Mitt föräldraskap är bättre än ditt
Det var så länge sen man debatterade med människor på andra sidan så att säga. Jag blockar sånt nuförtiden. Jag vill ha samtal som går framåt, inte behöva uppfinna hjulet på nytt varje gång jag ska ha ett samtal. Men idag dök Ove upp. En man som behöver berätta hur han tänker (samt tala om för mig att jag inte imponerar eller är effektiv när jag svarar tillbaka. Alltså ni kan säkert höra mitt hånfulla asgarv genom skärmen nu, inte sant?) om att det finns pojkar som går klädda i klänningar. 
 
 
 
 
Jag vet inte hur Oves barn gör men mina barn väljer själv sina kläder på morgonen och det har de gjort sen de blev medvetna om att de kunde. Min son är sju år och har gärna klänning. Det är ingen som tvingar honom eller manipulerar honom eller pressar honom. Inte heller klär han sig för min eller nån annans skull. 
 
Han har däremot fått växa upp på ett sätt som gjort det valet lika självklart för honom som för hans syster. Han har alltså aldrig fått höra eller veta att klänning är ett tjejplagg eller rosa en tjejfärg eller att dockor är för flickor osv och därför har hans vilja och intressen inte påverkats eller präglats av detta.
 
Jag klappar mig själv på axeln för utmärkt föräldraskap på den här fronten och ger samtidigt en känga till alla de som inte gjort som jag. Ja jag sa det, jag har gjort rätt och Ove mfl gör fel. Så enkelt är det. Om föräldrar tänkte som jag i denna fråga så skulle barn må bättre. Och färre barn skulle känna sig konstiga och utanför. 
 
Ove oroar sig för att min son och andra pojkar som han ska bli mobbade och utsatta. Kanske till och med begränsas socialt. Jag kan dock meddela att han, sju år gammal, aldrig blivit dåligt behandlar, aldrig blivit mobbad och aldrig haft problem med det sociala. Tvärtom. Men när han får kommentarer så är det ju inte från elaka mobbarbarn utan från barn med snälla vanliga föräldrar som tyvärr missat den där grejen med att klänning är ok för killar. Barn till föräldrar precis som Ove, som tycker att deras pojkar ska klä sig som pojkar och inte "kläs ut" till "andra kön". Som ser mitt barn som manipulerat och tvingat. Som inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att pojkar kan välja sånt som tjejer generellt gillar av egen fri vilja.
 
Det är alltså Ove som är problemet här. Ove och föräldrar som han. Inte jag. Inte mina barn. 
 
 
 
 
Och nej, jag använder inte mina barn till nånting. Jag ger dem inte fler möjligheter och frihet från könsnormer och föreställningar för min skull. Det handlar inte om mig, det handlar om dem. Om deras bästa. Om deras utveckling. Allt jag gör är för att jag är övertygad om att det är bäst för dem.
 
Och jag ser ju resultatet. Jag ser att mina barn inte är som andras. Jag ser att min dotter inte bryr sig om hon är fin eller ful och inte heller värderar hon sina vänner utifrån detta. Jag ser att hon skiter fullständigt i hur andra klär sig eller vad pojkar leker med eller vad flickor tycker om. Hon är nio år och inte i närheten så fördomsfull (eller självkritisk) som många andra barn är i hennes ålder.
 
Jag ser min son som skiter i vad andra tycker. Som är mjuk och som tycker att rosa och glitter och klänningar och paljetter och dockor är det bästa som finns. Som skiter i att hänga med de bröliga killarna, som väljer de lugna lekarna och samtalen och pysslet framför att leka våldslekar. Som inte tar illa upp när andra tror att han är tjej för han tycker ju inte att det är dåligt att vara tjej alls. Han är sju år och fortfarande stark nog i sig själv att våga strunta i de normer han börjar upptäcka. 
 
Ni får ursäkta mig men jag är så jävla självgod när det kommer till den här biten och nej Ove du imponerar inte ett dugg på mig med ditt förhållningssätt och föräldraskap. 
Koola

Jag är gravid nu och har börjat fundera på framtida uppfostran. Tycker att du är en stor inspiration inom det ämnet och hoppas att även mitt framtida barn vågar ha på sig vad hen vill och skiter i normer. Det vore ju underbart :)

Amanda^

AMEN!

Sandra

Åh men alltså, diskussion med nån som måste googla suffragetterna..

My

Är också självgod som fan för mitt föräldraskap i denna fråga. Har liksom dig söner varav båda drog till förskolan i trosor häromdagen, en i lila och en i rosa. Varför? Jo för att dom inte har den blekaste aning om att trosor är "för flickor" utan för att dom ba gillade färgerna helt enkelt. För att dom inte har en aning om att rosa och lila är "för flickor". Äldsta är 4 år och vet visserligen att snippor och snoppar finns (dom har ett syskon och en mamma med snippa), men inte att dessa definierar ens intressen, klädval eller person. Egentligen menar jag att mina barn inte förstår att deras snoppar LÅSER dom till vissa saker för DOM ÄR INTE LÅSTA. Än. Måste lägga till än. Tiden kommer, såklart. Såna som Oves barn lär göra mina barn medvetna en dag.... Tyvärr.

Lisa

Jag älskar dig! Du är min enda förebild när det kommer till föräldraskap (har inga barn men till eventuella framtida barn) för att du gör så jävla rätt! Åh vad jag vill uppfostran mina (och all andras) barn på samma sätt!

Anonym

Härlig barnuppfostran!

Stina

Den här grejen män gör också när de stoltserar med okunskap? "Var tvungen att googla suffragetterna", som om det vore något att vara stolt över? Såklart 100% okej att inte veta allt, och upplysa omgivningen om det, men jag tycker Ove framställer det som att det är vi feminister som kommer med orimliga, skrattretande referenser.

I övrigt är jag som vanligt helt på din sida. Har nyligen börjat jobba på lågstadieskola och är helt överrumplad av vilken stenkoll även de yngsta barnen har på vad tjejer och killar "ska" göra och ha på sig. Att jag är korthårig och har synliga muskler, men ändå en "riktig" tjej, är väldigt svårt för dem att ta in.

Svar: Det var när jag började jobba på förskola som jag fick upp ögonen för genus och för hur olika vi behandlar flickor och pojkar
Lady Dahmer

W

Hmm. Men tycker du är lite väl svartvit i detta. Ove kom ju bara med lite input och det är väl en helt rimlig tanke från hans sida då han själv skriver att han blivit mobbad som liten. Förstår i övrigt inte denna vikt som läggs vid kläder hela tiden. Inte går väl din man runt i klänning som någon sorts statement? Är det inte viktigare att fokusera på beteende istället för att ge barnen möjligheten att ha på sig vad de vill. Jag ser inte någon särskild frihet i att klä sin son i klänning. Det är inte uppseendeväckande på något sätt men ingen garanti för att barnen uppfostras "könsneutralt".

Svar: Ove kom med ganska grova personangrepp och påhopp. Påstod att vi manipulerar våra barn, att vi använder dem som verktyg att bevisa olika saker, att jag använder min son för att få läsare och uppmärksamhet, att vi inte bryr oss om våra barn far illa eller blir mobbade. Mmmmm "bara lite input". Varför är kläder viktigt? Dels för att kläder påverkar hur barnen blir bemötta och hur de blir bemötta påverkar direkt deras utveckling och personlighet. Och dels för att alla barn ska få vara lika och få samma möjligheter. Pojkar ska få klä sig som de vill och leka med vad de vill utan att känna eller ses som fel eller konstiga. Du pratar om att fokusera på beteende men detta är kärnan. Hur vi blir bemötta och de föreställningar vi bär med oss om kön (och annat) påverkar direkt vårt beteende. Men nej du har rätt i att klänning inte är en garanti för att övrig fostran är genusmedveten. Det är sant. Men en genusmedveten fostran kan inte utesluta denna bit.

att min man inte bär klänning beror på att han redan är format av ett snävt samhälle. liksom jag. Vi vill att våra barn ska få fler möjligheter än vad vi fick.
Lady Dahmer

Anonym

Svar till W:

Varför tror du att ge barnen möjligheten att ha på sig vad de vill skulle ta bort fokus från beteende? Det är väl fantastiskt att LD låter sina barn klä sig hur de vill.

W

Jo, men varför är det viktigt? Risken för att bli mobbad ökar markant och det spelar liksom annars inte så stor roll. Barn lägger överhuvudtaget inte så stor vikt vid kläder så varför pracka på dem normbrytande alternativ som i slutändan ändå inte betyder något för hur de blir bemötta (annat än att de löper risk att bli retade och man kan ana en medveten förälder bakom). I min klass var det iallafall de som hade gamla, slitna eller annorlunda kläder som blev utstötta. Sorgligt men sant.

Det finns liksom vissa normer kring klädsel. Jag går inte ut iklädd ett par boxers även om jag skulle vilja det och upplever inte att min frihet begränsas av det. Min kille har heller inte klänning på sig även om han skulle tycka att det var bekvämt. Men det spelar ingen roll. Finns en massa "galna" saker man låter bli att ha på sig bara för att vi är flockdjur men tror inte att vår frihet eller lycka begränsas nämnvärt om vi låter bli.


Svar: Det är mycket som ökar risken för mobbing om man ska se det på så sätt. Till exempel att mamma är tjock. Eller att barnen är fula eller har glasögon eller är tjocka själva. Eller att mamma eller pappa har fel jobb eller fel utseende eller att de bor på fel plats eller att de pratar med dialekt eller lyssnar på fel musik eller gillar fel mat eller inte har rätt kläder eller vad det nu må vara. Lösningen är inte att forma barnen efter en mall där de KANSKE går säker. Lösningen är inte att begå våld på barnens person och utveckling. Vill man skydda sina barn från mobbing så får man vara en engagerad förälder. Man lär sina barn att hantera svårigheter och det viktigaste av allt är att man lär sina barn att de är fantastiska precis som de är, att de inte behöver vara som alla andra, att om de blir retade så är det för att de som retar är dumma i hela jävla huvudet inte att det är nåt fel på barnet som utsätts.
Lady Dahmer

Ylva

Jag har en dotter 8år och en son 6 år, där jag verkligen försökt att ha en sådant förhållningssätt med. Dottern har haft mycket ärvda kläder från sina kusiner (blandade kläder och färger), sonen ärvde dessa och dotterns kläder och har till att börja med verkligen haft tillgång till det mesta i klädväg. Båda har tyckt om klänningar och kjolar. Men sonen slutade redan i 3 års ålder efter kommentarer av andra barn. Vid 4-5 ville han inte längre ha rosa. Alls. Och bad nu i julas att få klippa av sig sitt långa hår. Väljer de bråkigare kompisarna som kan allt om actionfigurer. Allt detta är också okej! Men det blir så tydligt att trots att man försöker så är det svårt utifrån andras starka inverkan...

Maria

Helt underbart ! Mina döttrar är så gott som vuxna nu & jag försökte så gott jag kunde att inte påverka dem, tyvärr har jag haft alltför många på min mans sida av släkten som har otroligt mossiga ideér....en av mina svägerskor har två små pojkar och är helt låst i tänket att de agerar på ett visst sätt för att de är just pojkar...hon ser öht inte sin egen roll som förälder där vilket bara är sorgligt...men inte mycket jag kan påverka då de bor utomlands. Det finns alltför många föräldrar som väljer den "enkla" vägen och som bara VÄGRAR att tänka utanför boxen. Jag blir iaf sjukt glad av den här bloggen o Lady D´s uppfostringsmetoder.

My

W: Du har inga barn antar jag, eller ett mkt litet barn? Barn väljer kläder själva och kan utan problem börja med detta redan vid två års ålder. Att säga till min son att han inte får ha en klänning eller färgen han gillar pga inte för hans kön = begränsande.

Och. Det är fan inte offrets fel att mobbare är idioter.

W

My: Vill ens son ha på sig en klänning så ska han förstås få ha det. Men jag förstår inte varför det är så viktigt? Ibland känns det som att genusmedvetna föräldrar liksom vill visa andra föräldrar hur duktiga de är genom att pojkarna har långt hår och klänning typ. Mina kusiner var likadana och tyvärr mobbades de hela skoltiden för detta. Hur ofta ser man Lady D:s barn i väldigt könsstereotypa kläder? Varför får barnen aldrig lust att klä sig så? Är det för att föräldrarna ligger bakom mera än man tror?

Svar: mina barn har inte klänning eller långt hår för att jag ska känna mig duktig. förstår du hur kränkande det är att påstå nåt sånt????
Och menar du att du aldrig sett mina barn i könsstereotypa kläder? min son har massvis med byxor att ta på sig och min dotter har klänning ibland. Och rosetter. Och min son har monstertröjor och annat. Brukar du fråga föräldrar till andra barn varför deras pojkar aldrig har klänning på sig? Eller varför deras flickor vill ha klänning? Fundera på varför du känner ett behov av att fråga mig.
Lady Dahmer

Maria

W jag tycker dina åsikter stämmer in med mina. Jag tycker det känns som någon slags trots handling.
att bära klänning mer för att synas änn att det känns härligt att ha den på. I vissa kulturer och länder bär ju männen klänning och även kjol. Men det är ju inte för att trotsa utan att det varit så i generationer. Mej gör det inget men nog finns tyvärr många dömande människor. Tycker Ove uttrycker sej bra och inte
Känner jag mej underlägsen när han skriver ned sina åsikter. Finns ju människor som vill provocera
Men det ligger olika orsaker bakom det. Omtanken och kärleken till barnen och oss medmänniskor
Tycker jag är viktigast. Att vara ödmjuk är för mej en skönt tillstånd. Ha det fint.

Svar: Vem trotsar? Min son? Varför tror du att han vill trotsa och vem är det han trotsar när han har klänning? Han är sju år. Han vet inte att folk blir så här provocerade av hans klädval. Han tar på sig det han tycker är skönt eller fint.
Lady Dahmer

Ea

Mina barn är inga barn längre men har alltid fått ha på sig det de vill ha och trivs i. När yngste killen gick i mellanstadiet var rosa hans favoritfärg, syrrans neonrosa tåstrumpor var favoriten.
Han hade turen att ha klasskamrater med öppna föräldrar, på 10-årkalaset hade han önskat sig rosa kalsonger i present och det enda föräldrarna gnällde över var att det var så svårt att hitta just rosa kalsonger. Men de tog sig tiden och energin att göra det och min son var överlycklig när han öppnade de paketen som kom från dem som lyckats. Och kompisarna var stolta över att kunna ge en bra present "för X önskade ju sig det"

My

W: Kläderna i sig är inte viktigast utan att inte begränsa är prio ett. Men kläderna är faktiskt viktiga. När mina söner har rosa på sig, eller annat som gör att den vi möter inte kodar dom som grabbar bemöts dom mjukare och i och med det slipper dom lära sig om förväntningar som lätt skapar ett beteende. Duktig vet jag inte. Som tvååring ville min son ha kort hår, som fyraåring vill han ha långt. Igår dök han upp med trosor och en tröja med tåg på (hans stora intresse). Den andra gillar grönt och leker gärna med dockor... Om det är duktigt att låta sina barn vara sig själva så ja, då är jag väl duktig. Gud ska veta att jag slåss hårt för det i alla fall.

Jag tror det är mer uppmärksammat av den som stör sig en aning på min rosa numera långhåriga son som också tror att det handlar om mig som förälder ☺️ Allt handlar om mina barn. De genusmedvetna föräldrar jag känner har få bakomliggande orsker att låta sina barn välja sitt utseende och sina intressen själva än att just låta barnet vara sig själv.

LD's barn är oftast väldigt könsneutrala. Förstår inte riktigt vad du menar med att dom inte är det? De flesta barn gillar glada färger (alltså inte de på pojkavdelnigen) och LD's barn är oftast väldigt färgglada. Menar du att det inte är könsneutralt att vara färgglad?

Maria

Fast det är ju inte barnet i klänning som är problemet, problemet är barnen som inte har blivit uppfostrade till att acceptera alla för hur de är, oavsett hur de ser ut klädmässigt eller utseendemässigt.

My

Vidare bör alla fundera över varför pojken som gillar rosa och vill ha klänningar ses som ett problem men inte flickan som gillar Angry Birds och att leka med lastbilar...

Jag kan ge en ledtråd: Flickighet/Kvinnlighet ses som sämre.

För övrigt är det intoleranta människor som är problemet. Inte normbrytande människor.

W

My: Håller med dig i sak. Tycker absolut inte att det är någon grej med en pojke i klänning eller en flicka med "pojkkläder". Förstår inte riktigt bara vikten som läggs vid kläderna. Föräldrar klär väl sina barn så som de själva tycker är fint tänker jag? Jag kläddes i mycket mörkblått för det tyckte min mamma var fint. Lady D kanske klär sina barn mera färgglatt för det tycker hon är fint? Hon verkar ju köpa kläder från Mini Rodini o.dyl. och det är ju liksom ett val i sig. Men tror inte på någon sorts inre essens där pojken vill ha klänning eller flickan vill ha könsstereotypt pojkiga kläder eller vice versa. Barnen väljer väl vad de tycker om av vad föräldrarna serverar men om alternativen är normbrytande så blir valen det också. Tror inte att det är mera att vara sig själv än någonting annat bara.

Svar: Jag klär inte mina barn. De klär sig själv. Och ganska sällan i nåt som jag tycker är fint. Tvärtom tycker jag att de ser ut som två clowner. Men mina barn är inte här för att dekorera sin omvärld. De är här för att utvecklas till egna personer och de får göra detta fritt. Jag jobbar hårt med att skydda dem från omvärldens fördomar och föreställningar och har hittills lyckats jävligt bra.
Lady Dahmer

Fundersam

När jag läser Oves och även några andra inlägg så finns det en annan grej som skaver som inte har med klänningar att göra. En anledning till att tvinga barn att följa normen är alltså för att de inte ska bli utsatta av andra barn och vuxna? Föräldrar skyddar alltså sina barn om de klär dem könsstereotypt!? Är det alltså ok att ge sig på dem som inte följer normen och borde alla anpassa sig så att de inte sticker ut? Borde vi inte istället lära alla barn att det är ok att sticka ut? :)

Nemo

Jag orkade inte ens läsa Oves kommentarer! Himlade med ögonen så mycket att det är förvånande att jag inte rullade in mig själv i ett nytt universum. Så. trött. på. människor. som. Ove.
Beundransvärt att du, och andra, orkade svara på hans totalt meningslösa och insiktslösa kommentarer! Jag kände mest för att slå huvudet i något när han gång på gång missade poängen som ni så otroligt väl försökte förmedla.
Känner för övrigt att det är lite samma sak W gör i kommentarerna här nu, också. Orkar inte.

My

W: Många av de märken LD väljer är säkerligen valda pga väldigt könsneutrala. Vikten med kläderna har både LD och jag förklarat för dig så du borde förstå nu - bemötandet formar också beteende. En inre essens alla barn har är att testa och prova ALLT. Att hindra pojke från klänning eller flicka från vad som räknas som inte flickigt är problematiskt - det är sånt genusmedvetna föräldrar inte sysslar med. Barn väljer vad dom tycker om utifrån mkt mer än vad föräldrarna serverar. Mina söner är inte serverade några klänningar, däremot har grannens dotter många och mina söner tyckte det var fint och ville således ha så dom fick några. Som ett exempel.

Barn lär sig tidigt vad som förväntas av dom. Redan på BB behandlar vi flickebarn och gossebarn olika. Genusmedvetna föräldrar försöker förhindra detta och ibland hamnar en långhårig pojke då i klänning. Det är ju du och andra som gör en grej av det, inte vi.

Madde

Min äldste frågade när han var typ 5 år om han fick ha klänning på sig, om det var okej. Mitt svar var att han får ha på sig precis vad han vill och önskar ha på sig. Hans följdfråga var om det inte bara är tjejer som får ha klänning. Nej alla får ha på sig precis vad de vill, du, jag osv. Vem man är och hur man är sitter inte i kläderna. Eller utseendet överlag. Han valde tunika den dagen. Han använder rosa kläder osv. Det han trivs i har han på sig helt enkelt. Ove tänker inte på barnets bästa utan på hur samhället ska reagera på barnet. Bra där Lady Dahmer ! 🙏

T

Lady D har iofs ingen aning om hur Oves barn är som personer eller hur de blivit uppfostrade. Däremot ser jag att Lady D beskriver Oves barn som inkompetenta och viljelösa, jag ser även hur Lady D utövar härskartekniker och förminskar Oves föräldrarskap och likställer det med hjärntvätteri. Tråkigt. Ser dessutom inga sakliga argument från hennes sida mer än att Ove bör "köra upp sina åsikter i röven". End of discussion, eller? Du har rätt och han har fel. Oliktänkande är förbjudet i ditt kommentatorsfält tydligen, för då bemöts en av härskartekniker, otrevliga påhopp och sen en blockering. Det ändrar inte på någonting.

Tror tyvärr inte detta gynnar feminister utan snarare tvärtom. Genus blir endast en fråga om kläder och färger vilket är långt ifrån det enda det handlar om. Att värna om mjuka egenskaper som du säger att du gör med tex Tamlin verkar du inte själv alltid upprätthålla. Du har dessutom i tidigare blogginlägg beskrivit att Tamlin kommit hem från skolan och varit leden p.g.a. att de andra barnen retat honom för hans kläder och han inte kan förstått varför. Just Oves poäng. Tyvärr är det barnen som blir offer i detta, oavsett hur självklart vi vuxna tycker det är att de ska få se ut och klä sig (vilket Ove även argumenterar för). Det är dem jag tycker att Ove står upp för i detta.

Svar: Nej du jag har aldrig skrivit att Tamlin kommit en o varit ledsen för att han blir retad. Detta har nämligen aldrig hänt. Du ör förvirrad. Att han fått nån kommentar nån gång är inte samma sak som att mobbas eller vad nu Ive tjafsar om. Övrigt så säger du att jag beter nig illa mot Ove men inte ett pip om de grova påhopp och anklagelser dom Ove kom med från start. Men det är inte förvånande. Män brukar kunna komma undan med att bete sig illa men om kvinnan i sammanhanget säger ifrån då är det hon som är problemet. Vilket jävla skit.
Lady Dahmer

Ystran goes No Poo

Håller med dig Fundersam. Lär hellre barnen att det är okej att sticka ut och vara annorlunda.

Panna

Alltså W: klart att ALLA föräldrar påverkar sina barn...det gör de från födseln då bebisar inte föds med tycke och smak...Det LD gör och andra genusmedvetna föräldrar är att ERBJUDA mer än ett alternativ och sen går barnen igenom livet genom att välja det som har erbjudits dem. Jag menar om man aldrig erbjuder en pojke en klänning så använder han ju inte klänning för han kan ju helt enkelt inte välja det? Flickor får ju ha byxor och tuffa tröj-motiv utan att någon lyfter på ögonbrynen , varför ska pojkar inte kunna välja klänning och rosa?(nej men just ja, det är ju för att det är nervärderande att "vara tjej"...kvinno-hat handlar det om i grund och botten) själv försöker jag vara hyffsat genusmedveten med min dotter men det går åt h-vete med en respektlös omgivning. Min 3-åring har nyligen snappat upp att en pingvin med ögonfransar är en "mamma-pingvin"...skjut mig.

Annelie

Apropå barn och kroppsacceptans osv: jag gjorde en anmälan till reklamombudsmannen idag. Det var en tv-reklam för ett aktivitetsarmband. En liten flicka pratar hela reklamen om att hennes mamma ville komma i form och röra sig mer och äta bättre. Avslutades med "Fitbit hjälpte min mamma komma i form. Det kanske kan hjälpa din mamma också!" 😠😠😠

Anna

Sådana människor som tycker som Ove, hur tycker de att jag skall förklara för min son varför han inte får ha "tjejkläder"?När han säger att han vill ha en sådan klänning som grannflickan har, skall jag då säga att nej, det får du inte för du kan blir retad (och därigenom förmedla att det är okej att reta pojkar med klänning, att de får förvänta sig det)?

My och Panna: Ni slår verkligen huvudet på spiken i era kommentarer. Tack!

Sköta sig själv

Pojkarna kläs i klänning och har könsneutrala frisyrer stil a' Bröderna Lejonhjärta ! Låt alla klä och klippa sina barn hur man vill ? Men se inte ner på föräldrar som vill klä flickor i rosa och pojkar i blått ! Långt hår på småkillar är fint och långt hår på tjejer är lika fint ! Kan alla försöka gäller både läsare och blogginehavare ... sköt dig själv och skit i andra ! Och försök att hålla ner de fula orden som skrivs här ibland .... ser illa ut för en vuxen att utrycka sig som en fjortis !

Svar: Problemet är att barn som fostras könsstereotypt är samma barn som sen retar barn som mina. Så nej jag tänker inte sluta kritisera dem.
Lady Dahmer

C

Annelie !!!! Har du inget jobb att sköta på dagarna ? Eller anmäler du för skitsaker bara för att du kan ? Herregud titta dig omkring i världen så finns det väl mycket värre saker att oroa sig för en en jäv.... reklam film 🙈🙈

RebeckaL

C, du kommer alltså dragandes med det gamla argumentet att det finns värre saker att bry sig om. Revolutionerande, verkligen. Jag tycker det är jättebra att du, Annelie, tog dig tid att anmäla reklamen. Det behövs fler som gör sånt!

Oves fru

Oves snart 5-åriga son var över 3 innan han visste att människor gjorde skillnad på pojkar och flickor. När han var 3 började han nämligen på förskolan, här hemma har Ove medvetet undvikit att lägga vikt vid könstillhörighet.

Oves son förklarade förra veckan för sin bästa kompis att "man kan vara pojke och känna sig som en flicka, eller flicka och känna sig som en pojke... Det är en känsla liksom". Han säger själv att han "känner sig" som en pojke och vet att kön är något man "känner", inte något man "är".

Oves son hade tills nyligen hår som vuxit sig långt ner över ryggen. Långt och lockigt. Han ville en dag gå till frisören för att klippa sig, och självklart fick han det. Nu vill han spara till långt igen. Som sin pappa.

Oves son bryr sig inte om vad han klär sig i. Eftersom Ove inte vill att barn ska tycka kläder är något annat än praktiskt och skönt har han nämligen undvikit att kommentera sonens kläder alls. Tro det eller ej, Oves son har också haft klänningar i garderoben. Nästan alla hans kläder är nämligen ärvda av hans äldre kusiner, pojkar som flickor. Ove bryr sig inte om plaggen i sig, utan ifrågasätter det utstuderade användandet av stereotypa tjejkläder till pojkar som ett slags statement från föräldrarnas håll.

Ove har även en dotter. Dottern är fem månader. Även hon ska genom Ove bli fostrad till att förstå att det är hon som person, inte hennes könstillhörighet eller hennes utseende, som är det viktiga. Även hon kommer ärva en garderob av blandade kläder, kläder som Ove inte heller tänker kommentera. För han vill inte att hon ska bry sig om vad hon har på sig. Även hon kommer själv bestämma över sitt hår. Gå till frisören då hon ber om det. För det spelar ingen roll för Ove vad hon har för frisyr.

Efter flera år av fysisk och psykisk misshandel under skoltiden blev Ove skeptisk till andra människor i allmänhet. Överhet i synnerhet (lärare, politiker...) och definitivt till dem som av olika anledningar fått stor makt och har möjlighet att påverka många. Bara för att många lyssnar betyder det inte att talaren har rätt. Ove har genom livet ifrågasatt allt som verkar oklart, för att söka tillfredställande svar. Även hos Lady D. Ove förstår det positiva i budskapet att pojkar kan bära klänning. Som jag nämnde har hans egen son haft flera stycken. Det Ove uttryckte oro över var vad konsekvenserna kan bli för ett barn som på egen hand ska bryta mot normer och hans största poäng var DU KAN VARA EN FÖREBILD SJÄLV FÖR DITT BARN.

Barn gör som vi gör och inte som vi säger, går talesättet.

Be kind. Always.

Oves fru

Svar: Ove kom med riktigt fula och otrevliga påhopp. Han antydde att jag inte bryr mig om mina barn. Att jag utnyttjar dem för att promota min blogg och göra politiska poänger. Att jag struntar i om de blir mobbade. Att jag manipulerar dem. Tvingar dem. Osv osv. Ove är en jävla röv.
Lady Dahmer

My

Vilket utstuderat användande av osv osv osv (orkar inte ens citera pga så dumt)? Vilket? Vart? Är detta ett verkligt problem eller påhittat pga på riktigt problem med pojkar i klänning fast man liksom döljer det för sig själv? Vart är rubrikerna om barnmisshandeln pga föräldrar som ska göra statements? Låter hemskt allvarligt om det skapar sån oro!

M

Oves fru: <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Minna

Ja, någon stans har H., snart 4 år, lärt sig att det är tufft att ha spiderman på sig och vill absolut inte ha rosa tröja på sig. Jag har erbjudit en garderob med alla former och färger, (han har en storasyster) men han vill inte ha vad som helst på sig. Jag erbjuder leksaker i alla former, gett både städredskap och bil i julklapp, men H. växer ändå upp till en mycket "typisk" kille. Jag har bett personalen på förskolan att inte kommentera eller bemöta barnen utifrån vad de har på sig. Jag tjatar om genusmedvetenhet pedagogik. Jag är förundrad hur ni andra lyckas, för jag gör det inte...

Chs

Till Oves fru och Ove själv:
Jag menar verkligen inte att ställa till med någon slags polisförhör här, men jag tycker inte att era respektive versioner riktigt går ihop.
Jämför gärna dessa citat:

Oves fru: "Oves snart 5-åriga son var över 3 innan han visste att människor gjorde skillnad på pojkar och flickor. När han var 3 började han nämligen på förskolan, här hemma har Ove medvetet undvikit att lägga vikt vid könstillhörighet. Oves son förklarade förra veckan för sin bästa kompis att 'man kan vara pojke och känna sig som en flicka, eller flicka och känna sig som en pojke... Det är en känsla liksom'. Han säger själv att han 'känner sig' som en pojke och vet att kön är något man 'känner', inte något man 'är'."

Ove: "Jag vill också poängtera att det är skillnad mellan pojkar och flickor. Det har inte bara med hur samhället bemöter barn utan om skillnader i instinkter, i hjärnans uppbyggnad, i fysik."

Oves fru: "Ove förstår det positiva i budskapet att pojkar kan bära klänning. Som jag nämnde har hans egen son haft flera stycken."

Ove: "Om man klär sin pojke som är mellan 0 och 10 år i klänningar så gör man det ju för sin egen skull och inte för barnets bästa."

Christina

Fasen vilket bra inlägg! Ove och hans fru behöver nog sätta sig ner och diskutera lite för deras historier går liksom inte ihop 😅

Amanda

Ove har nog rätt. Det finns nog väldigt få pojkar som vill ha klänning, om deras farsa pratar om det som att "gå i motsatta könets kläder" haha.

ida

undrar om det är ove i solsidan.

Falafel

Min son började själv klä sig i "klänning" och ha "långt hår" i form av filtar, dukar mm när han var 2-3 år. Han hade ingen storasyster att bli påverkad av. Till slut började vi köpa klänning och peruker och han blev överlycklig. Det var ju det han ville. Har aldrig gjort det som nåt statement utan är tvärtom en rätt feg mamma som kan oroa mig för vad andra ska tycka, men jag vill inte låta den oron gå ut över min son. Jag vill att han ska känna att han är fantastisk precis som han är.

Queer-vän

Instick i debatten

Viktig sak att påpeka - fysiskt kön är en sak och mentalt kön är en annan.

När Ove pratar om skillnader mellan pojkar o flickor syftar han till de biologiska skillnaderna vi alla känner till.
När Oves fru pratar om att sonen sagt att man kan vara en pojke o känna sig som flicka osv - ja då är det lilla livet inne på mentalt kön, något som tydligen är så svårt att förstå att många vuxna inte har ens en susning om vad det egentligen innebär.
Oves fru och Ove själv har, med kärlek och respekt för ALLA som grund, uppfostrat sin son till att vara ett föredöme bland människor. Jag tror definitivt inte så hade vart fallet om Ove nu vart den kvinnohatande patriark som lady D mfl försöker hänga ut honom som.

Big ups till er bägge underbara människor - ni har två barn som växer upp i det mest kärleksfulla, förlåtande och förstående hem man kan tänka sig. <3

/Oves och Oves frus queer-vän

Oves fru

Till Chs och Christina:
Förstår att ni greppar efter halmstrån här. Men att Ove är övertygad om att det finns skillnader mellan könen betyder inte att hans bemötande i föräldraskapet varit utan eftertanke. Vi har levande diskussioner här hemma kring exempelvis könstillhörighet och hur vi talar till/om våra barn. Parentesen att även hans egen son burit klänning visar bara att Ove prövat sig fram i sitt föräldraskap, känt efter, innan han kommit fram till slutsatser. Hans slutsats är att han förstår det positiva i budskapet att låta barnen klä sig fritt, men att hans rädsla för barnens eventuella utanförskap överskuggar och att han därför anser att de vuxna ska vara normbrytande istället. Då visar man barnen att det är OK utan att de riskerar något själva. Detta delvis på grund av Oves egen bakgrund som brutalt mobbad i barndomen.

Svar: Jag kan förstå hans perspektiv men den bottnar i okunskap. Mobbing är komplext och beror väldigt väldigt väldigt sällan på hur barnet ser ut eller hur hen klär sig. Sen är det inte ok att uttrycka sig som han gjort här. Men det är INTE din uppgift att tolka honom eller föra hans talan även om jg förstår viljan att försvara den man lever ihop med och älskar. 🙂
Lady Dahmer

Maria

Hmm. Min som hade lucianattlinne och klänning på födelsedagskalas upp till fyra års ålder. När hans storasyster ville vara fin ville han också vara fin. Inga problem alls. Men det gick ju över. När han fyllt fem hände detta helt enkelt inte längre. Utan att någon sagt någonting, varken på dagis eller hemma, hade han själv internaliserat vad som var OK för en liten kille att ha på sig. Intressant och sorgligt.

Mammatill5

Jag gråter nästan för du är så jäkla bra! Så stark, modig och rätt i dina åsikter och val. En sann förebild ❤

Jennie

Förstår inte hur du kan säga att mobbing väldigt sällan beror på hur barn ser ut eller klär sig.
Det är ju exakt det det oftast gör. Visst är mobbing komplext - men tyvärr är det ofta så barn fungerar - man hackar på det som avviker från normen.
Vår uppgift som vuxna är att bryta normen och bana väg för nästa generation att kunna vara o se ut precis som man vill

Svar: mobbaren väljer först ut sitt offer. SEN väljer den vad den ska mobba för. Man kan bli mobbad för vad som helst. Det är som sagt inte de yttre attributen som är problemet. Klänning på en kille kan vara nåt klassen skrattar åt eller nåt klassen tar efter beroende på vilken status barnet i fråga har.
Lady Dahmer

KC

Min brorsdotter har fått mitt hår, det är väldigt tjockt och trasslar sig lätt och jag mins själv hur ont det gjorde när jag var liten när någon skulle kamma igenom det. Tack gode gud lyssnade min mamma på mig när jag till sist sa ifrån att jag ville ha kortare hår så gick med hår strax över axlarna i 5 år ungefär tills jag själv ville att det skulle växa ut igen.
Däremot så blir jag så irriterad på min svägerska som propsar på att dottern ska ha långt hår för annars ser hon inte flickig ut. Men att hon gråter varje gång de ska borsta håret spelar tydligen ingen roll. Innan sa tösen själv att hon ville ha det kort men nu har hon blivit så inpräntad med att en flickas hår ska vara långt så nu vill hon inte klippa det längre fastän det gör så j*vla ont att borsta igenom det.
Så otroligt synd när föräldrar ska överdriva stereotyper eller ickestereotyper. Lyssna på barnen och låt barnen vara barn så länge de vill vara det. Livet blir tillräckligt komplicerat när de växer upp som det är.

Anonym

Svar till KC:

Givetvis ska flickan ha kort hår om hon vill ha det. Flickor kan hur kort eller långt hår de vill ha. Trist bemötande.

Dock vill jag bara poängtera att man inte ska borsta lockigt hår. I varje fall inte som man borstar annat hår. Jag hade också lockigt hår som barn, trassligt och knutor. Det gjorde dock aldrig ont men tog tid att reda ut (eller huruvida det gjorde ont beror på vem som hanterade mitt hår). Man gör fel om man står och borsta våldsamt i håret.

Mitt tips är 1. Borsta inte håret i onödan, lockigt hår bör inte ens borstas utan "rättas till" med händerna. 2. Efter en tid kan dock lockigt hår blir lite "för mycket" (menar en längre tid från senaste tvätt) men då får man reda ut det med händerna och när borste/kam eller dylikt ska tas till bör man hålla i håret så du inte drar i hårrötterna (för det är där det gör ont).

Lättare för en vuxen med lockigt hår att sköta det än ett barn men jag vill ändå poängtera felet folk gör när de behandlar lockigt hår som annat hår. Beroende på hur lockigt det är så fördärvar det bara ens naturliga svall om man börjar borsta ut lockarna. Du går från lockigt hår till stort typ statiskt hår.

Sista tipset är balsammetoden. Brukar även "ploppa" håret.

Mina lockar har dock blivit färre eller mindre med åldern. Nu har jag mycket längre hår än som barn så det tynger ner lockarna också. Dock är det fortfarande väldigt lockigt när efter tvätt och "plopp" men om jag borstar håret vilket jag gör först efter några dagar (försöker inte tvätta håret för ofta) så blir mitt hår vågigt tills det råk bli fuktigt igen (regn eller dylikt) så ser man lite mer tydliga lockar blandas i vågorna.

Jessica

Jag studerar till förskollärare och har dels genom en ynka plutteliten del i en kurs blivit intresserad av genus men största delen är genom att jag börjat följa dig.
Eftersom jag studerar nu och mer eller mindre alltid sitter med kurslitteratur uppkört i ansiktet har jag inte kommit mig för att läsa de böcker som du föreslagit kring genus; men jag ska göra det nångång när tillfälle ges och lusten att läsa finns.

Men har en fråga som jag funderar över (som säkert blir klarare när jag läst böcker) och det är om man ska bemöta och kommentera barns kläder över huvudtaget eller skita i det helt?? Under båda mina praktikperioder har jag märkt att barnen ofta visar, kommenterar och ber en uppmärksamma deras kläder när de kommer in i verksamheten.
Här funderar jag hur man ska bemöta det. Har helt slutat (så gott jag kan, ibland slinker det ut iallafall - hjärntvättad) att säga "vad fiiin!" eller liknande och har försökt bemöta det med att säga "är den skön? Den ser skön ut! Vad färgglad" eller liknande, men har förstått att man inte alls bör kommentera barns kläder. Tycker dock det är svårt att inte alls bemöta det och känns fel att som pedagog säga "jag bryr mig inte vad du har för kläder på dig". Hur bemöter man detta? Ska man kanske försöka att skita i att "svara" på barnets sök efter bekräftelse och istället bemöta med "men vad roligt att du är här idag! Roligt att se dig!" .. tänker högt så kanske inte alls blev sammanhängande dehär.

Kan avsluta med att säga att du är en stor förebild inom detta område! ☺️

Mattias

Jag tror inte en endaste människa skulle förneka att det självfallet finns massvis med föräldrar som, på ett eller flera områden, fostrar sina barn enligt just sina högst personliga åsikter och värderingar utan att antingen vilja eller kunna förklara det med annat än att barnet valt den vägen på eget bevåg. Jag påstår inte på något sätt att Ove har rätt i det han skriver, utan bara att vilken förälder som helst skulle bemöta påståenden som dessa på precis samma sätt. Ingen främling kan ju inte på något vänster motbevisa föräldrar som menar att deras barn agerar efter fri vilja, men få föräldrar skulle ju heller inte medge motsatsen.
Angående sakfrågan så är det lite beklagligt att alla texter om det här ämnet som skrivs av föräldrar som har samma öppenhet och tolerans kring sina barns normbrytande klädsel/beteende, så sällan nämner om de ens hintat för kidsen att det ÄR just normbrytande. Skulle min son vilja bära klänning så skulle han absolut få det, men skulle jag låta bli att upplysa honom om att det faktiskt är väldigt ovanligt för väldigt många så skulle DET vara för min egen skull. Att ogilla hur trångsynt och normativ en stor del av omvärlden är betyder inte att man bör ignorera att den faktiskt finns, särskilt inte när barn självfallet har så mycket sämre konsekvensanalys. Hur resonerar ni där?

Sarah

Det fanns en tid i Sverige då det var otänkbart att flickor/kvinnor kunde ha byxor. Det var minst lika normbrytande som pojkar/män i klänning är idag. Det var emot guds vilja och det ansågs verkligen att kvinnan "klädde ut sig till det andra könet". Och ändå är det ingen som ens höjer på ena ögonbrynet om en kvinna har byxor idag. Varför? Jo därför att likt modiga pojkar i klänning idag så fanns det personer som trots allt negativt det innebar vågade trotsa dessa normer. Och vad har det lett till? Guds straff? Att alla kvinnor förvandlats till män? Att alla kvinnor nu är lesbiska? Nej, det enda det har lett till är större frihet och ett mindre begränsande liv för flickor och kvinnor.

Vad man har, och tillåts ha, för kläder kan betyda jättemycket. Väldigt många människor kopplar sin identitet till sina klädval. Tänk dig själv om det plötsligt skulle komma nån och ta bort dina kläder i garderoben och hänga in andra där som den tyckte att du skulle ha på dig, och det var nu allt du faktiskt fick ha på dig. Du skulle bli vansinnig. Speciellt om personen hade hängt in bara sånt du inte gillar (som tex klänningar, bara grå kläder eller burka). Om nåt sånt skulle hända skulle vi reagera direkt. Men när samma sak händer fast under en längre tid samt att det är inte en specifik person som gör det utan det är normer som styr klädvalet, ja då accepterar vi det, vissa utan att ens reflektera över det.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog