Smink påverkar barnen negativt
Hur pratar man smink med barnen, undrar en förälder i en genusgrupp på FB. Det där har jag också funderar på. Inte överdriver mycket såklart eftersom att jag nästan aldrig sminkar mig men ibland händer det och då har det hänt att barnen frågar. 

Finns det överhuvudtaget nåt sätt att prata om smink utan att antingen ljuga (vilket barnet kommer genomskåda) eller vara problematisk? 

Det går ju inte. Sminket (eller kroppsrakning) påverkar våra ungar negativt oavsett vad vi säger till dem. Speciellt om vi sminkar oss till vardags. Då kanske de ej frågar lika mycket eller alls eftersom att det normaliserats så pass att de inte reagerar på det, men tro inte för en sekund att det inte formar dem och deras syn på kvinnor. (Och sig själva om de är flickor) 

Sen kan vi lura oss själva att tro att de köper skitsnacket om att man inte måste sminka sig och att man är lika fin utan men det blir ju otroligt motsägelsefullt när man samtidigt gör det själv. 

Och att det minsann är ROLIGT med smink? Om det är så jävla roligt, hur kommer det sig att man ändå sminkar sig snyggt och normativt? Handlade det om kreativitet och skoj så hade fler sett "alternativa" ut. 

Jag sminkar mig definitivt inte för att det är kul. Det är inte ett dugg kul tycker jag personligen. Jag sminkar mig för att bli snyggare. 

Barnen är inte korkade även om vi intalar oss det ena och de andra. De sätter det i sitt sammanhang och de sänder ett tydligt budskap: det är viktigt att vara fin som kvinna. 

Jag efterlyser ett sätt att problematisera det för barnen istället. Att prata om att "ja mamma sminkar sig för att jag inte känner att jag duger helt utan och detta är ju skitdåligt och dumt och beror på ....". När de blir äldre kan man ju prata om det mer problematiserande och analyserande för att hjälpa dem genomskåda vilken skit det egentligen är att kvinnor förväntas vara fina och att det krävs smink för det. Men då är skadan redan skedd. Hur gör man med mindre barn för att de ska fatta och ifrågasätta? 

(null)




Josefin

Jag kan inte svara på din fråga men har valt att helt avstå smink sedan jag fick barn för att slippa problematisera det. Jag rakar mig dock och det såg min treåriga son härom veckan och undrade varför jag borstade benen (han fattade alltså inte vad jag gjorde i duschen). Då svarade jag kort att som kvinna i ett patriarkat är det svårt att värja sig från vissa förväntningar. Han förstod väl i princip inte ett ord av det men svarade ”dumma pappakat”. Det fick räcka så. Skitsvårt och skär ångest för min del att behöva förklara handlingar jag gör och dessutom skäms över att jag gör. Hjälp!

Annie

Det är så svårt! Jag sminkar mig till vardags. Jobbar inom myndighet och sminkar mig för att bli snyggare och mer "säker". Än är mina barn (döttrar, 8 och 11 år) ointresserade men visst förstår jag att de ser mig och det jag gör. Hoppas jag väger upp sminket lite med mina håriga ben och det faktum att jag inte pratar utseende inför barnen. Men visst är det problematiskt.

Myrthillus

Har ett jobb där man inte får bära makeup eller nagellack. Därför har det blivit så att jag knappt sminkar mig. Mina barn tjatar trots det om läppstift etc. De lever knappast isolerade eftersom det finns andra vuxna i deras närhet. Inbillar mig ändå att de fattat att smink inte är nödvändigt.

hw

Jag sminkar mig väl sisådär var fjortonde dag. När jag ska ut bland folk typ på möten och sånt. För mig är det lite som att dra på en uniform, ett skyddande skal av förväntningar. Fast å andra sidan, jag sminkar mig juh faktiskt också de fåtal gånger jag ska på fest, och då snarare motiverat med att det är för att hedra mina vänner som jag gör mig fin. Hmm, dubbel det här.

När mina kids undrat (och beklagat) mitt lilla sminkeri, så har jag sagt nåt om att det är för att jag ska piggare ut och för att gömma mina röda blemmor. Och att pappa inte behöver sminka sig för han ser så pigg ut redan och har så bra hy att det inte behövs och att den hyn har ni ärvt.

Jag önskar jag hade pallat att ge mig in i olika förklaringsmodeller av patriarkatet och feminism, men jag är inte så bra med ord. Är dessutom orolig för att snarare begränsa barnen genom att berätta om existerande orättvisor istället för att själva låta dem spräcka gränser.

Åter till sminket. Jag önskar att jag kunde helt sluta upp med det, men jag skäms över mina sönderpillade finnar att jag emellanåt vill dölja dem. Som om det är de som avslöjar min neurotiska läggning. Och då uppstår nästa fråga, varför skulle den vara nåt att dölja? Jag hymlar inte med min psykiska ohälsa, men i vissa sammanhang är den inte relevant, varför jag då drar på min min mentala uniform (dusch, tvättat hår, deo, jeans, BH, kofta, smink).

MD

Måste det vara så svartvitt? Kan det inte både vara för att det är roligt och för att vara snygg? För att ta mig själv som exempel: jag sminkar mig inte mycket för jag känner inte att jag hinner på morgonen men jag har alltid mascara och ögonbrynspenna för att vara snygg (är blond men har färgat håret nästan svart). Däremot älskar jag att leka med olika färger på läppstift då det är något som går snabbt men gör stor skillnad för stilen, det blir ett sätt att uttrycka hur jag känner just den dagen. Precis som jag ofta har artificiella hårfärger och byter i snitt var 18 månad. Generellt sett är det jätteroligt att leka med kläder och stil och styra hur jag vill uppfattas och vad jag vill förmedla om mig själv idag. Dock håller sig läppfärgerna inom det vanliga orange-rosa-röd-brun-lila spektrat för jag gillar inte blått/grönt/gult för jag tycker inte det är (återigen) snyggt.
Poängen är att jag tror att de två kan gå hand i hand. Även om man använde smink helt kreativt och målade fjärilar i ansiktet så hade man ju fortfarande målat dem på ett sätt som man tyckte var tilldragande på något sätt, om man inte aktivt experimenterade med fulhet. För mig går skillnaden vid om man täcker över/förbättrar sig själv för att man inte gillar sin hy eller hur man ser ut, eller om man använder det som uttryckssätt (och det kan man bara avgöra i sitt eget hjärta). Och på samma sätt kan en del av ens sminkrutin vara av det "sämre" skälet och en del av det andra skälet samtidigt.

Lisa

Köper nästan allt du skriver här, men, även ett normativt utförande av något kan vara en rolig process. Precis som du (gissar jag) får ut glädje och utlopp för kreativitet när du målar på duk, får vissa det av att måla på sig själva. Sedan kvarstår det övriga du säger såklart. Visst gör man det för att vara snygg, men det är inte alltid den enda anledningen. Många alternativa looks stannar också innanför hemmets väggar, vilket såklart har att göra med normerna och pressen att vara snygg. Var besatt av att få till en döskalle för ett par år sen, klev inte utanför dörren med den i ansiktet💀

Hanna

Naivt kanske, men jag önskar att man kunde se på det på samma sätt som finkläder. Att det kan vara en del av att klä upp sig. Svårt, för finkläder är inget som påverkar utseendet på samma sätt, det är mer ett utanpåverk. Barnen kommer ju märka att smink har med det egna utseendet att göra, att det inte bara är smyckning. Men det är i alla fall så jag skulle vilja prata om det. Att i vissa situationer klär man upp sig, och då kan man sminka sig om man vill. Vissa vill klä upp sig även till vardags, eller på jobbet, precis som att vissa har kostym på jobbet.
Att mer prata praktisk funktion, smyckning, osv. känns som det mest rimliga på något sätt. Där är det lättare att prata om det neutralt. Se det som ett verktyg, bruksföremål. Vad folk känner ang. smink, självförtroende, andra värderingar som finns etc. tror jag man ska strunta i, barnen får utveckla sitt eget förhållningssätt istället. Kanske nämna det om det kommer upp, att vissa tycker si och andra så men att man får göra som man vill.

Tänker att man även kan föra över detta om man pratar om hur man själv gör. Att hellre säga att man gillar att ha lena ben, än att prata om förväntningar och negativa känslor kring utseendet. Säga att man själv tycker det är fint att sminka sig till fest, och att man gör det för sammanhangets skull. Eller för jobbets. Eller vad det nu kan vara. Känslorna, förväntningarna och det andra kommer de väl få ändå så småningom. Och då får man väl ta det snacket när det blir aktuellt/barnn själv tar upp det. Men det behöver man verkligen inte servera på ett fat till dem.

Katarina Ek

Jag väljer att fortsätta kommentera här för jag tycker att stämningen är bättre här än på insta :)

Nu har jag ju inte barn men om jag hade det så hade jag lärt dem att vi uttrycker oss med hur vi ser ut. Och det gör ju ALLA, vare sig vi vill eller inte. Det finns liksom inget neutralt utseende. Den som inte vill ha ett normativt utseende uttrycker ju oftast det väldigt tydligt. Den som inte bryr sig om sitt utseende alls är ju också ofta lätt att spotta.

Sen är det lite tråkigt att så mycket som kvinnor gillar jämt ska skammas och nedvärderas. Jag förstår att det inte är din agenda alls utan jag menar generellt. Jag gillar inte heminredning, hemarbete, bakning, åka till Ullared osv - kan jag få ha EN tjejgrej liksom? Glittriga läppar gör mig glad ju.


Jenn

Jag tror att det går utmärkt att prata om smink som något kreativt och roligt om det GÖRS i det syftet. Typ som fingermålning fast i ansiktet liksom. Det skulle ju kunna handla om att prata om det i samband med t.ex. utklädnader och sminka barnen och sig själv som tigrar liksom. Eller om en är en sån förälder som faktiskt är normbrytande i sin sminkanvädning.

Men som du säger så sminkar de flesta sig ju inte av dessa anledningar till vardags och jag tror inte på att ljuga för barnen. Eller sig själv.

Samtidigt tror jag att barn tar enorm skada av att t.ex. aldrig se mamma raka sig eller sminka sig om hon nu gör dessa saker. Jag tror det är viktigt att barn förstår att detta inte är naturligt utan något som kräver ansträngning. Annars kan det ju hända att det som normaliseras är en sminkad och rakad kropp men att kopplingen till att detta inte händer automatiskt uteblir. Så var det i varje fall för mig när jag upptäckte att kvinnor rakar ansiktet. Jag hade alltså gått runt i nästan 20 år och tyckt det var så jobbigt att alla andra kvinnor var så hårlösa i ansiktet och jag hade en liten fjunig mustasch och lite peach fuzz som jag bitvis skämdes för. Trodde det var fel på mig, men det är ju inte så. Det är ju att andra tar bort det håret. Har hört simlärare som berättar att barn behandlar håriga ben på ungefär samma sätt. När mamma inte har hår är det ju konstigt när de själva börjar få det.

Malin

Jag sminkar mig, men det betyder inte att jag inte tycker att jag duger. Smink finns som ett verktyg för att göra mitt ansikte finare och då använder jag det. Klart jag duger även utan smink, jag ser inte motsättningen där faktiskt. Jag duger på alla sätt och vis. Att jag gillar att kunna se snyggare och skarpare ut i jobbet, i synnerhet när jag träffar kunder, betyder ju inte att jag inte duger. Det är ju ett sätt att skapa en illusion precis som när jag tar på mig kavaj och putsar skorna. Jag skapar illusionen av den proffsiga yrkeskvinnan.
Sen går jag hem och byter om till mjukisbyxor och duger precis lika bra i mjukiskläder.

Fredrik

Vet inte alls hur man problematiserar det men det viktiga är väl att ge barnen en grund att stå på, att de känner sig trygga utan smink och styling, inte ha ångest för att de går utanför dörren utan att lägga 1 timme på att stå framför spegeln.

Brukar visa Dragqueen makeup og makeupwars på Netflix för mina kusinbarn när de hälsar på så att de vet att smink inte bara är problematiskt utan faktiskt är en sorts förvandling till precis vadsomhelst som DE vill bli.

E

Clownsmink då?

Katarina Ek

Menade såklart handarbete och inte hemarbete ;)

Jd

Tänker att ärlighet varar längst. Ibland vill man göra sig fin helt enkelt. Barn tenderar ju att göra som vuxna så det är väl nyttigt att inte vara så ångestdriven att man ska behöva sminka sig för att gå och handla mjölk liksom. Men om man går på middag eller exempelvis en dejt så är det ju inte så konstigt att vilja se så bra ut man kan.

Patriarkat eller ej: vi värderar hela tiden utseende på gott och ont men med handen på hjärtat, hur mycket energi lägger man på andras utseende egentligen? De flesta tänker mest på sig själv.

Anna

Mitt barn är ännu för litet för att fråga men jag har alltid tänkt att jag ska säga typ att vissa människor vill sminka sig och andra vill inte. Oftast har det varit så att det är mest kvinnor som vill göra det men att det börjar ändras nu och att alla ska få göra som de vill.

Målet behöver ju inte nödvändigtvis vara att alla kvinnor ska sluta sminka och raka sig utan kanske att män kan börja steppa upp och bli lite fina de också?

FT

Självklart sminkar man sig för att bli snyggare. Blir helt matt när vuxna kvinnor påstår massa annat. Ofta smink uppfanns för att kvinnor skulle ha "roligt" haha!

Hej

Kan man inte göra som med kaffe, snus, vin, eller annat man brukar som inte är för barn-säga att det är vuxenstrunt typ? Allt man gör är ju inte för barnen liksom, även om en är förälder. Och allt man gör eller gjort vill man ju inte att barnen ska göra lika och härma efter, men det betyder ju inte att man ba kan kasta på sig übermänniska-manteln och ba, tadaaa! På gott och ont kommer det en gör (eller inte gör) undras och ifrågasättas av barnen, och som kvinna är det så lätt att vi får skämmas vilket som. Skämmas inför barnen för att vi sminkar oss/skämmas på jobbet för att vi inte sminkar oss, och att gå runt och skämmas är ju inte heller bra för barnen eller bilden av mamma.. svårt!

Uniunicorn

Åh jag tycker det här är så svårt. Är tudelad. Jag växte upp med två väldigt feministiska föräldrar, och min mamma sminkade sig aldrig. Generellt var det ingen som kommenterade hur jag eller mina syskon såg ut. Mantrat var att kroppen var ens vän och vi diskuterade aldrig frisyrer eller kläder mer än ur parktiska synvinklar (en vinterjacka ska vara rejäl osv). När jag i tonåren och fick akne så möttes även det som ett odramatiskt icke-problem från mina föräldrars håll. Det var normalt, det påverkade ju inte hur jag var som person, mina vänner brydde sig ju inte och sa inget om det så då la de inte märke till det, det kommer gå över, det bästa är att bara låta det vara osv osv. Jag tror att i mina föräldrars önskan att inte överdramatisera situation så kände jag att de inte tog mina upplevda problem på allvar. Jag började sminka mig vid 16 år och smög med foundation och concealer. Inte för att de skulle säga något emot det, de var väldigt mycket för att låta mig bestämma själv. Men jag kände ändå att jag gjorde något som mamma inte ville -hon sminkade sig ju aldrig, det måste betyda att det bästa är att inte sminka sig (vilket det ju normativt också är, "no make up-make up" är väl det högsta rent normativt statusmässigt).
Så här i efterhand önskar jag att vi hade pratat mer om smink hemma. Och om utseende. Idag sminkar jag mig varje dag och det känns odramatiskt.

S

En sak som jag kan uppleva som jobbigt, apropå det här, är att hur lätt det är att bryta normen också är en fråga om "hur snygg du är från början". Och med snygg menar jag hur mycket du rent genetiskt utgör den normativa bilden av s.k. "klassisk skönhet". Jag har flera väninnor som är väldigt mycket anti benrakning och smink, samtidigt som de ser ut som a million dollars. Jag är liksom inte snygg som de. Ibland upplever jag att de tycker att "vadå, det är bara att göra", medan jag känner att det är så himla lätt att säga för dem, som det liksom inte kostar någonting för. De förlorar exakt noll på att inte sminka sig och raka benen. För det är ju också så att en kvinna som anses ful, i bästa fall blir osynliggjord och i värsta fall hånad och förlöjligad. Trots detta varken rakar eller sminkar jag mig. Men det kommer inte heller gratis.

Vad man ska säga till barnen vet jag inte. Jag tycker att det du skrivit var väldigt bra. Någon variant på "jag tycker egentligen att det här är skit, men jag är inte mer än människa" är väl jättebra.

Hej igen

varför kommer inte mina kommentarer med? Gör jag nåt fel?
Håller för övrigt med S 👆 Så lätt att ba, ”ah men jag använder inte smink” och så har man flawless skin och får dessutom pluspoäng i feministboken.

K

Jag säger som det är när barnen ifrågasätter mitt smink. Jag sminkar mig för att inte se så trött ut. Jag känner mig ännu tröttare om jag måste se mitt halvdöda utslitna ansikte. Jag tror inte att det finns något jag kan säga för att göra det hela bättre.
Roligt med smink? Ja det är ju "roligt" att inte se så ful och sliten ut visserligen. Men det är fan inte "roligt" att sminka sig innan man ska iväg någonstans. Det tar tid. Tid som försvinner är inte roligt.

Uniunicorn

Feel ya "S" och "Hej igen", story of my life!

Malin

Ja verkligen lätt att klaga på smink när man har felfri hy och har egna färger som inte är grått, blekgrått och råttgrått liksom. Jag har blemmig glåmig hy, kommer jag osminkad till ett kundmöte tror de jag hamnade fel och egentligen skulle på obduktion :)

Fast jag tycker faktiskt det är roligt att sminka mig. Jag ser fram emot det när jag vaknar till och med, och vet att det är en ”sminkdag”. Håret däremot hatar jag att fixa så klipper alltid jättejättekort.

Svar: Jag säger inte att det är lätt att låta bli. Jag säger att det är fucked up att känna det behovet, att man måste, och att detta påverkar våra barn. Män har inga problem med att vara glåmiga eller bleka och våra söner kommer inte heller ha det. Varför vill vi att våra döttrar ska ärva samma ångest?
ladydahmer.nu

Malin

LD: men jag har inga problem att vara osminkad privat. För privat är jag bara ”jag”. I jobbet tar jag på mig andra kläder, andra skor samt smink. Det är så tydligt att jag bygger en illusion, det har inget med mitt privata jag att göra, hemma är jag gärna blek, de ser mig ju när jag vaknar liksom så vem skulle jag lura!
Däremot rakar jag mig inte eftersom benen ändå inte syns under jobbmötets kostymbyxa. Och än mindre rakar jag fiffi, henne tar jag då absolut inte fram på jobbet Hahaha :)

När min man har möten tar han på sig kavaj och slips, putsar skor, rakar sig. Inför riktigt viktiga möten går han till frisören, för att inte se ovårdad ut.

Samma inför lite finare fester och sammankomster. Obs vi har utländsk bakgrund i familjen så kanske min man fixar sig mer än medelsvensson. Men ändå.

Jag tror inte vi för över någon ångest till våra barn för att vi gör detta. Jag tror det är helt normalt att ha olika utseenden för olika situationer. Att visa att det är fest genom att göra sig fin. Och när vi är i hemlandet är kvinnorna mycket mer uppiffade och sminkade än jag någonsin är i Sverige.

Julia

“Jag gör det för att se piggare ut”, men männen då? De går ju till jobbet utan smink. Utan att någon säger att de ser gråa eller trötta ut. Min man tänker inte en sekund på om han tex ser trött ut innan han går till jobbet. Medans jag som kvinna tänker på det. Det är ju det som är fucked up! Det spelar liksom ingen roll hur mycket vi säger att det är för våran egen skull, att en tycker det är kul, att en känner sig säkrare, finare, piggare etc. I slutändan så är ju detta något nästan enbart kvinnor känner och tänker om sig själva. ”Kan vi inte se det som om när man tar på sig finläder och piffar upp sig lite extra?” ja men varför sminkar sig inte män då för att se lite extra fina ut? Obs menar ej att få någon att känna sig dum eller så med exempel ifrån kommentarerna. Det är bara så himla tråkigt och dumt att det blivit såhär. Jag är inte oskyldig heller, såklart när det vankas något extra känner jag mig ”skyldig” till att göra mig fin/sminka mig för att passa in i sammanhanget. Medans en man oftast bara sätter på sig en struken skjorta och borstar håret och simsallabim är han ”fin fixad”. Usch. Problematiskt och irriterande som fan.

Svar: Precis!
ladydahmer.nu

Idz

Kan man kanske prata om att sminka sig som ett annat sätt att uttrycka sig? Då blir det en handling och senare kan man problematisera mera och prata om varför man vill uttrycka sig på ett särskilt sätt med smink.
/Alltid osminkad men känner att jag ibland vill uttrycka saker med smink, gröna ögonbryn, streck på näsan, osv (håller på att bli psykotiskt yes)

Anonym

Smink är inget skadligt för barn. Det är bara att prova på som med allt annat vuxenbeteende och sen ska man berömma dem för hur fina de blev oavsett resultat. Om man nu ska vara genusmedveten vill säga. Till barn som visar nyfikenhet kan man säga "det är en vuxengrej som är lite lurig för många vuxna sminkar sig fast dom egentligen inte vill utan för dom tror dom måste. För att vara fina. Knäppt va? Fast ni vet ju att ni är fina ändå. Eller hur? Vill ni prova på?"

Så kan man prata med barn om smink och avdramatisera hela grejen.

Svar: Haha ja om man vill vara motsatsen till genusmedveten ska man nog göra precis så.
ladydahmer.nu

Malin

Jag tycker ni är för generösa mot männen. Åtminstone jag tänker jävligt ofta ”gud vad ful han är, synd för honom att män inte ”får” sminka sig”.
Alltså tänk vissa ljushåriga bleka svenska män med fjunigt hår. De är i min smak väldigt oattraktiva och tänk om de ”fick” använda ögonbrynspenna, mascara och foundation, de skulle tjäna på det SÅ mycket. Istället tvingas de gå runt med sin bleka glåmiga hy och sina rödblonda ögonfransar. Jag KAN inte attraheras av den sortens utseende, och jag är säkerligen inte ensam.

Mia

Jag har ”bara” mascara och säger att jag borstar fransarna som man borstar håret, det är ju också egentligen lika problematiskt. Hur förklarar man varför man gör det, för att det blir trassligt annars? Kort hår blir ju inte det...

Camillz

Lite roligt för du är emot att sluta med godis osv men enda gången jag känner mig självsäker utan concealer och foundation är när jag slutar med: socker, olja, mjölkprodukter och vetemjöl och börjar vara ute mer och äta ordentligt med grönsaker och frukt! DÅ får jag helt okej hy, alla ärr och gropar och missfärgningar är kvar men jag kan leva med det. Sedan så färgar jag ögonbryn- och fransar för att inte se så himla tråkig ut och den kombinationen = inget smink för mig! Väldigt befriande. AVSKYR att jag får höra "och hon hade inte ens/du måste ha smink på jobbet!" eller de eviga "vad trött/sjuk du ser ut" så jag tänker fortsätta vägra smink de gånger min hy samarbetar. Detta är bara när jag ska göra något särskilt förstås! I matbutiker och annat gäller inget smink för det är så jävla tröttsamt att det fortfarande är oväntat att "fulare" kvinnor vååågar visa sig sådär. Det är okej att kvinnor inte är vackra 100% av tiden. Skönhet är för fan inte ens något en person åstadkommit, det är bara ren tur. Nu gjorde jag mig själv arg igen.... I alla fall, avslutningsvis, det är roligt att göra sig snygg ibland trots allt! Men jag vill ALDRIG att det ska krävas av någon, därför måste jag våga vara utan smink, för att hjälpa andra våga också och till sist slippa töntiga förväntningar.

Amanda

Bra skrivet som alltid. Jag skrev själv ett blogginlägg nyss om det här med "naturlig" sminknig och ingrepp. tycker personligen det är värre än att typ smäcka på 100 kg glitter på kinden osv, för naturlig sminkning gör ju att man tror att "såhär ser hon ut på riktigt, såhär perfekt hud har hon" osv. "Wake up flawless"- hetsen liksom...

Martina

Mmm ja smink känns problematisk och hårighet med. Något jag tycker är svårt också är klänning när man ska vara "fin". Dop, bröllop, fest då vill jag ha klänning/kjol för att känna mig snygg. Varför behöver jag det och är det ett problem på samma sätt som smink och hår?

Mathilda

Själv uppvuxen med en mamma som på noll energi på sitt utseende. Inget smink ingen rakning inte ens hudcreme.
Ändå vaxar jag mig var femte vecka piffar håret och sminkar mig varje dag till jobbet. Så med andra ord, vad ens goda moder gör eller inte gör kanske inte spelar så stor roll.

Svar: Spelar roll gör det. Garanterar gör det inte.
ladydahmer.nu

Maria

Mathilda

Min mamma var precis lika dan! Och det gjorde nog att jag inte riktigt värderar det där med att vara snygg.
Har aldrig lyckats hålla upp vanan att sminka mig eller fixa håret (försöker ibland, men det rinner alltid ut i sanden) och jag tycker det är 100% normalt att bara gå ut precis som jag vaknat. På med kläderna som låg längst upp i lådan liksom.
Dessutom har jag märkt att jag inte tar det som en komplimang om någon (min pojkvän) säger att jag är snygg / vacker. Det är mer ett "jaha" och så tänker jag att jag hellre hade varit mindre slarvig eller bättre på att cykla eller något :p

Shakopee

Härligt att Simon Sköld berättar för sin 2-åring att hans tjejkompis går på diet och därför ska Polly ge henne pommes. Det tycker han är gulligt med sin gälla röst. Suck.

Svar: öhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
ladydahmer.nu

Morran

I min familj är det mannen som fixar sig mest. Jag sminkar mig inte, håller inte på med kläder (jobbar i sjukhuspyjamas, Thank God för den), klipper inte håret, färgar inte håret, använder inte nagellack, tatuerar mig inte, rakar inte kroppen... förutom kanske två ggr/år då jag fixar mig lite om jag ska på fest. Min man klipper skägget och har välstrukna skjortor till jobbet, går till frisören med jämna mellanrum mm. Grooma sig betydligt mer än jag. Vi har inga söner men våra döttrar (8,7 och 5 år) är ta mig tusan ändå supernyfikna på smink och nagellack och tajta kläder. Och då är de ändå Waldorfungar, i skolan tovar de ull och täljer pinnar hela dagarna med osminkade lärare i hampakläder. Det känns så jäkla hopplöst! Det går liksom inte att värja sig mot dessa förbannade ideal som sköljs över våra döttrar!

Anonym

Sluta använda smink på heltid :) kanske lättare sagt än gjort men det är precis det man får göra. Om det gör det lättare att sluta kan man låtsas att man inte kan använda smink av nån anledning. Och tänka på att sminket endast är något som patriarkatet skapat av olika anledningar. Och patriarkatet gillar vi ju inte.

Josefine

Visst är det problematiskt. Man vill ju egentligen tycka att det är synd om männen som inte "får sminka sig", för nästan alla dras ju till vackra ting-oavsett om det är en tavla eller en människa. Men om man drar det till grunden så skulle vi ju vara mer vana vid "bleka"utseenden på kvinnor och inte förvänta oss mer än vad som är naturligt!

Jag har två döttrar, den ena helt obrydd om sitt utseende medan den andra är såå medveten! Båda två är normativt väldigt fina så det är inte så att lillasyster känner sig i underläge, men hon har varit väldigt intresserad av kläder, färgmatchning, hår, utseende, vikt och hela fadderuttan från start! Henne känner jag oro inför när jag tänker tonår....

Själv har jag sminkat mig dagligen sedan jag var 14 men sedan jag fick mitt utseendefixerade barn så är jag noggrann med att inte göra det varje dag (alltid något tänker jag🤔) , jag är mer medveten att fråga om kläderna känns sköna än om hon gillar dom? Känns det lagom varmt osv. Jag känner att jag behöver vara en motpol i hennes tänk (vad hon nu fått det ifrån, den där lilla hönapönan som velat vara mest med mig, en utmattad mamma i mysbyxor)

Lisa

Jag säger alltid, ”mamma vill se pigg ut, mamma ser trött ut men vill se pigg ut”

FT

Vad ens mamma gör spelar tyvärr inte så stor roll, nej. Typ alla mina vänner har mammor (och jag med) som varken rakade sig eller sminkade sig. Började sminka mig o raka mig så fort det bara gick och alla mina vänner med.

Svar: Det räcker ju såklart inte med att bara låta bli. Man måste ju aktivt motarbeta parallellt på olika sätt. Samtala mycket. Problematisera. Undvika sånt som uppmuntrar utseendefixering. Hur man pratar om och till folk, vad man låter dem se på tv, vilka böcker man läser för barnen, vad för umgänge man har osv.

Min mamma sket inatt raka sig men hon kommenterade däremot ofta mitt och andras utseende.(mitt kommenterade hon bara positivt men det är ju också ett problem).
ladydahmer.nu

Johanna Ahlsten - Återhämtningsbloggen

Jätteproblematiskt med smink. Även om jag inte sminkar mig mycket så har jag ändå en spärr för att låta bli (känns som stor skillnad utan typ) dvs jag känner att jag inte duger riktigt utan, att jag är fulare utan, känner mig mer osäker osv. Hemma går jag oftast utan smink och min dotter lär ju märka att jag ofta sminkar mig när jag ska någonstans. Bävar ju inför den dagen jag får frågan varför jag sminkar mig. Vill ju inte gärna ge det ärliga svaret, suck. Och inte vill jag säga att det är ”roligt” heller för jag tycker att det är skittråkigt egentligen. Vill inte heller att min dotter ska börja ”leka smink”, vill inte. Är det taskigt/kontraproduktivt att säga nej till det? Och var går gränsen? Är det OK att låna lypsylet? Sen det där med att säga att en känner sig piggare med smink kanske är bättre i alla fall, vad tycker du LD?

Therese

Sminkar mig i princip aldrig, om jag skulle värdera kanske en gång i månaden och de få gånger jag ska ut på krogen (typ en gång per halvår). Har absolut inte bästa hyn som någon kommenterat utan folk är van att se mig utan smink då jag alltid går så och när jag sminkar mig (aldrig mycket, utan mascara och ögonskugga, inget mer) så får jag inte några speciella kommenterar med undantag för barnen som blir väldigt intresserade (de är 10 och 7).
Min poäng är att folk vänjer sig med hur du brukar se ut och utgår från det. Väljer du att gå osminkad under en längre tid så kommer folk att vänja sig och inte tycka att det är konstig eller ser konstigt ut.

Det jag tycker är svårt är när barnen säger att de vill sminka sig och jag har valt att konsekvent säga nej till smink och sagt att de inte behöver det. Men det är inte lätt och snart kommer jag att få ge mig och låta dem bestämma själva. Men min förhoppning är själva när de blir äldre kommer att tycka att smink är onödigt.

Ps: De gånger folk har kommenterat mitt utseende är när träffar bekanta på badhus, då ofta med att jag ser så fräsch ut. Jag tänker att det beror på att jag ser precis likadan ut på badhuset som jag gör annars, till skillnad från många andra som alltid annars är sminkade och därför ser annorlunda ut utan.

Emelie

Sååååå svårt! Tycker också det är klurigt att prata just med väldigt små barn om detta. Senast igår frågade min tvååring varför jag sminkar mig och jag fick typ panik. Jag sa att jag gör min fin för jag ska på kalas. Hela familjen brukar göra sig fina när vi ska på kalas så min förhoppning är att hon ser det som någon slags odramatisk procedur, typ som att man duschar efter att man tränat eller att man äter frukost på morgonen. Ingen aning om det är vettigt eller ej.

linda

Jag har försökte att jobba bort alla måsten. Börjat med bekvämt istället. För flera år sedan slängde jag alla trosor med plastmaterial i dvs spets, polyester, lycra och nylon och allt vad de kemiskt gjorda materialen heter. Jag villa ha bomullstrosor och material som kan andas med så lite plastmaterial som möjligt. Män går i bekväma bomullskalsonger men vi kvinnor har mest sexualiserade plastmaterialunderkläder att välja på i affärer och får flytningar/svamp/infektioner/ändrad bakterie flora i underlivet för vi använder material som inte kan andas. Även färgade underkläder har väldigt mycket kemikalier och urvalet av färgade underkläder man vs kvinna är helt makabert. Jag slutade med plastmaterialbaserade byxor och inser hur svårt det är att köpa något utan stretch och varför ska vi plasta in våra ben/underliv?? Män har fler urval av byxor/skjortor/tröjor utan plastmaterial/stretch än vi kvinnor!?! Det är vi som får hudsvamp av bh:ar och plastiga material. Män har mer material som andas i i kläder som går att köpa i affärer. Nu vill många få ned användningen av plast för att det läcker ut microplast i våra hav men all microplast som läcker ur från våra underkläder/BH.ar in i våran hud då? Sedan så blir även kroppsuppfattning knepigt då killkläder/flickkläder skiljer sig i strl. Klädstrl S/M/L/XL skiljer sig stort om man jämför hur stora de är. Pojkkläder är vidare/större/längre än flickors. Så redan som barn kanske man få knö sig ned i en storlek som heter att du är LARGE dvs du är stor och större än MEDIUM och man "ska" vara normal dvs ha MEDIUM. Men pojkar som är lika stora som flickorna kan använda strl S/M och veta att de minsann håller sin storlek och att de inte är större/tjockare än normalvärdet M. När det gäller kvinno/män klädstrl så är skillnaden ännu större vilket gör att när du som kvinna använder ett klädesplagg som är L/XL så är samma strl på manssidan S/M gör att kvinnor är stora hur normala de än ser ut och män är normal och har har normal strl i kläder och behöver inte få en LARGE lapp upptryck i ansiktet i hela sitt liv. Sedan har kvinnoavdelningar en "stora kläder/tjock avdelning" eller om man vill kalla den för något annat finare namn men i vanliga affärer så hänger mäns kläder i samma avdelning med alla olika strl och de har INTE en big is beuty eller storväxt avdelning som de blir förvisad till med mindre urval. När män har en tjock mage heter det en man med pondus !?! Borde inte alla graviditets magar heta pondusmage ? Det är vi som bär liv. Som skapar liv. Vi ska inte behöva oroa oss för bristningar/hängmage/förändrad mage innan vs efter graviditet. Vi borde kalla alla graviditetsmagar för en kvinna med pondus !! Nu till sminket. Jag slutade sminka mig och fick kommentarer att jag ser trött ut att det är något annorlunda med mig etc. Men män ser alltid pigga/alerta/käcka ut utan smink? Jag sminkade mig härom dagen för vi skulle ut på restaurang och min yngsta son på 10 år var helt förfärad. Vad har du gjort mamma? Jag förklarade att jag hade sminkat mig lite med ögonskugga/mascara och han sa att han tyckte jag såg finare/bättre ut utan smink och påtalade detta till de övriga som var med på middagen med. Min mamma är finare när hon är naturlig utan smink. Han hade jätte svårt att släppa att jag hade sminkat mig och jag kände mig stolt på något sätt över ha förändrat min sons sätt att uppfatta något vackert/fint. Han tycker att tjejer/kvinnor inte ska ha smink. Jag kunde inte ge någon bättre förklaring till mitt sminkåterfall än att det ska vara "fint" att sminka sig.

Amanda

Jag har funderat mig sönder på den här frågan, har en liten dotter på 6 månader och jag bävar för "sminksamtalet". Jag funderar så här: kan man ljuga så länge de är små och säga typ att "mamma vill klä ut sig idag" och förklara mer pedagogiskt och ärligt när de blir äldre och genomskådat en? och under tiden verkligen försöka bära så sällan smink som man bara klarar av.

Tove

Jag har upptäckt en grej med mig själv; jag har i perioder (år) inte rakat benen eller armhålorna alls och varit nöjd och trygg i det, men sedan jag började jobba på en träningsanläggning så har jag börjat raka mig lite överallt för att slippa få kommentarer och blickar pga inte så himla trygg i mig själv ändå. Jag tycker inte att det är nåt vidare problem egentligen MEN det jag har upptäckt är att jag i samtal med kollegor kommer på mig själv med att säga saker som att "nu var det längesen jag rakade benen, det börjar bli dags igen!" och liknande och tycker att det är skönt att prata som resten av de kvinnliga kollegorna. hur skumt är inte det!? Jag har aldrig brytt mig om sånt tidigare, att ingen fattar vad jag pratar om för jag är van (som öppet vänstervriden feminist på en arbetsplats får man ta en del skit)...jaja, det jag ville komma fram till är att allt vi gör eller inte gör med våra kroppar påverkar oss i vad vi säger OCH tvärtom.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog