Jag behöver hjälp
Inte ens en vecka in i sommarlovet och jag vill ha semester från alla. Jag säger inte att mina barn är speciella på nåt sätt men det där lågaffektiva som alla pratar om? Det funkar inte på mina barn. De är som pirayor. Nej som bibliska gräshoppor. De lyssnar först när jag skriker med hög arg röst och jag vill inte skrika. Jag vill inte höja rösten. Mest för deras skull såklart för jag är övertygad om att skrik och skäll är vår tids nya aga, men sen får man ju för fan ont i hals och huvud och öron av det. Alla lider. 
 
Såg att programmet Supernannyn är tillbaka. Usch är min spontana tanke, dels för att nannymetoderna ofta innefattar time out och dressyr men allra mest för att det är barn som hängs ut som bråkiga och omöjliga inför TV-kameror och svenska folket. Bara att man söker till programet är ju ett tecken på att ens föräldraskap är helt uppåt väggarna och det kan ju inga tv-anställda nannys i världen råda bot på eftersom att de snarare uppmuntrar och enable'ar detta gränslösa föräldraskap. 
 
Men ibland önskar jag att det fanns nån sån där liknande grej, där tålmodiga pedagoger som älskar barn och som pratar med låga stämmor och väller över av kärlek bara kunde komma hem till en och hjälpa en att sänka volymen på föräldraskapet. Lågaffektivt och accepterande och lugnt och respektfullt. Hjälpa en att samarbeta istället för att kriga. Fast utan tv-kameror och utan att kränka barnens integritet alltså. Det vore nåt. 
 
Somliga Förbannade Kvinnor

Jag skulle kunna komma till dig och ta hand om dina barn några dagar. Alla barn älskar mig och jag är precis så där med dem som du beskriver Sen vet jag inte hur jag skulle palla att åka iväg med min sociala fobi (den har jag ej med barn dock) men det är en annan femma 😉❤

Somliga Förbannade Kvinnor

Aha, medan ni är hemma som en hjälp var det ju. Nåja, det är ju nästan alltid för att man INTE är föräldern som det funkar så bra. Var en mycket sämre mamma än lärare. Eleverna älskade mig och respekterade mig och vi skrattade och hade roligt hela dagarna och hemma gick jag under namnet dumjäveln för det mesta hahaha

Pernilla

Har en släkting, pappas kusin, som är sådär ständigt mjuk och len i rösten samt otroligt pedagogisk gentemot barn. Tror aldrig hon har höjt rösten till sina barn (fyra). Dock pratar hon så lågmält att det knappt går att höra vad hon säger :D så näe vet inte vad jag vill säga med det här, men tror inte det skadar barn så värst mycket med att visa på lite temperament emellanåt. Jag menar det är ju också naturliga känslor och att som förälder kunna visa ex vrede och ilska, utan att det går helt överstyr kanske bara visar att vi alla är mänskliga, ingen är perfekt, inte ens mamma och pappa.

Josefin

Mina föräldrar hade en barnflicka som var med mig och min tvillingbror varje dag efter förskolan en stund, gjorde mellanmål och lekte. Hon höjde aldrig rösten och var alltid förstående, pedagogisk och lugn. Jag älskade henne. Hennes man var i Sverige och spelade hockey så hon hade detta som en sysselsättning under tiden han gjorde karriär här. När de sedan återvände tillbaka till Ryssland (som de kom ifrån) var jag jätteledsen. Tänker fortfarande på henne och hur hon bemötte oss nu som förälder själv till två småbarn. Hon är en inspiration som jag tänker tillbaka till när jag endast kan använda skrik som lösning på problemen ibland (ofta).

Pernilla

Måste förresten tipsa om denna inspirerande kvinna @alisonkimmey !!!

Anna

Jag ville gärna bråka när jag var liten och hade blivit galen om mina föräldrar bara hade pratat med mjuk och lugn röst med mig då.

Fia

Det där är så svårt tycker jag. Vet hur det är, min är/var precis likadan. Inte förrän man blev galet förbannad så blev han tyst och lyssnade. Allt ska argumenteras och diskuteras in absurdum. Det är fortfarande så trots att han är 15 år gammal.

Svårt att underhålla barn konstant också. Det är så högt tempo på dagis och i skolan att det här lugnare tempot man har hemma gör många ungar uttråkade. De är vana vid att det händer grejer hela tiden.

Det finns inget kollo eller läger de kan åka iväg på nästa sommar?

ellos

LD: Har du kommit till rätta med personen sign "Hmm" som använde sig av en främmande persons privata mejladress?

ellos

Jag undrar om

ellos

Det blev knas...Jag undrar LD om du har kommit till rätta med sign "Hmm" som använde sig av en främmande persons mejladress ?

ellos

Sorry. Det kommer bli ett jäkla dubbelpostande 😶

Linn

Det finns. Det kallas bland annat familjebehandlare och en ansöker hos socialtjänsten.

Isa

Jag tänker spontant på min egna mamma, hon skrek nog aldrig åt oss under hela uppväxten, men körde istället tysta härskartekniker som var så himla mycket värre. Tycker inte nödvändigtvis att skrika behöver vara dåligt, sålänge det förstås inte blir var och varannan dag för minsta lilla grej året runt. Det blir ju en tydlighet i det, jag som vuxen kan tycka att det är skönt när folk ryter i, så att jag själv inte behöver hålla på och tolka. OBS på att jag förstår att det är en helt annan grej som vuxen, förstås. Men poängen kvarstår till viss del! Och visst har du ADHD-diagnos? Det är ju superduper-ärftligt så sannolikheten att dina små kottar har det är ju överhängande. Det kan ju vara en anledning till att det inte alltid fungerar med lågaffektivt utan snarare med tydliga strukturer. Och menar förstås inte med det att ADHD-barn mår bäst av att en gormar på dom, men att tydlighet är väldigt viktigt.

Martina

Det är med väldigt blandade känslor jag och sambon går på 7v ledighet på torsdag. Skönt att slippa förskoleläminingar alldeles för tidigt på morgonen och faktiskt ha möjlighet till sovmorgon varannan dag.. Men.. tjatet och det stora behovet av hjälp med sysselsättning kan göra mig knäpp.
Känner igen mig i det du skriver. Mina barn lyssnar bara när jag tar i. Suck. Men så fort vi sätter foten över tröskeln på föris så lyder dom pedagogernas minsta gest. Själv blir jag nästan provocerad.

Jaja.. Lycka till.

Rebecca Ponce

Jag har gått och pratat några gånger hos en kvinna som jobbar som familjestöd i min kommun och hon har gett massor av bra konkreta råd, verkligen v a d jag kan säga och göra i olika situationer i mitt vardagskaos. Nu är mina barn dock yngre så troligtvis lättare att få in sig själv och dom på "rätt spår".

Stina

Det finns en bra föräldra-utbildning som heter Cope som många kommuner erbjuder. Har man äldre barn tror jag utbildningen heter Tonårs-kraft.

Asta

Jag tror varenda förälder i hela världen genom alla tider känner igen sej. Sen kommer man in i nedåtgående eller uppåtgående spiraler emellanåt. Tror landet och familjetid tillsammans med andra vuxna som avleder å avlastar blir bra för er alla. Mammor är oxå människor vet du. Kram.

Sara

Det är ju precis så, att det tar lite tid att komma in i sommarlovs-mode. Barn nuförtiden är så totalt överstimulerade och är så vana att det bestäms vad de ska göra nästan hela tiden (samling, matte, mellis, rast, svenska, gå i led, lyssna på fröken, skriv i boken, gå till matsalen, uppvärmning, fotbollsträning, läsläxa, simskola...) När det plötsligt blir lugnt och de själva behöver hitta på saker att göra, lekar osv så blir det såklart jättejobbigt för dem. Desto viktigare med långa lov så att de får varva ner ordentligt från vårt galna samhälle. Barn ska inte behöva underhållas. Ge dem lite space, utrymme och tid, samt kärlek och lite mat ibland, så kommer de frodas! Lovar! :-) ...sen kan jag passa på att tipsa om världens bästa bok som jag verkligen tror att du skulle uppskatt: "Våga ta plats i ditt barns liv" av den kanadensiska barnpsykologen Gordon Neufeldt. Glad Sommar till er!

Ella

Hej! Jag har en fråga som inte direkt är kopplat till inlägget utan gäller barn och mat, eftersom både du och allt som oftast dina läsare ofta har så mycket klokt att komma med tänkte jag att jag testar! Jag jobbar på förskola och har i min barngrupp ett barn som är något större än vad de andra barnen i hennes ålder är, jag skulle nog inte säga att hon var direkt tjock men absolut tjockare. Hennes föräldrar har nu bätt oss att hålla igen med maten till henne, jag vet personligen inte varifrån det här kommer, om det är läkare som uttalat sig eller om det är idéer någon annanstans ifrån. Till saken hör att det här barnet dels äter mycket men också väldigt hetsigt, stora tuggor utan att tugga ordentligt osv och st här ger henne en del problem med magen, min gissning (i och med att det här ändå är vettiga föräldrar) är att det är det här och inte hennes relativa tjockhet som är problemet och jag tror också att hon skulle må bra av att äta lugnare. Min fråga är nu hur jag som pedagog ska bemöta henne under lunch och mellis utan att associera mat och ätande till något dåligt. Jag vill för mitt liv inte skapa ännu en ätstörd tjej till den här jävla världen, men jag måste ju fortfarande respektera föräldrarnas önskemål. Hur pratar man om att äta "lagom" utan att bli dömande helt enkelt?

ellos

J a g känner igen mig ! Och det är nog rätt mänskligt och vanligt att vi föräldrar gormar och man känner orken tryta. Men jag vill ge dig ett tips -när din minsta sen blir lite större -sök ett jobb ! Alltså helt vänligt menat nu. På alla punkter. Ett jobb där du kommer ifrån hemmet och får andas "nyluft ". Det är terapi ! Du kanske kunde jobba halvtid eller vad som. Det låter så klyschigt men mitt jobb har verkligen gjort mig till en bättre förälder. Även om jag är trött efter jobbet ibland så är jag på gott humör och påfylld av ny energi. Kan skratta åt det som annars skulle ha gjort mig galen hemma.

Hmm

@ellos: Vad är det du pratar om? Försöker du sprida ett falskt rykte om mig?

Jag har aldrig använt mig av någon annans mailadress. Skulle aldrig falla mig in.

@LD: Har fejk.hmm varit här eller har ellos bara hittat på allt?

Elle

Du behöver ingen hjälp. Du verkar vara en normal människa och fantastisk mamma. Även mammor blir arga och får bli det ibland. Eftersom du har dåligt samvete över det så är du ju medveten om det. Det är mänskligt att bli arg ibland! Fast tyvärr anses det vara fult av vissa att inte vara totalt kontrollerad hela tiden. Människor som är det tänker jag är lite känslokalla?? Jag har själv många och starka känslor. Jag brukar förklara för mina barn varför jag blir arg, tex om jag är ovanligt trött eller ledsen som gör att jag blir arg snabbare. Sedan brukar det gå över snabbt för mig och om jag tycker att jag blev onödigt argsint så ber jag om ursäkt och säger att det var dumt av mig att bli så arg, om jag tycker det var befogat att bli arg brukar jag säga att nu är jag inte arg längre men så får man faktiskt inte göra, jag blev arg därför att... .

Det stod ju om destruktiva relationer nedan, ett typiskt exempel från destruktiv relation är ju att personen trycker ned någon på ett väldigt subtilt sätt och sedan blir den nedtryckta personen arg och anklagas för att vara psykiskt labil, när den istället bara utsatts för 'tyst' misshandel och reagerar på det. Såna tendenser och att trycka ned känslor är ju värre och mer förvirrande för barn än att öppet visa ilska som någon annan påpekar ovan också.

Josefine

Är ingen expert men arbetar på HVB med "antosociala" ungdomar där vi arbetar mycket med lågaffektivt bemötande. Finns grupper på Facebook som delar tips kring låg-effektivt bemötande. Sen finns det ju säkerligen även familjebehandlingar i din kommun som andra tipsat om. Jag skulle också tro att det handlar om en övergång från något rutinmässigt och förutsägbart till en mer ostrukturerad vardag samt att N börjar ju trots allt komma upp i tonåren. Kanske kan ni prova (om ni inte redan gör det) att ha ett schema/rutiner även hemma? Typ kl 9.00 frukost, 10-12 lek, 12.00 lunch osv? På papper eller inte där barnen själva kan vara med och önska aktiviteter. Beter sig barnen likadant mot sin andra förälder? Hur ser deras samspel ut? Jag tror mycket på förutsägbarhet. Att försöka prata med barnen om vad som händer i dig när både du och de skriker på varandra och vad som kan hända i dem (bli ledsna, arga, skrika mer osv) och försöka hänvisa till det samtalet när ni alla går upp i affekt.

Lena

Nä usch.. mitt ständiga dåliga samvete är mitt skrikande. Nu är jag inne i en "bättre" period när jag "bara" höjer rösten. I dåliga perioder har jag ibland blivit helt tokig på dem och skrikit och svurit. Inte mina stoltaste stunder... och då får jag säga förlåt sen och skämmas och säga att man ska inte skrika, inte mamma heller... Läste "Barn som bråkar" som handlar om just hur man kan bemöta sina barn på rätt sätt. Men mina barn reagerade ju aldrig som barnen i boken. Alla exempel gick ju ut på att barnen störtade in på sina rum och om mina barn gjort så när de var arga hade det ju inte varit något problem. Det är ju att bråket bara fortsätter in absurdum som gör det jobbigt och provocerande. Och min dotter är bara 5,5... Bävar för hur det kommer bli sen... Nu tror jag mycket av problematiken ligger i att jag bestämmer för mycket. När jag backar och ger henne space eller försöker komma på nya lösningar blir det bättre. Ett exempel på detta var att vi tidigare låtit henne sova så länge som möjligt på mornarna eftersom hon är morgontrött. Det blev ändå massa bråk sen för att hon inte orkade ta på kläder etc... Nu väcker vi henne extra tidigt istället så hinner hon sitta och titta på TV i pyjamas en stund och mornarna funkar såå mycket bättre. Men det är fan inte lätt... ibland vill man ju bara slippa att trixande och ha barn som lyssnar...

Sara

@hmm: det Ellos refererar till är en efterlysning som LD gjorde för någon vecka sedan(?), där jag tror hon ville komma i kontakt med dig (om jag fattade det rätt). Just med anledningen av att det var någon som kallade sig för "Hmm", men som använde sig av någon annans emailadress (än den du brukar göra, antar jag). Så jag tror inte Ellos hade något annat än goda avsikter med sin fråga. (Inser nu att detta kanske inte blev det minsta begripligt?!)

Duh

Det finns väl div föräldrakurser i varje kommun? Eller i de flesta iaf skulle jag tro.

ellos

@Hmm: Läs LD inlägg "jag begick nåt slags övergrepp på mitt arma barn " postat den 13e juni.

LD riktar sig specifikt till dig. I sitt inlägg. En person har bett LD om hjälp.

En väninna till mig har råkat ut för en liknande sak angående hennes privata mejl. Och det är allvarligt. Så bemöt gärna detta om det inte stämmer att du "stulit" en annan persons mejladress.

steph

Isa:
Ja där sa du något, det där med härskartekniker. Man kan ju va hur lugn som helst utåt sett men samtidigt inte respektera och trycka ner sina barn i det tysta. Jag har ett par kompisar vars förälder har liksom dumförklarat dem, inte lyssnat på dem för de är "små barn" som inte vet något, bortförklarat deras känslor osv osv och DET om något måste ju vara det vidrigaste. Psykisk "misshandel" (vart man nu drar gränsen för det) går liksom under huden på en och in i ens person på något sätt. Tänk att växa upp och konstant känna att man "bara är ett dumt barn" och att ens känslor inte är viktiga.

Marskatt

Nu byter jag lite spår på tråden. Kan man inte göra nån form av lista på kvinnliga hantverkare ( på tal om nannys... :p) ? Sitter nu med hantverkare i hela jävla huset pga renovering och känner att jag nästa gång vill ha en kvinnlig elektriker/målare. Vill inte ha massa män som kryper under tvättställningar och på barn rummen. Googlade men det verkar inte finnas nån befintlig förening eller dyl för kvinnliga hantverkare. Kan någon feminist som är inom den branschen snälla ta tag i detta?? 😄 Eller iaf tipsa om det finns nån befintlig?

Hmm

ellos: Ok tack. Har missat det. Ska gå in under inlägget och kolla.

Hmm

Men ha ha ha, finns det verkligen någon som har regisserat den mailen? Jag har dessutom använt den som fek-mail i minst 10 års tid och det ska då alltså finns någon som har laggt upp sin adress mot den här plattformen att den ska få svar när det läggs in inlägg från mig?

Men ok, jag tar samma adress här hos dig LD som jag använder som en identifikation hos BB. Med andra ord jag byter. :)

Malin

Jag tror inte det är så farligt att höja rösten och skrika. Blir det inte snarare så att barnen tror att känsloutbrott är något fult, om föräldrarna hela tiden försöker behålla lugnet och prata med låg röst? Vågar de själva visa andra känslor än glädje då, om föräldrarna aldrig låter ilska höras?
Av min egen barndom minns jag inte att jag tyckte det var obehagligt om någon tappade kontrollen och höjde rösten, men däremot när jag förstod att någon var missnöjd/arg men behöll total kontroll, den obehagskänslan minns jag fortfarande.
Jag har mina barn hemma nu på sommarlov, alla tre. De är lite större än dina och är hemma själva på dagarna för jag jobbar utanför hemmet. Jag litar på att de två äldre ser efter den yngre. Och precis som någon annan kommenterade så vill jag rekommendera dig att jobba utanför hemmet. Det ger så mycket ny energi samt känslan att komma hem till barnen efter en arbetsdag med andra människor är underbar.

Hmm

ellos: Så som svar på din undran, nej jag har inte stulit någons email, jag hittade på en fejk för över 10 år sedan som jag under inga omständigheter trodde någon hade reggat eller skulle få bekymmer med att jag använde ifall det nu än otroligt så skulle vara så.

L

@Ella. Jag är verkligen ingen expert och folk får gärna rätta mig om jag tänker fel. Min lillasyster var likadan när hon var liten kastade i sig maten utan att tugga och tog sen mer innan hon kände att hon var mätt och då fick hon ju ont i magen så klart. Jag vet att hon då Fuck rådet eller uppmaningen från skolan att lägga ner sin gaffel mellan varje tugga. Typ. Alltså, stoppa in mat i munnen. Lägg ner gaffeln. Ta upp gaffeln först när munnen är tom. Det ger lite mer tid för hjärnan att ta emot magens mättnadskänslor.

På vissa förskolor vet jag att man har som regel att man ska hinna sjunga bä bä vita lamm två gånger innan man får ta sin andra portion.
Om förskolan är i anknytning till en skola bör ni ju ha skolhälsovård att rådfråga. Du kan prata allmänt, utan att tänja på tystnadsplikten.

Hoppas ni hittar något som funkar och att barnet slipper magont

Susanna

Håller helt med at det å skrike til barna ikke er det man vil. Men noe som slår meg er at barn også er individer født med veldig ulikt temperament. Det lågaffektive fungerer kanskje ikke på alle. Jeg har en sønn med en sterk vilje og for å få saker til å fungere så må i være veldig tydelige med ham og hvor grensene går. Om han kjenner av for mye usikkerhet rundt hvor grensene går testes de med en gang og det resulterer bare i enda mer bråk. Min datter er en helt annen type og tror ikke nødvendigvis hun har behov for akkurat samme grensesetting. Så jeg tror man skal tilpasse seg litt det enkelte barnet...men det er jo uansett også en ny situasjon når de er hjemme hele tiden og ikke har de faste rutinene fra skolen osv.

ellos

@Hmm Tack för svar.
Ja det där var ju mycket märkligt alltihop. Kanske hade det varit bättre om LD hade sökt dig enskilt i detta istället för att lägga ut frågan offentligt. Tycker jag nog. Så här nu i efterhand. Men bra att du fick se inlägget iaf Hmm. ☺

Hmm

ellos: Nej då, LD har inte gjort något fel här. Jag har inte tagit illa upp. Inte mot den som mailat henne heller. Dock har hen valt en mailadress som jag faktiskt inte ens trodde skulle godkännas där den är reggad. :)

Amanda Hellberg

Helt annan grej. Såg denna och tänkte på dig och din målartalang: https://www.theguardian.com/artanddesign/2017/jun/20/bp-portrait-award-2017-benjamin-sullivan-national-portrait-gallery

Tove

Hej Natasha!
Jag vet inte om du vill ha råd, men här kommer några från en (före detta) familj i kaos.
1. Vi insåg efter framförallt helt urballade, högaffektiva sommarledigheter att vi behövde ta hjälp. I vårt fall var det familjeterapi hos socialen i form av en Komet-kurs. Det gav oss redskap som vi använt i snart två år nu. Det funkar.
2. Det där med lågaffektivt bemötande... Finns massa hemsnickrad plocke-pinn teori som sprids i olika grupper, men läs/lyssna/titta in dig på källan: Bo Hejlskov.
3. Tillbaka till punkt ett, hasta icke med belöningssystem. Spara dem. Använd andra metoder i första hand.
4. Den här sommaren har vi minutschema över dagarna. Passar framför allt mitt mest affektiva barn och mig bra, och de andra två barnen fogar sig glatt. Gemensamt överenskommet, med rimliga mål för dagen. T.ex. "mellan halv tolv och halv tre försöker vi lämna tomten för en utflykt."
5. Samsyn och förutsägbarhet. Borde väl egentligen stå överst. Äg "problemen" tillsammans. Göra lika. Det gör kanske ni, det gjorde inte vi utan hade överlappande uppfostringstankar. När vi fick en tydlig manual la sig lugnet hemma.

Med vänliga hälsningar

Julia

Mina föräldrar skrek i princip aldrig, de kunde säga till på skarpen, men aldrig gormande liksom. De skrek heller aldrig på varandra. Detta var absolut jättefint, men det har också lett till att jag tycker att det är JÄTTEJOBBIGT när andra skriker på mig. Eller bara höjer rösten. När jag var i kompisars hem och de bråkade med sina syskon eller sina föräldrar, så fick jag så ont i magen att jag bara ville gå hem. Och i nuläget har jag jättesvårt för konflikter, eller diskussioner där någon blir lite hetsig eller upprörd. Så lite skrik är nog helt okej, kanske till och med nyttigt, för att förstå att ibland tappar man humöret, men det betyder inte att hela världen kommer gå under. Jag tror att du är en otroligt fin förälder!

Mia

Har inte läst alla kommentarer, men tänkte bara säga att det är värst nu. Innan ungarna har kommit in i sommarlunken och fortfarande är uppskruvade efter skola och kompisar. Innan de har börjat tänka ut aktiviteter själva. Det blir bättre! Håll ut!

Hanna

Att visa känslor tycker jag är bra! Barnen ska se att det är ok att bli arg och höja rösten på samma sätt som att det är ok att vara glad eller ledsen. Som förälder är man människa med allt vad det innebär och ingen är perfekt. Med det sagt menar jag inte att man behöver skrika hela tiden men är man tydlig kanske man inte kommer dit till bristningsgränsen lika ofta. Jag har två killar i åldrarna 8 till 5 år och jag tycker att det största problemet som förälder idag är allas strävan efter den perfekta familjen och jag blir så trött på det. Sugs in i den snurran själv också men ibland kanske man bara måste fråga sig själv och barnen vad är viktigast? Jo att ens barn växer upp till att bli en vuxen människa (i mitt fall värdesätter jag) som vågar följa sina drömmar, kan älska, kan hata, vågar känna sig deppig, vågar vinna och förlora och det viktigaste av allt vågar leva!

Malin

Promenerade förbi er (hela familjen) igår kväll på söder och jag vet att det bara var en sekund eller två av ert (och mitt) liv men om det hjälper blev jag alldeles glad när jag såg er. Inte för att det var just dig och in familj (jag var ju t.o.m för blyg för att säga hej när jag gick förbi) men för att barnen var så glada och skuttade fram. Blev glad i magen av barn som njuter av sommarlov och föräldrar som går och pratar. Ni såg så fina ut. :)

Josefine

Som andra skriver - vi finns! Oftast inom socialtjänst men ibland inom skola. Familjestödjare/ familjebehandlare/ familjepedagoger. Nu minns jag att du varit tveksam till att ta emot hjälp förut men om det ändrats så kommun eller privata aktörer för att vara utanför systemet vara ett tips. Om ekonomin tillåter det. Eller råd o stödsamtal som inte dokumenteras. I vilket fall jag jobbar som en familjebehandlare i kommunen. Då brukar vi träffa hela familjen. Ibland bara föräldrar och något barn. Vi utgår från relationer, anknytning, kunskap om barns utveckling och lägger till det familjen behöver. Att jobba med relationer, bearbetning av trauma för någon, att jobba med rutiner mm. Eller lågaffektivt bemötande. Vi gör allt möjligt men alltid utifrån familjens behov. Ofta blir det snabb förändring då när någon med andra glasögon tittar på hur familjen fungerar och ger lite tips om förändringar.

Karin

Nu har jag inte läst ovanstående kommentarer men det allra bästa är att ni/du jobbar proaktivt. Så här t ex
I dessa situationer händer dessa bråken ;
O bara rapa upp dom.
Hur brukar du reagera i dessa situationer?
Hur vill du reagera?

Sen vad du kan göra annorlunda för att jobba mot ditt mål. Tänk också långsiktigt.
Jag brukar tappa d ibland o skrika, o jag accepterar att d händer, men efter några timmar brukar jag prata m barnet o typ "du, det s hände innan, vad tänker du om det? Ibland kanske dom säger du blev arg, så får man ju fråga varför blev jag det? " sen komma på lösningar ihop för att undvika att d händer igen.
O är d på väg att hända igen är d bra om du är med o kan påtala detta. Vad ska ni göra nu? / m.m
Förstår ni hur jag menar?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog