kvinnors upplevelser. Och det är att dra hela kampen bak femtio år igen. 
 
 
Män lyssnar inte på kvinnor, det är tydligt nu
En grej med den här #metoo-kampanjen och avslöjandena om Virtanen och Timell (samt några som ej är offentligt namngivna än men som jag vet vilka de är och att dessa har massa cred i feministiska kretsar) är att jag känner mig så himla nedsänkt av det.
 
Alltså, övergrepp får mig alltid på sämre humör, men det är som att det blivit mer på riktigt med alla kvinnor som öppet berättar om alla övertramp och övergrepp och på hur omfattande problemet är på arbetsplatser. Där kvinnor jobbar. Att kvinnor inte är fredade på sina jobb och på att chefer och ledningar tittar åt andra hållet och håller förövarna om ryggen. 
 
Det är liksom överallt. Jag tittar mig omkring. Jag tittar på mannen jag lever med och undrar hur många övertramp han gjort genom livet. Och jag undrar hur många av hans vänner och kolleger som är förövare och på hur mycket han låtit passera och vi pratade om en kompis till en kompis som går på bordeller och hur kompisarna inte sagt ifrån även om de tyckt att man inte får eller ska göra så och på hur mitt ex kompisar gick på bordell när de var i grekland och på att det är så nära hela tiden. Och jag tänker på allt det här tysta godkännandet från andra män. 
 
Det är så normaliserat. Sån stor del av inte bara kvinnors vardag som det konstanta abstrakta villebrådet men att det också är en stor del av männens vardag. Som förövare. Som viftar bort och skattar bort och som inte fattar att det de håller på med är sexuella trakasserier. 
 
Alltså bara den grejen: Alla dessa halvkända män som kommer ut och ba "jag förstod inte magituden av detta?" Gjorde du inte???? Har du bott under en sten? Har du inte lyssnat när vi skriker? Det fick mig att förstå att nej de lyssnar inte. De hör oss inte. Inte ens sk medvetna män som kallar sig feminister lyssnar. De lyssnar inte på oss. Jag blir helt förtvivlad. Hur kan det få vara så här? 
Viftar man bort det ena så banar man väg för det andra
Det är  inte bara männen som kravlar fram under #metoo-taggen, det dyker upp en helt del Daddys girls också med svärdet i högsta hugg för att försvara ordningen för app app app inte ska ni väl bidra till mer polarisering och hat mellan könen och vet man verkligen vem som talar sanning? 
 
Vi tar det i ordning. Ut först är allas vår Ann Heberlein. 
 
 
 
Här har vi alltså ännu en daddys girl som uppmanar oss att tvivla på kvinnor som berättar. "Har ni tänkt på att kvinnor kan hitta på?"
 
Vet ni vad?
 
 
Kvinnor ljuger inte om övergrepp.
 
Kvinnor hittar inte på och de falskanklagar inte. Speciellt inte i denna situation där de inte bara (som i vanliga situationer där de utsatts) blir ifrågasatta, anklagade för att ljuga, förlorar vänner, förlorar jobb, blir hatade, blir skammade, blir skuldbelagda, blir misstrodda och misstänkliggjorda, kallas horor, får sina anmälningar nerlagda, (medan männen de anklagar får stöttning och kärlek) utan även faktiskt riskerar åtal för förtal.
 
Kvinnor tar alltid enorma risker på att berätta. Alltid. Oftast slår det tillbaka hårt. Det vet alla som försökt få upprättelse. Vi vinner ingenting på det. Vi får inga fördelar. Tvärtom.
 
Men kvinnor som Ann här som mer än gärna springer patriarkatets ärende, de får fördelar. De får männens kärlek och gunst. De får cred. Allt som krävs är att de upprätthåller myten om kvinnor som falskanmäler.
 
Sen så tyckte Elisabet Höglund att det behövdes klampas runt lite mer i klaveret. Hallå hata inte mig liksom för att jag tycker att lite tafs inte är en sån big deal, ropar hon i en evighetslång text som jag ska bespara er. Men här kommer kontentan: 
 
 
Mmmmmm. Ja. Vad säger man?
 
Kära Elisabet Höglund, varför i hela helvete ska kvinnor "överse" sexuella och OVÄLKOMNA beröringar från män? Varför ska vi finna oss i att våra kroppar är allmängods? Varför försvarar du mäns inbillade rätt att ta för sig för? Varför?? 
 
Vi gör ju för fan inget annat heller än just överser?! Vi överser och ursäktar och tar på oss skulden när män tafsar och kommenterar. Vi finner oss i det år efter år. På krogen, firmafesten, chefens kontor, gatan, hemma hos kompisen, i vårt egna hem. Överallt.
 
"Det är inte så farligt", "Lite får man väl tåla", "Äh han menade inget illa, han är sån bara". I all oändlighet. "Han är bara kär i dig", "Vad gjorde du för att han skulle göra så?" "Han kanske trodde att du ville?" "Kärlek börjar med bråk!" "Vad förväntade du dig?" "Vad hade du för färg på trosorna?"
 
När ska detta bortförklarande och förminskande få ett slut? Nej en ovälkommen hand på rumpan är inte flirt Elisabet. Jag är inte född i farstun, jag vet hur man flirtar och jag vet hur man berör och tar emot beröring där samtycke är uttalat, antingen genom att man faktiskt läser signaler eller närmar sig på ett sätt som utrymme för lyhördhet och gemensam respekt. Men att tafsa eller krama om kvinnor utan att först försäkra sig om att det är välkommet ÄR sexuella trakasserier och problemet är inte att kvinnor äntligen tar bladet från munnen. Problemet är människor som försöker behålla status quo. 
 
Och ja, det är skillnad på nyp i rumpan och på en regelrätt våldtäkt, det har ingen förnekat, men de bottnar i samma kvinnohat, i samma kvinnosyn som utgår från att kvinnor inte är egna personer, i samma strukturer som lär oss att män har en självklar rätt till våra kroppar och viftar man bort det ena så banar man väg för det andra.
 
Och när det sker om och om och om genom en hel livstid så är det inte en bagatell. Det kanske känns så för att man blir så van, för att det normaliseras så pass att man knappt bryr sig. Och när det kommer till den punkten så har vi stora problem. OCH VI HAR STORA PROBLEM. Fatta det nån jävla gång! 
 
Och nej jag hatar inte dig Elisabet. Jag tycker synd om dig.
 
 
Jag har inget svar på detta. Jag har tappat orden totalt.