Browsing Category

feminism & genus

feminism & genus

Hur skulle det se ut om folk skapade istället för att lönearbeta?

Fick den här kommentaren under detta inlägg:

Men så är det ju i patriarkatet där mäns arbete värderas högst och i ett kapitalistiskt system där pengar visar ditt värde.

Utan pengar är du en lat parasit oavsett vad du bidrar med till relationen eller samhället. Det spelar ingen roll hur mycket tid och engagemang du faktiskt lägger ner på nåt, genererar det inga pengar är det inte vatten värt. Är inte det jävligt konstigt?

En läsare frågade mig hur det skulle se ut om alla slutade lönearbeta och betala skatt för att pyssla med sin ”hobby” istället. Med hobby gissar jag att hen syftade på det jag gör. Jag poddar, skriver krönikor, bloggar och driver ju bara ett par stora feministiska plattformar. Och så är jag ju bara föräldraledig med en bebis och två stora barn på det, och det vet ju alla – det är ju rena rama semestern. Jävla latmask!

Men tillbaka till lönearbete vs hobby.

Jag undrar också hur samhället skulle se ut om fler jobbade mindre och ägnade sig åt sin hobby mer. Tänk om alla som var kreativa, hade idéer, passion eller bara en vilja att göra skillnad fick göra just det istället. Tänk om alla feminister eller antirasister kunde ägna mer tid åt att förbättra samhället? Om deras energi fokuserades på annat som de tyckte var viktigt, om det inte var en klassfråga eller fråga om pengar att kunna hänge sig åt sina intressen.

Vad skulle vi uppfinna då? Hur skulle vi omforma vår omvärld? Hur skulle samhället se ut då?

Jag tycker det låter som en mardrömsvärld om alla just lönearbetade och inte hade tid för hobbies. (om vi nu ska förminska engagemang, konst, skrivande osv till hobby)

Och så kan jag inte låta bli att tänka på hur det varit om jag aldrig börjat blogga utan istället gått tillbaka till att jobba heltid efter att jag fött barn. Var hade jag varit? Jag förstår såklart att jag inte är oumbärlig, även om väldigt många berättar för mig att jag varit det för just dem, jag förstår att hade det inte varit jag så hade det funnits nån annan. (tack och lov är vi många) Men ändå. Tänk om alla tänkte så. Tänk om alla sket i att följa sin övertygelse. Då hade det inte funnits nån annan.

Aja. kan vi inte bara införa medborgarlön istället så människor kan bli mer fria?

Och hörrni, om ni slapp jobba för pengar,
vad hade ni gjort istället? 

#5inistagram

17. Mamman, myten, legenden

Vi fortsätter det feministiska samtalet utifrån Hannas 5inistagram-utmaning! Jag är lite efter men dessa diskussioner är alltid aktuella! 


Så mammor då. 

Det finns en unken förväntning att kvinnor ska ta hand om barn och familj. Mammor som kommer tillbaka till jobbet får frågan om var barnet är och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta vansinne. 

Detta är fett problematiskt och jag tror det till stor del bidrar till status quo. Kvinnor får inga hyllningar när vi byter blöjor, tar långa vaknätter eller maratonammar och våra män får aldrig höra hur glada de ska vara för att de har en fru som tar så mycket ansvareller är så bra med barnen.

Så med det sagt, apropå män och kvinnor och könsroller och skillnader som är inlärda, så skulle jag vilja prata mer om varför mammor faktiskt är bättre föräldrar än pappor och varför det är dags att sluta sträva efter att bli lika ”avslappnade” som de sistnämnda. 


Tihi så TOKIGA PAPPOR ÄR VA?! Tokiga och roliga och inte lika jobbiga och tjatiga och curliga som mammor är. 

Jag är ganska trött på uppfattningen att män, som inte fått i närheten av samma träning i empati, lyhördhet, omhändertagande som kvinnor fått SEN VI FÖDDES ändå på nåt sätt anses vara precis lika kompetenta för denna uppgift?

Självklart så handlar det inte om biologi, det fattar ju vem som helst. Men könsroller helt enkelt. Olika fostran och förutsättningar, olika förväntningar och uppmuntran. Flickor tränas stenhårt i att lyssna, ta in, känna av, bygga relationer, läsa signaler och tyda kroppsspråk samt vara allmänt omhändertagande. Vi leker med nallar och dockor och mammapappabarn och tränas i omvårdnad och mjukhet. 

Pojkar tränas stenhårt i att sätta sig själv i första rummet, köra på, kväva sina känslor och får bristfällig empatiträning. De får heller aldrig lära sig läsa av signaler och kroppsspråk. (”vadå jag kan väl inte läsa tankar heller?”) De leker våldslekar.

Flickor uppfostras till mammor.
Pojkar uppfostras inte till pappor.

Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt att just feminister som annars är så medvetna om hur könsroller formar oss blir som helt förbytta när män och kvinnors föräldraskap diskuteras och jämförs. 

DÅ är det minsann ingen skillnad på män och kvinnors beteende och förmågor. Fuck socialiseringsprocess och genusmedvetenhet, män och kvinnor är preciiiiiiiiiiis likadana. Ba hallå? VA?

”Kvinnor kan inte släppa in pappan” – nä, men det kanske bottnar i just att kvinnor är mer lyhörda inför bebisens behov och inte har lust att låta den skrika sig blå tills pappa kommer på att den kanske vill nåt? 

Okej nu raljerar jag, pappor duger såklart mycket väl som förälder och en del är såklart både lyhörda och empatiska för män saknar inte den förmågan helt. Men de får inte tillgång till samma empatiutveckling som kvinnor och det påverkar såklart hur de formas som människor och som föräldrar. Vi kan inte bortse från det.

Och vi MÅSTE sluta prata om mammor som hysteriska och stressiga och kontrollerande och vi måste sluta framhäva pappors föräldraskap som lite bättre och sundare bara för att de är lite mer skitsamma och lite mer avslappnade än oss. ”Pappor oroar sig inte lika mycket över sånt här!” Nähä? 

Det är liksom inte en FÖRDEL när man tar hand om en bebis eller för all del en treåring som kan dra vilken jävla sekund som helst.

Hur tänker ni?

Läs gärna Underbara Claras inlägg om hur fundamentalt olika pappor och mammor bemöts! 

Ideal & skönhetskrav

När ens blogg blir en ny slags veckorevyn

Ok, så Cissi Wallin gick på ansiktsbehandling och fick höra att hon hade päls. Detta resulterade i att hela hennes väna nylle trådades bort på allt förutom ögonbrynen.

Alltså jag har sett kvinnor som vaxar (?!!) bort håret kring polisongerna och så såklart överläppen men det här var nåt helt nytt. Cissi och några i hennes kommentarfält försäkrar att detta är vanligt, många kvinnor rakar till och med ansiktet. Jag blir helt chockad men minns min kompis som hade grova svarta skäggstrån på hakan och som ägnade mycket tid till att ta bort just det.

Men detta är alltså det nya? Ta bort håret nej förlåt fjunet i ansiktet?

Mitt osäkra tonårsjag som jag har som inneboende i min hjärna funderar snabbt på om detta är något jag bör förhålla mig till? Hur ser jag själv ut? Nu har jag visserligen päls över hela kroppen men jag tänker på hur denna trend hade påverkat mig om jag varit i mina tjugoår och osäker på min egen och knullbarhet.

Cissi fick iallafall lite kritik för detta inlägg, av mig men också av andra, och frågar sig i ett nytt inlägg: ”Bör en feminist prata öppet om att hon sminkar sig/tar bort kroppshår/tränar/tänker på vikten??”


Mitt svar vet ni nog redan. Jag tycker det är bra om man undviker så mycket man kan av sånt som skapar orealistiska krav på andra kvinnor. Var går gränsen undrar Cissi och ja den biten kan vara svårare. Är det ok för mig att skriva om no poo, hårvård, hudvård?

”Jag vill inte skamma någon men jag tycker att man ska fundera på hur man uttrycker sig så att man själv i ”blir Veckorevyn”” skriver en av Cissis läsare och ja! Precis så. Det kanske inte alls är så jävla bra av mig att skriva om hud- och hårvård egentligen. Inte om jag vill vara den där frizonen som jag klappar mig själv på axeln för att vara. Ska mitt behov av att få skriva om nåt som intresserar mig gå före kvinnorna jag säger mig skriva för och till? Fan va svårt! Eller det är inte svårt men jobbigt! Jobbigt blev det nu.


Hur tänker ni?

Ps. Förlåt nu om jag gett er nya tankar och ångest kring eventuellt ansiktshår!

feminism & genus

Arbete blir bara arbete när någon är villig att betala för det säger patriarkatet

Det är högst feministiskt att leva som du gör, patriarket skuldbelägger kvinnor som inte jobbar dubbelt så hårt som män (dvs lönearbetar, tar hand om barn man och hem, sköter det sociala och det känslomässiga arbetet) och kallar det ”frigörelse” och ”feminism” medan det snarare skulle vara att leva som en man gör: så att en har energi kvar i slutet på dagen.

Tack vare dig kändes det ok att gå tillbaka och avsluta min utbildning och leva på en mans pengar eftersom jag bidrar med minst lika mycket till relationen och barnen.

Lisa Frentz skrev detta på min instagram efter diskussionen kring min livssituation och den kritik jag får för att jag inte ”lever som jag lär” (vad det nu betyder, jag har mig veterligen alltid ”lärt” att man ska leva si eller så för att duga som kvinna eller feminist).

Det tar emot i mig när jag läser det hon skriver även om jag håller med till hundra jävla procent. Det tar emot för att jag är också, precis som alla andra, så jävla drillad att värdera mig själv och andra utifrån att de antingen tjänar pengar eller genom att de bidrar ekonomiskt till samhället. Inte att jag medvetet gör detta för jag tycker ju tvärtom att människors värde inte ska definieras utifrån pengar oavsett om det handlar om konstnader (se till exempel diskussioner kring hur tjocka eller sjukskrivna belastar samhället) eller inkomster. 

Men tankarna finns där ändå, eller rättare sagt aversionen av att ”vara en belastning” och det är man ju om man inte jobbar fyrtio timmar i veckan på en riktig arbetsplats.

Och det hjälper ju knappast av detta bemötande: 


Lisa (en annan Lisa) aka Mondokanel skriver också:

Mycket laddat och upprörande detta att inte utföra betalt arbete tydligen. Eller det gör du ju, men inte så att du klarar dig själv ekonomiskt utan din man. Hade du fått bättre betalt för att utföra exakt samma arbete (skriva, idespruta osv men också för all del i hemmet) hade det minsann inte varit tal om att du inte arbetat.

Arbete blir bara arbete när någon är villig att betala för det säger patriarkatet och tycker det är jämlik arbetsbörda att utföra allt arbete i hemmet dagligen så länge gubben byter däck två gånger om året.

PRECIS! Kvinnor kan arbeta tills kossorna kommer hem men får hon inga pengar för det så är det inte arbete på riktigt. Då snyltar hon. 

Jag blir iallafall så jäkla glad när jag läser att Lisa vågade återgå till sin utbildning och fullfölja sina drömmar och i förlängningen kanske bli självständig. Att hon insåg att hennes bidrag till familjen och relationen var värt minst lika mycket som hans även om hon inte kan redovisa det i siffror på ett papper en gång i månaden. Jag hoppas att fler kvinnor vågar satsa på drömmarna även om det innebär att snubben i relationen får betala under tiden. 


Vad tycker ni om det Lisa och Lisa och Fanny skriver?