Browsing Category

feminism & genus

feminism & genus, Ideal & skönhetskrav

Jag odlar hår i feminismens namn

En diskussion startades inne hos Cissi Wallin, på hennes instagram och fortsatte sen i bloggen med blogginlägget ”Familjen Annorlunda-mamman som pallar jaga kroppshår”. Diskussionen startade med ett inlägg på Madeleine Ilmruds blogg. Hon skriver bland annat:

”Apropå hår, har inte riktigt fattat det här med att en del kvinnor väljer att inte raka sig under armarna och på benen? För att förtydliga sina feministiska åsikter? Jag tycker PERSONLIGEN det ofräscht och oattraktivt . Sorry, men jag fattar det inte om det nu är så!? Man kan väl ha åsikter utan att aktivt bevisa det genom hår under armarna och på benen som kvinna tänker jag.”

Nu var det många år sen jag slutade raka mig, jag minns faktiskt inte ens varför men jag tror att jag främst var trött på att lägga så mycket tid på att hålla kroppen slät. Framförallt var jag trött på obehaget och ångesten som kom krypande så fort stubben visade sig. Jag tror jag mest ville komma över det. I början velade jag fram och tillbaka. Jag började med armhålorna och jag minns fortfarande hur otroligt jobbigt jag tyckte det var, speciellt när jag var på gymmet eller andra platser där mina armhålor syntes. Jag trodde att alla skulle äcklas och glo.

Det tog ytterligare några år tills jag slutade raka benen och den processen var ännu mer utdragen och svårare att hantera. Jag är fortfarande väldigt självmedveten i vissa sammanhang. Och det blir ju inte bättre när andra känner ett behov av att påpeka att de tycker kvinnors kroppshår är ofräscht och oattraktivt.

Ja det är kanske ett statement. Ett ”förtydligande av mina feministiska åsikter”. Kanske det. Framförallt är det ett tydligt beslut som baserar sig på tvingande normer som länge kvävt mig och som fortsätter att kväva andra kvinnor och kanske framförallt unga flickor som jag inte vill gå med på längre, som jag vill motarbeta och förändra. Men min kropp, mina ben och armhålor som verktyg.

Jag tänker att snart är min dotter där. Med en kropp att känna skam över och en kropp som ska kommenteras av andra. Hur ska jag kunna bygga upp hennes självkänsla när hela samhället gör sitt bästa för att riva ner det? Hur ska jag lära henne att hennes kropp är fin som den är, att den duger, när Madeleine Ilmrud mfl. säger att den är ofräsch och oattraktiv? När de ifrågasätter mitt val att inte raka?

Madeleine skriver även i kommentarsfältet:

”Som jag också skrev så tycker jag eller tror jag i många fall att kvinnor väljer att låta sitt hår under armarna växa ut för att på ett eller annat sätt göra ett ”statement” dvs bevisa något. Det tycker jag å andra sidan är lite skevt, man behöver inte odla hår för att ha feministiska åsikter och stå för dom, man kan vara renrakad välja att ha visa upp sin kvinnokropp och vara precis som man vill!!!”

Detta att ”odla hår” är ett sånt lustigt påstående, som om det är ett aktivt projekt som kräver att vi aktivt engagerar oss. Som att slätt är default och att vi med hjälp av gödsel och andra metoder odlar fram vår behåring. Tvingar fram den. Kämpar och jobbar för att få det att växa. Jag låter bli att raka. Håret finns där på egen hand, det är inget jag odlat fram utan det är ett resultat av evolutionen och puberteten. Hur kan man ses som så aktiv när man egentligen inte kan bli mer passiv?

Och att sluta raka sig av feministiska skäl är väl ändå ett av de bästa skälen? Jag tycker personligen att det är bättre än ”jag vill” eller ”jag orkar inte” om jag ska vara ärlig för jag tycker att feminism måste kunna vara obekväm också. I den mån man pallar givetvis och de som pallar är ju hjältar i min bok. Inte för att jag säger att man är en hjälte för att man inte rakar sig hehe (jo lite, som kvinna är man fan det) men ni hajjar hur jag tänker hoppas jag. Det finns ju de som tar andra ännu svårare beslut i feminismens namn, som sätter sin bekvämlighet och trygghet på andra plats för att gå i bräschen för den nya tiden, för andra kvinnors rättigheter och frihet. Där är ett par hårstrån inte mycket att imponera med såklart, men för den enskilda kvinnan – för hennes döttrar – så kan det vara ett enormt kliv och göra stor skillnad.

Jag vet att jag inte behöver säga till er att hålla er till sakfrågan och inte gå till personangrepp men vet också att även den bäste kan behöva en påminnelse. Tänk på att vi alla är produkter av samma jävla  normer och hjärntvätt och försök tolka varandra (och Madeleine) med välvilja och förståelse. 

Ideal & skönhetskrav

När Photoshop blir en del av vardagen och självbilden

Alltså de här jävla filter-apparna som finns nu. Märker att folk blir helt rabiata och arga om man ifrågasätter dem för hallå kan tjejer bara få ta bilder på vilket sätt de vill? Ok jag hajjar argumentet men hallå säger jag tillbaka isåfall för detta vill jag faktiskt problematisera. Precis som jag och många feminister i årtal problematiserat omslag på tidningar, retouch av modeller och airbrusching. 

Jag tror inget gott kan komma från att folk börjar vardagsfotoshoppa sina nyllen. Jag tror dels att det bidrar till fler skeva ideal som ingen normal människa kan leva upp till. (Hur påverkar det tex unga tonåringar eller yngre flickor?) 

Och så tror jag att det bidrar till en skev självbild (och så mer självhat). När det man ser i spegeln inte stämmer med det man ser i kameran, vad händer då? Vilka känslor väcks? 

Jag mår fan dåligt bara av att se dessa bilder på mig själv. Fan så jag ser ut egentligen. Typ så. Och nej det är inte jämförbart med smink. På bilderna här ovan har jag inte bara trollat bort skavankerna och gett mig själv perfekt hud utan även format om näsan, gjort mitt ansikte smalare och mina ögon större. 

(Dessutom tycker jag vi kan problematisera smink också när vi ändå håller på även om det inte är lika illa. En ganska lång period i mina tonår och tjugoårsåldern kunde jag knappt se mig själv utan massvis med smink utan att känna mig som en främling eller till och med utan att känna skam. Helt sjukt egentligen.)

Tankar?

Ideal & skönhetskrav

Lova att sluta hata er själva istället!

Nyårsafton närmar sig med bestämda steg. Undra hur många procent av den kvinnliga befolkningen som kommer utlova ändring och förbättring? Med förbättring och ändring menar jag alltså ”tänka på kosten” dvs banta och späka och ägna ytterligare ett år att hata och försöka förändra sin kropp. (Och misslyckas med det vilket leder till mer självhat och självförakt) 

Tänk om alla kvinnor lovade sig själva att detta år istället SLUTA banta, SLUTA tänka på kosten och kroppen och träningen och formen? SLUTA försöka förändra sig själv. SLUTA hata sin kropp och sig själv? Förstår ni vilken revolution det skulle vara? Förstår ni vilka krafter det skulle omsätta? 

Men vi jobbar ju i motvind. Det är ett mirakel att vi ens klara av att tänka när företagen gör sitt bästa för att få oss att tro att vi aldrig duger som vi är. 

Fy fan alltså. Ta hand om er! 

feminism & genus

Nej män är inte rakare med varandra än kvinnor, om man nu inte räknar våld och mobbing som rakt och ärligt

Paula Uribe skriver ett inlägg som gör mig trött och ledsen. Inte på just henne, för hon är en av de trevligaste människor jag träffat, men på att hon liksom så många andra inte bara gått på myten om den elaka kvinnan utan att hon också sprider den.

I inlägget ”Det här beteendet tar jag avstånd från” skriver hon om kvinnor, framförallt på nätet, som hatar på varandra. Mammor som kommenterar andra mammors föräldraskap skuldbeläggande och med pikar och knivhugg. Hon skriver bland annat: ”Varför beter sig framför allt kvinnor på det här sättet mot varandra? Män har en mycket rakare dialog med varandra och ibland önskar jag faktiskt att jag var en man.”

Ibland önskar hon att hon var en man. För män har tydligen en rakare dialog. Män pratar inte skit om varandra. Män hackar inte på varandra.

Okej. Detta är ju inte sant överhuvudtaget. Män misshandlar, våldtar och mördar inte bara oss utan också varandra. Män riskerar i mycket mycket större utsträckning att utsättas för våld av varandra än vi. Män pikar och hugger och kritiserar, om inte i högre utsträckning så iallafall i samma som kvinnor. Män mobbar varandra. Män som bryter normer eller inte passar in i den snäva machonormen kan nog berätta för Paula hur jävla grymma och elaka män kan vara mot varandra. Till och med inom vänskapskretsen.

Jag vet inte om det är så mycket ”rakare” att håna varandra för att till exempel vara bögar eller fjollor eller om det är ett trevligare beteende att mucka gräl eller bruka våld för att nån tittade snett.

Camilla Läckberg är ganska bra på att tjata om denna myt också. Under ett inlägg skrev hon så här: 


Varpå jag svarade:

Nej nej NEJ det är ej kvinnor som är våra värsta fiender. Sluta upprätthåll den absurda myten! Kvinnor må snacka skit om varandra men det är män som mördar, misshandlar och våldtar oss. (OCH snackar skit om oss på det) Det är män som kallar oss för horor, som tafsar, som skrämmer oss och som begränsar vår vardag. Lite perspektiv vore på sin plats. Om det kvinnor utsatte varandra för var det värsta som kunde hända oss så vore vi lyckligt lottade.

Nej män hänger inte i mammabloggar och kritiserar i regel inte andra föräldrar (dock är de bra på att upprätthålla synen på bra mammor vs. hororna som skiter i sina barn) men detta beror inte på att de är så jävla raka och schyssta utan på att de 1. inte läser mammabloggar 2. inte bryr sig ett jävla skit om föräldraskap, det är nämligen kvinnor som engagerar sig i det ämnet.

Vad män däremot gör, förutom att slå ihjäl varandra, är att de snackar så episkt mycket jävla skit, om varandra men kanske främst om tjejer. Kvinnor som är horor. Kvinnor de legat med. Kvinnor som tar den i tvåan. Kvinnor som ställer upp. Kvinnor som är si och så och höhöhö så det skrattas och skvallras och snackas nedvärderande hatisk skit om tjejer när män är i grupp. Män sprider hämndporr. Män sprider ut nakenbilder på sina ex och på andra kvinnor. Jag vet inte hur Paula kan ha missat detta.

Bloggkommentatorerna skriver i sitt inlägg ”Sluta snacka skit om kvinnosläktet!”:”Nu gick jag in på Flashback för att ta ett exempel, men när jag ser vad männen skriver om Paula där så känner jag verkligen inte för att citera. Paula önskar till och med att hon var kille, så att hon slapp utsättas för detta av andra tjejer, men det ironiska är ju att hon då framförallt hade sluppit en hel del skit från män”.

Jag tänker inte heller citera. Poängen är tydlig och sann. Män pratar om kvinnor och varandra på ett sätt som kvinnor inte gör och jag håller fullkomligen med Mia när hon skriver ”Vill man skapa en bättre sammanhållning mellan kvinnor så sluta spä på myten om att det inte finns någon.”. Amen på det.

Och som en av läsarna hos bloggkommentatorerna skriver:

Cissi Wallin får mycket (orimlig) skit för sin sons förskoletider osv av kvinnor, men vad får hon när hon skriver om töntiga Dylan-män? Saklig kritik? Nä hon får våldtäktshot. Men då heter det inte ”män är så elaka” utan då är det bara troll.

Jag vill även påminna er och Paula och Läckberg om det enorma stöd kvinnor får av varandra. Vi hakar ofta upp oss på de där undantagen som är elaka och glömmer bort den kärleksfulla massan av kvinnor som lyfter varandra, stöttar varandra, är förstående och förlåtande och fantastiska. Kvinnor investerar i sina relationer och det ger utdelning. Jag tror att Paula om hon tänker efter inser att majoriteten av de kommentarer hon får faktiskt är peppande och positiva.