Vardagstrams

Att ha det bra är provokativt

Jag förstår att folk blir provocerade av att jag lever gott och tryggt och att jag slipper lönearbeta som vanligt folk. Jag förstår att det sticker i ögonen, speciellt när man själv sliter för att leva. Jag förstår verkligen det. 

Och jag tackar min lyckliga stjärna varje dag för mitt privvade och fina liv och leverne. Jag är nämligen fullt medveten om hur bra jag har det. Jag lovar. Kanske främst för att jag har nåt att jämföra med?

Jag växte upp i Tensta med en mamma som var låginkomsttagare, alltså verkligen låginkomst. Det fanns inte ett öre kvar till några som helst utsvävningar under hela min barndom. Min pappa var (är) spelmissbrukare och mamma fick gömma pengar för att kunna köpa mat till oss. Jag minns våldsamma gräl, saker som kastades sönder, mamma som grät och pappa som slog och bråken handlade alltid om pengarna.

När jag fyllde nitton (och hunnit hoppa av gymnasiet tre gånger) tog soc över min försörjning då mamma inte hade råd längre. Jag levde på soc i tio år (och tillsammans med en man som slog och kontrollerade) tills jag träffade oskar som trettioåring och flyttade till sthlm och fick mitt första heltidsjobb.

Jag har haft ett fucked up liv på så många sätt. Fattigdom, övergrepp, konstant våld, destruktiva relationer, psykisk ohälsa och detta har jag varit mycket öppen om i min blogg. Det vet ni som följt mig ett tag. Ni vet hur jag mår idag och vilka svårigheter jag kämpar med.

Jag är glad att jag kunnat göra denna resa med er. Att jag haft möjlighet att lägga min energi och ork på att skriva och utbilda och aktivista. Jag hade aldrig orkat det när jag jobbade heltid på förskola. 

Men jag vet också att det inte är hållbart. Att jag behöver en egen inkomst, både för min egen skull men också för att min man ska slippa dra hela lasset. Att jag lever på nåder så länge det är obetalt. Jag hoppas dock att framtiden kommer öppna upp andra vägar så jag kan fortsätta med detta. 

Vardagstrams

Ledsna pattar

Ahhhhh godmorgon, fan vilken helvetesnatt. Juno har skrikit mycket och sovit dåligt och såklart vaknar han klockan 5. Gissa hur han väcker mig nuförtiden? Jo han BITER mig i bröstvårtan. Att amma överhuvudtaget just nu är jobbigt just pga detta. Han bits hela tiden. Enda gången det går att amma ordentligt är när han är jättetrött.

Jag skulle vilja långstidsamma honom. Iallafall i tanken. Men samtidigt längtar jag mycket efter att det är slut. Det ska bli skönt att få tillbaka kroppen och det ska bli så jävla skönt att få operera pattarna. Jag är livrädd för det sistnämnda. Jag är livrädd för amningsavslutet också, det är ju min sista bebis liksom och jag vill ju ge honom samma som hans syskon fick och amningen är ju så jäkla bra och nyttig (inte bara fysiskt nyttig men mentalt också).

Aja nu ska jag försöka få igång den här dagen. Jag har lite inlägg på lut.

Nu passar denna bild in här förresten. Jag ritade den när Ninja var liten. Hon bets jävligt mycket. På ren illvilja.

lessna pattar

feminism & genus

Arbete blir bara arbete när någon är villig att betala för det säger patriarkatet

Det är högst feministiskt att leva som du gör, patriarket skuldbelägger kvinnor som inte jobbar dubbelt så hårt som män (dvs lönearbetar, tar hand om barn man och hem, sköter det sociala och det känslomässiga arbetet) och kallar det ”frigörelse” och ”feminism” medan det snarare skulle vara att leva som en man gör: så att en har energi kvar i slutet på dagen.

Tack vare dig kändes det ok att gå tillbaka och avsluta min utbildning och leva på en mans pengar eftersom jag bidrar med minst lika mycket till relationen och barnen.

Lisa Frentz skrev detta på min instagram efter diskussionen kring min livssituation och den kritik jag får för att jag inte ”lever som jag lär” (vad det nu betyder, jag har mig veterligen alltid ”lärt” att man ska leva si eller så för att duga som kvinna eller feminist).

Det tar emot i mig när jag läser det hon skriver även om jag håller med till hundra jävla procent. Det tar emot för att jag är också, precis som alla andra, så jävla drillad att värdera mig själv och andra utifrån att de antingen tjänar pengar eller genom att de bidrar ekonomiskt till samhället. Inte att jag medvetet gör detta för jag tycker ju tvärtom att människors värde inte ska definieras utifrån pengar oavsett om det handlar om konstnader (se till exempel diskussioner kring hur tjocka eller sjukskrivna belastar samhället) eller inkomster. 

Men tankarna finns där ändå, eller rättare sagt aversionen av att ”vara en belastning” och det är man ju om man inte jobbar fyrtio timmar i veckan på en riktig arbetsplats.

Och det hjälper ju knappast av detta bemötande: 


Lisa (en annan Lisa) aka Mondokanel skriver också:

Mycket laddat och upprörande detta att inte utföra betalt arbete tydligen. Eller det gör du ju, men inte så att du klarar dig själv ekonomiskt utan din man. Hade du fått bättre betalt för att utföra exakt samma arbete (skriva, idespruta osv men också för all del i hemmet) hade det minsann inte varit tal om att du inte arbetat.

Arbete blir bara arbete när någon är villig att betala för det säger patriarkatet och tycker det är jämlik arbetsbörda att utföra allt arbete i hemmet dagligen så länge gubben byter däck två gånger om året.

PRECIS! Kvinnor kan arbeta tills kossorna kommer hem men får hon inga pengar för det så är det inte arbete på riktigt. Då snyltar hon. 

Jag blir iallafall så jäkla glad när jag läser att Lisa vågade återgå till sin utbildning och fullfölja sina drömmar och i förlängningen kanske bli självständig. Att hon insåg att hennes bidrag till familjen och relationen var värt minst lika mycket som hans även om hon inte kan redovisa det i siffror på ett papper en gång i månaden. Jag hoppas att fler kvinnor vågar satsa på drömmarna även om det innebär att snubben i relationen får betala under tiden. 


Vad tycker ni om det Lisa och Lisa och Fanny skriver?

feminism & genus

Att hjälpa en kvinna till ett eget fuck-you-kapital är riktig feminism!

Jag får ofta frågan om jag inte ska skaffa Patreon eller nån slags donationsknapp på bloggen så att de som vill kan ge ett bidrag som tack för allt jag skriver och gör. Och ja det ska jag kanske har jag svarat men sen har det inte blivit nåt med det. Det har kanske tagit emot, jag har känt skam över dels att be om pengar när jag har det bra ställt och dels skam över att jag inte drar in några egna pengar till vårt hushåll och det sistnämnda får jag ju ofta kritik för. Vad är jag för slags feminist som inte tjänar egna pengar?

Men igår gjorde jag ju det. Jag bad om donationer från de som vill och har lust och råd. Jag släppte skammen och tänkte att nu får det bära eller brista, jag förlorar inget på det. Det ÄR jobbigt att inte bidra nåt till familjens ekonomi. Jag bidrar såklart med massa annat, ni vet ju det obetalda arbetet som kvinnor gör och så såklart det feministiska arbete jag ägnat mig åt de senaste åtta åren. Inget som ger pengar dock och det känns alltid jobbigt. Alltid.


Men så bad jag mina följare på instagram om en donation till en ny dator. Och vilket jävla gensvar jag fick! 99% stöd och kärlek. Och pengar. 


Så här svarade jag förresten: 

Alltså tusen gånger wow! Tusen miljoner gånger tack! Jag saknar fan ord. Är så rörd. Och berörd. Och glad. Och tacksam. Jag kommer köpa datorn och resten som kommer in lägger jag på spar till min kommande bröstoperation som kommer kosta så mkt att jag knappt orkar tänka på det. Men som nu känns möjlig tack vare er! (Det var det jag syftade på att jag kanske skulle be om donation i framtiden) .

Jag vet ju vad ni går för. Vi har ju tidigare slutit upp och samlar pengar till andra ändamål. Varje gång jag lyft nån annans ekonomiska trångmål (katters vård, barn som är sjuka, transpersoners vård och namnändring, folk som behöver få unna sig nåt fint eller kul osv) så har ni kommit flockandes och hjälpt till. Ni har fan räddat liv tillsammans. Det kostar så lite för den enskilde som ger (många bäckar små) men betyder världen för den som står som mottagare av er generositet och idag var det min tur. ❤️

En del tycker att jag är pinsam och borde skämmas och ja det tyckte jag också innan jag fick er respons. Jag skäms också ofta över att jag inte drar in pengar till familjen. Att jag är ekonomiskt beroende av min man. Att jag inte jobbar. Att jag inte är en produktiv medborgare i samhället. Att jag inte gör rätt för mig. Men ärligt så är det egentligen dumt för jag gör ju massa rätt! Jag tycker faktiskt jag förtjänar varje krona jag får.

Jag har fått frågan om jag inte ska skaffa patreon eller donationsknapp och vet ni jag kanske borde göra det? Ett fuck-you-kapital-donation som hjälper mig att bli lite mer självständig ekonomisk. Det skulle underlätta mycket för mig som kvinna i beroendeställning. Vi får se. Jag ska fundera. 

Och nej nu skäms jag inte ett dugg. Tack! Tack som fan. Nu ska jag böla inombords en stund. 😭

PS. Och nej min man är inte snål eller dum i huvudet! Hans pengar är mina pengar. Vi har gemensam ekonomi. Jag får ta hur mkt (inom rimliga gränser) jag behöver men vi har också utgifter o annat som sätter stopp för utsvävningar. Alla som spekulerar kring detta kan dra åt helvete. (Inte ni! Men andra på bloggbevakningsbloggen) 👎🏼😡

Men. Alltså kärleken. Vet ni vad jag ofta tänker på? Jag tänker att ja jag får ju massa kärlek och stöd av er, men har ni tänkt på att ni ger detsamma till varandra? Ni skapar en miljö där systerskapet står i fokus och missunnsamhet och tjuvnyp inte får plats. Och jag tänker och SER hur det påverkar er alla, hur ni påverkar varandra, stärker varandra. Att komma in i mitt kommentarsfält och se hur jävla grymma kvinnor är på att lyfta en annan kvinna. Vilken jävla upplevelse egentligen? Jag får ofta kommentarer från människor som också upplever det. Det är iallafall så himla fint.

Och så fick jag ju ihop till datorn och lite till. Jag kommer spara till en bröstreduktion också men vet ni vad mer jag kan göra nu? Få fart på de där jävla printsen jag ska trycka till försäljning! Det kostar ju som fan att skanna in tavlor och trycka, för att inte tala om materialet att måla. Startkostnaderna är alltid lite höga men sen brukar man till slut förhoppningsvis tjäna på det. Det hoppas jag också att jag ska göra men det hänger ju på att jag säljer sen. Men imorgon sa jag iallafall packa iväg mitt feta arsle till ett tryckeri i fruängen och sen är vi good to go! HURRA!

Just ja, apropå patreon och donationer, ja jag ska nog göra det. Det finns många som vill stötta mig ekonomiskt, hjälpa mig med ett eget fuck-you-kapital och vem är jag då att förhindra detta? Hehe. Kram på er, fy fan vad ni är fantastiska!