Är det synd om människor som väljer bort barn?
Såg att Bloggkommentatorerna skrev om liv utan barn. För mig är ju barnen meningen med livet. Familj och relationer är meningen med livet typ och barn ger ytterligare en dimension som jag inte tror går att få på annat sätt. Vänner i all ära men barn och barnbarn och barnbarnsbarn och de relationer man skapar med dem är nåt helt annat. (Obs nu utgår jag från sunda relationer, inte skadade. Jag vet ju att alla inte har bra kontakt med sina föräldrar men dessa föräldrar har förmodligen inga sunda relationer med andra människor heller) 
 
Men jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv och djupa relationer utan barn, SÅKLART, annars vore det ju djupt tragiskt även om man faktiskt också skaffar barn. Livet måste ju innehålla annat än föräldraskap liksom.
 
Men jag tänker att när man blir äldre då? När man är sextio, sjuttio, åttio. Givetvis så kommer man ju ha intressen och vänner då också, men jag tror man kan känna sig jävligt ensam. Eller så kanske jag bara är snäv i tänket eller nåt. Har dock träffat flera äldre som ångrat sig när de blivit just äldre. Som haft ett skitkul liv och inte en endaste tanke på barn eller annat, utan tvärtom känt sig kvävda av tanken, men som senare när livet går in i andra faser känt att de saknar nåt. Eller nån. Just barn. Och barnbarn.
 
 
Katja

Bra skrivet! Oavsett om det handlar om biologiska eller "adoptiva" släktrelationer så är nog meningen med livet att ha någon att bry sig om, om att ha någon som bryr sig om en på ett mer villkorslöst sätt än vänskapsmässigt (det är typ bevisat av så gott som alla psykologer od). Livet utan barn ter sig som ett bekvämt men rätt tråkigt liv, iaf i längden.

AB

Jag och min sambo är ofrivilligt barnlösa och detta är den jobbiga tanken i sämre perioder. Att vem ska hjälpa oss, hälsa på oss när vi blir gamla? Detta är och kommer vara min livs största sorg.

Jag förstår (försöker iaf) att barn är meningen med livet men det är ju faktiskt så att vårt liv inte är mindre värt fast vi inte har haft lyckan att få barn. Tyvärr är det så dagens samhälle ser på oss. Vi passar ju inte in i "normen" så att säga. Men kommentarer som att vi "lever ett tråkigt liv" om man inte har barn, oavsett det är ofrivilligt eller frivilligt är fan en så dum kommentar så jag blir galen. Vi måste ju fylla livet med annat. Vi lever också ett fantastiskt liv, tänk på det ❤️


Svar: Livet blir ju definitivaste meningslöst eller värdelöst utan barn. Som sagt, det vore ju fruktansvärt att sätta barn till världen då.
ladydahmer.nu

Elysia

Alla orkar inte med att ha egna barn. Det kanske blir tråkigt och ensamt som gammal, men den dagen den sorgen. Det är tillräckligt jobbigt för mig ta hand om mig själv. Jag behöver sova ostört och ha mycket egentid. När jag hälsar på mitt syskon med barn kan det vara trevligt, men det är ansträngande, och när jag kommer hem känns det skönt att jag inte har barn, utan kan vila ut hemma. Jag tror inte det blir bra att skaffa barn bara för att man är rädd att bli ensam som gammal.

Svar: Nej jag tror inte heller mans ska skaffa barn för att slippa bli ensam
ladydahmer.nu

Elin

Håller med om så mkt o texten. Jag lever som singel och har noll längtan efter en partner. Jag är tyvärr hetero och kan inte se framför mig hur jag skulle kunna leva i ett lyckligt föhjållande med en man. Men jag har en längtan efter barn. Är dock sjukligt rädd att inte vara en tillräckligt bra förälder för att kompensera för att det bara finns en. Men jag vill så gärna ha en familj och ser också framför mig ålderdomen med barnbarn och det känns så sorgligt att behöva missa den pga att jag inte vill leva i ett förhållande.

Svar: Du behöver ingen partner för att skaffa barn! Känner så många ensamstående morsor som vittnar om hur mkt enklare det blev att sköta allt när de dumpade sin stora mansbebis. Tillräckligt bra förälder kommer du vara!
ladydahmer.nu

Marie

Jag är en kvinna på 40 år, som aldrig någonsin velat ha barn. Aldrig. Den livsstilen intresserar mig helt enkelt inte. Jag har ett otroligt stort frihetsbehov, jag vill styra över mitt eget liv och min tid och jag klarar heller inte av att ha andra människor omkring mig hela tiden. Därmed inte sagt att jag inte kan ställa upp och ta ansvar för andra, jag är ett stort stöd för min 80-åriga mamma, är alltid hos henne på helgerna, vi ringer varandra varje dag och jag följer med på läkarbesök etc.
När jag själv blir 80 så kommer jag inte ha några barn eller barnbarn att umgås med, och det är jag helt bekväm med. Jag hoppas och tror att jag har meningsfulla relationer ändå, med de jag väljer att se som min familj. Människor och djur. Det finns ju många många äldre som inte ser röken av barn och barnbarn, för att dessa är upptagna med att leva sina egna liv. En av mammas jämnåriga väninnor är väldigt avundsjuk på vår relation, för väninnans dotter har aldrig tid att komma och hälsa på, och när hon någon enstaka gång gör det så klagar hon bara på att det är stökigt.
En sak som jag känner skulle vara ännu värre än att känna sig ensam som barnlös när man blir gammal, är att skaffa barn av just den anledningen. Och ångra sig.
Den kärlek jag känner för min familj och mina vänner är på inget sätt mindre värd än den en förälder känner för sitt barn, även om jag naturligtvis förstår att förälder-barn-kärleken är något speciellt. Men inte mer värd. Jag förstår inte riktigt det behov som föräldrar verkar ha att hela tiden framhålla att "jag visste inte vad kärlek var innan jag skaffade barn", "du kommer ändra dig när det är dina egna" etc etc. Varför är man så angelägen om att tvinga på andra sin egen livsstil? (Nu menar jag inte att det står så i inlägget, jag menar i allmänhet).
Jag är stolt över att kunna välja att leva mitt liv som barnfri. Att ha förmånen att välja sitt liv är inte alla förunnat. Mitt val påverkar mig och bara mig. Min mamma är inte intresserad av barnbarn, hon är stolt att jag väljer min egen väg att gå.
Jag tycker heller inte att det här är en så bra värld att sätta fler barn till, både när man tänker på hur vi tar hand om vår jord, och även om hur vi människor behandlar varandra.
Det var lite om hur jag som barnfri kvinna tänker.

Svar: Varför tror du att du har så bra relation med din mamma medan andra inte har det? Har själv funderat på den där grejen att många gamla blir ensamma ändå. Min egen pappa till exempel kommer ju bli det, men han var ju en kass farsa. Jag har svårt att se att jag kommer hälsa på honom på hemmet. Jag undviker honom nu liksom. Tänker även på andra farsor i min närhet som jobbat bort barnens uppväxt. Förmodligen blir de också ensamma. Jag spekulerar bara nu (!) men tänker att det hänger mycket på hur man byggt och vårdat relationen också. Har så svårt att tänka mig att en varm och trygg och kärleksfull mamma blir dumpad på ålderdomen.
ladydahmer.nu

Maria

Så lustigt att snubbla in på detta inlägg när jag spenderat det senaste dygnet med att lyssna ikapp en fantastisk podd jag nyss hittat - podden Barnfrihet

Det är inte ett dugg synd om oss som väljer bort barn! Jag känner mig bara privilegerad över att ha möjlighet att välja, och så glad att jag inte skaffade barn när jag var yngre (var ganska korkad och naiv).
Verkligen att jag har duckat en kula där!
Har massor jag vill göra i livet, och när jag tänker på att jag kan ta all den tid och energi som de flesta lägger på att uppfostra barn, och lägga på att göra allt detta spännande, blir jag ännu mer glad och taggad på livet.
Det kostar ju otroligt mycket att uppfostra ett barn, det kostar ju i princip hela ditt liv i 15 år? Säkert jättefin kärlek etc, men inte värt uppoffringen tycker jag.
Men jag ser nog inte relationer som meningen med livet heller, meningen med livet är att det ska vara intressant. Meningen med livet är det där när man är helt uppe i någonting för att det är så intressant, när tid och rum försvinner.

Jag tänker att barnfria kanske tacklar ålderdomen på ett bättre sätt eftersom man är van vid att själv hitta meningsfullhet med tillvaron och relationer utanför familjen. Att man bara fortsätter som vanligt.
Många föräldrar får kanske en chock när barnen är utflugna etc eftersom man levt så mycket i föräldraskapet? Och sedan tänker att man är garanterad massa umgänge med barnbarn etc, att man blir väldigt besviken ifall det inte blir så. Skillnaden mellan olika perioder i livet blir liksom mer dramatisk.

Sedan är ju en av de saker jag tänker mig att jag ska göra när jag är äldre, klokare och stabilare (typ pensionär), att finnas till hjälp för barn som far illa. Kanske som fosterhem eller likn för lite äldre barn. Men förstår verkligen inte varför jag skulle skapa egna? Speciellt inte som kvinna.

Svar: Intressanta tankar och perspektiv! Tack!
ladydahmer.nu

Ulrika

Frivilligt barnlös här. Jag har aldrig känt någon längan efter barn, inga klockor som ringt eller avundsjuka över andras bäbisar. Var lite orolig för att det skulle komma nu när min yngre bror fick sitt första barn, vilket är syskonskarans första barn och då även mina föräldrars första barnbarn. Men icke, min brorsdotter är söt och fin på alla vis och som faster är det roligt att gulla och hålla i en timme eller så, och min bror uppdaterar oss nästan dagligen med framsteg vilket är jätteroligt, men jag har noll längtan efter egna barn.
Kollade faktiskt om jag kunde hjälpa andra med sin barnlängtan genom att donera ägg, men tanken slog mig för sent, jag var några månader för gammal.

Som andra har skrivit så behöver jag mycket egentid. Att umgås med människor suger musten ur mig och jag behöver vila. Sociala relationer är inte så viktiga för mig, det kan gå flera dagar utan att jag pratar med någon och jag är nöjd med det. Jag känner mig aldrig ensam.

Oskar

Jättebra skrivet. Också tänkt på det där med ensamheten och bli äldre.

Nerdy

Jag skulle nog säga att det beror på hur man ser på ensamhet. Är det hemskt och tragiskt att vara ensam - ja, då lär man känna det så. Ser man det dock som nånting positivt, då gör det ju inget. Jag förstår absolut personer med barn som ser det som livets mening, men för mig som aldrig velat ha barn och inte kan tänka mig att bli förälder skulle barn bara innebära ångest. Jag vill inte ha så mycket ansvar. Jag vill inte vara den det hänger på för att barnet ska överleva och bli en bra person. Jag vill inte heller ha ansvar över kalas, gympapåsar, föräldramöten osv.

Jag vill ha det lugnt och skönt. Göra mitt och inte behöva tänka på eller oroa mig för annat. Dessutom ser världen ut som den gör och jag vill ärligt talat inte föda fram barn som ska behöva leva i den. Chanserna är också stora att jag och min man skulle få ett väldigt autistiskt barn, som varken jag eller han skulle ha förmågan/orken att ta hand om. Samhället är ju inte heller jättebra på att erbjuda tillräckligt med hjälp för familjer och barn som behöver det. Bara att ta hand om varandra är krävande.

Cecilia

För mig är det nog kanske lika svårt att förstå en person som tycker egna barn och föräldraskap, familj etc, är ”livet på en pinne” på samma sätt som jag uppfattar att du inte förstår varför man väljer bort. Och jag tror det finns massor av olika skäl att avstå. Ärftliga sjukdomar, psykisk och fysisk ohälsa, känslomässiga begränsningar som gör att man är medveten om sina brister och väljer att svstå. Med mera, med mera. Själv är jag 50 och har aldrig ångrat mig. Kan sätta mig ner och tänka: nu hade ett barn kunnat vara 25, 15, 10 år etc. Och det gör inte ont alls.

V

Och jag är 21 och håller på med en process med vården/socialstyrelsen för att få tillstånd att sterilisera mig nu ist för vid 25. Eftersom jag mår så fruktansvärt dåligt av att vänta med det. Orkar liksom inte lägga ner det enorma jobbet med att hantera med min ångest och paranoia och tvångstankar runt en ofrivillig graviditet när jag vet att jag ändå kommer ta bort roten till problemet och sterilisera mig om 3,5 år. Men detta verkar ju provocera vissa något helt enormt (ironiskt nog ingen jag mött i vården men däremot typ alla 30+are jag av någon anledning nämnt detta för). Jag kommer ju garanterat ångra mig... Spela roll att jag vetat att jag kommer göra detta sen jag var 13-14 och anledningarna inte är någon vag brist på barnlängtan utan är helt sammanflätade med vem jag är som människa. Om världen hade varit lite bättre (dvs inga klimatförändringar osv) och jag varit cisman och kunnat bli pappa ist för mamma så kanske.... Men förmodligen inte ens då.

trino

Tänker att jag träffat så många äldre som sörjer att de inte får möjlighet att umgås med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn i den utsträckning de tänkt sig och längtar efter. Så mycket kan hända under ett liv som gör att kontakten smärtar mer än den ger. Den sorgen behöver nog också tas med i tanken, behöver inte vara en dysfunktionell familj för att situationen ska uppstå utan det kan hända i betydligt fler fall.

(Med det inte sagt att man ska avstå barn för den sakens skull, verkligen inte. Men ofrivillig ensamhet kanske inte är enda sorgen).

Barnfri

Det finns ju ingen garanti att barnen och barnbarnen vill umgås med en när man blir gammal.

Madde

Till AB, det är många många äldre som har barn men ändå sitter själv på äldreboenden. Vi lever i en värld där folk flyttar och rör på sig på ett helt annat sätt än för bara några generationer sedan. Min bästa vän jobbar på ett äldreboende och har gjort i över 10 år och det är sorgligt att höra hennes historier om hur de gamla glöms bort och lite pliktskyldigt besöks vid födelsedagar.
Så barn garanterar inte att en inte är ensam när man blir gammal och jag tror sorgen kan bli större om man vet att man har barn som väljer att strunta i en än om man inte har någon.
Sen tror jag att en får ett annat typ av umgänge när en inte har barn, man söker sig till liknande och kan finna sitt umgänge där. :)

Anonym

Att man behöver egentid och vill vara ensam tycker jag är konstiga skäl till att välja bort barn. När barnen väl kommer upplever få dem som tidstjuvar, tvärtom mår man bra och tankar energi med dem, det är inte som att umgås med vänner eller släkt. Bebistiden är såklart tröttande, men när den är över är det som att ha gjort sina egna bästa vänner med sin egen livmoder liksom - skitcoolt enligt mig! Varje stund med mina barn är som honung för själen, trots att jag normalt sett är en asocial ensamvarg.
Däremot förstår jag de som inte ser sig som någons förälder, inte vill ha den rollen. Det är en tuff roll, som bungyjump genom livet och man vet aldrig vad som väntar. Kärleken är så stor och då kan det vara jobbigt. Inte alla vill/orkar ha så starka känslor i sitt liv.

Fia

Jag tycker det här är svårt. Har ett barn och kommer inte skaffa fler barn som det ser ut nu. Barnet är lite äldre, inte vuxen men äldre tonåring och klarar sig mer eller mindre själv idag.

Jag ångrar inte att jag skaffade barn men inser någonstans att jag kanske inte är riktigt lämpad som förälder. Jag är inte helt värdelös för jag har ansträngt mig för att göra ett så bra jobb som jag har kunnat men många har helt klart gjort ett bättre jobb än jag. Däremot vet jag inte om jag skulle klara ett barn till och därför har jag avstått för det eventuella barnets skull. Jag kan bli sugen och jag är inte i närheten av för gammal för ett eller två barn till men jag tror inte på det för barnets skull.

Mitt barn jag har far inte illa och har inte farit illa på något vis men jag önskar nog att jag haft kapacitet att vara bättre än jag varit.

Nina M

Intressant diskussion! Jag vill inte ha barn och tänker inte skaffa några heller. Tänker att jag kanske kommer ångra mig när jag är gammal men tänker inte göra en så omvälvande sak som att skaffa barn bara för att jag kanske kanske kommer ångra mig när jag är gammal och skruttig (det är ju inte ens säkert att man blir gammal). Tror också det finns massor man kan ångra sig på ålderns höst, t.o.m. att man skaffade barn. Barnbarn är ingen garanti för att man skaffade barn, min mamma har två döttrar som båda inte vill skaffa barn och vi lär inte ändra oss. Vet om barnfria äldre som inte har ångrat sitt beslut. Relationer är definitivt viktiga men tyvärr förstår jag inte varför just barn-förälder relationen skulle vara så magiskt, kanske är det för att jag har bevittnat så många trasiga sådana relationer (däribland egna erfarenheter). Dessutom med apokalypsen runt hörnet (klimatkrisen) så tycker jag synd om de som kommer till livet nu, vad är det för värld vi lämnar till dem?

Med det sagt gläds jag åt dig och andra föräldrar som känner att de har hittat sitt kall i livet. :)

Lottsky

Har aldrig velat ha barn och ångrar mig inte. Alla människor är inte lämpade att bli föräldrar, själv har jag aldrig varit beredd att ge upp friheten jag har i o m att jag bara haft vuxna att ta hänsyn till. Det finns inga garantier att slippa ensamhet som äldre för att man skaffar barn heller. Meningen med livet betyder inte samma för alla, jag avgör själv vad som ger mitt liv mening, tack så mycket. Det är inte ett dugg synd om mig, har aldrig ångrat mitt beslut att inte bli mamma. Känner för de som är ofrivilligt barnlösa men att avstå av eget val är inte tragiskt som jag ser det.

Karin

Jag och min sambo sedan 7 år (jag 34, han 36) är frivilligt barnlösa. Vi var vänner innan vi blev tillsammans och när vi bestämde oss för att bli ett par hade vi en diskussion om våra mål och drömmar för framtiden. I dem ingick inte barn, varken för mig eller honom. Det var så skönt att gå in i en relation och veta att man gör det på samma premisser, sedan kan ju läget ändras visserligen, men den dagen den sorgen.
Jag har aldrig kunnat se mig själv som mamma, och har aldrig drömt om barn. Det tog ett par år för familj och vänner att inse att det inte kommer att bli några barn, mamma slutade fråga när vi varit tillsammans i 5 år, vilket var skönt, Varför är det så svårt för vissa att acceptera att ens mål med livet inte är att försöka få barn?

Gällande att riskera att bli sittandes på ett äldreboende, så är jag mer orolig för min mamma faktiskt. Hon flyttade 100 mil bort förra året, då hon träffat ny man och slog upp sitt liv här och flyttade till honom. Vad händer när hon blir gammal, om han går bort innan henne? Det är ju inte direkt så att man har möjlighet att hälsa på ens ett par gånger om året med så stora distanser emellan? Sådant tänker jag på, men inte hur det kommer att bli när jag blir gammal, det är alldeles för lång tid kvar tills dess!

Vickan

Jag tycker verkligen inte synd om de som väljer bort barn! Tror inte alls att de nödvändigtvis blir mer ensamma som gamla, snarare tror jag tvärtom - de med barn har inte tid på samma vis att nära sina relationer och intressen så när barnen väl flyttar hemifrån blir det en tomhet och många äldre med barn känner sig ju ändå väldigt ensamma.

Har aldrig heller fattat argumentet som man ofta hör att ”man inte förstår vad det innebär att älska en person så mycket som ens egna barn förrän man får dem”. Om man inte vet om det så saknar man det ju inte tänker jag. Och med kärlek kommer även den där förtvivlan och oron om något skulle hända personen man älskar (i detta fallet barnet). När du väl får barn kommer du aldrig mera att kunna vara laissez-faire på samma sätt, din lycka kommer alltid att delvis vara beroende av ditt barns lycka och en bit av dit hjärta kommer nu föralltid att vara placerad i deras kropp. Jag kommer att få mitt första barn om ett par månader. Jag har inte ens träffat henne än och redan känner jag den där ”om-något-skulle-hända-förtvivlan”riva i min kropp. Hade något hänt henne dör jag känns det som. Ångrar absolut inte att jag blev gravid, hon är redan bland det bästa jag vet, men skulle aldrig tycka synd om, eller ”rekommendera” någon att skaffa barn som inte vill ha.

Kissowa

Det är väl rimligtvis tragisk om man skaffar barn (människor, med egen fri vilja och mening, så vi kommer ihåg detta nu) bara för att man vill slippa vara ensam på ålderns höst. Egosim deluxe? Nä, jag tänker spendera mina gyllene dagar på ålderdomsresort i Florida, sitta vid poolen och spela canasta hela dagarna. Inte synd om mig alls.

Svar: Alla som skaffar barn gör det av egoistiska skäl dock!
ladydahmer.nu

Nemo

Vilken lättnad det var att läsa kommentarerna här ♡
Har alltid känt mig udda som inte vill ha barn, trots att majoriteten av mina vänner och bekanta inte heller vill ha barn (Och några är 30-40 år och är fortfarande barnlösa). Men jag känner väl mig udda för att det fortfarande är socialt stigmatiserat att som kvinna inte vilja ha barn. Att vi missar någonting. Medan män inte alls proppas med samma propaganda, utan ses som typ "äventyrliga" och "vet vad de vill". Trots att det säkert är större chans att just de barnfria männen blir ensamma som äldre, medan kvinnor inte blir det för vi skapar relationer på annat sätt.
Hur som, är skönt att ännu en gång få veta att en inte är ensam, så många kommentarer här var en befrielse.

JJ

Det intressanta med barn är att man vet inte vad man missar förrän man har ett. Jag hade inget intresse eller saknad av barn och var helt tillfreds med tanken på att aldrig ha barn. Sen träffade jag rätt vid 36 års ålder och efter mindre än ett år beslöt vi oss för att skaffa barn. Jag trodde inte något någonsin skulle kunna kännas så rätt. Nu har vi en knatte på en 15 månader och det jag upplevt och känt under den tiden får alla resor, äventyr och självförverkligande jag pysslat med innan kännas som att sitta och glo på en testbild på TV tjugo år i sträck. Jag har aldrig mött någon mer asocial människa med mer behov av egentid än jag och ändå känner jag så här. Det är möjligt.

Dessi

Är frivilligt barnfri och har aldrig haft barnlängtan. En sak som ingen verkar ha nämnt här är hur relationen till ens partner påverkas av att ha barn. Min uppfattning som kvinna är att pappan i familjen (om man lever i en heterorelation) blir överflödig känslomässigt då all kärlek går till barnet. Att man samtidigt kanske upplever att man får all kärlek tillbaka från barnet och att det då finns en risk att relationen blir sämre. Inget sexliv, ingen sömn och att de konversationer man har handlar om barnuppfostran och de praktiska bitarna. Är oerhört rädd för att den fina relation jag har med min pojkvän ska bli lidande om vi skaffade barn (det är såklart inte den enda anledningen för jag har bara ingen barnlängtan och har aldrig haft, men få eller ingen alls pratar ju öppet om det här).

L

Förstår inte riktigt vad du vill komma till? Ska vi skaffa barn i förebyggande syfte tänker du?

När en blir gammal kan det mycket väl bli så att en inte orkar med relationer, vet flera äldre som tycker momentet med att träffa släktingar enbart känns stressigt och dom avstår gärna.

Svar: Jag reflekterat lite. Vill du ha ett svar så går du leta nån annanstans.
ladydahmer.nu

JJ

Det intressanta med barn är att man vet inte vad man missar förrän man har ett. Jag hade inget intresse eller saknad av barn och var helt tillfreds med tanken på att aldrig ha barn. Sen träffade jag rätt vid 36 års ålder och efter mindre än ett år beslöt vi oss för att skaffa barn. Jag trodde inte något någonsin skulle kunna kännas så rätt. Nu har vi en knatte på en 15 månader och det jag upplevt och känt under den tiden får alla resor, äventyr och självförverkligande jag pysslat med innan kännas som att sitta och glo på en testbild på TV tjugo år i sträck. Jag har aldrig mött någon mer asocial människa med mer behov av egentid än jag och ändå känner jag så här. Det är möjligt.

L

Prata hellre om att det är synd om alla dessa barn som har kassa, oengagerade föräldrar. Det kanske skulle kunna ge lite eftertanke till alla dom som funderar på barn men inte vet om det är för att dom själv vill, eller för att folk tjatar.

A

Jag är 35+ och har inga barn, bland annat på grund av rädsla för att bli sjuk och att då inte kunna ta hand om mitt barn ordentligt. Är själv uppvuxen med en förälder som blev svårt sjuk när jag var i tonåren (hjärnblödning) och efter det så blev jag förälder åt min förälder.
Den oro, stress och besvikelse över att föralltid ha förlorat det som var just min förälder har liksom format hela mitt liv. Och det är ju ingens fel när en frisk person i fyrtioårsåldern plötsligt håller på att dö i en hjärninfarkt. Så ingenstans och på ingen person finns möjligheten att lägga ilskan och besvikelsen heller.

A

Jag är 35+ och har inga barn, bland annat på grund av rädsla för att bli sjuk och att då inte kunna ta hand om mitt barn ordentligt. Är själv uppvuxen med en förälder som blev svårt sjuk när jag var i tonåren (hjärnblödning) och efter det så blev jag förälder åt min förälder.
Den oro, stress och besvikelse över att föralltid ha förlorat det som var just min förälder har liksom format hela mitt liv. Och det är ju ingens fel när en frisk person i fyrtioårsåldern plötsligt håller på att dö i en hjärninfarkt. Så ingenstans och på ingen person finns möjligheten att lägga ilskan och besvikelsen heller.

Anonym

Har jobbat 3 år på äldreboende,jobbade på ett demenshem och på ett stort äldreboende med 5 avdelningar, sammanlagt 68 boende och då har det ju kommit och gått massor med brukare under tiden så minst 120 brukare har jag jobbat med och helt ärligt,det är fååå som haft regelbundna besök av barn och barnbarn, kanske 10 av dessa 120, och de flesta andra som kommer en gång om året eller som ringer verkar ju ändå älska sina föräldrar och berätta om deras minnen och vara riktigt kärleksfulla när dom väl kommer men de bor långt bort,de har inte tid, och barnbarn? Har typ träffat 5 barnbarn genom dessa 120 brukare på 3 år, så det är absolut ingen garanti, sen när brukaren dör minsann (när personalen fått vaka över den i flera veckor) då först kan det ploppa upp massa folk, som sagt när brukaren dött, det här vittnar alla jag känner om som jobbat inom vården och som sagt jag själv. Det är så sorgligt verkligen,sen finns det ju de som man vet har varit svin mot sina anhöriga, de däremot har varit av de få som fått besök konstigt nog. Angående de som varit barnlösa, inte så många men några, de har haft regelbundna besök av kompisar eller syskon, så dom ensammaste har varit de med massa barn. Det är också vanligt att typ 1 eller 2 av barnen kommer regelbundet av dessa Lucky 10 som ändå hade besök. men dom andra 3 barnen har man aldrig sett eller ens fått ett samtal ifrån.
Nä det är nog riktigt få anhöriga som hänger på boendet, finns väl en anledning varför man lägger dom dit ( de flesta är trots allt inte sängliggande med behov av vård hela dagarna) många skulle man lätt klara hemma

Blomman

Högst individuellt! Är ju fantastiskt att vi lever i en tid när man går välja själv (med vissa undantag) och att de som inte vill just slipper. Tycker också att det är imponerande med de som vet med sig att det inte skulle bli bra och därför väljer bort-kudos till dem!
Sen att jag själv har barn och att det är det allra viktigaste och meningen med mitt liv är en annan femma, det är ju vad jag ville och hade turen att få uppleva.
Tror inte på att ifrågasätta andras val i sådana här ämnen, kanske vissa ångrar sig, men så kan det vara med allt? Det måste ju ändå vara deras val. Värre och ångra att man skaffade barn då, för det påverkar ju oftast barnet med.

Ida

En ärligt nyfiken fråga: de som inte kan få biologiska barn men vill ha det, vad ska de göra? Om en kvinna inte kan bära ett barn överhuvudtaget, även med IVF och liknande. Med tanke på att du verkar vara emot surrogatmödraskap (det är jag med, 110%!) och även adoption (det finns absolut stora risker med det men känner man till barnets bakgrund tror jag det är bättre än att växa upp i en dysfunktionell familj). Finns det då något alternativ kvar för de barnlösa paren?

Svar: Nej det finns inte så många alternativ då. Äggdonation möjligtvis.
ladydahmer.nu

Ida

Okej. Det går ju inte om man inte har en livmoder till exempel. Du kanske dömer ut adoption lite väl hårt?

Svar: Nej jag dömer inte adoption för hårt. Det är jättetrist att det finns människor som inte kan få biologiska barn men deras önskan och längtan ska inte komma före barns rätt. Den enda adoptionerna som är rimlig är närståendeadoption eller eventuellt adoption av barn inom samma land sk inhemsk som absolut inte har nån kontakt med sina föräldrar dvs blivit övergiven. I de flesta fallen dock så är hjälp och stöd till bioföräldern att föredra.
ladydahmer.nu

Ida

Håller absolut med om att föräldrars önskan aldrig ska komma före barns rätt, uttryckte mig klumpigt. Ville bara höra hur du tänkte. Skulle kunna berätta om min adopterade lillasysters situation men kan inte lämna ut henne. Har bara svårt att se hur det är bättre att bo hos en förälder som är alkoholist, drogberoende, svårt psykiskt eller fysiskt sjuk, våldsam eller liknande än att komma till en familj där man är älskad och efterlängtad, även om man då måste byta kultur. (I många länder är adoption inte alls socialt accepterat och ett fosterbarn/adopterat barn blir som "askungen".)

Maria

Ida!
Som jag förstått så finns det ett stort stort behov för fosterföräldrar!
Barnet blir inte ”ditt” på samma sätt som vid en adoption, men du kan ju göra en så viktig skillnad för personen.
Jag vet inte exakt hur reglerna ser ut för att bli fosterförälder, men jag tror det är lättare (än den oändliga adoptionsprocessen).

Viktoria

Jag är kvinna på 26 år och vill absolut inte ha egna biologiska barn. Dock så vill jag gärna, några år framåt i tiden, hjälpa barn som behöver det. Vara kontaktfamilj eller fosterfamilj. Finns så många barn som behöver en familj så varför ska jag skaffa egna tänker jag litegrann.

Frida

Tjoho, älskar att du lyfter detta ämne! Jag startade podden Barnfrihet ihop med en barnfri kompis just på grund av missuppfattningar och fördomar som dessa. Vårt första avsnitt var en intervju med 78-åriga Margaretha som är barnfri, lycklig och allt annat än ensam.

Min farmor har 5 barn och besök varje dag på sitt äldreboende. Ja, för hon har så tur att alla hennes barn bor kvar i hennes stad. Men flera andra på boendet snackar skit om henne för att de är avundsjuka. Och de har ett stort gäng barn och barnbarn själva. Men dessa kan bo lite var som helst eller så har de bara inget intresse av att hälsa på. Att ägna hela sitt liv åt barn/barnbarn för att sedan sitta ensam kan bli en djupare sorg än att vara barnfri och sitta ensam. Då vet man i alla fall att man levt livet på sina egna premisser och inte offrat sig för någon.

Dessutom ger barnfriheten plats till att skapa och vårda andra relationer. Lika lite som en barnfri person kan förstå hur det känns att vara förälder, lika lite kan en förälder förstå hur det känns att bygga upp sina viktigaste relationer i livet av folk man aktivt väljer. Min familj består inte av blodsband, det gör den desto mindre komplicerad skulle jag säga. Om någon av oss blir nazist kan vi säga tack och hej till varann. Om ditt barn blir nazist kanske det inte är så enkelt...? Grovt exempel men du fattar. Att man är släkt betyder ej att man är kompatibla, det är ju bara att kolla hur många människor som har problem med sina släktingar. Nästan alla skulle jag säga.

Har så mycket att säga om detta, men ska lugna mig där. Den som vill lära sig mer om barnfria och hur vi resonerar, lever etc kan lyssna på podden Barnfrihet. Vi har dig gärna som gäst framöver Lady Dahmer!

Helene

Är 41 och trodde jättelänge att jag ville ha barn pga det är ju så det ska vara. För ca 7 år sen förstod jag att jag absolut inte ville ha några. Jag vill heller inte vara smal el snygg el rik. Vilket retar en hel del!
Men detta med att vara rädd för att bli ensam tror jag alla är oavsett. Så många ensamma jag sett i mitt yrke inom vården. Både på äldreboenden och nu hvb för psykiskt sjuka. Det är inte många som har barn som kommer dit. För det finns ju inga garantier för nåt i livet. Barnen kanske dör före dig. Dom kanske flyttar utomlands.
Men svaret på frågan är nä, det är inte synd om oss!

Anonym

I Sverige "kommer man ju undan med" att låta sina gamla föräldrar sitta ensamma på ett hem. Det är inte socialt accepterat i många länder. Även avlägsna släktingar måste tas om hand. Till exempel är det i mänga länder otänkbart att en familjemedlem/släkting vistas ensam på sjukhus. Någon är där och sitter på en stol bredvid sjuksängen hela tiden. Dag som natt. Jag har vänner och släkt utomlands som ibland sitter nattvak på sjukhus vid någon gammelfaster som de knappt känner, bara för att de är släkt och man hjälps åt. Så i många länder är ju barn en garanti för att man får hjälp på ålderns höst.

Elin

Jag skrev ett helt blogginlägg som var jag.

Karin Johansson

Barn är ju verkligen ingen garanti för att man inte kommer känna sig ensam, vilket förmodligen alla som jobbar i äldreomsorgen kan vittna om. Det vire ju också lite märkligt om jag som tycker att livet med barn verkar pest skulle uthärda ca 20 år av något jag inte vill ha för att jag eventuellt skulle kunna känna mig ensam när jag blir gammal.

Frida

Ursäkta, men helvete vad förbannad jag blir när folk påstår att ett barnfritt liv verkar vara tråkigt. Då skulle hen ha varit med mig och min sambo till Kambodja och Thailand för att studera buddhisttempel. Det är skönt att inte behöva vänta tills barnen har lov och ha tidsbegränsade resor eftersom de måste tillbaka till skolan. Och sen är det bara att hoppas på att barnen intresserar sig för samma saker som en själv. Tro på fan att jag och min lillasyster hade helt olika preferenser på resmål när vi var små. Jag vet inte om jag och sanbon hade kunnat rycka iväg och se Dalí-utställningar så fort vi hör talas om dem, eller spela Einstürzende Neubauten på lagom ljudnivå för att inte störa.

Pernilla

Jag tycker att det som gör dig snäv i tänket är just att du utgår ifrån dig själv.

En annan grej är att jag, precis som flera andra som jobbat inom äldreomsorgen, VET att det är hur många äldre som helst som inte har någon garanti bara för att de har barn. Faktiskt skrämmande många, annars hade jag antagligen aldrig nämnt det ens, om det gällt några enstaka och under alla de år jag jobbat i branschen.

Jennifer

Har aldrig känt att jag vill ha barn. Har hela tiden tänkt (är 30) att jag inte har kunnat få barn, kanske för att det har känts så långt bort. Jag har aldrig förstått hur man kan frångå livet utan barn där man kan vara spontan, vara orädd och göra vad man vill, till att fastna i föräldraskap och lägga all sin energi på en annan människa. I sisådär 18 år framöver. Har man den inställningen och man är frivilligt barnlös, då måste omgivningen acceptera att det är så att man är lycklig. Man är helt enkelt en person som har ett innehållsrikt liv på så många andra sätt. Och så lär det ju förhoppningsvis fortsätta i livet så länge man lever, ända till ålderdomen, att man får hitta intressen och göra saker anpassat efter förmåga och ålder. Och det tänker jag att man måste göra oavsett barn och barnbarn. Man kan ju inte tappa sitt eget liv för att man skaffar barn, även om jag ser att det händer. Men för mig skulle det vara helt otänkbart.

Jag och min man fick barn oplanerat men ändå välkommet när jag var 28 år. Det är ändå det bästa som har hänt mig och oss, men det är inte livets mening, inte i mitt liv. Men denna person förgyller mitt liv oerhört. Hade jag inte haft barn hade jag varit lycklig ändå, då hade jag inte vetat annat. Och även om jag har barn nu så fortsätter jag leva mitt eget liv, jag har kvar alla mina intressen och kommer ha hela livet förhoppningsvis. Jag vill inte sitta ensam och bara hoppas på att mina ev barnbarn har tid att träffa mig. Som det känns nu kanske jag vill ha 1 eller 2 barn till, om det går. Men det är egoistiskt, för jag vet inte vad det är för värld som jag sätter mina barn till heller. Och ens egen dödlighet gör sig smärtsamt påmind när man får barn, det var jag helt oförberedd på. Innan barn hade jag en ganska lättsam inställning till livet, men nu håller jag plötsligt ett krampaktigt tag om livet för att jag vill att mitt barn ska ha det bästa.

Att säga att "du vet inte vad du går miste om" till någon lycklig barnlös person, är ju lite grann som att säga att "du vet inte vad du går miste om" till någon lycklig person som cyklar och inte vet något annat, för att man själv tycker det är fantastiskt att köra bil. Så jävla korkat.

Anonym

Vad säger du till homosexuella par? Kan dom uppleva samma lycka som du? Eller är såna barnfamiljer alltid konstgjorda och dysfunktionella? Är det rätt mot barnen?

Svar: Nu hänger jag inte med? Kan homosexuella inte få barn?
ladydahmer.nu

Anonym

Klart dom kan. Men inte gemensamma biologiska barn. Och frågan var om du tror det gör skillnad avseende lycka och mening med livet som du uttryckte dig.

Svar: Jag tror inte det hänger på biologi nej
ladydahmer.nu

Mathilda

Hmmm skaffa barn för att inte bli ensam när man är 80? Trist skäl till att skaffa barn inte minst för barnet.

Mathilda

Hmmm skaffa barn för att inte bli ensam när man är 80? Trist skäl till att skaffa barn inte minst för barnet.

Elin

Jag tänker att det är bra att människor som inte vill ha barn faktiskt nu har mod och metoder för att inte få barn. Toppen!

Dock tror jag att vårt åldersseparerade samhälle gör att många inte har en relation till barn. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Jag är uppvuxen med en mamma som har jobbat som dagmamma, hon har i perioder haft upp till 8 dagbarn exklusive oss tre syskon. I vårt radhus kunde det alltså ibland vara 11 barn plus eventuella kompisar som drällde runt. Detta tog inte slut när vi sedan blev tonåringar, och det pågår fortfarande. Barn har alltid varit en del av mitt liv, det har funnits barn överallt. När jag sedan flyttade hemifrån till min lilla 1:a så njöt jag såklart av tystnaden men kände snabbt en tomhet.

Många av mina jämnåriga vänner uttrycker när de träffar mina barn på 4 och 1 år att det är första gången de umgås med barn sedan deras nu typ tonåringa kusiner var småbarn. Vi tar inte med barn ut på restaurang, vi lämnar till barnvakt för att umgås ifred med våra vuxna vänner. Barn (och gamla) är inte naturliga inslag i livet. Vi umgås i homogena grupper där vi som har barn förväntas lämna det livet åt sidan och vara "vuxna" när vi träffar barnfria människor. Jag tror att det påverkar synen på barn i offentliga rum. Det är liksom okej att säga att barn är jobbiga och skrikiga och att man "inte gillar barn". Vilken annan grupp (som saknar makt) kan man prata om det sättet på?

Det är på många sätt stort och härligt att bli förälder, men det behöver inte omdefiniera hela ens liv.

FT

Sådana här inlägg provocerar mig enormt. Kvinnor som ser sin mening med livet att sitta hemma med massa ungar som ska informera oss övriga om att vi inte fattat meningen med livet och kommer vara ensamma när vi är gamla? Det är så jävla sjukt. Vet inte ens vad jag ska skriva. Är så JÄVLA lycklig att det är moderna tider där man som kvinna lätt kan välja att vara barnlös och leva ett grymt liv och förstå att det finns så många relationer (även som gammal) som inte behöver vara ens barn. Har fantastisk relation till vänners barn, syster- och brorsdötttar osv som jag kommer ha en relation med hela livet. Den dagen kvinnor slutar tjata om barn, fråga en om när man ska skaffa barn och tror sig veta bättre än oss utan barn, då kan man nog helt slappna av. Det sjuka är de mammor som är så fixerade vid sina barn att allt annat hamnar i skymundan, ni verkar glömma mycket, hyffs till exempel.

Christine

Jag är ärligt talat rätt förvånad över att du som annars är bra på att kritisera normer tänker så snävt i den här frågan. Visst kan man känna sig ensam som äldre -men det kan drabba även den som har barn. Barn är ingen garanti mot ensamhet, någonstans. Det går för övrigt alldeles utmärkt att odla nära relationer till barn som inte är ens egna. Precis på samma sätt som man kan ha nära relationer med andra än den person av hankön en är gift med.

Men om det nu är så att människor utan barn i regel är ensammare än andra som äldre kan man ju fråga sig varför lösningen alltid tycks vara att uppmuntra folk att "skaffa" barn? Inte att vidga bilden av vad en familj egentligen är? Inte att själv gå och hälsa på människor som är ensamma? Eller bjuda in dessa till gemensamma träffar med mera?
Jag vill ju inte låta feministisk eller något sådant, men kanske, eventuellt att svaret kan ligga i att det finns ett intresse från vissa håll att återigen hitta argument att kedja fast kvinnor med partner och barn...


Svar: Vilka håll?
ladydahmer.nu

Pernilla

FT - bästa kommentaren!

Elin

Jag har inga barn men jag och min sambo har börjat fundera på det. Tanken på att vara bunden till ett barn kan jag periodvis tycka känns väldigt jobbig. Ett barn som är helt beroende av mig liksom, läskigt. Jag tycker såklart också att det känns kul. Men mest känner jag nog att det är en "investering" för framtiden. Att det är en relation som är värd mycket i framtiden. Jag tänker att mamma har mer glädje av mig och mina syskon nu än när vi var små, men jag vet inte egentligen. Och det handlar inte om att jag inte känt mig älskad, för det har jag alltid gjort. Älskad, lyssnad på, ompysslad, stärkt.

Jag tänker att mitt barn kommer att få det av mig också, även om tanken kan kännas överväldigande.

En viktig diskussion som jag kan tycka är svår utan att den blir "anklagande". Lite som att "du förstår inte vad du kommer sakna...", eller som i mitt fall där barnet är en "investering". Det känns inte smickrande. Och därför är det ett ämne som det kan vara svårt att tala om. Tänker jag.

Elin

Jag skrev en kommentar nyss. Jag vill inte att den syns om min mejladress gör det. Det var en privat tanke.

Jd

Skulle gärna läsa mer om din inställning kring adoption.
Jag har bara förstått det som att många adopterade jag hört i typ sociala medier har påpekat att det varit jobbigt att växa upp som adopterad, men vet inte så mycket mer.

Sonja

Jag kan förstå varför man inte vill ha barn men jag tänker så gott som varje dag på att vad vore livet utan barn. Jag kan inte föreställa mig en värld utan dem. Har redan börjat längta efter barnbarn även fast jag hoppas att det dröjer åtm 10 år. Men barn är inte meningen med livet, det är det inte. Jag tänker att vad skulle jag ha om mina barn, VE OCH FASA, dog? Skulle mitt liv vara utan mening då? Och mitt svar är ett darrande nej (tanken är ändå bara såå hemsk!). Är glad att jag hittat det som ÄR meningen med livet, för hade jag inte det så hade jag haft så mkt mer ångest när det kommer till rädsla att mista barnen.

Astrid

Oj! Du saknar inte bara kännedom om det du skriver i ämnet utan saknar även förståelse för de som av någon anledning inte kan få eller vill ha barn.

Du är nog som du själv skriver "lite snäv i tänket"



hanna

När folk drar upp kortet "ensamt på ålderns höst" tänker jag alltid på mammas väninna som har fem barn. Tre har flyttat utomlands (Australien, Nya Zeeland). Ett har flyttat till en annan del av Sverige och sagt upp kontakten (vilket innefattar tre barnbarn som hon inte träffar) Ett bor sådär en tjugofem mil bort, och det är det barn hon alltid haft en minst nära relation till.
Så kan livet också bli.

Tänker också på mammas granne som nu fått alzheimers, hon har en son utomlands som sällan är hemma och förefaller helt ointresserad av gamla mamma.
På mammas fd arbetskamrat som har två barn på relativt nära avstånd som "aldrig har tid".
På min tidigare kollega vars enda dotter dog i vuxen ålder.
På min släkting som jobbat inom äldreomsorgen och berättar om alla dessa ensamma äldre med både barn och barnbarn som aldrig eller väldigt sällan får besök.

Föreställer mig att sorgen över att ha barn som inte har tid eller i närvarande inte alltid är att föredra framför att inte ha barn alls. Men vad vet jag.
Visst, risken att bli ensam på äldre dar är ju mindre om man har barn, än om man inte har det. Men det är ju verkligen ingen garanti.

Anonym

När man talar om ensamhet, som vi gör här, så är det alltid ett känslotillstånd och aldrig fysisk närvaro som åsyftas. Även människor med ett mycket rikt socialt liv kan känna sig oerhört ensamma. Likaså kan gamla människor med täta besök av nära och kära göra. Störst betydelse för om man blir ensam eller ej på ålderns höst är hur pass känslig och sårbar man är som individ för just denna känsla. Och ett långt asocialt tråkigt liv utan barn eller annat drama är därför kanske den bästa garanten mot ensamhet, vaccinerad, på äldre dar. Så kan man också tänka kring detta ämne.

S

Jag är mer än frivilligt barnlös och för egen del skulle ett ansvar över barn bara min absolut största mardröm, likaså en graviditet och förlossning. Har aldrig heller varit intresserad av barn överhuvudtaget och är förbannat lyckligt lottad över att bo i ett land där jag får välja själv om jag ska skaffa barn eller inte.
Om du är intresserad av att veta mer om människor i olika åldrar som har valt bort barn rekommenderar jag podden barnfrihet där dom bjuder in frivilligt barnlösa människor som pratar om sina liv :)

För övrigt är barn ingen garanti för att man har sällskap när man är 70- 80 år gammal .

Elin

Jag kommer med största sannolikhet aldrig kunna bli mamma och det är min största sorg i livet. Så jag tror det kan vara bra att ha i åtanke att alla barnlösa inte är det frivilligt, och då gör det lite ont att läsa den här typen av inlägg.

Tobias

Jag tänker att man "köper ett koncept" när man aktivt väljer eller väljer bort barn. Det sociala nätverket kommer absolut ser annorlunda ut beroende på om man väljer det ena eller det andra. Men frånvaro av barn behöver inte alls betyda att man känner sig ensam som gammal. Man ska dessutom skilja på ensamhet och ensamhet. Den enda ensamhet som är "dålig" är den som inte är självvald.

Jag har själv valt att inte skaffa barn, av massor av anledningar. Jag har i hela mitt vuxna liv fått försvara och åter försvara mitt val att inte sätta barn till världen. Om och om igen. Ibland, när jag ledsnar på att för miljonte gången få frågan om jag verkligen är säker på mitt ställningstagande brukar jag komma med motfrågan "Har du någon i din närhet barn? Varför frågar du istället inte DEN personen om hen tänkt igenom sitt val? Har hen insett vilket ansvar det faktiskt är att sätta ett barn till världen? Har hen insett vilket livslångt åtagande det faktiskt är att skaffa barn - helt utan ångerrätt?"
Då brukar de flesta tystna... :)

Jag respekterar dock allas val i barnfrågan. Jag förstår vilken glädje det måste innebära att ha/få barn. Det är dock och hållet upp till var och en, sen behöver man inte alltid förstå varandras val.

J

Jag är 25 och inte alls intresserad av att skaffa barn. Är livrädd för förlossningsskador (och att inte få vård för dem), hatar hur omvärlden ser ut och känner att jag inte vill vara skyldig till att sätta en annan människa i den här ruttna världen. Om vi levt i en utopi så hade jag kanske varit av en annan åsikt, men nu vill jag verkligen inte vara anledningen till ett nytt liv. Är rädd för att bli ensam när jag blir gammal, men kan inte se det som en stark nog anledning att skaffa barn (typ enda anledningen jag kan se). Eller såhär: egentligen skulle jag kunna tänka mig barn, i så fall sent i livet, men kravet är ju att det inte är i den här världen och inte från min kropp. Men jag kan ju inte bestämma hur världen ser ut så då skiter det sig liksom. Äh vad jag svamlar...

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog