Browsing Category

Tjock verklighet

Tjock verklighet

Att vara en tjockis är inte ok

Tänkte att jag äntligen skulle lyssna igenom Katrin Z’s bantningsbok ”dags att bli smal”. I antropologiskt syfte alltså. Vill jag lära mig mer om lchf så läser jag såklart nåt vettigt i ämnet typ good calories bad calories eller vad fan den nu heter (nej stopp nu ska vi inte tipsa om bantningsböcker kära ni, fokusera nu)

Så jag tänkte iallafall att det var dags att plåga mig igenom Katrins bok, för att ha bättre koll när jag kritiserar den, och vet ni vad? Jag fick stänga av efter 5 minuter. Det var det värsta skit jag lyssnat på i hela mitt liv. Jag kunde fan inte fortsätta längre än så. Herre. Gud. HERREGUD. 

Så mkt hat och förakt mot den tjocka kroppen som hon lyckades vräka ur sig under den korta stunden är fan anmärkningsvärt. Tjocka är äckliga. Fläsk är äckligt. Feta kroppar är äckliga. ”Det är fakta”. Man blir lycklig när man blir smal. ”Att vara en tjockis är inte ok. Det är ofräscht.” ”Jag hatar fläskiga människor.” Osv. 

På plussidan: hon är iallafall ärlig med att det hon prånglar ut är bantning. Inte livsstil eller kosthållning. Bantning.

Ja jag ska försöka lyssna klart sen. 

Ideal & skönhetskrav, Tjock verklighet

Förbjudet med bantning hemma hos oss

I en diskussion på facebook så frågar en person hur man ska hantera bantande föräldrar. Huruvida hen menar sina egna föräldrar eller föräldrar generellt framgår inte men svaren bemöter båda scenarion.

Jag växte ju upp med en bantande mamma och precis som många andra så har det format mycket av min egen självbild, kroppsuppfattning och synen på andras kroppar.

Ibland tänker jag också att jag ska banta. Ordet banta är ju fult nu för tiden så folk använder ju generellt omskrivningar för att intala sig själv att de inte bantar. Hur ofta hör man inte det? ”Man ska inte banta, man ska ändra livsstil!” (alltså ursäkta men hahahaha) De bantar inte, de tänker alltså på vikten eller kosten istället. Men jag tänker som sagt på det ibland.

Självhat och förakt för den egna tjocka kroppen är svårt att göra sig av med, men sen tänker jag på barnen och bland det finaste man kan ge sina barn är ett hem och en uppväxt utan bantande föräldrar. Så då släpper jag de tankarna.


Bantning är nämligen strängt förbjudet i vårt hushåll. Skulle min man börja banta så får han sköta det på arbetstid helt enkelt om jag inte lyckas få honom på bättre tankar. Hemma äter alla det som serveras, i den mån man inte spyr rakt ut pga äckligt dvs eller allergi.

Om nån som hälsar på bantar eller förlåt ”tänker på vad de äter” så får de dölja det och hålla klaffen om det. Inget snack om smal eller ”vad tjock jag är” eller ”hålla igen” eller ”tänker på vad jag äter” tillåts heller. Då säger jag ifrån. Har fått göra det vid några tillfällen. ”Jag vill inte att ni pratar kropp och vikt så mina barn hör” brukar jag säga. Det respekterar alla.

Hur tänker ni kring det här?


Veckans mat! 

Tjock verklighet

Om bantning funkade, hur kommer det sig att de flesta som bantar alltid återfaller till just bantning?

Ja alltså det är liksom så här bantning och kroppen funkar. Simon här på screenshottet är inget undantag. Roliga är att jag debatterat hetsigt och argt med honom tidigare om dessa frågor (och hans fettförakt) men nyfrälsta bantare som gått ner mycket i vikt är svåra att diskutera med. Men nu låter det lite annorlunda som sagt.

”Man får dåligt självförtroende och dålig självkänsla” säger han som svar på sin viktuppgång. Ja Simon, det är ju trist att din självkänsla hänger på din vikt. Och det var ju just därför vi andra lyfte taggen #uppmuntrafetma som gick ut på att tjocka ska få vara tjocka utan skam och skuld men neeeeej det var ju vansinne tyckte du. Vafalls liksom?! Ska tjocka få tro att de duger?

”När jag var överviktig hittade jag ursäkter till allting. Jag vägde 180 kilo och det var världens fel, jag tyckte synd om mig själv och fortsatte att äta. Man är bra på ursäkter när man är överviktig, så är det. Och när någon som man kanske ser upp till går ut med en hashtagg som heter uppmuntra fetma så blir det väldigt enkelt för personer som inte har så bra självförtroende som kanske är så överviktiga att det ur ett hälsoperspektiv blir farligt, så gömmer de sig bakom den här hashtaggen och känner att det är okej. Det är okej för mig att ha fetma och utsätta min hälsa för de här riskerna.”Simon Kachoa i tidigare intervju

Jag kan inte låta bli att vara lite skadeglad faktiskt om jag ska vara ärlig. Inte för att han mår dåligt eller eventuella hälsa påverkas obs obs obs utan för att han får uppleva att det inte är så jävla enkelt som han försökt får det att låta som tidigare. Vi får se om hans nya erfarenhet också gett honom nya insikter. Tveksamt dock. Han har tydligen satt upp ”nya mål” så jag gissar på en framtida karriär som jojo-bantare. Alla har vi den vägen vandrat. Vi som är tjocka alltså.

skarmavbild-2016-09-23-kl-21-11-10

Hoppas han slutar gaffla om sitt ”kan jag så kan du” nu när han fått lite perspektiv för man råder inte över sin metabolism. Och metabolismen fuckas upp ordentligt av att man utsätter sig för den svält som krävs för att gå ner så här pass mycket.

Mitt råd: banta aldrig. Då är du dömd till ett liv av konstant jojo-bantande sen för det är tyvärr så det oftast funkar. Tänk efter lite, hur många kvinnor känner ni som bantar i perioder? Eller som ”detoxar” eller ”ska komma i form” eller ”ta tag i kosten/träningen” iallafall minst en gång om året? Som kör en ”rivstart” (oftast med nån pulversoppa eller juicediet) för att ”komma i gång” då och då? Som taggar bilderna med #beach2000nånting. Som alltid tycks ha kroppen som ett projekt att ta tag i.

Om bantning funkade, hur kommer det sig att de flesta som bantar alltid återfaller till just bantning? Jo för att de går upp allt igen och ofta lite till när de slutar. Inte för att de har dålig karaktär dock som de ofta inbillar sig (tack vare samhället som lärt dem detta) utan för att kroppen fungerar på så sätt. Och för varje gång du bantar blir det också svårare. Om det krävde att du åt 300 kalorier mindre för att gå ner första gången så kräver det kanske dubbla denna gång.

Tänker för övrigt på just Viktväktarna när jag tänker på hur bantare alltid återfaller tillbaka till bantning och hur bantning inte funkar. Viktväktarnas framgång bygger nämligen helt och hållet på att deras kunder återkommer. (dvs INTE lyckas hålla vikten nere). Det är värt att tänka på.

Tjock verklighet

Ska vi fråga oss hur övervikt påverkar tjocka barns liv eller ska vi fråga hur fixeringen på vikt påverkar tjocka barns liv?

Malin Wollin har skrivit en jättebra text om tjocka barn. ”Barnfetma är ingen köksbordsdebatt”. Utdrag:

Alla tjocka barn vet att de är tjocka, det finns liksom inte en chans att de kommer undan. Källa: alla skolår som någonsin ägt rum.

Ska då inte hemmet vara det trygga rummet, fritt från fokus på plufsiga magar och bröst fast man är en ­kille? Ska då inte mamma och pappa vara de som lyssnar, lagar lagom god mat och löser kompisproblem och det är allt?

Här är vad föräldrar kan göra:

• Äta bra mat och bli en god förebild.

• Köpa hem frukt som barnet tycker om.

• Inte köpa hem skit.

• Eller bara köpa hem skit på fredagar.

• Åka på utflykter och gå med sina ben och sina barn.

Ska vi säga så? Okej, bra.

Jag vågade knappt klicka på länken först för jag tänkte att åhnej ännu en smal person som ska prata om tjocka barn och så har jag och Wollin varit oense i frågan kring vem som får kalla sig tjock tidigare och jag ville inte bli sur på henne igen för jag gillar ju henne liksom. Men så klickade jag. Och blev positivt överraskad. (Puh!) Nu är jag visserligen hormoniell pga ammar liten bebis samt hade en riktigt jobbig natt med en bebis som gallskrek och verkade ha ont men jag började lipa.

Eller så är jag svältfödd på smala som fattar grejen. Och så är jag kanske så jävla uppgiven. Kanske för att det ser ut så här i Aftonbladet idag:

skarmavbild-2016-09-22-kl-07-44-05 skarmavbild-2016-09-22-kl-07-44-18

Nu kan jag inte läsa artiklarna pga låsta, men jag kan föreställa mig precis hur de är utformade eftersom att jag följt debatten sen tidigare. Ok nu är jag fördomsfull men jag blir jävligt förvånad om det skrivits nåt bytt. 

När man pratar om barns fetma så fokuserar man nämligen enbart på vikt. Istället för att prata om barnhälsa eller kost för barn som inkluderar alla oavsett vikt. Jag känner familjer med smala barn där ingen rör sig och alla äter helfabrikat och snabbmat och har fri tillgång till läsk och ja ni hajjar, jag vill inte skamma föräldrar som inte har tiden att laga mat men ska vi prata om hälsa och barn så är det DÄR vi ska börja, inte peka strålkastaren på de barn som är tjocka för det säger varken nånting om deras hälsa eller den kost de äter.

Jag håller med om att det är viktigt att ge barnen en bra grund av bra mat med alla näringsämnen de behöver och minimalt med tillsatser. Det ÄR viktigt. Men det handlar inte om vikten. Jag kan inte tjata tillräckligt mycket om detta. Även smala barn behöver näring. Även smala barn behöver slippa tillsatser och läsk och socker i större mängder. Och även tjocka barn behöver få känna sig som alla andra, få tillgång till det alla andra får och har. Äta godis på helgen, en hamburgare eller pizza till middag nån gång osv. Hilda får fem godisbitar. Jag har inget att säga om just det för jag vet inte hur deras vardag ser ut. Barn behöver inte en kilospåse snask men de behöver inte rigida regler kring ätandet heller.

Jag vet inte hur jag ska nå ut eller hur jag ska förändra detta, hur jag ska förhindra att nya generationer växer upp med samma brutala självhat som kvinnor (och tjocka) känt i årtionden.

Jag var på samtal i T’s skola häromdagen och noterade att flera, FLERA, av barnen där inte bara var överviktiga utan faktiskt ganska tjocka. De lekte med de andra kompisarna och hade roligt som barn har men jag kunde inte låta bli att känna smått panik inför tanken på att de förmodligen redan nu känner sig annorlunda och fel. Kanske redan pga fettförakt i hemmet (för även om alla föräldrar älskar sina barn och tycker de är finast i världen så är fettföraktet en epidemi som genomsyrar de flesta) men framförallt pga fettföraktet i samhället som börjar redan på skolgården med elaka kompisar och som sen upprätthålls av skolpersonal och välvilliga lärare som ska berätta att det är taskigt att kalla varandra tjocka och sedan väger och mäter ungarna med bekymrad min.

Jag blev däremot så brutalt glad av att T’s lärare som också är tjock hade precis samma tankar och resonemang kring kroppar, tjocka, kost osv som jag. Hon är med på tåget. Jag behöver inte oroa mig för att hon ska lära honom eller hans kompisar att det är taskigt att säga till nån att de är tjocka eller att det är dåligt att vara tjock. Det känns skönt.

Men så läser jag som sagt detta i Aftonbladet. Och en svart tung sten sjunker i magen. ”Hur påverkar övervikten deras liv” undrar aftonbladet. Jag undrar hur hatet mot överviktiga påverkar eller kommer att påverka deras liv. Jag undrar hur andras åsikt om deras övervikt påverkar deras liv och självkänsla. ”Vad kan vi göra (för att stoppa den negativa trenden)…?” fortsätter de.

Ja jag undrar också vad vi kan göra för att hjälpa dessa barn att känna att de är precis som alla andra och att de duger alldeles utmärkt. Jag undrar hur vi ska gå tillväga att ge dem samma chans till en god självkänsla och hur vi ska motverka den negativa trenden med självhat hos unga och hos kvinnor. Jag undrar framförallt varför denna aspekt ignoreras totalt.

Men iallafall. Läs Wollins text. Gör det bara.