Opraktiskt med trasig kropp
Ryggskott eller nåt. Men fy helvete vad ont jag har i ryggen. I korset på ena sidan. Det började i förrgår kväll och sen har det inte gått över. Det liksom hugger vid fel rörelse och sen gör det konstant ont. Jag kunde knappt sova inatt. Skitkul liksom.
 
Himla praktiskt också så här sista dagarna innan vi drar till delsbo över jul och allt ska packas och städas. Himla praktiskt också när man bor ute i skogen mil från nån läkare eller kiropraktor eller liknande. Hur de nu skulle hjälpa, för så vitt jag fattat genom att googla är ju att inget får värken att gå över förutom tiden. Man får vänta liksom. Hålla sig i rörelse och vänta. 
 
Men jag har ju överansträngt kroppen. Ränner runt som en galning med en tung jävla barnvagn full av packning i en kropp som redan är sliten av barnafödande (Jag har fortfarande foglossning) och så en sk mjuk rygg på det. Är det inte tunga prints så är det säckar med bebiskläder som ska skänkas bort eller så är det matkassar eller så är det nåt annat. Idag ska jag posta alla prints som ni beställt också. Så igen, fast denna gång med ryggskottet, så blir det att ränna. I tung snö dessutom. 
 
Nej men hej alla ni, ni kom säkert hit för att läsa min hälsoredgörelse och om mina krämpor likt den tant jag är som ältar detta offentligt med er men jag känner mig smått desperat. Kan knappt sitta för att skriva detta. FAAAAN VAD ONT JAG HAR! 
 
 
Jag är rädd att mina barn ska misslyckas
Jag spelade fiol när jag var liten. Eller... det gjorde jag ju egentligen inte men det var meningen att jag skulle göra det, vi fick ju välja instrument i skolan och så skulle vi spela efter skoltid. Så såg det ut på den tiden eller så var det en sån där arbetarklassgrej ungefär som kollo var, där fattiga barn fick lite kultur, inte vet jag men jag valde fiol eftersom att vi inte hade nåt eget piano hemma. Jag ville ju egentligen spela piano. Fiol hade jag noll intresse av och vet ärligt talat inte ens varför jag valde det. Förmodligen drog jag bara till med nåt impulsivt, ni vet så som barn kan funka i stunden. 
 
Så vi fick låna en fiol. Jag lyckades tappa bort stråken förresten och tror mamma, fattiga mamma, fick betala den. Och lektionerna gick jag ju aldrig till men sen skulle vi ha nåt jävla uppträdande och spela blinka lilla stjärna och jag satt där och drog stråken över strängarna och liksom låtsades att jag kunde spela. Undra hur illa det lät egentligen? 
 
Jaja. Min stora unge spelar piano iallafall. För vi har ett piano hemma. (lilla står i kö) Hon går på lektioner varje torsdag och då är jag där med henne, det som min mamma inte kunde vara, och sen på kvällarna så övar pappa med henne (han som faktiskt är musiker på riktigt) och hon kan läsa noter och spela samtidigt?! Det är ju helt absurt egentligen. Hur kan hon det? Jag hade aldrig fattat. Eller det kanske jag hade om jag fått chansen. Det är många sådana minnen från min barndom, om saker jag ville göra men inte kunde eller klarade av för att jag behövde stödet hemifrån eller från andra vuxna för att orka fullfölja.
 
Nu vet jag ju att jag hade adhd även då men det har liksom följt mig hela livet. Det där konstanta misslyckandet. Och hur det formar ens självkänsla och kapacitet senare i livet. Hur man ser på sig själv som oförmögen och hur det liksom blir en självuppfyllande profetia. Jag är livrädd att mina barn ska gå samma väg men jag har även svårt att förstå hur de inte ska det för jag har ju svårt att förstå hur man gör... hajjar ni hur jag menar? För mig är det helt overkligt att N lärt sig spela. Att man kan det. Att hon kan det. 
 
Och igår var vi på första uppträdandet! Kulturskolan har juluppträdande varje år tydligen och läraren frågade för ett par veckor sen om hon ville vara med. Så igår stod hon med glitterklänning på scenen och spelade bjällerklang tillsammans med de andra pianoeleverna. Hon var så pirrig och nervös innan och jag var ett vrak, tänk om hon skulle spela fel och hur skulle hon känna då, skulle hon känna sig dum och misslyckad?
 
Jo jag är ju en riktig curlingmamma. Jag får panik av tanken att mina barn skulle möta minsta motgång, jag VET att det är skitdåligt att jag är så, men med min historia... ja ni hajjar. Men hon har fått öva på att spela fel på lektionerna just för att inte ta en sån situation på dödligt allvar och jag har försökt peppa trots mina personliga issues. Jag skiter ju om hon gör fel, alla gör fel liksom, men jag vet hur det känns när man är barn. 
 
Men allt gick så bra och hon lös som en liten sol och bockade och log med hela ansiktet efteråt. Pust och puh. 
 
Förresten, hon vill lära sig sjunga... finns det några övningar man kan köra? Hon sjunger väldigt mycket med munnen och inte med magen. Finns det några youtube-klipp kanske? 
 
 

Vi tar en julpaus med podden
Förresten vi tar en paus över jul med poddandet. Jag hinner inte och orkar inte. Har så jävla mycket att göra och så lågt på inspirationsfronten att jag inte skulle krysta ur mig nåt ens om jag ville. Fast jag vill ju inte krysta fram nåt alls. Så vi får höras igen i januari! 
 
Apropå fullt upp så sålde jag ju på marknaden i Debaser i söndags och hjälp vad kul det var. Jag sålde bra och jag träffade så många av er! Det är ju så himla roligt. Jag är ju lite awkward såklart pga har ju svårt med ögonkontakt och den sociala biten och tycker det är svårt att ta emot komplimanger, men jag blir ju verkligen helt tagen av den respons jag får och det peppar mig otroligt mycket att veta att det jag gör, detta lilla och mediokra, sätter spår i människor på ett positivt sätt. Det är så häftigt! 
 
Jag ska försöka sälja på mer marknader. Även om jag får panikångest inför dem så säljer jag bra och jag säljer framförallt till en ny publik. Det var liksom människor som inte visste vem jag är som köpte?! Det är ju helt fantastiskt liksom, det betyder ju att min konst står sig på egen hand typ. 
 
 
(Min syster kom ju förbi också)