Lady Dahmer

Jag tar mitt föräldraskap på allvar även om jag misslyckas ofta
Just nu är J i en period då det är mycket kläng och skrik och jobbigt. När jag gått tillbaka och läst inlägg jag skrivit om N från samma ålder så ser jag stora likheter. Det är så det är runt den åldern liksom. Han vill bli buren hela jävla tiden. Jag får inte sitta ner alls för då är det skrik och grin. Sätter jag mig på golvet (enda gången det finns möjlighet till nöjd unge) så klänger han ändå. Och skriker. Oavbrutet. Vad är det för fel? Varför är de inte nöjda? 
 
Och jag blir tokig. Jag orkar liksom inte. Jag orkar inte vara nära eller bra men jag måste för han fattar inget. Fattar inte om mamma stänger in sig i badrummet tio minuter så det går inte att göra det fast jag egentligen vill ställa ut honom i skogen ibland. 
 
Det är uttömmande. Men ändå. Jag vill inte byta bort det för något. Inte ha ett annorlunda liv eller en annorlunda vardag.
 
 
 
 
Tänk att jag blev trebarnsmamma ändå va? Jag har alltid sett mig som sådan. Eller iallafall sen jag började fundera på att skaffa barn. Trebarnmamma, det klär mig. Att vara förälder klär mig. Det är min grej tror jag även om jag är ganska medioker på det. Det är liksom livet. 
 
Jag ser det inte heller som att Natashja försvunnit för att jag är mamma eller att jag är mindre jag när jag går upp i vardagslivet. Precis som jag inte var mindre Natashja när jag jobbade heltid och pendlade två timmar varje dag. 
 
Men det är svårt som fan, det är det. Framförallt tycker jag det är svårt att slåss med alla känslor och tvivel. Rädslan att fucka upp. Rädslan att förstöra barnen. Jag går ofta tillbaka till min egen barndom och erfarenheter och frågar hur jag kan göra annorlunda, hur jag kan få mina barn att må annorlunda än vad jag gjorde och hur jag kan få en annan relation med mina barn än den jag själv haft med mina föräldrar. Jag har ju inget facit, inget i ryggsäcken att ta fram när det krisar, inga förebilder att luta mig tillbaka mot. Jag famlar mycket i mörkret liksom. 
 
Men jag tar mitt föräldraskap på stort allvar. Jag tror man måste göra det. Barn är liksom små människor som påverkas av våra beslut och våra misslyckanden och även om jag tror att man måste vara snäll mot sig själv så tror jag också att man behöver vara medveten om just detta. 
 
Hur tänker ni? 
 
 
Jag vet att jag låter helt galen nu, men jag skulle vilja ha en fjärde unge. Jag kan inte förlikas med tanken att detta är min sista bebis. Att det räcker nu. 
Hanna Karlsson

Jag tror att du är en riktigt bra förälder. Just eftersom du är så medveten om vilket liv du INTE vill ge dina barn så är jag övertygad om att dina barn får en stabil grund att stå på. Sen gör alla föräldrar misstag ibland men jag tror att det viktiga då är att man kan prata om varför det blev som det blev och säga förlåt om det behövs.

Mia

Jag tycker precis som du. Föräldraskapet innebär ju faktiskt att man oftast får sätta sina behov åt sidan men det är det ju ändå värt för att de små ska må bra. Barnen har ju inte själva fått något val om de vill bli födda, det är ett beslut gjorda av oss. Därför är det upp till oss att fixa det så bra som möjligt för dem. Det är ju också bara en period sedan är de stora och då kan man ju gå tillbaka till sina gamla vanor igen om man vill. Du verkar verkligen ha sunda värderingar när det gäller barnen. Kram

Malin

Jag känner igen mig totalt i det du skriver utom det sista om en fjärde unge :)

Du verkar förresten ta barnen på mer allvar än någon annan jag kan komma på (jo okej jag själv då, men du är ju dessutom hemma på heltid och det är inte jag) och jag tror du kan vara lugn med att du är en bra mamma. Du ger dem din tid och det tror jag personligen är det allra mest grundläggande. Sen har vi alla (de flesta av oss) våra störningar och issues som vi riskerar föra över till dem i en eller annan form, men så länge vi tar emot barnen i våra liv som en gåva och inte som något störningsmoment som minskar vår egentid (egentid måste vara sekundärt när man har små människor som ska växa upp) så har vi gjort vad vi kan... hoppas jag!

Linn

Jag tycker om när du skriver så här ärligt. Du fångar så väl komplexiteten i livet. Verkligheten och vardagen är sällan svart-vit. Vi kämpar alla med olika saker.

Louise

Tycker att du låter som en sund och bra mamma. Jag tror en medveten och lyhörd (för sig själv och barnen) förälder är det bästa man kan ge sina barn. Därtill närvaro, medmänsklighet och kärlek i miljoner.

Jag försöker vara väldigt medveten i vardagen. Insupa de små sakerna. Ja, jag har lyckats bra (sue me för självgodhet) det tröstar mig när livet swishar förbi.

Jag "misslyckas" också. Skäller och blir förbannad. Men då tar jag tag i det med, jag avför mig inte rätten att vara bra mamma för det.

Kanske det mest viktiga är att jag använder min egen måttstock, gör det som blir bäst för mig och oss. Naturligtvis påverkas jag av samhället i stort, men återgår oftast till min egen magkänsla.

Binki

Mina fyra barn (hehe) har verkligen gjort mig till en bättre människa på alla plan. De fick mig att se de sanna perspektiven i tillvaron, kunna dra ned på jobb och tröttande socialt umgänge och skryt, och fokusera på de viktiga relationerna. Och just den fjärde blev en liten glad lyckobebeis som åt allt, sov överallt, hittar vänner snabbt och ser allt det fina i livet. Hon fyller 11 nästa vecka, och jag är så glad varje dag att jag vågade en fjärde!

Kajsa

Jag fattar bara inte hur du orkar???! Jag är också trebarnsmamma och har en kluven relation till det och min roll...har pedagogisk utbildning och läst psykologi vilket ger extra mycket ångest när jag tänker på hur "dålig" jag är ibland då jag gör "fel" i förhållande till vad jag läst och vad jag tror mig veta - förjävligt och underbart på samma gång, precis som du beskriver.
Å andra sidan brukar jag luta mig tillbaka på att det vore mer osunt att vara så jävla pedagogiskt korrekt, aldrig flippa ur, aldrig säga något galet eller vara konstant konsekvent. Bäst är väl ändå, tänker jag, att barnen ser en kärleksfull person som är mänsklig...vilket innebär att hen ibland är svintrött, pms-ig, sur och inkonsekvent beroende på humör ibland men samtidigt ALLTID finns där när det gäller och aldrig någonsin skulle svika och såklart är sådär tålmodig, generös, förstående, genomglad och humoristisk ibland också - allt i en salig blandning, precis som barnen själva.
Barnen måste ju bli rustade för livet och vad jag vet finns det ingenstans i världen där alla människor och allting är så pedagogiskt och konsekvent och förberett osv? Deras lärare, klasskamrater, chefer och arbetskamrater kommer säkert också ha dagar då de säger och gör dåliga saker beroende på en jäkla massa orsaker...

Du verkar ju också vara väldigt transparent med dina barn och inte hymla med en massa jobbigheter som vuxna inbillar sig att inte barn förstår (jag håller också med dig att vissa saker INTE bör tryckas upp i ansiktet på barn så som porr och skräckfilmer eller överdrivet våld förstås) men de flesta känslor och jobbiga saker borde ju barnen ha lättare att förstå om man är öppen med dem redan ganska tidigt. Jag svarar så långt jag vågar och tycker är lämpligt på barnens frågor om mens och kroppar exempelvis och är själv uppvuxen med en mycket öppen familj. Det är också tydligt att barnen vågar fråga mig om precis vad som helst och den tryggheten måste ju trots allt vara värd något.

Nu finns det ju så många fina och spännande böcker också om döden, sjukdomar, ilska och kärlek m.m. Vi forskar i det mesta.

En av de största orsakerna till att jag inte fattar hur du orkar är allt annat du slåss med och mot - den galna världen vi lever i!!! Jag läser bara lite inlägg hos dig emellanåt och sen måste jag avskärma mig och tränga undan allt jobbigt lite för att stå ut. Inläggen från massor av tjejer inklusive dig om hur utsatta ni varit av män är ju helt sinnessjuka....hur jävla många störda män finns det där ute?! Och ju mer skit man läser desto värre är det att vara förälder för jag har två söner och en dotter och jag vet inte vem jag oroar mig mest för...ska hon utsättas för äckliga svin och ska de bli äckliga svin...vad ska jag göra och vad ska min man göra för att de blir fina, kloka människor samt klarar sig undan allt vedervärdigt - hjälp! Dessutom känns det fånigt att jag känner mig tacksam för att min man inte utsätter mig för hemskheter här hemma...(!) Det borde ju vara en självklarhet!

Kämpa på och lita på att din kärlek och förståelse är den viktigaste grunden i dina barns liv och att det är ok att bli galen emellanåt. Kraaaam!

Anna i stugan

Just att ta sitt föräldraskap på allvar förväxlas ofta med att man är pretto eller nån slags perfekt förälder som aldrig gör fel. Jag är väldigt intresserad av föräldraskap och hur man skapar bra relationer och bra grund för sitt barn, men det betyder ju inte att jag aldrig gör fel. Jag gör fel hela tiden, men jag har högt satta mål för mitt föräldraskap och det vill jag också ha. Älskar att läsa om hur andra föräldrar gör och tänker, och just detta intresse kan jag sakna hos min man (eller hos män generellt gissar jag). Han är inte en sämre förälder än jag, men han har bara inte intresset att prata och analysera föräldraskap.

H

Hej, det här har inte med inlägget att göra men tänkte att ni är kloka och kan ge synpunkter. Hade en diskussion med min pojkvän igår där vi båda kom överens om att "du är inte som alla andra tjejer" inte var en speciellt bra komplimang. Han hävdade dock att om man istället säger "jag har aldrig träffat en tjej som dig" så var det en fin komplimang. Men jag håller inte med. Den skaver någonstans men jag kan inte sätta fingret på varför jag inte tycker den är okej. Hade någon sagt den till mig hade jag blivit glad, men ogrundade och botten så känns den inte okej.
Hans motivering till att man inte sa "jag har aldrig träffat någon som dig" (som jag då tycker är en mycket bättre komplimang) var för att man kanske har killkompisar som man är nära men aldrig träffat en tjej som man blivit nära förrän nu, därav uttrycket.
Men jag vet inte, köper inte hans resonemang men kunde inte förklara för honom varför jag tyckte det var problematiskt mer än att det reducerar folk till deras kön. Tänkte att ni är ju vettiga här så ni kanske, kan ge en mer utförlig förklaring som övertygar min pojkvän.

Idz

Jag är barnfri men ändå intresserad av föräldraskap osv. Men nu är det så att jag har en del vänner som har börjat få sina första barn. För det första är jag ej välkommen att diskutera föräldraskap med dem och för det andra har de ändå inte tid med mig. Nej, jag menar inte att vi ska ut och festa till 6 på morron, men inte ens en fika eller lunch hinns med, man blir alltid själv ombedd att flänga runt mellan alla för att det är så svårt att ta med barnet hit och dit. Barnet har väl en till förälder? Om jag reser till staden där en av dessa vänner bor, för att vi ska kunna ses nån gång, så följer pojkvän och barnvagn och fucking trossen med henne ut, en kaffe ute, sen hem och amma. Så jävla tråkigt. Förlorar dessa vänner nu. Och sen, det roligaste, är att varje ny förälder anser att de inte har förändrats ett dugg. Samma gamla! Precis som förut! Ehhh........

M:et

H: Det låter som om din pojkvän gör den allt vanligare uppdelningen "kvinnor kontra människor". Du kan ju be honom att fundera på det -- när du säger "människa", vad ser han framför sig då? I det rådande samhällsklimatet är det som om kvinnor är en annan djurart. Jag tycker att alla skulle vinna på att tänka på hur de är/vill vara mot andra _människor_ och inte vara annorlunda mot vissa (kvinnor) än mot andra (män).

För övrigt, vad är oddsen att han någonsin har varit/är närmare en killkompis än dig? Hur tänkte han där? Har han en särskild uppsättning känslor som han reserverar för riktiga människor (läs: män)? Kan"aldrig träffat" kanske ersättas med "aldrig legat med"? Förstår att det skaver hos dig! Din pojkvän behöver tänka många varv till.

Sarah

Jag har en snart tiomånaders och tycker att allt jag säger är nej nej nej nej. Nej inte den, nej inte så, nej den är mammas, nej nej, nej inte där i alla evighet. Jag hör själv hur otroligt negativ och tråkig jag låter och jag vill inte vara en sån mamma. Jag försöker vara duktig och säga "ta den här istället, får jag den så får du den här, ska vi göra så här istället" men nej kommer så automatiskt. Jag är inte särskilt hård mot henne heller, är faktiskt ganska liberal med vilka saker hon får och inte får tugga på/slita i/ha sönder. Ändå är det bara nej nej nej jämt.

Men efter ett sånt här inlägg får jag pepp att - som du säger - ta mitt föräldraskap på allvar och göra mitt bästa för att vara positiv och pedagogisk för att inte sabba all hennes nyfikenhet och kreativitet redan innan hon fyllt 1. Jag vet att om en månad, eller kanske bara en vecka, kommer jag vara tillbaka i nej-träsket men då får jag helt enkelt försöka hitta ny pepp att ladda om. Tack för att du skriver om sånt här, det pushar i alla fall mig att reflektera över hur jag är som mamma och ger mig ny energi att bli den mamma jag vill vara.

Malin

Idz: visst har barn två föräldrar. Visst kan din kompis lämna bebisen med den andra föräldern och ta en fika med dig. Men varför inte tänka lite mer inkluderande? Det här är dina vänners barn, de kommer finnas med resten av livet liksom. Börja lära känna dem nu från start så blir allt mycket roligare senare, du kommer inte vara en okänd tråkig tant utan mammas och pappas roliga vän.

Idz

Malin, absolut vill jag gärna lära känna barnen och umgås gärna med dem, men just nu är de flesta yngre än 2 år så det blir kanske mer senare. Det blir också mer av ett projekt nu att ses om barnet ska med och alla barnets grejer. Jag menar att vi ses inte ofta alls ändå och när vi ses är det inte så mycket på tu man hand, när hela familjen liksom ska med. Sen säger de att allt är precis som förut. Det är det inte. Det gör mig ledsen! Det behöver inte vara som förut heller, men det finns inte mycket tid och tillfällen att utveckla dessa vänrelationer till det nya så mycket, jag vill ändå säga att jag är så pass flexibel och inkluderande att det inte är det som är orsaken till att våra relationer liksom går bakåt nu. Känns det som.

Malin

Idz, den första tiden som förälder är ganska omvälvande, många sover dåligt, barnet medför många nya tankar och orosmoment och det känns kanske bra att umgås med andra i samma situation. Därför kanske du hamnar lite längre ner på prio-listan, inget illa ment men man brukar inte ha överflöd på energi som nybliven förälder, och då kan det bli som du beskriver.
Jag har flera vänner som aldrig skaffade barn, men några "höll fast" vid mig ändå och vi börjar hitta tillbaka till vår "gamla typ" av vänskap nu, när mina barn blivit lite större. Andra försvann iväg helt och vänskapen är över, tror jag.

H

M:et: För att förtydliga så var det ingenting han sa som komplimang till mig (då hade jag på riktigt tagit illa vid mig). Utan vi hade en diskussion kring komplimangen "du är inte som andra tjejer". Där vi båda var överens om att det är ganska nedvärderande att säga. Och i den diskussionen så spann han vidare på att han tyckte att det var en okej komplimang om man omformulerade det till "jag har aldrig träffat en tjej som dig". Och det var där våra åsikter gick isär.

Men annars håller jag med i det du säger, och ska försöka använda det som input till nästa gång. Tack!

Kajsa

Jag hoppas förresten att du fortsätter orka att vara ett gott föredöme såväl som förälder (det tycker i alla fall jag att du är), kvinna, människa och feminist! Du är mycket inspirerande och jag jobbar på hur jag ska arbeta mer aktivt på alla sätt i min undervisning framöver för att själv ha ett bättre förhållningssätt till eleverna och också få in mycket mer feministiskt tänk över hela skolan! Jag tror att du påverkar världen mer än du själv anar, så som ringar på vattnet. Hurra för dig!

M:et

H: Kul om det kan vara till någon nytta!

Okej, det var en allmän diskussion om 'komplimanger' -- i vilken pojkvännen har stannat halvvägs. Han behöver gå vidare och förtydliga (inte minst för sig själv!) _varför_ han tycker att "jag har aldrig träffat en tjej som dig" är en bättre 'komplimang' än "du är inte som alla andra tjejer". Han gör ju fortfarande skillnad, i detta fall på "en tjej" och "någon". Varför gör han det, och vad är skillnaden? Varför drar han in killkompisar? Är "någon" automatiskt en kille? Kan "någon" inte vara en tjej? Kan "någon" inte ens vara en kille _eller_ en tjej? Är de så olika att de inte går att jämföra/jämställa? Varför det i så fall? Han kanske tycker att det är att märka ord, men ord har betydelse. Han behöver fundera på vilken betydelse de här orden har för honom.

Sedan tycker ju inte jag att det är ditt jobb att lära honom, men om du tror att han är nåbar och värd slitet så lycka till. Var rädd om dig själv bara. Önskar dig allt gott!

Jess

Har du appen preglife? Skaffade den när jag var gravid men den följer också utvecklingen av barnet när det är fött. Man har koll på när det kommer utvecklingsfaser (alltså kläng och gnällfaser) och man får ett hum om hur länge de varar. Har hjälpt mig och mitt tålamod otal ggr när lilltjejen helt plötsligt bara gnäller och klänger.

Ps. Så länge vi inte börjar prioritera oss själva framför barnen så är vi bra nog. Jobbar som skolkurator och det som flest ungar mår dåligt av idag är föräldrar som inte har tid med dem. Ds

RebeckaL

Idz
Det är svårt att vara iväg från sitt barn så länge man helammar.

Erika

Inte stänga in dig i tio minuter kanske, men två! Det går bra. När det är kris liksom. Jag tycker man får nya krafter efter bara en minut faktiskt. Do it!:)

J

Förlåt, det har inte direkt med inlägget att göra, men måste be om råd pga blir så förbannad och frustrerad. Min son är åtta pår och har långt lockigt hår i stil med Tamlin. Idag hade han råkat i bråk på skolgården efter att några killar i ettan retades att han såg ut som en flicka, om hans hår osv.
Jag vet liksom inte hur jag ska bemöta sånt här. Det har hänt då och då. Vill typ skälla på skolan och fråga om de inte arbetar med genus öht osv osv. Men inser att det inte är det mest konstruktiva. Ska såklart prata med hans pedagoger men har inte fått intryck tidigare att de är speciellt insatta i könsnormer etc.
Till sonen säger jag att de är dumma som retas, att han ska säga till en fröken, gå därifrån etc (egentligen vill jag säga att de är ena jävla skitungar grrr) och vi pratar om att man får se ut som man vill osv. Han har hittills inte sagt att han vill ändra sig (klippa kort, ändra kläder - favoritfärger har varit rosa i alla år men han har mest vanliga tröjor och byxor, handlar på båda avdelningarna) Blir så trött på sån här skit! Någon som har tips och råd på hur jag ska hantera, vad säger ni till skolan och barnet?

Svar: Jag hade sagt till T, i samma situation, att 1. De är dumma. Dels för att de retas och dels för att de tycker det är dåligt att se ur som en tjej. 2. Förtydligat att ditt barn ser ut som sig sjölv och att det inte är nåt fel med att se ut som en tjej 3. Förtydligat att det är konstigt att säga så för pojkar och flickor ser lika ut när de är barn.
Lady Dahmer

Ida

Idz. Förstår din situation till 100 %. Det är så trist när man känner sig bortvald och avvisad av sina kompisar. Vänskap är fan livsviktigt och du förtjänar kompisar som tar sig tid med dig. Jag har själv barn, men skulle aldrig drömma om att bortprioritera kompisar så som dina vänner verkar göra. Mina barnfria vänner ger mig jättemycket diskussioner om föräldraskap, eftersom de står utanför och är mer opartiska. Kram till dig

Malin

J: jag tycker visst att du kan (ska) bli skitförbannad och visa det. Du kan ju säga till ditt barn att de där ungarna har ett skitbeteende! Visa ditt barn hur arg du är. Visa också pedagogerna hur arg du är, annars kommer ingen att ta händelsen på allvar utan jamsa bort det. Sånt där beteende måste stoppas.
En fråga bara: är det bara på mina barns skola det är "inne" med långt hår på killar? Nu det senaste året har några klippt kort, men fram till förra året hade alla jättelångt hår.

L

Idz; de menar väl att de är samma människa, men självklart förändras man av att få barn! De som INTE förändras borde förmodligen inte fått barn... var glad att du har normala vänner och inga idioter!

Jag skulle heller inte vilja prata föräldrarskap med dig, om du inte var intresserad av att träffa dom jag är förälder till.

ElinS

Idz: Jag håller inte med Louise Hallin om allt men hon sa i en podd att vänner till föräldrar bör ha förståelse för att de två första åren ändrar allt. Och att man som vän måste ha förståelse och rida ut om man vill vara en vän. Tiden blir begränsad och energin ännu mer. När min dotter var 1,5 år började jag på riktigt umgås med vänner igen. Den bästa vännen är den som inte dömer och kanske kommer förbi med en bullängd istället för att ses på stan.

J

Tack LD och Malin! Vi har pratat och han verkade inte alltför brydd av detta så jag hoppas att han fortsätter att vara sig själv. Att jag var arg gick inte att missa... Jag googlade även fram massa bilder på pojkar och vuxna män med långt hår, samt flickor och kvinnor med kort hår. "Det var bra att jag fick se det mamma"

Konstigt nog är det bara kortklippta pojkar i hans klass, tycker också det har varit "inne" med mer långa frisyrer? Så är lite förvånad över detta omoderna synsätt hos barnen.

Ska givetvis prata med skolan också! Tack för stöd. Kram på er

Anna

Idz: Jag värderar vänskapsrelationer högt, misstänker att du också gör det, och för mig är det viktigt att känna mig prioriterad av mina vänner. Att jag är viktig för dem helt enkelt. För de är viktiga för mig. Självklart är mitt barn min högsta prioritet, men, andra och annat är också viktigt.

För mig är det stor skillnad på att träffa mina vänner med/utan partner och/eller barn. Om det är vänner jag träffar sällan, säg en gång per månad/kvartal så försöker jag i möjligaste mån träffa dem utan mitt barn. För min och deras skull. För jag har behov av att ha reflekterande, oavbrutna, upprörda, sorgliga samtal med mina vänner. Och det kan jag inte ha om mitt barn är med mig. För då hamnar mitt fokus automatiskt hos barnet (vilket jag vill, när jag är med barnet). Och då är det värt, för mig, lite extra jobb och pusslande att få till den där fikan i lugn och ro.

Så jag förstår om du blir ledsen över hur situationen är. Att få barn sätter ofta saker på sin spets, och jag tycker att det t ex då kan visa sig hur olika man är som vänner. Jag hoppas du har vänner som ger dig det du behöver också, så att de vänner du beskriver här kan få vara lite mindre viktiga för dig ett tag. Förhoppningsvis hittar ni tillbaka till varandra tids nog.

Hahahanna

Det beteende du beskriver kallas inom utvecklingspsykologin för "otrygg ambivalent anknytning". Men han är ju obviously anknuten. Så fel teorier ändå kan va. Han kanske bara är en suris just nu helt enkelt.

Svar: Att ett barn skriker och klänger har inget med otrygg anknytning att göra överhuvudtaget.
Lady Dahmer

Hahahanna

Säger du som bloggar eller jag som snart är färdig psykolog?

Svar: Haha åh gulle du. 😂 Vet du? Jag skiter i vad du går för utbildning. Den här biten har jag full koll på. Men studenter brukar tro att de vet allt för att de läst böcker. Man är liksom nyfrälst och tror man har koll. Jag var likadan när jag jobbade inom förskolan. Lycka till med din blivande yrkesroll. Hoppas du får en dos ödmjukhet innan du ska ut i arbetslivet på riktigt. 😘
Lady Dahmer

Hahahanna

Jag menar absolut inte att J har en otrygg anknytning - men kläninga och krävande barn har i allra högsta grad med anknytning att göra.

Svar: J är ett år. I den åldern är det helt normalt att barn är klängiga och krävande. Att barn är krävande har heller inget med anknytningen att göra. Är du bevandrad i anknytningsteori så är du förmodligen bekant med sk high need barn? J är ett sådant.
Lady Dahmer

Lillefamilieneurell

På beskrivningen låter det som ditt barn är precis några månader bakom mitt, hade det EXAKT sådär varje dag i typ maj-juni cirka cirka, nu som strax 18-mndrs är allt sååå mycket skönare! Men på den tiden var det amma amma amma amma. Förstår att du längtar tills fasen är över!!!!!! Kärlek!

Fyrbarnsmamman

Åh känner precis som dig, om allt du skriver. Och är inte så säker på att mitt fjärde barn nu verkligen är det sista...ska jag följa hjärtat eller hjärnan liksom?

Emma

jag är så glad att du nämnde det där med att faktiskt se hur man som förälder måste ta hand som sig men också med insikten att barnets behov kommer först. Här i Australien så verkar många kvinnor, även feminister, se barnets behov till närhet och trygghet som ett hot mot mammans välmående. Det vill säga, sover inte ungen, då ska ungen sovtränas så att hen sover 12 timmar så att mamma får sovit. Det triggar mig extremt. Inte för att jag inte förstår att mammors mentala hälsa är viktig och att brist på sömn är tortyr. Men framförallt för att allt speglas som att barn är små manipulaterörer utan behov så fort solen går ner, för då är det mamma/föräldertid. Jag fick höra att jag måste sluta amma till söms vid fyra månader annars så kommer min son aldrig kunna sova själv. Mycket utav "sömnproblem" kan ju hjälpas med samsovning och amning (om man kan). Jag känner personligen att samsovning och amning, även om det är jobbigt ibland, har gjort mig stark i min mammaroll och den anknytning jag har till min son. Alla gånger jag har gått mot min instinkt så har vi alla mått dåligt av det. Säkerligen så finns det inget "empowering" att ge kvinnor råd som går emot ens magkänsla (som att låta ens unge gråta sig till sömns), genom att påstå att barnets behov till närhet står i vägen för en bra natts sömn (och mental hälsa)?

Emma

jag är så glad att du nämnde det där med att faktiskt se hur man som förälder måste ta hand som sig men också med insikten att barnets behov kommer först. Här i Australien så verkar många kvinnor, även feminister, se barnets behov till närhet och trygghet som ett hot mot mammans välmående. Det vill säga, sover inte ungen, då ska ungen sovtränas så att hen sover 12 timmar så att mamma får sovit. Det triggar mig extremt. Inte för att jag inte förstår att mammors mentala hälsa är viktig och att brist på sömn är tortyr. Men framförallt för att allt speglas som att barn är små manipulaterörer utan behov så fort solen går ner, för då är det mamma/föräldertid. Jag fick höra att jag måste sluta amma till söms vid fyra månader annars så kommer min son aldrig kunna sova själv. Mycket utav "sömnproblem" kan ju hjälpas med samsovning och amning (om man kan). Jag känner personligen att samsovning och amning, även om det är jobbigt ibland, har gjort mig stark i min mammaroll och den anknytning jag har till min son. Alla gånger jag har gått mot min instinkt så har vi alla mått dåligt av det. Säkerligen så finns det inget "empowering" att ge kvinnor råd som går emot ens magkänsla (som att låta ens unge gråta sig till sömns), genom att påstå att barnets behov till närhet står i vägen för en bra natts sömn (och mental hälsa)?

Satan

Föräldraskap är svårt. Jag tänker ofta på om jag är tillräcklig i min roll. Det som har hjälpt mig som människa genom livet är ändå mina föräldrars föräldrarskap. Jag vet inte om de själva är medvetna om detta men jag ser vad de gjorde. De agerade utifrån vad de sa, så deras ord hade alltid ett verkligt innehåll. Barn imiterar så agerade är ibland viktigare än bara ord. Sedan har mina föräldrar alltid kört mycket storytelling. De har berättar många historier om sitt liv. Bra och dåliga historier. Hur de har tagit sig ur svåra kriser. Hur de hade det som barn. Hur de tänkte etc. Och just detta (alla deras berättelser) har jag så jäkla stor hjälp av just nu i livet när jag är 30 år och ensam mamma med en 8 månaders. Det är som om deras berättelser är som en bibel som hjälper mig att vägleda mig själv mig genom livet. Så jag kommer själv köra mycket storytelling till mitt lilla barn :-)

Hahahanna

Förlåt Lady dahmer men jag har under alla ÅR jag följt och läst din blogg respekterat och tyckt att du är så jävla bra. Men du har verkligen visat vilken slags människor du är nu. Jag har varken satt diagnos på j eller ifrågasatt hans anknytning, ENDAST diskuterat kring ämnet. Sen fine - jag raljerade över vem som vet mest om vad - men ditt "gulle du" gjorde mig tvärförbannad och det slank ur. Snacka om härskarteknik. Sen printscreenar du mina kommentarer för att folk ska dra extremt förhastade slutsatser för att smeka ditt ego såhär på fredagseftermiddagen.
Hur beter du dig människa???
Nä fy fan. Jag kommer ALDRIG mer läsa ett ord du skriver, printet jag fick av min syrra åker direkt i skräpet och jag kommer ALDRIG mer dela ett skit oavsett hur vettigt jag tycker det är. För jag vet att bakom det döljer sig en till synes extremt osäker människa som helt vänder och vrider på vad jag skrev. Varför tog du inte med den sista kommentaren jag lämnade...? Äh... vet du. Skit i mina frågor och svara inte på dom för jag kommer aldrig att läsa en jävla kommentar till här inne. Ha det bra.

Svar: Varför kände du ens att du behövde kommentera? Varför ens påtala att barn som beter sig som Juno har otrygg ambivalent anknytning om det inte var just att så tvivel hos mig som var din poäng? Vad var syftet? Det fanns inte en enda rimlig anledning. Jag skrev inget om anknytning eller liknande som skulle kunna provocera fram ett sånt svar.

Och härskartekniken startade du med. Mitt "gulle du" var ett svar på DITT raljerande, inte tvärtom. (du kan med fördel skrolla upp och se det själv) Du förminskade mig genom att skriva att jag bara är en bloggare (i jämförelse med du som minsann är psykologistudent), vad vet en sån som jag liksom. Helt oprovocerat då jag inte var otrevlig eller raljerande i mitt svar på din första ganska obehagliga kommentar. Vad är det om inte en klapp på huvudet och härskarteknik? Som man ropar får man svar. 👎🏼👎🏼👎🏼
Lady Dahmer

Krull

Håller med Hahahanna. Det är så jävla lätt att trampa fel här inne. För det mesta undviker jag att kommentera om jag inte håller med till 100%, just för att detta så ofta händer: att någons kommentarer skärmdumpas så att personen kan bli ordentligt förlöjligad och sågas vid fotknölarna av hela instagramföljet. Jag menar inte att jag är överdrivet mycket bättre, jag har gjort mig skyldig till samma sak själv. Men jag blir så trött på denna småaktighet. Denna elakhet, rent ut sagt. Det är en sak om någon skriver rena otidigheter eller hot eller andra idiotier, men att få hela sin person underkänd för att man inte håller med eller liknande, det fattar jag inte vitsen med. När kommentarer dessutom tas ur sitt sammanhang för att personen ska se extra dum ut och riktigt förtjäna allt hån den får, ja då gränsar det fan till mobbing. Och det uppmuntras av en person som själv fått sina uttalanden förvanskade för att passa andras fördomar, det är obegripligt. Det är ett så tröttsamt fenomen. Men det hjälper väl folk att känna sig bättre med sig själva antar jag.

Svar: Tips: antyd inte att mina barn är otrygga för att sen klappa mig på huvudet och dumförklara mig när jag inte håller med, så slipper du att jag reagerar eller tar printscreens. Som man ropar får man svar.
Lady Dahmer

Jess2

Men snälla någon, Hahahanna började ju med härskarteknik och nedlåtande ton genom "du som bloggare...", det är väl inte konstigt om LD besvarar med samma ton på hennes egen plattform? Och det är inte som att hon hängt ut någon med namn och adress?

Svar: Precis. Hahahanna är väldigt anonym här. Ingen är uthängd. Och ja, det var hon som började ha en ganska nedlåtande ton, TROTS att jag svarade sakligt på hennes första ganska obehagliga kommentar. Så jävla trött på att folk tycker att de kan bete sig hur som helst bakom anonyma användarnamn och jag ska bara svälja det. Om det var så att Hanna inte menade illa så hade hon kunnat backa direkt. Inte svara med typ "Vad vet du, du är ju bara en bloggare". Det tyder inte på att hon råkade uttrycka sig klumpigt.
Lady Dahmer

Lady Dahmer

Hahahanna - jag har för övrigt inga problem att backa och be om ursäkt om jag uppfattade dig fel, men du behöver också ta ansvar för hur du uttryckte dig och förstå på vilket sätt det kunde tolkas.

alteregot_

Inlägget togs bort på Instagram. Jag hoppas att det beror på att Hanna (?) fick dra ett lass som inte alls stod i proportion till vad hon skrev? Ville bara förmedla det till dig Hanna (?) om du fortfarande läser här.

Hur som helst- vi kan alla reagera olika på stort som smått. Speciellt när det kommer till våra barn. Ha en fin dag allihopa! <3

A

Fast alltså Hahahanna skrev ju inte att J hade anknytningsproblem. Hon skrev att beteendet kallas det, men i nästa mening skrev hon ju att han obviously (uppenbarligen) är anknuten och kanske bara är en suris just nu. Förstår inte hur det kunde få dig att gå igång på detta vis?
Det kanske är ett känsligt ämne, vad vet jag, men tycker inte att Hahahanna förtjänade detta. Ditt svar var ju också generellt och du skrev inte om J, utan att "ett barn...", så då tycker jag inte att Hahahanna kommentar om att hon utbildar sig till psykolog var så konstig. Det var ju efter det som DU drog in J.

J

Alltså. Jag jobbar som psykolog med små barn sen flera år tillbaka. Det är Ganska osnyggt att börja snacka om otrygg/ambivalent anknytning, det är ju inte hypotes no 1 en testar liksom utan ev hypotes no 10, efter rejält med undersökande. Att prata om otrygg/ amb. anknytning är också att insinuera att en förälder är oförutsägbar, inkonsekvent och ignorant i sitt föräldraskap (pga olika anledningar såklart)= ingen superkomplimang, och jag studsade verkligen också när den kommentaren skrevs jag uppfattar LDs föräldraskap som tvärtom. Tänk om jag slängt ur mig nåt sånt till en hjälpsökande förälder, fy fan vad oproffsigt, och ja, jag tycker det är lika oproffsigt att göra det (oombett) i en blogg. Yrkesetik gäller ju även bakom en skärm. Och ja- jag såg att Hanna ifråga Inte sa att J verkade otrygg men det är ändå onödigt att ens nämna.

My

Han närmar sig väl 1,5 år? Jag vet inte men alla mina kids har varit jobbiga då, extra jobbiga. Har en tiomånaders nu som jag inte kan sätta ner en sekund och det beror knappast på att hon är otrygg eller att jag på annat sätt är en dålig mor - det beror på att det är där i hennes utveckling hon befinner sig. Helt enkelt.

Mia

Håller helt med J och My, okänsligt och oproffsigt att skriva så.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog