Lady Dahmer

Jag skäms för att jag är tjock
Apropå att vara tjock så pratade jag och Oskar om träning häromdagen. Alltså triggervarning allihop men vi pratar ju om sånt hemma, av olika anledningar som är irrelevanta här, men vi pratade bland annat om att en av våra grannar är PT och att det vore så jävla skönt att ha en PT som man kunde träna hemma med.
 
Oskar föreslog att jag skulle haka på hennes gruppträning som hon kör i byn (alltså denna by är fantastisk, så många eldsjälar som har olika sådana grejer för vuxna och för barn. Som t.ex fotbollen för ungarna som ett gäng föräldrar sköter.) eller hänga på en annan grupp som springer ihop. (Triggervarning: Jag gillar att springa) 
 
(Förlåt för allt träningstjat men jag kommer till poängen snart!) 
 
Men asså nej. Jag sa så. Nej det går inte. Jag har tänkt på att det skulle vara kul men jag kan inte. Det är helt omöjligt. Det kommer inte att hända. Och den insikten är fan förjävlig.
 
Jag orkar inte.
 
Jag orkar inte, inte för att jag är tjock och inte orkar röra mig utan för att jag är tjock och den enda tjocka som kommer vara där. Bland alla smala snygga fräscha hurtbullar. Jag kommer vara den tjocka.
 
Och jag kommer förmodligen också vara i sämst shape framförallt pga fullkomligen förtvinad i kroppen efter en lång graviditet och stillasittande amningsperiod. (Och pga allmän halvkass form generellt, låt mig inte hymla om detta men just nu är det värre än nånsin) Så jag kommer vara den där tjocka som flåsar lite mer och inte orkar hålla samma tempo och det är pinsamt. Som smal hade jag skrattat åt det, kanske kunnat skämta om det (har ju varit smal och i usel form men skämdes liksom aldrig då) men som tjock känner jag helt andra krav på mig. Helt andra blickar på mig. 
 
Så jag avstår. Jag vågar alltså inte. Jag känner skam bara vid tanken. Jag skäms. Och jag skulle skämmas där. För första gången på länge så slår den insikten ner som en bomb rakt i magen. 
 
Skit också. 
 
 
Obs! Detta är ju mina känslor och inte på nåt sätt talande för kvinnorna i byn, de är bra folk liksom, så tro inte att det är nån här som fått mig att känna så här. Sen så finns ju föraktet för tjocka överallt, förmodligen här också och det bidrar ju till min skamkänsla, men vill inte att ni ska tro att jag blivit illa bemött på nåt sätt för det har jag inte. Tvärtom! Älskar att bo här och älskar fan alla mina grannar. 
Jenny

Du är supersnygg! Klart du ska va med o springa om du tycker det är kul!

Anna

Känner också så där. Tjock, dålig kondis, hatar uppförsbackar, har dessutom kronisk bronkit så jämt massa slemhosta. Det skulle aldrig falla mig in att springa för det har jag även förr tyckt varit tråkigt. Möjligen cykla men har just nu ingen hoj. Men en av mina bästa vänner och jag ska fjällvandra i Norge några dagar, och hon har visserligen bättre kondis än jag men jag hoppas att vi kommer att gå där och prata och säga oh och ah över allt det vackra, och inte tänka så mycket på andfåddheten, och vi ska bo på camping och göra lagom långa dagsturer. Jag tror det kommer att bli bra. Hoppas det i alla fall.

Loanne

Jättesynd att du ska behöva känna så, men jag förstår att det inte är okomplicerat. Skulle du kunna börja springa lite på egen hand först för att få upp lite kondition och träningssjälvförtroende, så kanske det känns bättre att vara med i gruppen sedan?

Louise

Skaffade mig en PT för 1,5 år sedan. Bara hon och jag i 30 min varje vecka. Till en början kom hon hem till mig i min trädgård bara för att jag skulle ha minsta möjliga motstånd (nu, eftersom jag flyttat, tränar vi på lekplats på morgnarna).

Jag gillar att vara hon och jag (har egentligen inget problem med gruppträning förutom att man inte får samma kvalitet som när hon kan fokusera på bara mig).
Passar mig perfekt. Vi skrattar mycket. Och jag svär mycket för hon tvingar mig till detta.

Anna

Man är inte mer än människa. Jag skulle vilja träna med ett gäng andra fetmabullar som jag själv! Inte en massa superfittade snyggon med tighta kläder... Förstår dig till fullo, LD!

My

Eller hur? Man måste alltid banta ner sig smal innan man kan börja träna så folk inte stirrar och snackar bakom ryggen på en, och då är man fan för slut för att träna pga svält... Klar ond cirkel.

Fetthat måste bort först. Det är steg 1.

Master

Usch. Fick jätteont i magen av att läsa det här inlägget.
Jävla skitsamhälle.

Hanna

Funderar också på om det går att prata med PTn och be henne om hjälp. Kanske hon kan komma till dig bara och peppa dig om du vill komma igång? Och så kan du så småningom gå med i gruppen, när självförtroendet växt lite?

Dock är det en högst individuell lösning på något som ju är strukturellt. :/

linnea

jag har ett synligt funktionshinder i kombination med smal kropp. Jag avviker alltså från normen i ett avseende, vilket är, men framförallt har varit tufft. Idag går jag på gymmet, tillsammans med perfekta hurtbullar som springer lopp. Jag springer typ en fjärdedel av vad de gör, jag inbillar mig ibland att folk tittar på mig. (Vilket dom säkert gör!) Men jag gör det! Jag går fan på gymmet! Gå dit, ställ dig längst bak. Gå med nån du känner lite bättre än de andra. Gå om / när du känner dig obekväm. Hoppas detta inte låter dumt eller pressande. Kram!

Ksmb

Jag ska inte säga att jag förstår exakt hur du känner för jag är inte tjock, men jag testade för ett tag sen kampsport efter att ha varit paniskt rädd för det i flera år. Min kille driver en kampsportsklubb och har tränat sen han var barn, och har länge velat att jag ska prova på. Jag hade ångest inför det, grät nästan när vi pratade om det, var övertygad om att jag skulle se ut som en idiot och att folk skulle skratta osv - trots att jag på ett rationellt plan insåg att folk på klubben är schyssta personer och skulle vara hjälpsamma osv. Och när jag väl testade så var det jätteroligt! Visst gjorde jag ju fel och såg klumpig ut men alla var precis sådär schyssta och hjälpsamma som jag vetat att de skulle vara. Min poäng är att om du marinerar tanken på att delta i gruppen så kanske du ändå vågar pröva på - och jag tror att du kan ha superkul. Jag tror också att det är nyttigt för oss att våga testa nytt ibland, våga bryta oss ur komfortzonen.

Nu är jag medveten om att jag gav förslag på en individuell lösning på ditt individuella problem, men att ditt individuella problem är ett symptom på något större. Dvs att tjocka hånas och ses som löjliga, ironiskt nog när dom tränar vilket folk samtidigt tjatar om att de borde göra. Och det är ju förjävligt.

Anonym

Jag är bara 17 och eftersom jag tillhör ju då gruppen 'tonåringar' och vi tonåringar brukar ju oftast vara mest korkade och drömmande mot andra och med det sagt så måste jag säga att jag tror verklige INGEN skulle se dig som någon som sticker ut ur den gruppen utan bara en som är med och gör samma saker trots olika kroppar!! Heja dig och VÅGA❤️

Anonym

Det jag glömde lägga till var alltså att om vi tonåringar (drömmande) inte ens skulle få dig känna dig obekväm så tror jag verkligen inte att vuxna skulle få dig känna så!!

Emilia

Det jobbigaste jag någonsin gjort var att börja träna i grupp, och inte vilken träning som helst heller utan crossfit. Alla i boxen var alltså inte bara vältränade utan CRAZY vältränade, vissa såg typ ut som bodybuilders och alla var i så sjukt bra form. Och jag traskade in med allt mitt fläsk och hade inte ens ordentliga träningskläder pga fattig. Och det var så pinsamt. Så jävla jävla pinsamt. För när de andra klarade 30 burpees så klarade jag en halv. Och de andra kunde springa men inte jag. Och de var så smala och fräscha. Men de var också så sjukt snälla. Peppande och uppmuntrande. Sa "du klarar det!" när jag inte trodde jag skulle klara det. Och de sa att det var okej när jag skämdes och började gråta. Och efter varje pass så fick jag en high five och alla sa hur grym jag var. Vem vet, de kanske tänkte "haha jävla tjockis-loser" men de sa aldrig något elakt och OM de nu tänkte taskiga grejer om mig så var det nog nyttigt även för dem att se en tjockis verkligen försöka. Det är ju inte konstigt om alla smala tror att vi tjockisar är lata om de aldrig ser oss träna. Så man måste nog våga dig dit ändå. Dels för att minska fördomarna men mest för att vi förtjänar ju också att träna, ha kul och bli starka. P.s efter typ 3e gången var det inte pinsamt längre.

Svar: crossfit är jag intresserad av men är för lat för att åka iväg till gym hahaha. vill hitta nåt sätt att träna hemma på men behöver pt för att komma igång med det
Lady Dahmer

Ronja

Börja enkelt. När jag hade mina 15+ kilon så klarade jag inte att springa eller hoppa och studsa för mycket. Det gjorde så ont. Det fick helt enkelt bli 5-10 minuter åt gången, det gick inte mer. Men allt eftersom kilona faktiskt gick neråt (började även äta bättre) orkade jag också mer. Men jag vet hur det är. Nintendo Wii just Dance har räddat mig. Inga skämselkänslor här inte för ingen såg mig! Börjar man för hårt också så tappar man motivationen. Motivationen är väl ändå att få må bra och orka röra sig helt enkelt. För mig inalla fall. Handlar inte om gymhets eller fitness, sånt pallar fan inte jag. Lycka till! (Och heja dig, du är grym)

Annanas

Stick dit och ställ dig längst fram och rocka världen! Eller ställ dig längst bak och överlev bara!h

Malin

Jag tycker inte om prestationen i att träna i grupp och jämföra mig med andra. Jag vet att man inte ska göra det och bla bla bla men sån är jag. Och då går det definitivt inte eftersom jag redan tror att jag är sämst. Eftersom jag inte gett det ett försök. Koordination och sån skit. Det enda som funkade var en PT. Det var gött. Sen blev det för dyrt men då vågade jag liksom träna själv på gymmet eftersom jag lärt mig mycket. Missförstå mig rätt, men om du skulle börja i en springgrupp och inte vara snabbast så är det ju inget någon kommer häpna över. Mer kilon, mer att kånka. Det betyder inte att du är sämre på något sätt. Att inte träna pga skam är ju så himla dumt för var ska man annars börja? Du är ju sugen. Ta steget. Jag är inte sugen så jag tränar inte just nu. Det är okej.

Svar: Jag har tränat med PT. Älskade det!
Lady Dahmer

A

Alltså heja dig Natashja. Du och din blogg ger så himla mycket till så många, sluta aldrig! Du är starkare än vad du tror.

Anonym

Igenkänningsfaktorn på detta! Tränar zumba hemma istället för i grupp. Skulle vilja börja simma... Kan inte göra något av det pga vill inte att folk ska titta. Det GÅR bara inte.

Rebecka

FÖRSTÅR känslan och rädslan! Massa peppiga kramar till dig.
Men du är grym och ANDRA borde inte få styra över din vilja att träna (eller inte träna).
Sen är det svårt att ibland föra över det i praktiken, trust me I know. Men som sagt, styrkekram och pepp till dig vad du än bestämmer dig för!

Milla

Tack för att du delade med dig av detta. Jag inser att jag själv tänker exakt likadant men inte själv fattat det. Det blev en aha-upplevelse som gjorde avtryck på mig. Jag är också tjock men har alltid, tills för 2 år sedan, tränat och älskat det. Men eftersom jag alltid varit den tjocka i gruppen har jag skämts och gjort allt för att överbevisa mig och visa att jag är tjock och vältränad, att det inte varit någon motsättning. Att jag klarar allt som de andra och bättre. Jag har haft högre krav på mig själv att verka tränad, eftersom jag är tjock och då försökt dölja ex flås och röda kinder, även fast flera andra i gruppen också hade det. Men de var ju smala så då ses det inte som pga dålig kondis utan bara att man kört hårt... Nu när jag kommit av mig med träningen har jag sjukt svårt att ta mig tillbaka för nu är jag ju verkligen i dålig form, jag klarar inte att överbevisa mig och flåsande + röda kinder är verkligen pga otränad. Och då blir jag den där otränade tjockisen som jag skäms för att vara. Man måste inte träna men jag mår så bra när jag gör det, känner mig mer tillfreds med livet. Fy fan för alla dessa oförtjänta år av självhat!

Linn

Känner igen mig så jäkla väl. Jag pluggar i bra musik i lurarna o h cyklar. En frihetskänsla. Kommer långt, bra musik, egentid. Å kondition är ju något man får (relativt) snabbt. Som smalare älskade jag att träna i grupp. Nu vill jag bli smalare för att kunna träna i grupp.. Ja, det är helt sjukt...

Sofie

Samma här.
Skulle vilja träna
Skulle vilja yoga
Skulle vilja gymma
Men ...... så skämsigt att vara den mest otränade
Den som flåsar eller ger upp efter 5 minuter
Den som inte vet vilka kläder man ska ha på sig
Den med skumpiga tuttar osv osv osv.....
Testade yoga en gång ihop med en vän ganska nyligen
Gör aldrig om det som det känns just nu
Skammen när instruktören kommer fram till mig och placerar en kudde i svankryggen för att jag ska kunna göra övningen precis som hon tyckte att den skulle göras och en grupp om 25 pers kollar på en och typ höjer ögonbrynen. Den panikångesten. Resten av passet ägnade jag endast åt att våga vara kvar i lokalen för att bearbeta paniken. Sket i alla övningar och andades i fyrkant typ.

Emma

Fan vad synd att läsa att du och så många andra tror att ni bli dömda på gym!
Tycker ni alla som ska prova den sporten ni är intresserade av, jag tror ni kommer bli positivt överraskade.

Jag har tränat mycket och länge och olika sporter. Alltid har jag upplevt en fantastisk gemenskap, även när jag varit absolut sämst.
Tränar bland annat på ett Crossfit gym, där är kvinnor och män, barn och pensionärer, pinnsmala och smällfeta och ALLA är med, alla gör det de klara. ALLA blir peppade.
Visst tittar man på folk på gymmet/träningen men för att se vad någon gör, för att själv hitta inspiration och tips. Struntar i hur personen ser ut och har aldrig varit med om att någon på gymmet/träningen dömt någon annan kroppsform. Beundrat ja, dömt nej.

Det här är också anledningen till att jag är kritisk till kritiken mot så kallade träningskonton på sociala medier, för jag tycker att det finns så enormt mycket positivt där.

Hoppas alla vågar sig iväg till den träningsformen de vill utöva! ❤

Svar: alltså jag har tränat mkt på gym, det är annorlunda. Där skäms jag inte. Där bryr jag mig inte. Men i litet sällskap, på granntomten med bara grannkvinnor. Nej det går inte.
Lady Dahmer

Catten

Jag har tränat på mängder med olika gym i Stockholms län, allt från rena byggargym till Friski och svettis gym. Jag har främst befunnit mig i gymdelen, men också ibland kör gruppträning.

På de olika gymmen har det funnits människor i olika kroppsform och i olika form, samt med olika mål. Men jag har aldrig någonsin hört en dum kommentar om tjocka människor på de gym jag tränat på! Jag lovar!

Jag hoppas innerligt att din rädsla för detta inte stoppar dig, om du nu vill börja träna.

Jag kan dock förstå din könsla då träningsvärlden i mångt och mycket är fixerad vid utseende och träningskläder.

Det enda jag tänker på är att om du är i dålig form samt som du haft en tuff förlossning förra året kan det vara bra att stärka upp din core innan du börjar med gruppträning som innehåller hopp. Det kan vara lite lurigt med just "hopprik" träning om inte coren är stark.


Jag tänker att du kanske kan fråga din granne som är PT om hon kan ge dig ett core/ bålstärkande träningsupplägg att köra hemma några veckor?

Hade jag bott närmare dig hade jag gärna, om du velat, hjälpt dig med detta. Det hade jag kunnat göra som kompensation för att jag får ta del av dina tankeväckande blogginlägg.

Svar: alltså jag har tränat mkt på gym, det är annorlunda. Där skäms jag inte. Där bryr jag mig inte. Men i litet sällskap, på granntomten med bara grannkvinnor. Nej det går inte.
Lady Dahmer

Sandra

Åh, shit, shit, shit, så här har jag känt i f.l.e.r.a. år! Det höll mig tillbaka så jäkla länge. Sen en dag bara gick jag dit. Till nybörjar-boxningen, eftersom jag gillar att slå på sandsäckar. En 40-årig tjock tant och en massa 25-åriga vältränade killar med Rocky-ambitioner. Jag bestämde mig för att skita i rädslorna över vad nån annan ska tycka och trotsa mina fobier om att röra på mig offentligt. Och hittade en klick tjejer, alla minst 10 år yngre och de flesta minst 25 kg lättare än mig, som stöttar och peppar och har skitroligt tillsammans och skiter blankt i både min ålder och min kroppsform. Nu går jag dit varje vecka och mitt psyke mår tusen gånger bättre än innan. För den sakens skull fortsätter jag att gå, inte för att gå ner i vikt. Do it, just do it! För huvet, inte för kroppen.

Annika

Tankar:
1. Du rår inte för din övervikt.
2. Om någon tittar snett på dig där beror det på att den personen är dum i huvudet, de flesta är troligtvis kapabla till logiska resonemang och kommer därför tycka du är häftig. Oavsett hur du presterar.
3. Den bästa träningen är den som är rolig, vilka mål man än har med den. Därför är det bara du som kan bestämma om du ska gå dit eller inte.

Emelie

Fan vad jag vill vara din granne nu och försöka få dig att förstå att du duger som du är även vid träningen, och att det hade varit roligt om du ville haka på någon gång för skoj skull. Jag vill knalla över, knacka på din dörr och säga att det vore roligt att ha med dig som bra sällskap. Se det som en rädsla som du jobbar på att övervinna. Jag är liten och smal och har as kass kondition... skäms för att jag är för smal men kan tyvärr inte göra något åt de. Alla har vi våra rädslor och saker vi inte är nöjda med men låt det inte stoppa dig från att göra något som du tycker verkar roligt.

jennifer

Å, hade du bott i närheten här så hade du kunnat hänga på mig. Jag har sprungit en hel del och det roligaste jag vet är att få med någon som är "otränad" som så gärna vill komma igång. Blir så jäkla taggad och stoltheten i blicken när vederbörande orkat ett helt varv runt spåret är obeskrivlig. Men kan ge lite "kom igång tips".
1. Spring aldrig i nerförsbackarna i början, min man försökte börja springa förra året och sprang i nerförsbackarna, pajade knäna och kan nu knappt gå i trappor, så satsa på uppförsbacke och sen vila!
2. Det tar tid för kropp och muskelfästen att förbereda sig för löpträning, spring inte mer än 50 meter i stöten i början. Springa 50, sen vila och fortsätta så några gånger tills du är nöjd.
3. Var rädd om kroppen. Ta inte i hårt i början, det leder till skador och får du ont någonstans så avbryt omgående och gå resten av vägen hem.
4. Skor! Det är nog det viktigaste. Att ha ordentliga skor, löparskor. Be de på sportaffären om hjälp, att springa i dåliga skor är att be om skador.
5. Ta med ungarna på cykel bredvid. De älskar det och brukar funka bra som hejarklack.
6. Ge det lite tid. De tre första veckorna är vidriga. Men känslan efteråt är helt fantastisk.
7. Se om du hittar någon vacker sträcka i skogen eller något elljusspår kanske? Skönt att få vara ifred. Asfalt är knädödare i början.
8. Ha bra musik i öronen, något som du gillar. Ingen annan som hör så kan lyssna på vilka galenskaper man vill hehe.
Men det jag mest vill ha fram: löpning är fantastiskt roligt när man väl kommit igång. Men man måste vara rädd om sig. Inte ha för bråttom i början. Sen om det där löpgänget är något att ha så kommer de lägga ner hjärta och själ för att du ska kunna hänga på. Har man ett verkligt intresse för det här så inkluderar man alla som vill. Det gör jag iallafall. Sorry för långt inlägg men är helt hundra på att du kommer klara det här.

Svar: tack för bra tips! Jag har sprungit mycket tidigare. det är det enda jag tycker är kul och det enda jag är riktigt bra på. Har skitbra teknik och får aldrig ont, trots fetma. :-)
Lady Dahmer

Mandy

Relaterar starkt. Vill inte heller vara den alla tittar på. Har varit väldigt stilla under några år pga depression, en vän som tog livet av sig och stress över att vänta över två år för att få leva med min kärlek. Orkar liksom inte gå utanför lägenheten så mycket heller. Är livrädd för folks blickar och kommentarer. Fick en kommentar nära mitt hem för ett tag sen. Den har ätit sig in i mitt hjärta. Det var hög luftfuktighet den dagen, och jag behövde ta min astmaspray (född med astma) och då säger två tanter, oj tur att man inte är som den. Gå och dö tankdjävlar ville jag skrika. Eller tror ni att jag inte hör ert hat bara för det är 5 meter mellan oss? Sen dess har jag varit livrädd för hat. Och vågar knappt ut. Fyf an!

Ulla

Jag skulle aldrig drömma om att träna ihop med andra, så jag skaffade mig löpband, vikter och gummiband.

Ewa

Nej!! Känn så för all del, men skit i den känslan. Gå dit och kör! Du tränar för din egen skull och vad spelar det för roll vad någon annan eventuellt tycker? En kan inte börja någon annanstans än där en är och att börja är faktiskt enda sättet att bli starkare och få upp flåset. Visst, man kanske kan träna själv, men den peppen man får genom att träna med andra och på så vis bli lite extra motiverad att gå dit de dagar det tar emot är värt så mycket åtminstone för min del. Kom igen LD!!

Patrik

Många kloka råd ovan. Det är bara att börja försiktigt och acceptera att de första träningspassen blir jobbiga men efter ett par veckor kommer det att bli lättare. Du kommer inte att gå ner i vikt men du kommer att bli starkare och få bättre kondition.

Svar: Jag har inget intresse av att gå ner i vikt! vill träna för att inte ha ont, för att må bra och för att jag förtvinat nåt förskräckligt. :-)
Lady Dahmer

Anna

För att få bort skammen som du själv känner över dig själv måste du bli stolt! För det är med stolthet du trycker bort den där skammen som du känner.
Var stolt över att du har en kropp!
Var stolt över att du kan röra dig precis så mycket som du vill!
Eller bara rentav var stolt över att du tog dig till träningen, bara för din skull. Inte någon annan.
Var stolt för att du kan!
Var stolt för att du vågar!

CarolinBob

Lärde mig springa mitt i natten på grund av att jag skämdes och inte ville att någon skulle se mig på grund av tjock och sämst kondis. Tog över ett halvår innan jag klarade av att tantjogga 5k och nu springer jag absolut inte fort men med lätthet och glädje. Vill bara springa fram och hurra och krama alla jag ser som vågar springa fast man ser att det är svårt och jobbigt och ovant. Men det gör jag inte. För jag vet att jag själv dött skamdöden om någon gjort det när jag själv var där. Dom är iallafall mina idoler och jag blir glad i hela kroppen varje gång jag ser en ❤️

d_dan

Var försiktig med PT:s och hur de kan komma att sig kunna förstå den kroppen bättre än du själv. Ledsam läsning: https://www.svt.se/nyheter/konsument/susanne-fick-diskbrack-traningspasset-forstorde-mitt-liv

Och jag känner igen tanken om att vilja träna för att inte ha ont. Bäst att kolla med läkare/kiropraktor vad som är fel innan du sätter igång så att du slipper att gå sönder (såsom jag gjorde). Försökte komma igång med träningen och hade stora problem. och la av iom smäerta. Andra försöket fixade en kiropraktor diverse problem innan jag kom igång och nu är jag starkare och har mindre ont :).

D

Vet precis hur du känner. Men nu kommer jag säga nåt som du kanske blir arg av: fy fan vad fjantigt! Så sa jag till mig själv när skammen stod i vägen för att göra sånt jag ville - träna, springa osv i grupp. Tjock som jag var och är. För vem fan bryr sig? Ärligt talat. Det är ditt liv och du ska göra precis det som passar DIG och som du mår bra av. Alla andra kan tycka vad fan de vill.

Nina

Asså ditt yoga inlägg! Dog av skratt! Hahahaha Om han nu verkligen vill att du ska kunna yoga kanske han kan ta med ungarna på en lite promenad eller nått?!

Susanna

Vil bare skrive heia deg, og synd at du føler det sånn men har forståelse for det likevel. Jeg håper virkelig du deltar på akkurat den aktivitet du har lyst til. Om det er gruppetrening, test en gang i alle fall og se hvordan det føles. Husk at du er verdt å trene akkurat det du vil og trenger ikke prestere for noen andre.

Stina

Ååå jag vill bara peppa peppa dig!! Om din känsla är att det skulle vara roligt och ge dig bra känsla och en positiv upplevelse om du bara struntade i kraven och vad andra ev kanske tänker eller tycker så kööör!! Heja dig! Tänk va härligt om det visar sig att ingen bryr sig och ni kan skratta och härja tillsammans! 😀❤

Bee

Nej avstå inte. Det är kul att träna med fler och du gillar ju träning. Tänk så här, lika mycket som du avstår från rakning, lika lite ska du avstå från träning av samma skäl. Du är du och du har en plats i gemenskapen, i samhället precis som vilken slätrakad och vältränad som helst. Det är kul att träna och din kropp kommer inte bli starkare av att du gömmer dig. Heja dig! Skit i vad du tror att folk tror om dig, i de flesta fall så tror folk ingenting då alla är upptagna med sig själva 😊 Ut å ha kul, ut å återfå styrkan. Våga.

Ida

Finns bra träningsvideos på youtube som man kan görahemma när ungarna sover, eller är upptagna av ngt annat. Denna brukar jag köra

https://youtu.be/qWy_aOlB45Y

Catrine

Förstår känslan men kan inte sätta mig in i den p.g.a. att jag är smal. När jag förr gick på mycket spinning, aerobics och andra pass på Friskis & Svettis var det ofta många tjocka där, och jag beundrade alltid dem lite extra för att de struntade i vad andra tyckte och tänkte och gjorde det som de mådde bra av. Om du tycker att det är kul att springa tycker jag absolut att du ska göra det, för tänk vilket slöseri att inte använda sin fantastiska kropp till att göra sånt man gillar! Kram!

DD

Det är svårt att komma igång och att fortsätta. Min "inner fire" är att jag inte har något annat alternativ att hantera min ångest och adhd än träning eftersom medicin inte funkar för mig. Har man en brinnande anledning, en grej som inte går att välja bort tex träna för att vilja stärka självkänslan, för att orka mer, för adhd/ångesten, för att hålla sig friskare osv är det lättare att säga till sig att fortsätta och påminna sig dom dagarna det är extra svårt. Några ggr i veckan, bara 15 min räcker. Bygg upp från 5min och från en två ggr till en kvart om dagen på sikt. Jag älskar mina "personliga tränare" på Youtube- Fitnessblender, sök på 5 eller 10 min eller low impact med Fitnessblender. Det är roligt och dom förklarar väl.
Du är jättevacker precis som du är. Ser inte många andra som mig, greksvenska tjejer så jag känner mig finare när jag ser dig <3 Förstår hur sjukt jobbigt det är med andra, man känner sig så dömd men dom som är elaka mot dig är inte viktiga och dom som är viktiga dömer inte, dom lyfter upp istället för att prijocera sina osäkerheter på andra.

Daeminimon

Jag känner igen det där så väl. Inte bara i träningssammanhang, men även i sociala- att vara den enda tjocka, scanna rummet för att se om det var nån annan tjock, om nån annan åt, om nån åt mer än mig, osv osv.

Jag hittade mitt i Zumba. Aldrig har jag känt mig så välkommen, och då har jag ändå idrottat sen barnsben. Nu är jag instruktör, och har min egen helt fantastiska grupp kvinnor (och en man!). Jag har smala tonåringar, tjocka tanter, och allt däremellan (OBS även tjocka teens och smala tants!). Som många andra så kör jag min klass i mörker, med en spotlight på mig. Deltagarna ser inte varandra så väl, så oroar sig mindre för hur de ser ut och hur andra ser dem! Jag pratar aldrig om kalorier, utan vi dansar och skrattar i en timme, och kommer ut med utmattade kroppar och glada själar.
Jag vet inte om det är för dig, men jag kan rekommendera det varmt. Jag kan även rekommendera den BÄSTA instruktören i Sthlm (troligtvis Sverige), men vet ej hur det är med avstånd och kollektivtrafik.

Fanny

Off-topic men kan du snälla skriva något om de sjuka reaktionerna från framför allt män nu när nya doktorn ska spelas av en kvinna.
Kram!

Amanda

Relaterar så hårt. Som tjock vill jag gärna över-kompensera också. Gnälla minst av alla osv. Om mina smala börjar flåsa och säga högt och stolt (för de behöver ju aldrig skämmas) "åååh detta var sjukt jobbigt" först DÅ vågar jag börja klaga högt på hur jobbigt det är osv. Tränade min smala kompis en timme vill jag gärna vara där en extra timme bara för att visa att jag också kan. För det är typ bara okej att vara tjock om man fortfarande är dubbelt så tränad som alla smala, så känns det. Smala som är oviga och otränade är ju främst bara charmigt.

Hmm

Finns det inte en granne till som är lite mer som du som du kan ta med dig och böja samtidigt med i den lila gruppen så är ni två iaf? <3

Kajsa

Vill bara berätta att i de olika träningssammanhang jag varit i har jag alltid blivit mest imponerad av de som haft mer kropp, vilket gör det tyngre att träna, och är i uppbyggnadsfas av kondition och muskler. Snacka om att det kräver pannben, motivation och jävlar anamma att träna med de förutsättningarna och även ett starkt psyke för man kan tänka sig att de har det som du, dvs en jättetröskel för att våga ta sig till träningen, och det är så himla motiverande att få träna tillsammas med personer som har den styrkan och de sporrar mej att ta i mer. De där supervältränade personerna är lixom inte alls förebild på samma sätt eftersom jag ( lite fördomsfullt kanske) inbillar mej att de är träningdnsrkomaner.

Fanny

Jag har faktiskt märkt att de som tränar ofta faktiskt är mer stöttande än de som inte tränar utan är naturligt smala eller smala endast pga att de tänker på vad de äter.
Många som tränar ser det som en livsstil och blir bara jätteglada och stöttande när en person vill börja träna. Tänk lite ungefär som om en kvinna hade mailat dig och sagt att hon tycker du är skitcool och också har börjat intressera sig för feminism och vill höra lite synpunkter från dig.
Lika gärna som du hade supportat henne, lika gärna gör träningsfreaks det också, de brinner för träning och välkomnar mer än gärna nya ansikten och kroppar för att visa upp sin livsfilosofi :)
Så känner du för att träna så har du inget att skämmas över. Testa ett par gånger, är det inte roligt så är det väl bara att lägga av :)

Sara

Jag känner igen mig, även om jag är smal. Jag har svåra komplex för träning och idrott och har alltid skämts och fått tvinga mig t.om. till att spela en casual brännbollsmatch på en midsommarfest. För mig kräver det en enorm inre kamp precis hela tiden det pågår. Jag var med i en träningsgrupp ett tag, som var grym, men som vanligt har nästan alla människor hållit på med någon idrott i livet, och då ligger man liksom efter bara där. Det värsta var när de skulle "öka motivationen" genom att föra in något tävlingsmoment. Då stänger jag bara av och springer automatiskt långsammare. Har gjort sedan mellanstadiet. Tävlingsmänniskor och folk som hållit på med idrott kan inte förstå känslan.

Linda

När jag är på gymmet och ser en kropp av modell större så blir jag glad och imponerad! Det är alltså en person som vågar/vill göra en förändrig i livet. Kanske handlar om att gå ner i vikt, bli starkare, bli rörligare eller bara vill pröva något nytt.
Ofta är dessa personer dem som får resultat snabbt då de bryrer gamla vanor.

Sabina

Tips! Den här kvinnan göra superbra träningsvideos för nybörjare om du vill träna hemma :) https://www.youtube.com/channel/UCB7wvgp4HUBe5TD10jIgxDg
Jag kunde knappt gå pga endometrios när jag började med dem för 2 år sen, och nu tränar jag flera dagar i veckan :D De finns från 10 minuter upp till 45 minuters videos.

B

OT. Jag undrar om du inte kunde skriva lite om skönhetsoperationer. Jag går i tankarna att operera både bröst och näsa (bröst pga. asymmetriska och näsa pga. stor/bred). Jag är ju inne i feminism och jag VET att detta är problematiskt (i mitt huvud om att inte anpassa mig efter normer osv). Ändå har jag så svårt att släppa det, värst är nog brösten pga. min näsan är väl egentligen inte direkt konstig, bara bred. Mina bröst däremot ger mig såna komplex. Jag hatar BH och vill inte bära det men bär jag inte BH kan jag se hur olika stora mina bröst är. Det handlar inte om A och D kupa eller nått sånt extremt men det är ändå märkbart, det ena hänger längre ner och det mindre är nästan lite strutformat när bröstvårtan inte är styv.

Jag blev nästan lättad när jag hörde att Cissi hade gjort bröstoperation (även om mitt syfte inte är att få stora bröst pga. gillar ha små). Lättad som i att det finns feminister som trots att de vet hur det fungerar har gjort något normativt (vet inte om man kan kalla skönhetsoperationer för norm men det verkar bara bli vanligare?). Jag är singel, har ingen pojkvän eller ens någon kille av intresse så det är inte så att jag gör det för impa på någon specifik, utan mer för att leva upp till min egen bild eller vad man säger. Fast jag vet ju att min bild inte kommer från tomma intet, det kommer från samhällets syn/normer/ideal. Jag är inte korkad. Ändå känner jag sån skam över att jag vill göra dessa operationer. Det känns som att oavsett vad jag gör så kommer jag känna något. Nu känner jag mig bara osäker, kan inte göra vad jag vill (skippa BH, bada osv.) men samtidigt om jag gör dessa ingrepp känner jag istället skam för att jag rättar in mig i ledet. Jag menar, jag vill ju INTE bara bli uppskattad för hur jag ser ut. De kvinnor jag ser absolut mest upp till är ändå kvinnor som står för något eller gör något fint, hur de ser ut spelar mig mindre roll. Fast jag är ju en kvinna och har aldrig vuxit upp med att döma andra kvinnor, däremot har jag självhatat mig så länge jag kan minnas.

Jag vet att du vill/ska göra en bröstförminskning, jag antar att du "bara" gör det för besvären du har? Det är också en sån grej som känns mycket mer "ok" i mina öron än som i mitt fall, jämna ut ojämnheter. För jag har inge fysiska besvär, möjligtvis att bröstet som hänger är obehagligt trycker på medan det andra knappt märks av.

B

"självhatat mig så länge jag kan minnas" stämmer i det stora hela, fast när jag var riktigt liten så gjorde jag det förstås inte. Alltid varit blyg och tillbakadragen som person med självhatet kom nog först i högstadiet, möjligtvis mellanstadiet. Dock inte pga. bröst eller näsa utan pga. min vikt.

Min förälder ogillar mina tankar skarpt fast har också en extremt negativ syn på skönhetsoperationer. Kan väl säga att min förälder inte tycker det är något fel på mig, tycker det är ytligt osv. Det är det ju. Fast det hjälper inte. Får höra jag borde uppsöka psykolog istället men allvarligt talat, har inget förtroende till vården och vad ska de säga, att jag är fin som jag är? Come on! Det biter inte på mig.

Thingstring

Ååh, igenkänningen är så hög. Ju större jag är, desto motigare. Och blickarna. Som kanske mest finns i mitt huvud? Och inne i mig sitter min gamla elittränande simmarkropp och bara skriker efter att få röra sig, men inte en chans i helvete att jag skulle gå till ett badhus. Nåväl, läste en ögonöppnande bok som hjälpte mig enormt. The Unapologetic Fat Girl's Guide to Exercise and Other Incendiary Acts av Hanne Blank. Tränar nu mest hemma och på jobbgymmet som oftast är skönt tomt. Men har fått styrka att inte be om ursäkt för mig själv längre.
Läs den.

AGLPI

Skulle du kunna börja med raska korta promenader och successivt öka så du initialt får upp konditionen och ta det därifrån?

Mia

Snacka med den där PT:n så att du kan köpa några egna startup-pass att börja med så kan du slinka med i gruppassen när det känns lite bättre! Ge inte upp!

Marie

Alla andra har också fullt upp med att tänka på sig själva så jag tror inte att någon skulle tänka på om du orkar mer/mindre än någon annan.

Svar: problemet är att det inte är riktigt sant, en väldigt stor mängd människor bryr sig massvis om att tjocka finns och syns.
Lady Dahmer

Hanna Karlsson

Jag skulle vilja tipsa om en tjej. Emma Hällbacka heter hon, visserligen en del prat om att hon vill gå ner i vikt och kämpar med det i sin blogg. Men hon är så grym! Överviktig men löpcoach och driver egen löpargrupp. Hon sprang Göteborgsvarvet i våras och har tränat för att springa marathon. Hon finns under instagram under namnet emmahallbacka och bloggar på emmahallbacka.se


Svar: Tack för tips men jag måste nog avstå! Bantningssnack triggar mig.
Lady Dahmer

Sara

Så tråkigt att höra hur du tänker. Jag är alltid impad av alla oavsett kroppsform som tar sig iväg och kör sin promenad, löprunda, styrkepass etc. Har aldrig tänkt en negativ tanke om personer som är större i samband med träning. Får väl ärligt säga att jag isf varit mer orolig för någon väldigt smal som tränar hur mkt som helst, även det är ju dock en fördom. Bor i ett litet samhälle där idrottsföreningen har typ 1-2 pass per vecka beroende på säsong, där är alla välkomna och ingen ser ner på någon annan. Jag själv älskar att träna men har inte kommit igång helt med gruppträning efter senaste förlossningen, utan har mest kört hemma (ex appen Mized är grym) eller försökt köra med mannen. För mig är träning ett verktyg för att må bra, både psykiskt och fysiskt. Jag vill känna mig stark och smidig. Vill kunna orka leka med barnen när de blir äldre, springa en runda i regnet för att jag vill osv. Hoppas att du får en större motivation än vad du känner rädsla för, för träning ska vara något som vi mår bra av. Inte något som ger ångest, varesig för prestation eller vad andra tycker. Kram

Julia

Äsch, gruppträning är i min mening totalt överskattat ändå. Det är verkligen helt omöjligt att inte jämföra sig med andra. Jag har jättesvårt för alla sorters sporter där jag kan jämföra mig för mycket. Måste fokusera på mig själv och mina egna framsteg. Sen kan det vara bra att köra ihop med någon annan för motivation då och då, men mest njuter jag av sport när jag är själv. Har ätstörningsproblematik i ryggen och är noggrann med att göra det för sportens skull och inte för träningen. Att göra framsteg, utvecklas, snarare än att "träna" (vilket jag tycker är supertråkigt). Gillar sporter som aktiverar hjärnan lika mycket som kroppen. Har varit hästtjej sedan barnsben - kan varmt rekommendera om du skulle ha möjlighet för det. Ridning är en del i det, men även mocka och rykta och greja i stallet också ger styrka (mental och fysisk). Men eftersom hästar och ridning är svindyrt så har jag senaste året börjat klättra. På ett inomhus-gym finns svårighetsgrader som passar alla, och alla oavsett förutsättningar kan hitta utmaningar på rätt nivå. Det aktiverar hjärnan på hög nivå, och ger grym stimulans till belöningssystemet!

Mariadetvetdu

Blir ledsen när jag läser hur du ser på dig själv. Har också varit smal sen small det till och har nu 15 kg övervikt. Jag kommer börja med att dra ner på boven socker och kolhydrater, äta på fasta tider och ta raska promenader. Träna hemma med hantlar & hopprep. Sen kör jag gymmet & träningsgrupp :) so what om jag e tjockare & fladdrigare i kroppen än alla andra.. på mig kommer det att synas tydligt när jag tränat klart
Kram

ArjaM

Till er där ute som vill men inte vågar träna gym/gruppträning: våga testa Friskis & Svettis. Jag var helt otränad, tjock och hyfsat nyförlöst och när kroppen läkt började jag längta efter något eget att göra nån timme i veckan. Bestämde mig för att testa basjympan och danspassen på Friskis. Där är vi en mycket blandad skara av människor och jag kände mig genast välkommen. Det visade sig att danspass var hur häftigt som helst och jag sökte till ledare när de nu behövde en. Nu är jag tjockis med ganska bra kondis, och Dans Fuego-ledare under utbildning. Det var tufft på första kursen när man verkligen märkte att man var både tyngre och mindre erfaren än de andra blivande ledarna, men de var jättegulliga och peppade mig. Och visst klarade jag kursen ändå. Jag har dessutom blivit tillfrågad att leda ett specialdanspass tillsammans med de andra dansledarna och jag är så stolt över mig själv. Det finns en attityd på F&S som är varm och välkomnande oavsett kön, ålder, utseende och bakgrund.

Ninjakossan

Känner så igen mig. Jag tycker att gympan på Friskis är superrolig, men det är så svårt att gå dit pga skammen. Jag bor på en ort där snittinkomsten är hög och ja, det går inte att hymla med men det är övre medelklassen som bor här. Och jag, tjock i trasiga och illasittande träningskläder, sticker ut som en donut på salladsbuffen. Det känns jättejobbigt. Jag har inte heller blivit illa bemött egentligen, men rädslan och skammen är ändå stark :(

Malin

Tycker du att det är roligt att springa så tycker jag att du ska fokusera på det, känna efter hur det går och kanske ge dig in i grupp-situationen om det känns bättre när du är igång. Flåset fixar man ganska snabbt och jag har trots några extra kilon mycket bättre kondition än min pinnsmala vän som jag ibland släpar med runt Rålis. Kanske kommer du aldrig känna att grupp-träning är något som känns bekvämt men löpningen kan du ju verkligen ha glädje av ensam eller med sällskap.

Lisen

Men nu tappar jag hakan lite. Jag har inte läst din blogg så länge. Men trodde att hela din deal, din "grej" som ultrafeminist, var ditt enorma självförtroende. Att du var stolt över din kropp, att du inte bryr dig ett skit om vad andra tycker om dig. Men snacka om fel bild. Men varför i hela friden ska man känna skam för att man är lite större än de andra på gymmet. Förresten, du är inte tjock! Jag ser en superkvinna. Men det finaste håret. En stor byst...men tjock....nej! Nej tänk om. Vill du verkligen till gymmet? Gå dit! Du kommer må så mycket bättre sen.

Svar: Ja om det är din uppfattning så har du ju inte läst så länge nej. Min "grej som feminist" är att prata om feminism. Jag är liksom du och alla andra kvinnor en produkt av detta samhälle där jag redan från start hjärntvättats att tro att jag måste vara knullbar, smal, snygg, Ibland bryr jag mig om vad andra tycker. Ibland orkar jag inte stå emot. Och andra dagar skiter jag i det. Så är det ju. Jag kämpar som alla andra.
Det är inte mitt fel och jag är inte sämre på nåt sätt för att jag inte klarar av att leva som om jag levde i ett postpatriarkat.

Sen är jag tjock. Jag är till och med fet. Jag förstår att du försöker vara snäll och att du förknippar tjock med dåligt och fult. (Gissar jag, jag kan ha fel!)
Lady Dahmer

AFK

Tusan om jag hade varit din granne, jag hade hoppat över häcken och släpat dig ut på löpning och grann-träningen!
Jag är gruppträningsinsruktör och dom jag blir mest imponerad och inspirerad av på mina pass, det är dom som vågar. Vågar ta i, vågar komma dit, vågar köra utifrån sina förutsättningar oavsett om dom är Smala, tjocka, gamla, unga, otränade eller dom i superbra form. Fan vad jag älskar dom och jg hade tyckt att det vore skittrist om alla som kom och tränade hade samma fysiska förutsättningar. Och psykiska förutsättningar så tror jag 9 av 10 känner som du. Jag gör det själv och kan få hemsk prestationsångest när det kommer till fysiska prestationer.

Hejja dig och hopps att du hittar mod och jävlar-anamma att följa med på träningarna. Och när (inte om) du börjar, lova att gå minst tre gånger innan du bestämmer för om det är hiss eller diss. Lycka till!

breakuntil

"Jag har inte läst din blogg så länge. Men trodde att hela din deal, din "grej" som ultrafeminist, var ditt enorma självförtroende. Att du var stolt över din kropp, att du inte bryr dig ett skit om vad andra tycker om dig." Men det är väl det som är så intressant och modigt, att man vågar skriva precis vad man känner på sin blogg. Vad är förresten en "ultrafeminist"? Skulle inte säga att LD nånsin har kallat sig för det (jag kan ha fel). Feminister kan ha lika dåligt självförtroende och självkänsla som alla andra. Tjockhatet som genomsyrar hela samhället gör det svårt att röra sig där andra rör sig, det är väl det som är poängen nu... Det vet vi väl alla vid det här laget, hur det funkar, hur tungt det kan vara trots att man är hyfsat nöjd med sig själv. Exempel: Jag har själv tränat mycket och hade helt sjukt bra kondition och blodvärden och blodtryck och allt fan, men jag hade 10 kilo för mycket på kroppen trots det (min dietist sa att det var totalt onödigt att banta bort det) och det ledde till mycket irriterande kommentarer, även på gymmet. Gruppträningsledare som tilltalade en som om man vore en idiot, som uppmuntrade en att komma ihåg att äta efteråt med medlidande i blicken, LCHF-ivrare som påpekade att proteinstänger innehåller socker och myyyyycket kalorier som om jag inte visste det... folk som påpekade att man ju inte kan äta HUR mycket som helst efter ett träningspass liksom, då GÅR MAN JU INTE NER I VIKT. Med mera med mera. Extremt jobbigt var det inte, träningsmiljöer upplever jag ändå som hyfsat tillåtande även för tjocka. Men det där sättet att folk ser ner på en... även att de tänker "oj så duktig tjockisen är, jag är imponerad" är ju liksom för jävla patetiskt... ursäkta ;)

Therese

Jag började på friskis och svettis för det gymmade ju många äldre damer och herrar där. Oj vilken fördom de har bättre kondis än de flesta.
Vad som hjälper mig är att vara med i Facebookgrupper där alla är snälla och nybörjare osv. Då får man lite pepp. Men jag förstår precis hur du tänker... Och det är inte roligt

Christina

Usch detta gör ont att läsa.. Hoppas du hittar en träningsform som passar dig.
Jag kan tipsa om Simon Skölds bok "träning för latmaskar", bara titeln är ju en hit!
Gillar det här med att inte behöva hänga på gym flera dagar i veckan utan att "det lilla" räknas också :) Plus att man kan göra övningarna hemma. Dock la jag ner träningen, men det gör jag alltid, haha.

Shakopee

Du skriver att du vill träna för att inte ha ont. Har du ont för att du är tjock? Om det är anledningen så är det problematiskt att bära på en övervikt, att kroppen tar stryk. Är det så att du vill ändra synen på tjocka, men ändå kan se nackdelarna med att bära runt på för många kilon? För ofta tycker jag att det låter på dig som om du är lika frisk i kroppen som någon som tränar. Själv bär jag på några kilon för mycket men det påverkar inte mina leder t ex. Däremot så är jag så otränad så jag skulle inte överleva trauma lika bra som någon som är i bättre form. Jag skadade mig för någon månad sedan och går med kryckor och kan knappt gå med dem p g a att jag är för otränad, har liksom inga muskler och hjärtat rusar vid minsta ansträngning. Läskigt nedgången efter flera år av olika hardship, jag visste att det var illa men inte sååå illa. Snart ska jag träna och ta hand om mig mycket bättre, vill leva länge utan att bli gammal i förtid, så att säga, vill kunna knalla upp för ett berg i Skottland vid 75 - något jag aldrig skulle orka idag vid 40. Och jag vill att mina barn ska ha frisk mamma som inte säckar ihop vid ansträngning. Wake up call indeed. Ja, ja, några tankar och funderingar.

Svar: Nej jag har inte ont för att jag är tjock.
Lady Dahmer

Anorektikern

Jag kan förstå dig om du känner dig jättetjock och otränad. ( Jag ser dock inte en jättetjock tjej på bilden på detta inlägg, men absolut så kan jag förstå att det kan kännas så, det är ju något i ens eget huvud och det finns naturligtvis andra betraktare som kan uppfatta dig som supertjock. Jag blev förvånad över hur smal du ser ut, eftersom du pratar så mycket om hur oerhört tjock du är. Ååh men dumt av mig att säga detta då ingen vill höra kommentarer om sitt utseende antar jag ) Jag ville säga att man mår bättre psykiskt av att träna. Åtminstone jag. Det är verkligen som ett antidepp piller med positiva biverkningar. Jag blir superdeppad om jag inte rör på mig ( snabb promenad eller cykla räcker.) Vill typ inte leva längre. Jag hade inte heller pallat att träna med människor jag har en relation till så som grannar om jag inte typ var i maratonlopp form. Det är något med den kvinnliga jämförelsen, många tittar och jämför sig och det är så trist att vara den otränade då. Man känner blickarna. Promenera går för mig men absolut inte springa ( jag orkar så kort stund så skulle känna mig förnedrad och dålig jämfört med de andra .) så full förståelse för din situation. hälsningar den tjocka fd anorektikern, som också känner sig tjock trots väldigt liten övervikt

Svar: Asså jag känner mig inte tjock. Jag är tjock. Jag är till och med fet. Jag har fyrtio kilos övervikt.
Lady Dahmer

Anorektikern

Gött för dig och slippa den känslan då. ;-) :-) sorry att jag lägger över mina egna känslor på dig. Jag känner mig tjock fast jag inte är det och vet att jag inte är det och kan se att jag inte är det. Men ja 40 kg är naturligtvis 40 kg övervikt oavsett hur jag tycker du ser ut. Du får gärna vara tjock och inte känna dig tjock för mig.

Lisen

Nix, förknippar inte tjockt med dåligt och fult. Är själv överviktig (ca 15 kg) om det nu finns någon norm var tjockgränsen går, förutom den medicinska termen för fetma. Men ska absolut läsa din blogg mer.

Johanna

Förstår din känsla. Vågade inte gå på gruppass på gymmet på flera år för att jag tyckte att alla var så vältränade och snygga och duktiga. Men en dag gjorde jag det och jag må ha varit sämst i rummet men det var så befriande. Dessutom så slog passet alla mina egna pass jag gjort på gymmet. Fortsatte att gå på pass i ett halvår (flyttade till en annan stad sen) och har nog aldrig varit så stark som efter den våren, så härlig känsla!
Jag tycker du ska gå på det där grupppasset. Du kanske kommer känna dig sämst i jämförelse med alla andra men samtidigt kommer du känna dig så stolt och stark över att du vågade. Och sen kommer nästa pass inte kännas så jobbigt <3 Tror på dig!

FT

Men skit i grannarna och spring själv? Du skrev ju att du har teknik osv - kör?

Falling into selflove

Åh vad jag känner igen mig, när jag fick min ätstörning slutade jag med en sport som jag ÄLSKADE, som gjorde mig lycklig- bara för att jag skämdes för min kropp. I våras försökte jag börja träna igen men det är så jävla svårt att göra det av andra orsaker än att jag avskyr min kropp. Men jag tror (iaf för mig) det är viktigt att man inte tränar för att man hatar sig själv, utan för att man älskar sig själv och vill sin kropp väl?
Gjorde Sophie Grays e-böcker (väldigt bra btw om man vill träna hemma!) hemma och man skulle liksom le medan man gjorde övningarna, det kändes så skevt för mig.
Jag tycker du är modig som vågar skriva öppet om det här. Och jag brukar faktiskt snarare vara imponerad av personer som inte är *hyperslimmade* som ändå tränar.
Jobbar själv med att försöka älska (iaf acceptera) mig själv som jag är, det är svårt i ett samhälle som är så sjukt kropps- och smalfokuserat. Kram!

Linnea

Jag känner också så väldigt ofta.
Men så kom jag och tänka på en sak. När jag vad smal så tänkte jag aldrig "gud vad tjock den personen är". Man är så uppe i sitt eget och sin egen träning att man har inte tid att kolla på andra.
Så då tog jag mitt fett och gick till träningen ändå och det var ingen som tittade konstigt på mig. Vi är alla där av samma anledning - att komma i form.

Elly

Känner igen mig! Springer och cyklar långt men jävligt långsamt; gillar frihetskänslan i att kunna ta sig vart som helst och lyssna på nån göttig musik eller podcast samtidigt. Tränar jag med andra blir det lätt att jag jämför tider med andra som springer; men är det peppigt lopp med massa som hejar på alla, eller ensamjogg i skogen , behöver jag inte tänka på sånt :)

B

Jag är själv rätt smal och PT. Gruppträningsinstruktör är jag också. För att jag tycker att det är kul.

Tyvärr möts även jag av fördomar. Folk utgår nästan ibland från att jag är klämkäck, ytlig, utseendefixerad och lever på kvarg. Vilket inte kunde vara mer fel.

På mina pass är utseendet på deltagarna väldigt blandat. Och styrka sitter definitivt inte i hur smal du är, det finns lätt överviktiga 50- plussare som bara kör och tar smalisarna (mig själv inräknat) i antal armhävningar eller minuter i plankan!

Så gå dit. Var dig själv och kör på din nivå till att börja med!

Det är bara coolt, inspirerande och väldigt roligt med deltagare som inte är så himla "fitness" om du förstår vad jag menar.

Var dig själv och kör!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog