Vardagstrams

Det nattsvarta mörkret

Det är lustigt det där med årstider och dess effekt på vårt humör och mående. Visst D-vitamin i all ära, men jag vette fan om det bara hänger på just det. Jag känner det liksom på ett annat sätt, när mörkret kommer ute så lägger sig mörkret också inom mig om ni fattar hur jag menar.

Jag blir alltid deprimerad på hösten och på vintern har det kulminerat i nån slags uppgivenhet där det känns som att livet aldrig kan bli bra. Jag är ju så pass gammal nu så jag känner igen skiten och vet att det går över men när man befinner sig mitt i så är det ju skit.

Jag mår dessutom extra dåligt, tror jag, för att jag är låst till en bebis. Jag minns samma känsla när både N och T var små. Oftast är det ok men ibland känner man sig kvävd.

Men snart kommer ljuset, både utomhus och mentalt. När våren och försommaren kommer så får jag typ hopp om livet tillbaka. Det är så jäkla sjukt egentligen, hur man kan vara så styrd av årstider på det sättet. Är ni också det?

Juno är dessutom första barnet vi har som är lika ok med att vara med pappa som med mamma. Jag kan lämna honom hela dagen med Oskar om jag vill. Och nu när jag inte helammar längre så funkar detta bättre (vi slipper ge ersättning då) Snart kommer Oskar säkert kunna natta också och fy fan vad det kommer kännas lättare då. FREEDOM!!!


Snart kommer ljuset. Håll ut!

Previous Post Next Post

You Might Also Like

16 Comments

  • Reply Regina 16 mars, 2017 at 06:42

    Det var så när jag var i tonåren för några år sedan. Då kunde jag bli nästan apatisk när det var mörkt hela tiden, men nu i efterhand undrar jag om det inte var för att det var allmänt sämre då? Känner inte alls likadant nu när jag flyttat ifrån föräldrarna och har det mysigt och lugnt hemma. Går inte ut utan tänder alla lampor hemma och läser böcker och tittar på film och kramas bara. Då har vinterdepressionen lyckats försvinna för mig, och jag äter inte ens D vitamin (trots att jag borde, I know). Men det är nog annorlunda när en har barn.

  • Reply Fia 16 mars, 2017 at 08:24

    Jag mår precis likadant som du under vintern. Det börjar med att jag på hösten blir rastlös och frustrerad för att sen gå ner i någon form av nedstämdhet som varierar något i grad beroende på andra omständigheter. Nu ungefär så börjar jag att komma igång igen och mår bättre.

    Så har det varit sen jag kom in i puberteten såvitt jag minns. Än så länge har jag inte hittat ett sätt att hantera det på förutom att typ gå i ide… Vilket inte är särskilt bra för varken mig eller folk i min närhet. Jag blir som en björn som går och lägger mig och inte vill vakna. Jag blir trött, ledsen, sur och lätt irriterad. Kan få lite ångest i perioder och mår inte särskilt bra. Jag drar mig gärna tillbaka och vill vara mycket själv.

    Har ätit antidepressiva men så vill jag inte hantera det. Jag blir konstig och avtrubbad av sån medicinering och det gillar jag inte för jag är redan konstig och avtrubbad just då. Det gör ingenting bättre. Haft samtalskontakt/kurator men det blir och känns bättre när ljuset är på väg ändå så det hjälper inte särskilt mycket.

    Har dock som mål att försöka göra det mer uthärdligt och förstå varför jag blir sån.

  • Reply Ulrika 16 mars, 2017 at 08:43

    Något väldigt orelaterat: Skulle du kunna skriva ett inlägg där du förklarar er tankegång kring jämställdhet hemma? Alltså du skriver ju mycket om barnuppfostran osv, men jag är mer intresserad av er tvåsamhet. T.ex hur tänkte/resonerade ni när ni valde vem som skulle vara föräldraledig, hur delar ni upp arbetet hemma med t.ex skotta snö, rengöring, matlagning osv.? Inte för att ni är typ ”det jämställda paret” eller något, för jag vet ju att det är svårt i verkligheten. Det är bara för att jag nyligen flyttade ihop med min pojkvän, och har börjat fundera på hur vi ska göra för att jämna ut fördelningen av vissa sysslor, och gärna vill höra att ”det är ok även om man inte är jätte jämställd jämt” typ, och hur man kan behålla sina feministiska värderingar inom andra områden, även om man själv inte ”lev som man lär” inom vissa? Förstår du hur jag menar? 🙂

  • Reply Carin H Brander 16 mars, 2017 at 09:40

    Precis sådär är jag också. November-februari så är livet nattsvart, sen blir det fantastiskt igen. Har tänkt många gånger att jag vill bo nånstans där det är lite mindre variation på vädret.

  • Reply Binki 16 mars, 2017 at 10:37

    Jag påverkas av vintermörkret rätt mycket nu, precis som min mor när hon var i min ålder. Och mina barn är lika opåverkade av det som jag var när jag var liten – jag kunde inte förstå vad de vuxna höll på och gnällde om hela tiden.

    Friheten när barna blir större är helt jävla underbar! Nu är mina 4 kottar 10, 12, 13 och 15, då kan man plötsligt säga: Pengar till mat finns i köket, glöm inte dammsuga, jag käkar ute med en kompos. UNDERBART!

  • Reply hanna 16 mars, 2017 at 10:50

    Ja, fast tvärtom. Jag gillar mörkret, hösten och vintern. Det ger mig ro i själen. Känns tillåtande och kravlöst. I januari, efter alla helgerna och när ljuset kommer tillbaka får jag en riktig vårdepression. Klarar inte av ljuset, solen, våren som börjar komma. Blir fruktansvärt trött, orkeslös, låg, deppig. Till påsk brukar det ha gått över, då har jag vant mig och även och kan hantera solen, till och med njuta av dem.
    (Även om det alltid ger mig viss ångest att vakna till sol och klarblå himmel om jag inte är typ ledig och på landet – jag blir så stressad, det känns som att alla krav landar på mina axlar och att alla mina skavanker och misslyckanden på alla områden i livet blir så tydliga. Det är sol, ut i friska luften, var glad, njut av livet! Plus att ALLA nu berättar att hurra, äntligen är det vår, solen skiner, ljuset är tillbaka, nu känns allt bättre, medan det för mig är precis tvärtom,.)
    Det har blivit lite bättre de senaste åren, även om jag fortfarande påverkas mycket och tycker att det är jobbigt.
    Det är samma grej som vid höst- och vinterdepression egentligen. Ljuset gör nåt med kroppen, omställningen, och även om det är vanligare med höstdepression kan det lika gärna hända på våren. Har jag lärt mig. Plus att det antagligen finns en massa bakomliggande psykiska orsaks ri

    • Reply Linnea 16 mars, 2017 at 20:20

      Jag är precis likadan som dig Hanna. Jag älskar höst och vinter, snö ösregn och slask. Då slappnar jag av, sitter inne och har det gött.

      Men så kommer våren och jag ser att allt är så fint, men det vänder sig i magen på mig. Nu borde jag bli lycklig och hänförd men icke! Precis tvärtom.

      Dikten, visst gör det ont när knoppar brister-jaaaa! Så himla mycket. Är så glad över att jag bor i Sverige. Vampyrer som jag passar här, för det mesta😉

  • Reply hanna 16 mars, 2017 at 10:51

    *bakomliggande psykiska orsaker i mitt fall.

  • Reply Tess 16 mars, 2017 at 12:19

    SAD – seasonal affective disorder eller årstidsbunden depression
    Det har jag! Blir skitlåg/deprimerad på vintern, får ångest på senhösten och tidigvåren och mår skitbra på tidighöst/senvår/sommaren

    Haft så sen jag var 11år 🙁 de är bättre och sämre vissa år men följer ändå mönstret
    Nu har jag ett barn född 2a mars och ett barn fött 9e december så måste hitta på något som får upp humöret och orken lite då, fan vi som bara skulle ha sommarbarn.. haha!

  • Reply Johanna 16 mars, 2017 at 17:28

    Jag får ångest och blir deprimerad varje höst/vinter pga mörker och ofta järnbrist. Men sen nu när det äntligen blir vår och ljust får jag ångest (ofta dödsångest) av det också, haha!
    Det enda som funkar för mig är att ”rycka upp” mig med jämna mellanrum (och bryta ihop med jämna mellanrum) trots allt – vad ska man annars göra? Bara att försöka härda ut 🙂

  • Reply Sandra 16 mars, 2017 at 17:43

    Jag har också likadant fast tvärtom – mår alltid rätt bra på hösten och mars när ljuset kommet tillbaka är min hatmånad. Ser ingen logik alls i det, kännd ju mycket mer rimligt att vara deprimerad på vintern.

  • Reply Astrid 16 mars, 2017 at 20:53

    Jag är det, men har börjat möta det på ett helt nytt sätt. Jag är inne i en flum-period där jag tänker mycket på årstider och cykler och låter mig vila i vintermörkret. Problemet är att jag förväntas dyka upp på mitt jobb och typ vara trevlig där och eh…. den biten behöver jag jobba på under dessa månader. Jag själv har alltså inget problem med min nedstämdhet/att jag blir långsam men andra påverkas ju.

    Men åh vad jag mår bra nu av ljuset! Är ute och planterar och pysslar, städar ut huset och energin är tillbaka! Så visst påverkar årstiderna mig, något annat hade jag inte velat 🙂

  • Reply Loanne 16 mars, 2017 at 21:17

    Påverkas väldigt negativt av den mörka årstiden, och för mig är nog månaderna efter jul de värsta. Då har det liksom redan varat så länge, och så ska det komma en massa bakslag med snö och skit. Hatar verkligen snö, det får mig att må riktigt dåligt, en stark känsla av isolering och uppgivenhet. Men det vågar man knappt säga, för folk i allmänhet verkar älska snö (”det blir så ljust” osv).
    Men sen, när jag hunnit ge upp ca 300 gånger, så blir det då äntligen vår, vilket är underbart!

  • Reply Sara 16 mars, 2017 at 22:18

    Jag mådde dåligt på vintern tills jag tog en tillräckligt hög dos d-vitamin på 2500IE om dan under sep-feb.

    Numera känns det som vår och sommar inuti även om vintern(för ja; jag blev också totalt uppslukad av innemörkret, gissar att det är en rent biologisk reaktion)

  • Reply Marlene 17 mars, 2017 at 17:30

    https://youtu.be/PIAXG_QcQNU

    • Reply Marlene 17 mars, 2017 at 17:31

      Jag skrev i fel tråd, ursäkta !

    Leave a Reply