Lady Dahmer

Barn lär sig inte av att göra fel

Lite random tankar här med hur olika familjer gör och resonerar och som många kan ha åsikter om. En del tycker det är rimligt att fostra andras barn. Att liksom ta på sig det ansvaret får man tycker att föräldern brister (och detta är ju helt subjektivt ba så ni vet) Man menar kanske att alla barn är allas ansvar och det kan jag hålla med om när vi talar om barns välmående och säkerhet, men inte när det handlar om just uppfostran. Hur skulle det funka liksom? 


Ska vi kanske införa en statsgodkänd uppfostringsskola så att vi försäkrar oss om att alla barn växer upp med Den Rätta Fostran? För inte kan vi väl låta idioter, korkade, lågutbildade och ohyfsade (igen: subjektiv bedömning) få fostra sina barn själva? Hur skulle det se ut? Eller?

Varje familj har förövrigt sin egen kultur. Det märker man om man ungås med mycket barnfamiljer. Man gör på sitt sätt. En familj kanske äter middagen framför TV'n. En annan kanske är ok med att man svär. Osv. Man behöver inte gilla det men man behöver respektera det. Man kan inte bara klampa in och ogiltigförklara andras föräldraskap för att man inte håller med.

Jag upplever ofta att många (barnlösa?) har orimliga krav på vad barn sa kunna, klara av och hur de ska bete sig. Och misslyckas barnen leva upp till denna förväntan så döms både de och föräldrarna ut totalt. Dålig uppfostran. Dåliga föräldrar. Slappa. Curling. Säg till på skarpen nu! 


Herregud, låt barn få vara barn liksom. De är mitt uppe i lärandet och minsta kritik kan få dem att ta tio steg tillbaka. Barn ska lära sig upptäcka matglädje, inte bekymra sig om vilket bordskick de har eller oroa sig för att de gör fel när de tuggar. Bara som ett exempel.

Barn petar näsan, torkar kladd på byxorna, kladdar med maten, smaskar med öppen mun, rapar, pruttar ogenerat osv. Inte för att de är ouppfostrade utan för att de helt enkelt utvecklas fortfarande. Och de behöver få den tid de behöver. Bästa sättet att lära sin barn hyfs är att föregå med exempel. Då kommer det av sig självt.

Ulrika

Jag tycker sånt är så himla svårt... Kan definitivt förstå att barn hemma eller med familjen beter sig så, och tycker självklart det är ok. Det som jag ser som ett problem är när män (för ja det är bara män) växer upp och fortfarande spär på med pruttar och fisar och skämtar om det helt ogenerat. Ett exempel är en vän som berättade om hans kollega som brukade gå upp till folks skrivbord, prutta (så det luktade äckligt) också gå därifrån och skratta, liksom som ett skämt. Hans kollega fick ett par samtal från chefen för kvinnorna på arbetsplatsen klagade, och ja han fick "ett par" samtal för han slutade inte efter första... Har inte uppföljning så vet inte om han fortsatte prutta eller om han fick sparken..

Jag säger inte att alla barn som uppfostras fritt och tillåts prutta och rapa ogenerat växer upp till såna typer som han, speciellt inte tjejer då det väldigt fort blir tabu med allt kroppsligt. Men jag kan inte få bort tanken att han kanske aldrig fick en sån tillsägning när han var liten för att han skulle sluta?? Eller så är han bara en rövhatt. Fast det är ju ändå ganska många män som beter sig så.

Anna i stugan

Tycker tvärtom att vi borde bli bättre på att hjälpas åt med att vägleda barn. Finns ändå rätt många saker som alla är överens om att det är fel. Säg att min son sitter och sparkar på sätet framför, då tycker jag det är kanon om den som störs av det vänder sig om och säger "vill du vara snäll att sluta, det gör ont i min rygg när du sparkar" eller liknande. Mkt mer effektivt än om jag säger till.

Angående barn och göra fel så skriver Bo Hejlskov Elven i sin bok "Barn som bråkar" om just detta, att barn inte alls på samma sätt som vuxna lär sig av att göra fel. Att man kan mäta aktiviteten i hjärnans inlärningscentrum och se just detta.

Hmmmmmm

Håller inte med. Tycker defintivt att det behövs viss handledning av andra än föräldrarna för vissa barn.

Pernilla

Jag skulle vilja säga att det behövs viss handledning för en hel del vuxna. Har märkt att jag börjar bli mer och mer en sån där ragata som säger åt folk på stan hur de ska beté sig i mötet med andra människor. Att vistas på speciellt T-centralen framkallar nämligen det värsta, eller (hur man nu väljer att se det) de bästa sidorna av en själv.

Tycker däremot att irritation gentemot vissa föräldrar ibland kan vara befogad, men är oftast själv för feg för att ta en sådan konfrontation. Där själva rädslan har mer med mig själv än med dem att göra, p g a att vill inte bli sedd som en person som inte tycker om barn.

I övrigt tror jag inte heller på att tjata hål i huvét på barn angående hur de ska uppföra sig. Om inte annat kan det få den totalt motsatta effekten. En barndomsvän till mig hade sådana föräldrar som gjorde det, vilket resulterade i ganska ouppfostrade ungar som vare sig hälsade (på vuxna), eller tackade (vuxna), inte konstigt i o m att de måste ha varit så söndertjatade med att förväntas göra detta. De revolterade väl helt enkelt genom att göra tvärtom. Å andra sidan undrar hur kungen & Silvia uppfostrade sina tre?.....

Svar: Kungen och Silvia har förmodligen varit goda förebilder, inte tjatat på sina barn att göra si eller så. Om jag får spekulera. Vill man att barn ska säga hej och tack så får man se till att göra det själv. Barn tar nämligen efter. De gör som vi gör, inte som vi säger.
Lady Dahmer

E

Så fort man umgås flera så blir det ju liksom att det "sämsta" beteendet, den sämsta vanan osv får styra. Någon äter godis på fredagen, en annan på lördagen, då blir det båda för alla barnen. Ett barn delar själv, ett annat inte, då vill alla ha hjälp. Någon får hå själv till lekparken, någon inte, då får ingen. Rofferi kring tårtbitar. Osv. Håller ni med? Förslag på lösningar?

Milou

Vanor som inte påverkar mig /de mina är inte min business = tyst. Oavsett åsikt.
Vanor som drabbar - säger definitivt till andras ungar (om föräldern uppenbart skiter i det)! Typ kråkor i buffén, knuffas i rutschkanan. Sånt som är vanligt och jävligt odrägligt.

Ooo

Jag håller inte med, tycker snarare att vi ska hjälpas åt mer i uppfostran.
Kultur inom familjen, absolut, t ex äta framför tv eller dylikt. Däremot anser jag inte t ex tv-tittande vara samma sak som att peta i näsan, prutta, sparka på någon annans stol etc. Det är en ren uppfostringsfråga att inte bete sig så i närvaro av andra, och det blir då vårt gemensam uppdrag som vuxna att vägleda på ett schysst sätt att de här sakerna är okej, de här det inte osv. Inte skamma eller göra bort, utan schysst och pedagogiskt.

För majoriteten av samhället tycker inte att det är okej med t ex pruttar, rapar osv vid matbordet (eller andra gemensamma utrymmen) och då, menar jag, att det är ännu mer oschysst att inte upplysa om detta. Sen är det givetvis skillnad på en 2-åring och 6-åring i vilka förväntningar vi kan ha, men det är ju underförstått.

Har ett par vuxna vänner idag som har ett bedrövligt bordsskick, alla runt omkring vet och noterar detta, vissa vänner tom tar upp det när hen inte är närvarande och förfasas, men ingen säger något pga att ingen vill vara den som "uppfostrar vuxna människor". Tänk om hen hade fått en heads up som barn gällande bordskicket? Då hade det eventuellt gått smidigare i det sociala samspelet som vuxen.

Svar: Mina barn har fått tillsägelser för att de svär eller saknar strumpor. Av andra vuxna som säkert tycker att det är allas uppgift att fostra. Problemet är att vi inte är eniga om vad som är dåligt beteende eller ej och det kan komma att skamma barn som fått lära sig att vissa saker är helt ok. Och nu pratar jag inte om att göra illa nån eller förstöra saker men en del människor har andra krav på vad som är tex "bedrövligt bordsskick" och inte. Det är inte din uppgift att säga till mina barn att de äter på fel sätt. Det skadar ingen. Det skadar inte dig men du som i nte känner mina barn kan komma att skada deras självkänsla om du kritiserar det de gör. Vad vet du liksom, de kanske har jobbat jättemycket med att bara kunna använda bestick överhuvudtaget? Nä lämna uppfostran åt mamma och pappa och säg ifrån om du blir illa behandlad.
Lady Dahmer

Stolt mamma

Älskar din blogg!
Provocerande o så där underbart ärlig!!!
Fortsätt att skriva!

Kram från en stolt mamma
http//:unicornmum.blogg.se

Lolo

Hur tänker du kring att uppfostra andras barn som befinner sig i t.ex. ens eget hem, eller när man delar hem med andras barn (och förälder också är närvarande)? Fick två mycket yngre "bonussyskon" när min pappa träffade en ny kvinna för 5-6 år sedan och den yngre (son) är extremt bortskämd och curlad av sin mamma. Hon blir skitsur om någon säger åt honom något, vilket också gäller min far som alltså bor i samma hushåll. Och det är inte "vanligt barnbeteende" som är problemet utan han slåss, avbryter alla konstant, skriker och kastar saker när han inte får som han vill, och allmänt väldigt otrevlig och ohyfsad mot folk. Han är ändå 10 år idag, och har ingen diagnos eller så (har undersökts), men har varit likadant i alla år, även innan de flyttade ihop och de alltså hälsade på i vårt hem. Hans mamma säger aldrig någonsin åt honom hur han än beter sig, utan daltar med honom konstant (t.ex. brer fortfarande hans smörgåsar, skär upp hans mat, hämtar allt han vill ha). Hans äldre syster behandlar hon inte på samma sätt såklart, mot henne är hon tvärtom väldigt hård och oförlåtande och hon förväntas alltid vara snäll mot sin bror, även när han slår henne osv. Tycker dels sjukt synd om henne, samt klarar inte av att ens besöka dem längre och orkar inte heller ta någon mer konflikt med mamman angående detta...och tänker bara på vilken vidrig man han kommer bli som vuxen.

Svar: Flyttar man ihop med en person som har barn så tar man över en del av föräldrarollen och då behöver man, tillsammans, prata om hur detta ska se ut och ta ansvar tillsammans. Annars får man låta bli att bo tillsammans. Däremot ska man som utomstående vara lyhörd för förälderns perspektiv, SPECIELLT om man inte har egna barn.
Lady Dahmer

Savanna

Jag tycker din rubrik helt motsäger det du skriver om i inlägget?
Jag tror absolut att barn lär sig av att få göra fel. Jag hade en förälder som dels var oerhört kritisk och dels alldeles för beskyddande, dvs jag fick ständigt höra att jag gjorde fel och var fel, att ingen skulle tycka om mig osv osv, samtidigt som jag inte fick pröva något själv och allt var "farligt" och "tänkt om du gör fel". Fick ju givetvis världens sämsta självförtroende av detta som jag fortfarande tampas med. Minns så väl när jag var barn och bara önskade så mycket att jag bara kunde få vara, bara kunde få sluta höra vad som var fel med mig och inte bli varnad för allt. Att bara få friheten att upptäcka min person och världen -själv-. Att få testa, misslyckas, och sen testa igen. Och få uppmuntran istället för kritik.

Svar: Det du pratar om är nåt helt annat. Det var en förtryckande miljö där du inte lärde dig nåt för att dina föräldrar vara kritiska dvs tyckte du gjorde fel.
Att låta barn göra fel är en sak, men de lär sig av att göra rätt. De lär sig inte av att få kritik och skäll. De lär sig när de gjort rädd och får bekräftelse av detta. Detta är inte mitt påhitt utan det finns gedigen forskning på detta. Därför är det viktigt att inte kritisera och påpeka när barnen gör fel.
Lady Dahmer

D

Jag både håller med och inte. Håller med om en annan här ovan om att vi kanske tvärtom måste bli bättre på att ta gemensamt ansvar och vägleda även andras barn. Ingen förälder är perfekt eller fullkomlig och ett barn/en människa kan behöva input från många olika håll. Med det sagt menar jag inte att någon ska skrika eller vara otrevlig mot något barn. Men däremot till exempel hjälpa att lösa konflikter om man är vittne till något - t.ex mobbing, eller att någon blir utfryst osv. Civilkurage. Vara solidarisk med andra föräldrar (och barn) och visa att man faktiskt bryr sig om hur de har det och hur de beter sig. Gudarna ska veta att jag själv och min man behöver hjälp ibland. Tycker t.ex det är jätteskönt om man är hemma hos någon och värden/värdinnan säger till mina barn (lugnt och bestämt) att man inte får göra vissa saker som de kanske gör, dvs berättar reglerna för det hemmet. Så slipper man själv tjata som vanligt hehe. Tror man ska chilla med att ta det så jävla personligt och som en attack mot ens föräldraskap.

Svar: Det är skillnad på tt säga till barn som beter sig illa och på att fostra, men man ska vara medveten om att det man själv tycker är "illa" (tex svära eller annat) inte alls är illa enligt barnets familj och då kan man skamma ett barn i onödan med de konsekvenser det medför. Så ja säg till om barnet gör illa dig eller nån annan eller förstör nåt, men inte när hen gör nåt du inte kan vara säker på är ok hemma eller ej.
Lady Dahmer

Anna

Nja... håller med om att vissa ställer för höga krav på barn och inser inte att de fortfarande håller på att lära sig.
Men förstår jag dig rätt att du tycker att man inte ska påminna tex en 5-6 åring om bordsskick? Kladda med mat utanför tallriken?
Ta mat från någon annans tallrik?
Utveckla gärna ditt inlägg, det kändes som det blev för kort.

Svar: Som utomstående så vet du sällan nåt om det enskilda barnets kompetens eller eventuella svårigheter. Erbjud bestick men påpeka inte fel. Barn som kladdar behöver kladda. Tar de från andra så säger man såklart till men det är inte uppfostran, det är att säga ifrån när andra blir illa behandlade. Stor skillnad.
Lady Dahmer

Anna

Då missförstod jag, trodde du menade att man som förälder inte påpekar bordsskick till sina egna barn.

Helena

Förlåt, helt OT: var du på Telefonplan idag? Såg en bild på dig på fb nu och kände igen t-shirten. I så fall kanske jag stirrade ut dig, förlåt - försökte läsa texten. Hur kunde jag i så fall missa en idol? Knäppt. Om det inte var du har du en dubbelgångare :)

Svar: nej! Är i delsbo nu! :-)
Lady Dahmer

Hmm

Har en åsikt i frågan. Orkar inte formulera den just nu. Kanske imorgon.



/Hmm

Helrna

Aha, men ganska coolt med en dubbelgångare! Då stirrade jag ut någon stackars annan tjej :(
Ha en fin sommar!

Palia

Igår på tåget stod en femåring skulle jag gissa på och skrek och sjöng hej vilt. Stampade i golvet och gick fram och drog i andras väskor och armar. Han spände ögonen i mig och var nära dörrarna hela tiden (dörrarna in och ut från tåget).

Jag kände förtvivlan hur jag såg hur ungen dominerade och gjorde exagt hur han ville utan att föräldrarna sa ett ord. Jag fick tillslut säga till honom att det var farligt att stå vid dessa dörrar och att han inte skulle dra i andras väskor för det är ju inte hans väskor. Då gav han mig fingret och mamman fortsatte att pilla på sin mobil.

FT

Jag kommer aldrig försöka uppfostra andras ungar (om de inte slår andra, mobbar eller gör sönder andras grejer) men jag hoppas innerligt att andra föräldrar också säger åt sina barn att det inte är ok att prutta vid matbordet!? Varför skulle man tolerera sånt äckligt och sitta och vänta middag efter middag på att barnet ska lära sig själv? Nej, så gör vi inte hemma och kommer aldrig göra. Vissa saker gör man inte, så enkelt är det.

Sanna

Det beror väl mycket på vilken ålder barnet är i, men jag tycker man kan förvänta sig ganska mycket av barn över lag. Och man kan säga till barn utan att det är otrevligt eller skälligt, och det är inget trauma att få en tillsägelse även om man inte helt ut klarar att leva upp till den. Låter som onödigt curlande att bete sig som att en tillsägelse hämmar barnens inlärning, eller så vet man inte hur en neutral/schysst tillsägelse går till. Mina småsyskon har definitivt inte fått kladda och prutta vid matbordet utan tillsägelse sen typ, 4-års ålder? Inte direkt att någon blir arg men man säger till och uppmanar. Är ej traumatiserade eller hämmade individer idag.

Anonym

Bor i ett radhus. Grannbarnen kommer varje dag. Har själv inga barn. Underbaraste ungar som finns. Men jag "fostrar" när dom är hos mig. Gör dom fel mot min hund, då säger jag pedagogiskt till och berättar hur man gör. River dom i mina odlingar, säger jag nej och visar hur man gör. Stökar dom ner i mitt hem städar vi tillsammans. Oavsett om föräldrarna är med eller ej. Barnen är 1.5-9 år. Dom har utvecklats enormt sen vi började umgås. Senast häromdagen skojade jag med mellanbarnet och sa "hos mig lipar vi inte tills oss saker eller hur?😉😘, vi delar, turas om och frågar, du har suttit bredvid mig, och nu sitter han här, sen får ni byta igen, annars får du sitta i mitt knä som en Bäääbiiis!!!"

Älskar att ta del av andras barn, men jag lägger inte mig i föräldrarnas uppfostran, och dom säger inte
Något om min när vi är hos mig. Vi gör det tillsammans, jag hänvisar till dom, och dom hänvisar även till mig. Respekt får jag, och ännu mer kärlek. Dom har även blivit bättre mot föräldrarna. Vi är glada, barnen är glada, hunden är glad. Heja gemenskap och fostran.

Anonym

Bor i ett radhus. Grannbarnen kommer varje dag. Har själv inga barn. Underbaraste ungar som finns. Men jag "fostrar" när dom är hos mig. Gör dom fel mot min hund, då säger jag pedagogiskt till och berättar hur man gör. River dom i mina odlingar, säger jag nej och visar hur man gör. Stökar dom ner i mitt hem städar vi tillsammans. Oavsett om föräldrarna är med eller ej. Barnen är 1.5-9 år. Dom har utvecklats enormt sen vi började umgås. Senast häromdagen skojade jag med mellanbarnet och sa "hos mig lipar vi inte tills oss saker eller hur?😉😘, vi delar, turas om och frågar, du har suttit bredvid mig, och nu sitter han här, sen får ni byta igen, annars får du sitta i mitt knä som en Bäääbiiis!!!"

Älskar att ta del av andras barn, men jag lägger inte mig i föräldrarnas uppfostran, och dom säger inte
Något om min när vi är hos mig. Vi gör det tillsammans, jag hänvisar till dom, och dom hänvisar även till mig. Respekt får jag, och ännu mer kärlek. Dom har även blivit bättre mot föräldrarna. Vi är glada, barnen är glada, hunden är glad. Heja gemenskap och fostran.

Idz

Barnfri. När jag träffar andras barn är jag gärna en sån där "extra vuxen" som står på barnens sida. Jag tänker att idag kan jag spendera all min energi på att vara lyhörd och på deras nivå liksom, ikväll kommer jag kunna åka hem och vila. De har sina föräldrar som kanske inte orkar med hela tiden som jag kan göra eftersom vi inte ses varje dag. Men jag tycker det är så svårt när barnen liksom tjafsar eller blir lite äldre och testar en. Jag ger helt enkelt efter direkt, inte för att jag vill eller anser att det finns en poäng i det men jag orkar liksom inte ta någon diskussion överhuvudtaget (Jag är lite traumatiserad från barndomen när pappa alltid skällde och mamma alltid förminskade). Men jag pratar gärna och diskuterar med dem och intresserar mig för dem och försöker framför allt alltid bete mig på ett "föredömligt" sätt eller hur man nu ska säga, och dessutom försöker jag kommunicera med dem så klart som möjligt så fattar vad jag vill att de ska göra utan att det blir skrik eller motstånd. Men funkar inte det så blir det liksom jaha skit i det då så får det va så. Men jag häller liksom inte upp cola åt mig själv om jag inte vill att barnen ska vilja ha cola själva, det är ju solklart. Men det är ju för att jag kan dricka så mycket cola jag vill hemma sen MOAHAHAHA.

Jag kör med så kallad kattupfostran :) Kör samma med barn som katt. Positiv förstärkning is the shit.

Christina

Sista beskrivningen passade ganska bra in på mig, haha 😝

Jag hade såååå mycket åsikter om fostran innan jag fick barn, oj oj vad jag har fått äta upp mina ord! Jag håller med dig till fullo! Man ska inte lägga sig i andras uppfostran (givetvis om det sker vanvård, men det fattar väl alla). Släng pekpinnarna och låt barn vara barn!!!

Anna i stugan

FT och Sanna - just vid matbordet kan det finnas många anledningar till varför man inte säger till om t ex pruttar eller annat. Jag säger oftast inte till min 5-åring när han pruttar / rapar vid bordet, har tänkt ta det i sinom tid men inte nu. Och har goda skäl för det.

Sanna

Anna: Nej, pruttar är väl kanske inte mycket att göra åt, men annat i alla fall. Vet inte vad dina goda skäl är men jag ser all anledning att lära barn bordskick så tidigt man kan, tycker inte man ska underskatta barns förmåga att lära sig.

Jennifer

Här hemma är det okej att prutta vid matbordet. Jag tycker inte att det är något problem och gör det själv pga otroligt mycket gaser pga tarmsjukdom. Vill kunna få vara avslappnad i mitt eget hem. Pruttar är ingen big deal här hemma och barnet pruttar ändå inte vid andras matbord eller på restaurang. Som ovanstående sa, vi ska inte underskatta barnens förmåga att lära sig och därför kan man även lära barnen att olika saker är ok hemma och inte ok ute. Hemma är vi avslappnade och har en trygg zon från samhällets alla krav i detta hushåll, men ute kan vi såklart "bete" oss efter andras normer.

Anna i stugan

Sanna - nej för mig handlar det inte om att jag inte tror min son klarar av bordsskick, mer om att det finns andra saker som är viktigare att fokusera på vid matbordet - inklusive att ha en trevlig stämning, och då funkar det inte med alltför många tillsägelser, oavsett om man säger det på ett snällt sätt. Lite i taget helt enkelt :-) men har man barn som sitter lugnt och fint och äter i övrigt, så är det klart att man kan flika in tillsägelser om bordsskick.

Sofia

Anna i stugan:
Varför flika in tillsägelser när barnen sitter lugnt och stilla?
Jag bryr mig inte om när barnen spiller/kladdar på bordet eller tappar mat på golvet, det går att torka upp/ta bort, bara de sitter någorlunda stilla och äter så får de äta lite hur de vill. Kladd på stolar och stolsdynor är överkomligt, men de brukar få sig en tillsägelse om de vevar runt för mycket!

Sofia

Min dotter är snart 6,5 år och vet att det inte är trevligt att någon fiser eller rapar vid matbordet, men vi gör ingen sak av det utan brukar antingen ignorera det eller skratta lite grann (beroende på vilket humör en är på). Alla människor fiser och rapar och det vet hon.
Hon säger ändå alltid "Förlåt, det var inte meningen." Det brukar vi vuxna också säga.

Anna i stugan

Sofia - just därför jag skrev "lugnt och fint I ÖVRIGT". Om barnen sitter sansat och äter kan man påminna OM bristande bestickföring eller pruttar. Om barnet - som mitt - far runt med armar och ben, står på stolen, pratar och härjar i stället för att äta, då finns det inte riktigt "plats" till att kommentera bordsskick (dvs sånt som "gaffeln i vänster hand" eller "inte tugga med öppen mun!") . Det finns en gräns för hur mycket man kan korrigera barn innan de stänger öronen helt :-). Då menar jag att man får ta lite i taget.

Sofia

Tro mig, barn HÖR vad en säger även om de far runt och vevar!
Och att tjata om hur de håller besticken tänker jag inte göra eftersom min pappa gjorde det jämt och tack vare det avskyr jag fortfarande att sitta ner till dukat bord och samtala trevligt.
Och ja, jag satt still & åt när pappa malde på om besticken...

Sofia

Tro mig, barn HÖR vad en säger även om de far runt och vevar!
Och att tjata om hur de håller besticken tänker jag inte göra eftersom min pappa gjorde det jämt och tack vare det avskyr jag fortfarande att sitta ner till dukat bord och samtala trevligt.
Och ja, jag satt still & åt när pappa malde på om besticken...

Robin

Varje föräldrer måste ta sitt egna ansvar och göra sitt egna val om hur man vill uppfostra sitt barn. Barn kan absolut lära sig rätt genom att göra fel.

Men det är upp til en själv hur man väljer att se på den saken.

Lina

Jag håller med dig i mycket! Men inte i detta och de handlar kanske om livsåskådning men samhället är med och fostrar våra barn, oavsett om vi vill det eller ej på många sätt. Dels har vi förskolan samt skolan som har ett fostransuppdrag och där det iaf står uttryckligt i förskolans läroplan att vi (är förskollärare) har i uppdrag att fostra dugliga samhällsmedborgare! Något som jag i min yrkesroll tar på största allvar. Barn lär sig av varandra och i och med det skulle man kunna säga attvu föräldrars indirekt är med och fostrar varandras barn. Vi fostras utefter de lagar som har satts för vårt samhälle, vi kan alltså inte (om en ska hålla sig till lagen) lära våra barn att vad som hällst är tillåtet. Individualism är inte bra för ett samhälle tror jag, jag tror mer på de motsatta för att tillrxemoel råda bukt med den våldtektskultur samt matchpkultur som råder i vårt samhälle och i det kommer bland annat ledet att hjälpa till och fostra andras barn (dessutom har jag det som jobb så blir svårt att låta bli😆). vi har ett samhälle som bygger på att se på barn som allas ansvar, därför har vi skola, därför har vi som jobbar inom skola och förskola anmälningspliktig och därför har vi BVC mm. Barnen är redan samhällets intresse,

Svar: Jag har aldrig träffat en förskollärare som anser att de ska eller gör detta. Dvs uppfostrar. Tvärtom. Jag har själv, som barnskötare, fått tillsägelse att hålla mina privata värderingar för mig själv.
Lady Dahmer

FT

Tänk att man kan fokusera på fler än en sak vid matbordet! Hos oss pruttar man INTE och rapar INTE vid matbordet så enkelt är det. Vill andra ha det så hemma varsågod, vi vill inte det. Så sjukt att tro att barn ska bli traumatiserade och hämmade för att man säger åt och lär dem vad som är ok och inte okej i ens familj. Så jävla söndercurlade ungar som växer upp alltså. Usch.

EVELINA

Ett tillägg till när åtminstone jag tycker att man borde kunna säga till andras barn: när de uppför sig elakt och verkligt respektlöst mot andra. Jag tycker att man måste få visa att sådant beteende inte är okej. Där handlar det också om att man som barn får lära sig att det inte är okej att behandlas på vilket sätt som helst av andra barn (eller vuxna).

Jessica

Jag säger till alla barn som är antingen hos mig, på vår gård eller som påverkar min omgivning när jag är ute. Jag säger till barn som jagar fåglar, som sparkar på säten, som slåss osv, ute. På gården är jag hårdare och lägger mig i hur de beter sig mot andra, om de retas, fryser ut kompisar, går på borden mm.
Här hemma säger jag till om alla de regler vi har. De får kladda vid matbordet om de vill, men det är också de som städar upp efter sig.
Har rätt fria regler, sålänge man är sjysst, snäll och beter sig bra, men de får alltid städa undan efter sig själva.
Funkar bra, nu kan 5-8 åringarna baka, göra klet, ha skumkrig eller vad de vill, utan att jag behöver bli irriterad över att jag behöver städa eller tjata om det.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog