Rädslan är som ett svart jävla mörker och jag kan inte värja mig

Min man tycker inte att det är speciellt "sunt" att isolera sig. Han babblar om att "det är bra att utsätta sig..." men jag hade nog allra helst aldrig lämnat hemmet. Det låter tryggast tycker jag.

Men idag måste jag. Jag måste åka och hämta de där jäkla tavlorna jag lämnat in för scanning. Visserligen i fruängen och det känns väl kanske inte som the main target för terrorister om man säger så men imorgon måste jag åka till stan för att spela in podd. TILL STAN! Vistas bland folk och potentiella galningar och risker och faror. . . och i helgen har vi pratat om att ta med barnen in till söder och bo i svärisarnas lägenhet och gå ut och äta och leka i parken och låta barnen ha kul, kanske gå på museum men just nu så känner jag att vi kanske ska avboka de planerna, aldrig någonsin ta med barnen in till stan igen. Det kommer ju hända igen. Det vet jag ju. Det är ju ingen fråga om saken.

Asså, det är väldigt opraktiskt och psykiskt påfrestande med denna konstanta paranoia, katastroftankar, social fobi och ångest. Märker att det blir mer och mer påtagligt också. Och det som hände i fredags gav ju bara vatten på min kvarn, det var illa innan men nu känner jag att det liksom tar över helt som ett svart jävla mörker jag inte kan värja mig emot. 

Hur hanterar ni allt? 

 
Ellen

Jag bor visserligen i Göteborg men rör mig i centrala delar av stan nästan varje dag. Jag hanterar det genom att tänka att det trots allt är extreeemt liten liten risk att det just ska hända mig eller någon jag känner något. Att de personerna som dog och blev skadade i fredags var på exakt fel plats vid fel tidpunkt,och det var en extremt sjukt dålig otur att det drabbade just dem. Tänker att det är ett sätt att se det lite mer i makroperspektiv.. Men självklart skulle jag ju inte kunna tänka så längre om jag eller någon jag känner faktiskt drabbades... Men än så länge hanterar jag det på det viset.

Svar: För mig känns det tvärtom som att jag hade tur. Imorgon kommer jag befinna mig exakt där liksom. Jag var där förra veckan med min bebis.
ladydahmer.nu

Ellie

Jag och min sambo var i Stockholm förra måndagen, ett par dagar innan attentatet. Vi hade ett par timmar innan tåget hem så vi passade på att gå runt just där lastbilen ett par dagar senare körde i full fart. Jag tänker mycket på den panik och det kaos som uppstod där. Jag blir rädd och skrämd av tanken att det kunde ha varit vi som blivit påkörda. Jag försöker resonera kring hur jag hade reagerat, hade jag och min sambo hunnit springa in i en affär eller gick det så pass fort att man inte ens hade haft en chans att se sig om och uppfatta lastbilen. För vissa var ju detta just fallet.
Jag tror det är viktigt att gå vidare men fortsätta prata och dela med oss av våra tankar och rädslor.

Svar: Jag har alltid hörlurar samt blir ofta disträ av mkt folk. Hade jag ens hunnit se den i tid?
ladydahmer.nu

Julia

Jag minns inte vem som sa det först, men läste det på en blogg. En kvinna som sa att ungefär var tredje (vartannat?) år så går hon tre-fyra månader i samtalsrådgivning med antingen coach eller typ kurator för att jobba igenom vad som hänt sen sist, och uppdatera sin verktygslåda för att hantera verkligheten typ. jag började med det när jag var kanske.... 26 och kom ut ur en jäkligt trasslig relation, sen har jag fortsatt lite då och då, och nu skall jag ta en sväng till fast med en coach. Tycker det är skönt att bolla med någon som jag vet får betalt för att lyssna :D Men det är en bra tanke tänker jag, tror att alla vuxna borde göra det då och då, även om man inte har något som är direkt akut. Kanske det vore en idé?

Elin

Jag hanterar det typ inte alls. Håller mig borta så mycket som möjligt från innerstan. Passerar helst aldrig t-centralen. Är rädd och låter mig begränsas. En kompis frågade om jag och dottern skulle med in till Kungsan och kolla körsbärsblom på torsdag. Det kommer jag inte göra.

Svar: Hahaha kungsan, är hon galen? Perfekt plats för att dundra in med en bil.
ladydahmer.nu

Maria

Tror rädslan lättar av att faktiskt besöka platsen, det är väldigt harmoniskt och man känner medmänsklighet från alla människor som lämnar blommor och lågmält diskuterar vad som hänt.

Är själv väldigt flygrädd men flyger flera gånger per år, har testat alla möjliga taktiker..
Att unvika, distrahera sig och blunda fungerar tillfälligt. Så länge du lyckas upprätthålla det du gör.
Men det som hjälpt mer långsiktigt är att dyka in i det. Faika nyfikenhet!

Har tex spenderat veckor med att kolla flyg-videos på youtube. Och när jag gjorde det med tanken att jag kanske skulle ta och bli flygvärdinna / pilot blev det en helt annan grej. (Jag skulle ALDRIG klara av något utav dom).
Jag såg liksom vad en intresserad person såg i det hela eftersom jag satte på mig deras glasögon!
Så nu när jag flyger blandas rädsla med stunder av intresse och uppskattning :)

Karin

Jag är rädd, och har varit rädd ända sedan de första attentaten började
i Europa. Eftersom jag bor i en liten stad så inbillar jag mig att
... här kommer inget att hända så jag går ut och gör det jag behöver
men är överlycklig när jag kommer hem till lugnet igen.
Som ovanstående är jag också rädd för att flyga (trots över 100 start och landningar)
förr var jag rädd att planet skulle störta nu är jag rädd att det finns självmordsbombare
på flygplatsen bland vanliga passagerare.
Mitt liv har verkligen förändrats sedan de här attentaten började, och så har jag ju
barnen att tänka på också... vad gör de, är de hemma, är någon av dem på fel plats?
Nej... livet blir sig aldrig likt och det får jag leva med.

E

Är inte rädd, generellt, det går inte att styra över det runt omkring och jag gör det jag mår bra av.
Men nu när vi fick tredje barnet i värsta RS-tiderna var jag rädd och isolerade mig, tackar nej till besök, glesar ut BVC-besök och hade de stora barnen hemma hela februari.
Det var ovant för mig att vara så rädd för något, och tänkte "stackars de som har det såhär med allt".
Lycka till med att hitta en balans!

jess

Jag bor i sthlm och passerar t-centralen varje dag. Eller, klart jag kunde börja åka värsta omvägen till jobbet men näe, tänker inte begränsa mig så. Det skulle snarare bidra till att bygga upp en fobi. Jag tror att det är som med alla rädslor - de blir lätt värre om man inte konfronterar dem. Risken och rädslan blir så mycket större och uppblåst i tankarna än vad det finns fog för. Jag vet hur det känns, jag är typ proffs på att oroa mig för allt. På kvällen när terrordådet var åkte jag tbana, den första som började gå. Dagen efter var jag inne i stan, åkte tbana och pendeltåg. Tror det var bra ändå för det blev så tydligt att det var samma vardag som innan, samma stad. Om jag isolerat mig hemma hade rädslan byggts upp. Men klart det är bra att vara uppmärksam, och ha koll på omgivningen. Inte ha hörlurar, skärma inte av ett sinne som hörseln. Inte främst pga risken för terrordåd men är lätt att missa saker i omgivningen då.

A

Jag är inte rädd utan mest arg. Arg för att polisen (eller andra instanser?) inte har fått order av regeringen att följa upp IS-sympatisörer som fått utvisningsbesked och faktiskt sett till att utvisningarna har fullföljts. Helt vansinnigt. Bor i en mellanstor stad och är väl inte så orolig att det ska hända något här.

My

Jag är förbannad, jag blir arg när folk uppmanar till att "leva på som vidare".. Så sjukt provocerande, jag förstår att vi måste fortsätta leva, men nej, vi kan inte fortsätta som förut, folk KOMMER dö om de fortsätter som förut.
Lätt för de som inte förlorade någon att bara gå vidare som vanligt, hur fan kan de göra det?
Tycker det är ett jävla hån mot de som dog.. en familj förlorade sin dotter pga detta.. det är helt SJUKT.
Börjar förstå varför folk hatar på vänstern allt mer och mer, vi kan inte stå och leka hippies och tro att kärleken kommer segra när det finns hänsynslösa monster i detta land som vill utrota våran frihet (terrorister om nån missförstår).

Jag är förbannad, jag är rädd, jag klarar inte av denna oro, jag sitter med hjärtat i halsgropen när jag åker tåg, tbana har jag inte ens vågat åka själv än..
Som du säger, det kommer hända igen, och jag kommer göra allt för att jag inte kommer vara där, och jag hoppas mina nära och kära tänker likadant som jag.

Nu kanske någon tycker jag skrämmer upp folk, men ja, det är väl ganska rimligt att vara rädd nu eller?

Kan ni inte spela in podden hos dig istället? Tänker inte förlora den bästa podden pga nån jävla terrorjävel(haha)

Massor kärlek trots min bitterhet, var rädd om er allihopa. <3

Binki

Jag är typ aldrig rädd. Som tonåring promenerade jag kors och tvärs genom Stockholm med musik i lurarna mitt i natten, jag pluggade i Belfast på 90-talet utan att vara skraj, bodde granne med pundare och pundarhundar i Tyskland. Var lite nervös när mina barn var i Istanbul med sin far i somras under militärkuppen, men inte ens det var så jobbigt. Samma sak med terrorangrepp - det är sorgligt men rinner av mig fort. Finns det en motsats till paranoid, kanske fatalist? Då är jag det.

Ellen

En annan sak bara angående bloggen; det vore fint om man kan svara på varandras kommentarer igen så som det varit förut. Önskemål från mig!

Svar: Det KOMMER bli så men det kan ta ett tag, blogg.se jobbar på det. Jag sa att detta var mkt viktigt när jag signade på.
ladydahmer.nu

L

Jag känner precis som du. Och jag är inte paranoid, har social fobi eller ångest. Jag är väldigt rationell och har kapitulerat totalt inför rädslan. Lagt om mina resvägar och begränsar min rörelsefrihet. Det är ren och skär överlevnadsinstinkt. Klart att terroristerna vinner. De har ju pistoler, bomber och lastbilar. Om mänskligheten back i the days hade agerat så som folk gör nu hade vi dött ut för länge sen. Det finns ju en poäng i att undvika sånt som är uppenbart farligt...

jess

Fast My, när man säger "lev på som vidare" så är det så klart ingen uppmaning till offrens närstående. Utan en uppmaning till samhället att man inte sluta gå på stan, inte sluta röra sig i det offentliga rummet. Vad är alternativet, att isolera sig? Att lämna walk over till diverse extremister och terrorister? Att säga att folk KOMMER dö om de fortsätter leva som förut är att skapa onödig rädsla, ja. För det enda sättet att vara helt säker blir då att aldrig röra sig i samhället öht. Och då kanske man får en gren i huvudet på tomten och kolar ändå... Alltså, det går inte att leva med total skademinimering. Jag tycker vi ska fortsätta röra oss i den offentliga rummet, men med en extra vaksamhet.

M

Jag var på Drottninggatan när det hände, men mkt högre upp, så hamnade i ytterkanten av det hela. Men mötte flyende människor och sprang med dem, bort bara. Var tillbaka morgonen efter. Kände ett starkt behov av att "ta tillbaka" gatan, där jag jobbar, vandrar, lever. Var mest ilsken över att nån galning kan få oss att känna att vi inte skulle våga vara i de gemensamma rummen, de som ju är våra, gemensamma! Försöker tänka logiskt bara, det är SÅ mycket större risk att man ska dö av något annat. Mig har det hjälpt mycket att komma tillbaka också, att se alla blommor, all kärlek, människor som är snälla och bryr sig. Ta med dig en vän och gå en liten sträcka bara, tror att allt blir mycket värre när man bara håller sig därifrån också och målar upp egna bilder av hur det är.

hanna

Det är oerhört obehagligt. Min spontana reaktion var också att stanna hemma, i tryggheten. Och sen, på kvällen när jag kom hem tänkte jag att ja, fast vad säger att något inte händer här? Jag bor nära platser som mycket väl skulle kunna drabbas av ett terrordåd. Min adress är inte trygg. Och om något skulle hända här, vilka är mina chanser då? Om någon bränner in med en bomb eller lastbil eller ett flygplan häromkring?
Den förnuftiga delen av mig tänker som Jess skrev, ovan. Vad ska vi göra? Det här kan hända överallt. I Stockholm. Fast kanske mer sannolikt i Köpenhamn, som ju inte drabbats tidigare? Eller? Är det inte ur terrorsynvinkel bättre med en ny stad, så att ingen ska kunna känna sig säker någonstans? Inte vet jag. Vad gör vi med alla de andra städer som drabbats? London, Paris, Nice, Bryssel. Ska vi undvika dem också? Och alla städer som inte drabbats. Än. Men kanske i framtiden. Ingen plats är säker. Ingen stad, gata, restaurang, biosalong, teater, konsertlokal. Så var det innan och så är det fortfarande. Att säga att det är ett hån att försöka leva vidare som vanligt håller jag inte med om, hur svårt det än är så finns det, som jag ser det, inga alternativ.

FT

Jag tänker att det är synd att begränsa sitt liv för att vissa människor är as men det gör man ju hela tiden ändå. Bara att begränsa sig på kvällar/nätter pga män är ju ett exempel. Jag tänker att ens barn såklart ska lära sig att vara försiktiga osv men att det viktigaste av allt och en skyldighet (anser jag) som förälder är att inte föra över sina rädslor och fobier på sina barn! Mycket viktigt!

Nora

För vissa, mig själv inkluderad, hjälper det att införliva en liten känsla av att man har någon slags kontroll. Att tex på kollektivtrafik och "högriskplatser" som köpcenter och liknande inte göra sig så avskärmad tex genom att lyssna på musik eller sitta klistrad vid mobilskärmen utan faktiskt fokusera på omgivningen, kolla vilka man har omkring sig osv. Det gör jag alltid och har gjort de senaste åren, tycker det hjälper rent tankemässigt även om det inte skulle finnas så mycket tid att sätta sig i säkerhet eller varna andra ändå. Men begränsar mig också, drar inte runt på stan i julhandeln eller så. Fast det är också av ren självbevarelsedrift, hatar affärer med mycket folk i, hetsigt och varmt. Inte bara rädsla för terrordåd alltså :)

Ina

My här ovanför, jag håller med dig precis, så känner jag också. Ingen annan verkligt skrämmande händelse - må det vara en överfallsvåldtäkt, nazistisk attack eller kärnkraftsolycka skulle bemötas med att "nu ska vi inte ändra på någonting för då har de vunnit". Tänk vad bisarrt att säga det till en våldtagen kvinna, att vi ska inte ändra på någonting för att det inte ska ske igen för då anpassar vi oss till våldtäktsmännen, vi ska bara tänka på kärleken. Vilken enorm spottloska i ansiktet. Ingen tycker så om de kärnfrågor de brinner för och det skrämmer mig enormt att tongångarna går så i det här fallet. På samma sätt som i kvinnofrågan, miljöfrågan, djurrättsfrågan eller vad som helst så måste vi agera med kraft. Detta är helt separerat från främlingsfientlighet, det är främlingsfientligt i sig att tro att aktivt motarbetande mot terrorism skulle uppröra människor av utländsk härkomst. Alla vi som vill bevara ett fritt, demokratiskt och öppet samhälle måste agera. Det får inte bli en fråga om vems agenda man för - agendan är gemensam för alla oss människor som vill kunna gå längs Drottninggatan i trygghet.

Karin

Jag är inte rädd, bor inte i Sthlm utan strax utanför Göteborg och är i stan ibland.
Dock rör jag mig sällan på de mest folktäta ställena som Nordstan; Centralstationen etc, inte för att jag är orolig att någo ska hända utan mest för att jag inte gillar att trängas med folk.
Tänker att det händer så himla mycket i världen varje dag, och för mitt eget måendes skull så orkar jag inte bli rädd eller ledsen/upprörd för allting, då skulle jag inte göra något annat än att må dåligt.
Det är jättehemskt det som hände på Drottninggatan och visst så känns det lite extra iom närhetsprincipen men då jag inte har någon personlig koppling till det har det inte påverkat mig mer än att jag kan gå vidare,

Lina L

Jag rör mig varje dag genom centrala Stockholm. Jag är inte rädd. Där man är ofta blir trygg vardag. Det enda vi absolut vet är att vi alla kommer dö någon dag, och jag vill inte lägga energi på rädslor varje dag fram tills dess.

Hoppas du finner ett sätt att vända dina tankar.
(Och tack för din intressanta blogg)

Nemo

Jag är inte rädd. Terrordåd skrämmer mig inte. Kanske för att just terrordåd är en sådan het potatis just nu, och skulle det hända mig, oavsett om jag överlever eller ej, så vet jag att det skulle tas på allvar. Oron över män är värre. För jag vet att om t.ex en våldtäkt sker, är det mer sannolikt att mannen går fri än att jag blir trodd och tagen på allvar.
Sedan brukar jag tänka "om det händer så händer det, och då tar jag itu med det då" för det lönar sig inte att gå runt och fantisera ihop katastroftankar. Jag har ju alltid vetat om att det är såhär man ska tänka, men det är inte förrän hjälp i KBT som jag faktiskt insett och lärt mig att det fungerar att tänka så.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog