Bebisrelaterat

Världens sämsta mamma

Igår lät jag bebisen skrika (jag lät honom ligga i babysittern när jag satt bredvid och gungade.) och sen låg jag vaken halva natten med ångest över detta. Skamkänslor och ångest över att låta min lilla finaste övergivna bebis snyfta sig till sömns. Visserligen inte ensam nån annanstans i ett annat rum men jag orkade inte bära och hålla och amma, jag hade redan gjort det så länge.

Till slut gjorde jag det ändå iallafall men jag orkar inte hela tiden. Jag är så jäkla trött. Jag känner mig instängd. Kan han inte vara nöjd med att kramas?

Han har fått två små tänder nu också. Som skaver på brösten. Skaver och rispar och ömmar.

Apropå rubriken: jag vill inte att ni tröstar mig. Bara så ni vet. Jag vill inte höra att jag är en bra mamma. Jag vill inte vänja mig vid skrikande ensamma gråtande bebisar eller bortförklara eller försvara mig eller bli försvarad när jag låter min bebis tro att jag övergivit honom. Jag vill inte höra att det är ok för det är inte ok.

Tjock verklighet

Att vara en tjockis är inte ok

Tänkte att jag äntligen skulle lyssna igenom Katrin Z’s bantningsbok ”dags att bli smal”. I antropologiskt syfte alltså. Vill jag lära mig mer om lchf så läser jag såklart nåt vettigt i ämnet typ good calories bad calories eller vad fan den nu heter (nej stopp nu ska vi inte tipsa om bantningsböcker kära ni, fokusera nu)

Så jag tänkte iallafall att det var dags att plåga mig igenom Katrins bok, för att ha bättre koll när jag kritiserar den, och vet ni vad? Jag fick stänga av efter 5 minuter. Det var det värsta skit jag lyssnat på i hela mitt liv. Jag kunde fan inte fortsätta längre än så. Herre. Gud. HERREGUD. 

Så mkt hat och förakt mot den tjocka kroppen som hon lyckades vräka ur sig under den korta stunden är fan anmärkningsvärt. Tjocka är äckliga. Fläsk är äckligt. Feta kroppar är äckliga. ”Det är fakta”. Man blir lycklig när man blir smal. ”Att vara en tjockis är inte ok. Det är ofräscht.” ”Jag hatar fläskiga människor.” Osv. 

På plussidan: hon är iallafall ärlig med att det hon prånglar ut är bantning. Inte livsstil eller kosthållning. Bantning.

Ja jag ska försöka lyssna klart sen. 

Vardagstrams

Pedofili fick man ju räkna med

Lyssnar på p3-dokumentären om Hans Scheike och det där jävla ridlägret han anordnade på 80-talet. Med ridläger menar jag alltså sexläger för barn där småflickor fick bära kortkorta kjolar utan trosor, fick smisk med björkris och var tvugna att sära på skinkorna när de skulle sitta på stolarna. Jag minns när det hände och minns att jag läste om det i tidningen, om pennor och strutsplymar uppstoppade i flickornas rumpor och flickor bundna över nå slags stockar och att det var så konstigt och märkligt och läskigt. Jag tror ärligt att jag har nåt slags trauma av det, iallafall att jag påverkats starkt av det. Jag var ju bara ett barn själv då. Tror jag var elva eller tolv.

scheike

Ni som inte har så bra koll, lyssna på dokumentären! Eller googla eller nåt för herregud!

Nåt jag nämligen har tänkt mycket på mycket sen dess är att Scheike och ”hans kvinnor” liksom blev några slags kulturfigurer efter det. De var ju sjuka jävla pedofiler som utsatte flickor för övergrepp men ändå kunde man åren efter se dessa människor sitta i tv på bästa sändningstid leendes och berättandes om sitt häääärliga liv tillsammans med smiskarn Scheike. Samt artiklar i tidningen som om det var nåt lustigt eller kittlande. Alltså återkommande, flera gånger. Tror scheike var med i nåt sexualprogram också om jag inte minns fel.

Hade detta hänt idag så hade han ju blivit jagad med facklor och högafflar. Åttiotalet måste ju varit härliga tider för pedofilerna. När jag tänker efter på mina egna erfarenheter så var det liksom typ normalt att äldre män, kompisar till föräldrarna eller lärare tafsade och äcklade sig på småflickor. Allra helst om de var berusade, då fick man räkna med det. Inga konstigheter. Höhöhö osv.

Jag var på skolläger en gång och där blev jag och en klasskamrat utsatt för övergrepp av en av mina klasskompisars fulla pappa. Men han var ju bara full och stackars hans familj oj så pinsamt! Så de, mina lärare och de andra vuxna som var där, skickade hem honom utan repressalier och utan att kontakta polisen. I efterhand så brinner jag av ilska kring detta. Vill göra nåt. Vill nå honom. Jag fattar liksom inte?

barn & föräldraskap

Jag känner sån ångest inför detta stora ansvar

Spenderar mycket tid på golvet. Det är nu det börjar om. Kommande två år kommer ju spenderas just så. På golvet. Någon annan breddgrad brukar sällan godkännas av små små barn. Jag får kanske se det som ett tillfälle att äntligen börja yoga? Jag drömmer om att yoga. Om att sträcka ut min krumma kropp och återerövra nån slags smidighet. Men jag är så jäkla otålig. Jag vill ha resultat direkt. Allra helst ska jag kunna gå ner i spagat eller stå på huvudet efter en vecka annars får det vara typ.


Just nu ägnar jag tiden åt att lyssna på poddar istället. Mycket the nosleep podcast och massa barnamord i P3-dokumentärer. Jag lyssnade på berättelsen om Bobby häromdagen och fick sån ångest för att jag skäller på barnen. Panikbeställde ”barn som bråkar” och ”fem gånger mer kärlek” för nu jävlar ska jag bli en snällare mamma. 

Det ska förresten få bli mitt nyårslöfte tror jag. Jag är dålig på sånt men det här känns viktigt. Det känns alltid viktigt, inte bara nu, men tanken och insikten att allt jag gör och säger (och inte gör eller säger) påverkar och formar mina barn på gott och ont är en smärtsam påminnelse om vilket jävla ansvar man har gentemot de här små personerna man satt till världen. 

All framtida ångest, neuroser, problem, självhat kommer vara ett resultat av mina brister och fuckups.