Tjock verklighet

Ska vi fråga oss hur övervikt påverkar tjocka barns liv eller ska vi fråga hur fixeringen på vikt påverkar tjocka barns liv?

Malin Wollin har skrivit en jättebra text om tjocka barn. ”Barnfetma är ingen köksbordsdebatt”. Utdrag:

Alla tjocka barn vet att de är tjocka, det finns liksom inte en chans att de kommer undan. Källa: alla skolår som någonsin ägt rum.

Ska då inte hemmet vara det trygga rummet, fritt från fokus på plufsiga magar och bröst fast man är en ­kille? Ska då inte mamma och pappa vara de som lyssnar, lagar lagom god mat och löser kompisproblem och det är allt?

Här är vad föräldrar kan göra:

• Äta bra mat och bli en god förebild.

• Köpa hem frukt som barnet tycker om.

• Inte köpa hem skit.

• Eller bara köpa hem skit på fredagar.

• Åka på utflykter och gå med sina ben och sina barn.

Ska vi säga så? Okej, bra.

Jag vågade knappt klicka på länken först för jag tänkte att åhnej ännu en smal person som ska prata om tjocka barn och så har jag och Wollin varit oense i frågan kring vem som får kalla sig tjock tidigare och jag ville inte bli sur på henne igen för jag gillar ju henne liksom. Men så klickade jag. Och blev positivt överraskad. (Puh!) Nu är jag visserligen hormoniell pga ammar liten bebis samt hade en riktigt jobbig natt med en bebis som gallskrek och verkade ha ont men jag började lipa.

Eller så är jag svältfödd på smala som fattar grejen. Och så är jag kanske så jävla uppgiven. Kanske för att det ser ut så här i Aftonbladet idag:

skarmavbild-2016-09-22-kl-07-44-05 skarmavbild-2016-09-22-kl-07-44-18

Nu kan jag inte läsa artiklarna pga låsta, men jag kan föreställa mig precis hur de är utformade eftersom att jag följt debatten sen tidigare. Ok nu är jag fördomsfull men jag blir jävligt förvånad om det skrivits nåt bytt. 

När man pratar om barns fetma så fokuserar man nämligen enbart på vikt. Istället för att prata om barnhälsa eller kost för barn som inkluderar alla oavsett vikt. Jag känner familjer med smala barn där ingen rör sig och alla äter helfabrikat och snabbmat och har fri tillgång till läsk och ja ni hajjar, jag vill inte skamma föräldrar som inte har tiden att laga mat men ska vi prata om hälsa och barn så är det DÄR vi ska börja, inte peka strålkastaren på de barn som är tjocka för det säger varken nånting om deras hälsa eller den kost de äter.

Jag håller med om att det är viktigt att ge barnen en bra grund av bra mat med alla näringsämnen de behöver och minimalt med tillsatser. Det ÄR viktigt. Men det handlar inte om vikten. Jag kan inte tjata tillräckligt mycket om detta. Även smala barn behöver näring. Även smala barn behöver slippa tillsatser och läsk och socker i större mängder. Och även tjocka barn behöver få känna sig som alla andra, få tillgång till det alla andra får och har. Äta godis på helgen, en hamburgare eller pizza till middag nån gång osv. Hilda får fem godisbitar. Jag har inget att säga om just det för jag vet inte hur deras vardag ser ut. Barn behöver inte en kilospåse snask men de behöver inte rigida regler kring ätandet heller.

Jag vet inte hur jag ska nå ut eller hur jag ska förändra detta, hur jag ska förhindra att nya generationer växer upp med samma brutala självhat som kvinnor (och tjocka) känt i årtionden.

Jag var på samtal i T’s skola häromdagen och noterade att flera, FLERA, av barnen där inte bara var överviktiga utan faktiskt ganska tjocka. De lekte med de andra kompisarna och hade roligt som barn har men jag kunde inte låta bli att känna smått panik inför tanken på att de förmodligen redan nu känner sig annorlunda och fel. Kanske redan pga fettförakt i hemmet (för även om alla föräldrar älskar sina barn och tycker de är finast i världen så är fettföraktet en epidemi som genomsyrar de flesta) men framförallt pga fettföraktet i samhället som börjar redan på skolgården med elaka kompisar och som sen upprätthålls av skolpersonal och välvilliga lärare som ska berätta att det är taskigt att kalla varandra tjocka och sedan väger och mäter ungarna med bekymrad min.

Jag blev däremot så brutalt glad av att T’s lärare som också är tjock hade precis samma tankar och resonemang kring kroppar, tjocka, kost osv som jag. Hon är med på tåget. Jag behöver inte oroa mig för att hon ska lära honom eller hans kompisar att det är taskigt att säga till nån att de är tjocka eller att det är dåligt att vara tjock. Det känns skönt.

Men så läser jag som sagt detta i Aftonbladet. Och en svart tung sten sjunker i magen. ”Hur påverkar övervikten deras liv” undrar aftonbladet. Jag undrar hur hatet mot överviktiga påverkar eller kommer att påverka deras liv. Jag undrar hur andras åsikt om deras övervikt påverkar deras liv och självkänsla. ”Vad kan vi göra (för att stoppa den negativa trenden)…?” fortsätter de.

Ja jag undrar också vad vi kan göra för att hjälpa dessa barn att känna att de är precis som alla andra och att de duger alldeles utmärkt. Jag undrar hur vi ska gå tillväga att ge dem samma chans till en god självkänsla och hur vi ska motverka den negativa trenden med självhat hos unga och hos kvinnor. Jag undrar framförallt varför denna aspekt ignoreras totalt.

Men iallafall. Läs Wollins text. Gör det bara.

Previous Post Next Post

You Might Also Like

39 Comments

  • Reply F 22 september, 2016 at 12:33

    Jag var tjock som barn, men utvecklade ätstörningar i tonåren och spenderade många långa år som underviktig. Fram till för några år sedan då jag hittade någon sorts balans. Nu har jag själv nyss fått barn och är livrädd att på något sätt överföra beteenden eller tankar på henne. Jag tycker det är himla svårt det där.

  • Reply Linda 22 september, 2016 at 13:53

    Åh. Så himla viktigt. Jag hatar fortfarande min kropp och min tjockhet efter år med föräldrar/andra vuxna som tjatat/gnällt/hotat om mat. Jag har alltid varit tjock, kommer alltid vara. Jag accepterar mig själv idag (även om alla negativa känslor finns kvar) men nu när jag är gravid är jag rädd att det kära självhatet ska blossa upp ordentligt. Jag drar mig för att berätta om graviditeten för vissa i familjen pga vet att nu och flera år framåt kommer tjatet. Sorgligt. Kunde inte dom vuxna bara varit när jag var barn? Bara låtit det vara….

  • Reply Sara 22 september, 2016 at 14:40

    Har givetvis glömt nu vad just dokumentären jag såg hette men den tog upp en SKITBRA aspekt om barn och vikt.
    En hel familj var i fokus i denna amerikanska dokumentär. Det fanns två barn i familjen och två föräldrar. Alla utom ena barnet var överviktiga. Föräldrarna oroade sig enormt över detta och skulle införa diet mm mm.
    Grejen var bara att när de fick göra INGÅENDE undersökningar på båda barnen visade det sig att den ”smala” ungen hade sämre värden och större hälsoproblem än den unge som alla TRODDE låg i riskzonen bara för att hen var överviktig.
    Det överviktiga barnet brukade nämligen försöka röra sig mer och var väldigt medveten för att hen alltid fick höra att hen var en fetknopp och allt skit överviktiga alltid får höra. Det smala barnet däremot var det ingen som brydde sig om huruvida hen rörde sig, åt eller what ever.
    Blev så förbannad när jag såg detta. Tycker lika synd om båda barnen faktiskt. Det ena mår ju dåligt för att ingen tror att en smal kropp kan få brister, hjärtproblem och liknande för att en smal kropp är hälsosam och det överviktiga barnet fick det psykiska lidandet fast hen var fysiskt frisk. SKEVT så det skriker.

  • Reply Mia 22 september, 2016 at 14:56

    Hej! Jag är lärare och en smal sådan. Du säger hur man inte ska säga dvs inte säga att det är taskigt och kalla någon tjock. Men du säger inte hur jag ska möta barnet, hjälp mig gärna. Vad säger man? Exempel! Lisa ropar: ”Fröööken, Tommy säger att jag är tjock”….och så säger vi nu att Lisa är tjock. Vad svarar jag?

    • Reply Lady Dahmer 22 september, 2016 at 15:01

      Du kan säga åt tommy och alla andra att det inte är ok att kommentera andras utseenden oavsett om man är smal eller tjock. Sen kan du öppna samtalet för att alla är olika och det är ok att vara tjock, ok att vara smal, ok att vara mittemellan, lång, kort, brun, vit, gul osv och att inget är bättre än nåt annat.

    • Reply Sara 22 september, 2016 at 16:25

      Jag skulle även ta ett sådant tillfälle i akt att faktiskt ta upp ämnet allmänt i klassen. Kanske inte i direkt anslutning till att någon kallat någon annan för tjock/ful/spinkig eller what ever (för det kan också bli jättefel och personen som farit illa kan känna sig ännu mer utsatt) utan faktiskt avsätta en tid, eller en hel dag när man pratar om hur vi behandlar varandra och hur man uppträder schysst. Att trycka på förståelse för olikheter och framförallt tänker jag på att man ska få barn att förstå att olika människor tycker olika saker är jobbiga, tryck på medkänslan snarare än att något är RÄTT och FEL för att det bara är det utan att försöka inkludera empati som grundpelare till VARFÖR det är fel att kommentera varandras utseenden mm.

    • Reply Suzanne 23 september, 2016 at 14:40

      Jag hade en diskussion med en pedagog om just detta för en tid sedan, hon ansåg att det viktigaste var barnets syfte med att kalla någon annan tjock. I det här fallet var det för att såra så därför hade hon valt att tackla det genom att prata om att vi säger inte saker för att såra varandra.
      Jag försökte även få fram att just skammandet av tjocka är ett problem men jag vet inte om hon tog den biten med barnen… Jag tar den biten hemifrån istället i nuläget. Men för barnen tror jag att det Ofta kan vara något de slänger ur sig som skällsord och det är aldrig okej men så klart är det ett PROBLEM att en kroppsform används som skällsord. 🙁

  • Reply Ann 22 september, 2016 at 15:47

    Jag pendlade mellan smal och underviktig tills jag fyllde 30 för sju år sedan. På grund av inaktivitet och hypotyreos (och säkert åldern också vad vet jag) började jag lägga på mig och har som mest vägt runt 140 (165 cm). Sen jag gick upp slutade jag plötsligt få komplimanger. Det kan jag väl förstå på grund av samhällets fettförakt men saker som inte rör min vikt då? Jag får heller aldrig höra att jag har fina kläder, lagt ögonmakeupen snyggt eller har ett fint halsband. Inte ens från min mamma som alltid tjatat om hur fin jag är. Kanske är fjantig att bry sig om komplimanger men det känns fan! Ja jag har gått upp i vikt och det kanske folk tycker är fult men jag har väl inte plötsligt fått ful klädstil (även om urvalet är kraftigt begränsat) eller glömt hur man sminkar sig!? Tycker ni det är fjantigt att bry sig om sånt? (Vill tillägga att min man ofta säger att jag är fin och EN väninna som också är tjock)

    • Reply Ida 22 september, 2016 at 17:46

      Jag tycker inte alls det är fjantigt. Det är klart man märker en skillnad då man alltid fått komplimanger och sedan plötsligt inte får det längre. Det innebär ju att man blir bemött på ett annorlunda sätt än förut, och det är klart att det är en form av tyst kommunikation. Det jag märker som tjock är att jag gått från att vara en människa till att bli helt osynlig. Jag får sällan ta emot öppet tjockhat så som kommentarer eller rena påhopp, men däremot blir jag som tjock behandlad som om jag inte existerar. Blir ofta förbisedd i sociala sammanhang och det händer ofta att människor jag träffat många gånger hälsar och presenterar sig VARJE gång vi ses. Det är ju omöjligt att veta att det beror på att jag blivit tjock, men det är vad jag tror.

    • Reply breakuntil 22 september, 2016 at 22:01

      Oj hjälp känner så igen mig i detta! Men har aldrig fått höra så värst mycket komplimanger så det stör inte så mycket att de försvunnit helt nu. Däremot sårar det mig då folk helt enkelt inte SER en på gatan, eller är totalt ointresserade av en på en fest… liksom totalt. Man är verkligen osynlig.

      • Reply Annorlunda 22 september, 2016 at 22:33

        Gud vad skönt att ni känner igen er! Jag har också fått för mig att jag får sämre service i affärer men trott att jag kanske inbillat mig. Det som är jobbigast är när min mamma ger min syster komplimanger men inte mig, jag vet att hon inte gör det medvetet men eftersom hon har mått dåligt över att hon varit tjock förut tycker jag hon borde ha lite mer insikt… Nu tycker hon istället (ta da!) att eftersom hon klarat att gå ner och hålla vikten behöver alla tjocka bara göra som hon så lyckas alla. Jag har inte upplevt att folk skulle vara mindre intresserade eller inte komma ihåg en men det kan bero på att jag varit nästan totalt isolerad pga psykisk ohälsa under större delen av tiden jag varit tjock. Det låter hemskt!

  • Reply Julia 22 september, 2016 at 20:36

    Så jävla bra skriver!! Jag önskar att du va min mamma!!

    • Reply Julia 22 september, 2016 at 20:36

      Skrivet*

  • Reply When Darkness Falls 23 september, 2016 at 06:26

    Min dotter var en smal liten speta. Hon tyckte nästan inte om nånting som var nyttigt. Jag lagade mat efter konstens alla regler. Bjöd på allt mellan himmel och jord i hopp om att något skulle gillas. Det enda hon ville äta var pannkakor med socker och vitt bröd med nutella. Så efter flera år av ständiga matkonflikter orkade jag inte bråka längre. Har gjort så många pannkakor att jag kan göra det i sömnen. Fick inte ett enda klagomål från omgivningen, inga oroliga frågor, inga skolsköterskor hörde av sig, inga lärare ringde och ville ha samtal. Nu är hon vuxen. Fortfarande smal. Tror inte hon haft ett enda hål i sina tänder. Vegetarian (vegan i perioder). Mer insatt i vad som är bra för kroppen än jag. För att inte tala om vad som är bra för samhället ur miljösynpunkt (hon jobbar som miljö- och hälsoskyddsinspektör). Folk tror de pratar om hälsa men det enda de pysslar med är hat och förakt mot den feta kroppen. Det är allt.

  • Reply Marie Jensen 23 september, 2016 at 07:33

    Minns så väl från min barndom, min syster är 18 månader yngre än mig och var mer klassiskt ”söt” och mer framåt och jag knubbig och ”fulare” och lite mer tillbakadragen. Förmodligen pga att sånt här alltid inträffade. Vid alla kalas (eller snarare när som helst) så var det ”Hej H! Vad fin/söt osv du är! Oj, hej Mia, (jag såg dig inte) ja du är också fin… Alltid H först, VARJE gång! Och mig efteråt som nåt katten dragit in.. Kan fortfarande inte se mig i spegeln och se nåt vackert (eller ens vara nöjd med nåt) i mitt utseende..

    • Reply Matilda 24 september, 2016 at 08:08

      Får mig att tänka på när jag var 17 och väl redan börjat lägga på mig lite och stod bredvid min mamma när en kvinna frågade henne var mammas VACKRA dotter var någonstans då, syftande på min bulimiska storasyster. Nu fann sig min mamma snabbt och pekade på mig och sa ”Här”. Jag var på vippen att säga ”Och var är den VACKRA kvinnan jag sett din man på stan med då?” pga kaxig till döden skiljer mig och min stora käft åt. Jag hade ingen aning om vem hon var eller om hennes man hängde med andra kvinnor men fy fan vad arg jag blev! Min mamma har dessutom 4 döttrar så att komma dragande med att det skulle vara en av oss som var särskilt fin är en förolämpning mot oss alla!

  • Reply Lina 23 september, 2016 at 11:50

    Jag har en fundering som är ett problem. Har sällan eller aldrig någon åsikt om hur någon ser ut. Förutom när det kommer till tjocka barn…. Jag skulle givetvis aldrig säga något till dem, men jag tycker synd om dem. När jag pluggade gick jag förbi en lågstadieskola påväg till min skola. Varje morgon mötte jag ett syskonpar (tror jag) ätandes en snickers/chokladkaka/nåt annat sött till vad jag förmodade var frukost. Min systerdotter är 7 år och trycker med lätthet 4 kanelbullar och ett paket ballerina. Min syster säger att hon inte vill ”göra någon grej av” sin dotters vikt. Och på ett sätt förstår jag det, och på ett annat sätt vill jag bara skrika! Tror inte att någon mår bra av fri tillgång på skräp…. Och jag vet inte varken vad jag ska göra, vilket ben jag ska stå på, om jag har med det att göra eller i vilken ände jag ska börja. Eller inte börja. Hjälp! Jag vill inte döma någon! Men jag tycker synd om barn som vid 7 års ålder väger 70 kilo och inte orkar vara med och leka. Jag kanske är hemsk och elak nu…? Hjälp mig att tänka / göra rätt!

    • Reply Julia L 23 september, 2016 at 17:12

      Låt barnen äta lagom, som alla andra typ. Låt dem äta allt gott också men så många bullar och kex låter lite för mycket. Vissa barn känner inte riktigt när det är stopp och kan behöva hjälp med det ( jag var/ är sådan nu som vuxen med ibland). Bara socker till frukost gör ju att man inte orkar leka/ vara pigg fram till lunch, behövs ju lite andra ” byggstenar” för det. Jag tror inte på förbud, brrr! Hoppas andra kan fylla på med bra svar, jag vet inte heller säkert hur man gör bäst.

    • Reply Ann 23 september, 2016 at 20:31

      Jag tycker det är modigt av dig att skriva här när du känner att du kanske har ett problematiskt tänk! Uppmuntrar er som är bättre på detta än jag att svara Lina!

    • Reply breakuntil 23 september, 2016 at 22:17

      Fast vad vet vi om hur tjocka barn leker? Och hur mycket de orkar med? Om de t.ex. inte deltar i skoljumppan – so what? Det beror kanske på att de blir hånade eller att de har lärt sig att skämmas för sina kroppar… de kanske gör annat kul i stället som att spela spel, läsa, tänka, umgås, se på tv? 🙂 tids nog hittar folk nog sin ”träningsform” eller vad man nu ska kalla det när folk rör på sig. Jag skulle inte oroa mig utan fokusera på vad som är positivt och uppmuntra det. Kanske du kan prata med din syster (då dottern inte hör) och komma överens om att en dag i veckan får man godis? Och hjälper till att laga mat åt dem, om du hinner? 🙂 några kanelbullar och ballerinakex en gång i veckan är ju inte farligt. Och ser man tjockisar på gatan… ja personligen känner jag mer sorg för pinnsmala småflickor nerkletade med smink. Men det är mitt problem, mina tankar.

      • Reply Lina 24 september, 2016 at 17:56

        Jag ser henne här när hon försöker vara med på studsmattan men får andnöd och måste gå av för vila. Tydligt att hon vill vara med men inte orkar 🙁

    • Reply Ph 24 september, 2016 at 07:46

      Undrar lite vad det är du reagerar på, snickers till frukost och hetsätandet av ballerina eller att barnet är tjockt?

      Tillgång på skräp är inte lämpligt för någon, smal som tjock. Blir arg när min kille hetsäter äter ballerina, då det är skräp, fast han har perfekt kropp. Man kan äta mat om man är hungrig anser jag.

      Men att tycka synd om någon för att hen är tjock är skevt, eller utfall du särbehandlar. Typ, alla barn ska få äta så mycket ballerina de vill, utom det här barnet som är tjock. Det är inte ok att resonera så. Attackera beteende, inte utseenden!

      • Reply Lina 24 september, 2016 at 17:54

        Fast jag tycker inte att någon ska hetsäta ballerina, vilket jag oxå skrev inledningsvis. Det här barnet äter tills hon kräks. Några gånger i veckan…. Och alltså inte stoppar fingrar i halsen utan kräks spontant. Och det är beteendet jag känner är skevt, inte storlek egentligen. Men i det här fallet är storlek ett resultat av beteende och fri tillgång på kakor/bullar/osv. Men okej, jag fattar att jag är fel ute och syrran tänker rätt. Ber om ursäkt och ber att ingen tagit illa vid sig. Jag försökte bara förstå och lära mig.

        • Reply Ph 24 september, 2016 at 18:40

          Ingen sa att din syster tänkte rätt. Jag skulle aldrig utsätta mig för ballerina-kex och äta tills jag kräks. Det mår man piss av. Inte lämpligt beteende. Det enda viktiga som poängteras att fokus inte kan ligga på huruvida någon är tjock, utan snarare livsstil. Reagera på beteende, inte på utseende tycker jag i så fall.

  • Reply Jessica 23 september, 2016 at 12:12

    Du är bäst! Öppnar alltid upp ögonen för mig, får mig att tänka efter, tänka om, tänka en gång till. Du är så jävla vettig!!

  • Reply Corre 23 september, 2016 at 13:01

    Bra ämne du tar upp. Det är mycket fixering kring vikt idag. Jag har startat blogg om mode och man får ju hela tiden höra hur perfekt allt ska va. Gå gärna in och gilla
    loveit2.bloggo.nu
    Ha de fint

    • Reply Lina 24 september, 2016 at 17:51

      Fast jag tycker inte att någon ska hetsäta ballerina, vilket jag oxå skrev inledningsvis. Det här barnet äter tills hon kräks. Några gånger i veckan…. Och alltså inte stoppar fingrar i halsen utan kräks spontant. Och det är beteendet jag känner är skevt, inte storlek egentligen. Men i det här fallet är storlek ett resultat av beteende och fri tillgång på kakor/bullar/osv. Men okej, jag fattar att jag är fel ute och syrran tänker rätt. Ber om ursäkt och ber att ingen tagit illa vid sig. Jag försökte bara förstå och lära mig.

      • Reply Lina 24 september, 2016 at 17:52

        Förlåt, svar hamnade fel

  • Reply Anna Elisabet 23 september, 2016 at 15:26

    När min Kalle var tio år var han mullig och jag försökte att få honom att äta mindre. Denna underbara pojke sa då vid ett tillfälle när jag sa att han bara fick ta två mackor till frukost: ”När du säger så, mamma, känns det som att du inte älskar mig.” Efter det la jag ner allt tjat eller prat om hur mycket han fick äta.

  • Reply Minnie 23 september, 2016 at 15:38

    Tack LD.
    Detta måste pratas om.

  • Reply Anna 23 september, 2016 at 18:58

    Att vara tjock är INTE ett sunt ideal, punkt slut.. Tycker det är tragiskt att läsa allt det här ”tjock är det nya normala” hos LD.. Fetma är ett världshälsoproblem som måste tas itu med, så sluta upp med era försvar ang er övervikt & trivselfetma.. Som med de mesta i livet så man kämpa, man kämpar med att pussla ihop livet.. Å de gäller även vikten..

    • Reply Lady Dahmer 23 september, 2016 at 19:05

      Tycker det är tragiskt att du är så jävla dum i huvudet. Tycker du bör ta itu med det istället för att sprida ditt hat och förakt här där det inte är välkommet.

    • Reply Ann 23 september, 2016 at 20:27

      Dom flesta tjocka är fullt friska och har bra värden medicinskt. Ta reda på fakta. Och det är inte bara personer här som ‘försvarar sin övervikt’ det finns smala personer här som håller med LD till 100%. Smala personer du vet, tydligen dom enda som är värda att respekteras? Det du har kallas fördomar. Punkt slut. Om nu några barn har dåliga värden pga övervikt så är det INGENTING mot dom dödliga psykiska problemen DU orsakar när du slänger ur dig sån här dynga. Som ätstörningar och så förödande dålig självkänsla att det leder till självskadande och självmord. Det är det inlägget handlar om, eftersom du inte verkat fatta det. Människor som DU skadar tjocka barn för livet. Dom hatar sig själva, VET att dom inte duger och får men för livet. 7 av 10 NORMALVIKTIGA sjuåriga flickor vill gå ner i vikt och det är inte något diffust samhällsproblem som du inte har något att göra med. Det är DITT fel att det är så. FATTAR DU?! Det är DU som är ansvarig för dom psykiska sviterna på barn som är resultaten av DITT beteende! DU! Tyck vad du vill men jag tänker inte låta dig gömma dig för den skada DU gör på barn när du spyr ur dig sånt här!

      • Reply When Darkness Falls 23 september, 2016 at 20:40

        +100 på den!

    • Reply Bella 23 september, 2016 at 20:44

      Psykisk ohälsa är nog ett mycket, MYCKET större problem som man borde ta itu med, än vad övervikt är. Tror att en överviktig person som hade sluppit all detta fetthat hade levt ett såå mycket längre och hälsosammare liv än vad en normalviktig person som slösat halva sitt liv med jojobantning och självhat (pga denna kropphets) hade gjort. Sedan tror jag knappast att du innerst inne bryr dig om random människors mående egentligen. Sköt du ditt så sköter andra sitt. Att man ens orkar komma och snacka massa skit. Försök lyfta människor istället för att trycka ner dem.

  • Reply Julia 24 september, 2016 at 21:14

    Jag minns hur vuxna alltid pratat över huvudet på mig när jag var liten. Det handlade om mig och att jag förstod tidigt att något med mig var fel fast jag kunde inte förstå vad.. Jag minns också hur min pappa brukade föreslå att jag inte skulle få någon glass eller efterrätt pga. ”Att jag inte behövde”. Jag förstod inte varför, jag kände mig så ledsen och oälskad. Förnedrad! Detta och mycket mer sitter kvar i mig än idag. Jag har brottats med känslan av att vara fel och inte duga länge. Jag är så besviken på hur VUXNA bemött mig och min övervikt när jag var mindre. Jag har nämligen aldrig upplevt att andra barn tyckte att jag var fel/annorlunda. Till alla vuxna som ”värnar” om sina barns hälsa: servera bra mat men håll kaloriuträkningar, värderingar och fettföraktet utanför och låt barnen få vara barn ni skadar mer än ni gör nytta!

  • Reply Evelyn 26 september, 2016 at 17:36

    När jag var liten och tjock mådde jag dåligt. Då fick jag gå hos dietist från jag var 7 år gammal. Jag fick beröm och var duktig när jag gick ner i vikt. Ingen frågade mej varför jag mådde dåligt och varför jag ville gå ner i vikt. I efterhand känns det sjukt. Jag ville ju bara vara lika fin som alla andra. Och trots att jag är vuxen får jag kämpa med att tycka om mej själv som jag är. Jag har fortfarande en svår relation till mat på grund av detta. Har en son och är mån om att ge han sunda vanor samtidigt som man måste få äta lördags godis utan dåligt samvete! Om han blir överviktig kommer jag absolut inte låta det bli så för honom.

  • Reply Anne-Sophie 27 september, 2016 at 09:25

    Jag är en sådan smal som håller med LD 100%. Jag har varit smal hela mitt 28 år långa liv och kämpat med ätstörningar under 10 år. B.a för att min mamma bantade hela tiden, kallade sig för tjock och la så stort fokus på att ”smal är bra, tjock är dumt”. Psykisk ohälsa är ett så mycket viktigare ämne än frågan om huruvida det är okej att vara tjock eller inte. Ett tjock barn utan psykisk ohälsa kommer ha ett bättre och kanske längre liv än ett smalt barn med psykisk ohälsa.
    Alla tjatar som himla mycket om hur man ska bete sig med tjocka barn, banta ner dem, förbjuda godis. Trots att det kanske inte ens är på grund av kaloriintaget om de är tjocka. Har ni hör talat om all skit vi får in oss som påverkar våra hormoner? pesticider, kemikalier, mm? Tjocka och smala barn ska kunna leva ett bra liv utan kommentarer om sitt utseende. Det spelar ingen roll.
    Sen borde alla föräldrar få veta mer om hur man pratar med sina barn om utseende. För att många gör fel tyvärr. Inte minst mammor som har kämpat med ätstörningar och är livsrädda att påverka sina barn. Mer fokus på barns psykiska hälsa och lycka, mindre på vikthetsen tack!

  • Reply Spunk 21 mars, 2017 at 15:00

    Lite sent ute men någon kanske läser ändå. När min son gick i första klass berättade en mamma på föräldramötet att hennes dotter fått vitiligo (hudens pigment försvinner fläckvis). Mamman berättar också att de pratat om det hemma och diskuterat eventuell mobbning pga detta. Sedan säger hon flera gånger att S (en annan flicka) är ju inte sämre bara för att hon är tjock, och S är ju tjock och henne behöver man inte mobba. Och det hade väl varit okej om hon inte faktiskt menat att S var lite sämre för att hon var tjockare än de andra barnen. Och att så tydligt verkligen nöta in att S var tjock. Fy fan.

  • Leave a Reply