Lady Dahmer

Hur mår barn vars föräldrar tycker att de är jobbiga och i vägen hela tiden?
Jenny Strömstedt har skrivit en sån bra krönika om föräldraskap som jag vill att ni ska läsa. (Obs, bara om man känner att man orkar, det kan upplevas som pekpinne för en del) Rubriken är "Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn. Hur blev det så?"
 
 
Utdrag:
 
Redan i inledningen presenteras temat. Det regnar ute och syskonen Olle och Bolles mamma klär på sig i sovrummet och säger: ”Idag ska vi inte göra någonting, bara överleva.” 

Sedan följer en socialrealistisk beskrivning av två bråkande barn och en mamma som försöker styra upp kaoset fram tills dess att hon trycker in ungarna i bilen varav lillebror somnar och storebror äntligen kan se på paddan i fred medan mamman bryter ihop över ratten. 

Utanför de snart immiga bilfönstren faller snön i skymningen. Snipp snapp snut. Nu är sagan slut. Sov gott små illbattingar. 

Som före detta utmattad trebarnsmorsa borde jag bli glad över berättelsen från bakom insta-kulissen men lämnas med en olustig känsla i magen. Jag vill skriva om slutet, ungefär som Elsa Beskow i sagan om den lilla, lilla gumman. Men kanske ändå att mamman blev glad till slut och i vilket fall som helst var det inte barnens fel att hon blev ledsen. Den i sig välskrivna berättelsen vars syfte säkert är att skapa igenkänning i en ovanligt kämpig dag, lämnar mig dessvärre med följande budskap:

Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn.

Hur blev det så?

Det är inte så att jag längtar efter förljugna berättelser om ytliga idyller. Men samtidens föräldraskap framställs allt oftare som så ensidigt betungande. Asjobbigt. Fängelseliknande. Något att överleva. Ett svep genom bloggosfären och det handlar om helger i pina med barn som biter, kastar och stökar till.

 
Jenny sätter fingret på nåt som jag känner skaver: sätter vi pratar om våra barn och vårt föräldraskap på, som iallafall jag känner rör sig över gränserna. Jag förstår behovet av att prata av sig, gnälla av sig, stöna ihop med andra som fattar hur jävla utmattad man är och hur krävande barn och föräldraskap kan vara men... det sitter ju liksom små människor där mitt i bland oss och är nån slags mottagare av detta. Inte så att de kan läsa vad vi skriver om dem men ändå. De påverkas och formas av det. 
 
Och hur blev det så? Och vad kan vi göra åt det? Alla föräldrar älskar ju sina barn, det är ju inte det som är frågan liksom, men hur kommer man må om man växer upp med en mamma eller pappa som mest tycker att man är jobbig och krävande och ivägen? Hur formar det små människors trygghetskänsla och självbild?
 
När jag var gravid med N så läste jag mycket om nära föräldraskap och jag minns en mening i en bok som suttit kvar sen dess (och gett mig massvis med dåligt samvete): "När bebisen gråter ska jag inte visa missnöje, jag ska välkomna henne med ett leende, så att hon aldrig tror att jag tycker att hon är ett besvär". Jag har ju inte riktigt levt upp till det dock, tvärtom, TVÄRTOM tyvärr, men den har liksom suttit kvar hos mig och det är så jag vill vara som förälder. 
 
Jenny skriver: 
 
Det är inte konstigt att det blir ramaskri i kommentarfältet när bloggaren och retorikexperten Elaine Eksvärd skriver om hur hon begränsar skärmtiden hemma för att familjen ska umgås med varandra. Vem fasiken behöver inte en paddvakt när föräldraskapet är så utmanande, och utmattande.

Det kanske bara är åldern. Ser jag något nu som jag visste men omöjligen kunde värja mig mot när jag var mitt i det? Alla konstruerade krav på relationen, på livsstil, framgång och försörjning som inte lämnar kraft att stå pall för trots och tandsprickning. För första gången förstår jag Ebba Witt-Brattström, som jag så länge varit arg och besviken på för hennes problematiserande av ungas och framför allt kvinnors, förhållningssätt till föräldraskapet. Vi som bara gnäller. Vi som har tillåtit patriarkatet att marginalisera barnen i kampen för jämställdhet. Vi som låtit traditionella manliga värderingar som vikten av självförverkligande och prestationer i yrkeslivet effektivt sarga magin med föräldraskapet.

 
Jag har ofta känt att mitt feministiska engagemang och önskan att vara jämställd har krockat med mina barns behov. Det fokuseras så mycket på den ekonomiska biten, på karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och kvinnors ekonomiska frigörelse att det till slut går ut över ungarna. Missförstå mig inte, jag tycker allt sådant är viktigt men har ändå en känsla av att vi gör nåt fel här. Vi missar nåt. 
 
Det pratas en del om den s.k revivalen av moderskapet och jag vet inte riktigt om jag förstått problemet om det skulle vara så, så länge man också talar om pappornas roller och ansvar. Men jag gillar inte riktigt känslan jag får när man snackar om den s.k mammifieringen av feminismen för det antyder att rätt sorts feminist aldrig kan vara en självuppoffrande moder som sätter barnen främst.
 
Att kvinnor, mammor, aldrig kan göra rätt är ett stort problem. Men jag tycker det större problemet är att det inte ställs samma krav på männen att vara självuppoffrande och sätta sina barn främst. 
 
(Håller för övrigt med Elaine i inlägget Jenny länkar om skärmtid. Ska skriva nåt mer om det sen!) 
Vi lägger ner mycket tid på att göra feminismen tillgänglig för alla
Jag är så innerligt trött på den återkommande kritiken mot (internetaktiva) feminister som går ut på att vi inte är tillräckligt tillmötesgående mot dels våra kritiker men också gentemot "nyfikna som vill lära sig mer". Kritikerna (Inte helt sällan andra medfeminister till och med, fast mest annat kreti och pleti förstås) menar att en del av den feministiska kampen måste vara att nå ut, övertyga motståndarna samt utbilda folket. (folket = männen, för uppenbarligen räknas det inte att man har nått kvinnorna)
 
 
Jag håller inte riktigt med om det eftersom att jag ogillar krav på människor i utsatta positioner, men oavsett det så tycker jag att kritiken även är helt orimlig och fel.
 
Vi gör ju liksom redan allt det där!
 
Vi driver våra bloggar, facebookgrupper, instagramkonton med mera - där vi skriver hundratals med informativa, analyserande, debatterande och kunskapssprängda inlägg och vi twittrar om feministiska sakfrågor till förbannelse och vi deltar i ziljoner diskussioner i feministiska diskussionsgrupper och vi debatterar om och om igen med andra människor, offentligt där i spotlighten för alla att följa och läsa. Vi lägger ju ner sjukt mycket tid och energi på att göra feminismen mer tillgänglig för alla. 
 
Hur mycket mer kan vi göra egentligen? Vad mer kan vi göra för att "nå ut"?
 
Vi tar debatten och vi utbildar. Hela tiden! Låt aldrig nån påstå annat!
 
Vad vi inte gör är låter vårt motstånd (männen) ställa villkoren eller bestämma premisserna för detta. Män vill ju nämligen allra helst att man ska ge dem privata gratislektioner. De kommer till mina plattformar och kräver svar på deras frågor. "Övertyga mig!", "Förklara detta!" och liksom förväntar sig att jag ska servera dem allt på ett silverfat. Och gör man inte det så heter det att man inte kan ta debatten och att man inte lyckats nå ut. 
 
Men att det handlar bara om att de är lata och att de inte ens orkar uppsöka min blogg eller följa mina plattformar får helt enkelt vara deras förlust och nu tycker jag vi slutar påstå att feminister är dåliga på att bilda sin omgivning för det är ju helt enkelt inte sant.
 
Och så tycker jag att vi slutar behandla män som små barn och slutar servera dem. De kan gott ta lite jävla ansvar själva! Det finns gott om information att tillgodose om man bara vill. 
 
 
 
 
 
 
Här har vi en liknande typ av kritik som jag också möter då och då. Oftast i syfte att förminska mig och det jag gör, liksom påpeka att jag inte har politikerna i min hand, att de som räknas inte lyssnar på mig, att beslutsfattare och de med maktpositioner inte nås av mina texter och att det jag då gör är... värdelöst? Jag tycker detta är helt absurt.
 
Om inte det jag räknas, som ändå har tiotusentals följare, vad räknas då? Nu säger jag inte att jag gör några stordåd och nej, hen har ju rätt - jag når ju inte direkt till riksdagen (även om jag har både vänner och andra kontakter inom politiken) men om det är kravet för att ens engagemang ska räknas så kommer ganska få kunna möta det. Jag blir faktiskt riktigt illa berörd av detta. 
 
Sen är det ju inte så det funkar heller. Att politiker och beslutsfattare bara kan nås genom att man får direktkontakt med och lyckas övertala just denne. Det räcker att nå de som röstar. De räcker med att nå andra medmänniskor som tillsammans bildar en rörelse som förändrar. Herrejisses liksom, som Karin sa på instagram och som jag visade i förra inlägget: vi förändrar ju visst på politisk nivå! Hallå liksom, samtyckeslagen! BB-marschen som faktiskt gett resultat. Och så vidare. 
 
Och där är jag högst delaktig. Precis som ni är. 
Varför tänder män på barn?
Är barn sexiga? Tydligen.
 
Iallafall om ni frågar SVT-chefen som precis blev påkommen med handen i den pubertala kakburken. Han hittade, vad han trodde var, en fjortonårig flicka på en sugardating-sajt och trodde han fått jackpot.
 
 
Men den här mannen är inget undantag. Långt ifrån. Jag skulle nästan vilja påstå att han är helt ”normal” om jag ska gå efter samhällets normer. Det anses nämligen normalt, nej förlåt BIOLOGISKT, för män att tända på barn. Iallafall på barn som genomgått eller befinner sig i sluttampen av puberteten.
 
Så vad beror det på? Är män perversa? Bör de ens gå lösa bland barn? Eller behöver vi undersöka de bakomliggande faktorerna och var börjar vi i såfall?
 
Mäns sexualitet, liksom alla andras, är ju till stor del en social konstruktion som påbörjas redan i barndomen. (alltså inte biologiskt) Den formas till stor del av manliga könsnormer som dikterar att mannen ska vara kåt hela tiden och framförallt se andras kroppar som verktyg. Kvinnor och barn ses till exempel inte som egna människor utan som en förlängning av honom. Antingen som behållare för mannens barn (sperma) eller som ett redskap för deras egna sexuella tillfredsställelse.
 
Och barndomen och dess attribut har haft ett stadigt inslag i sexualiseringen av kvinnor de senaste decenierna och pubertala småtjejer har fått agera förebilder för ett alltmer problematiskt kvinnoideal. Infantilisering, som det så fint kallas, innebär att man framställer vuxna (kvinnor) som små barn. 
 
Både inom porren men också inom den mer accepterade modeindustrin så använder man sig av både vuxna kvinnor som ser ut som barn och av barn som ser ut som vuxna. Syftet är att omyndigförklara kvinnan, göra henne oförmögen och passiv för den manlige betraktaren (användaren).
 
 
Men i förlängningen internaliseras denna syn på den kvinnliga sexualiteten inte bara hos männen men hos andra kvinnor som betraktar. Den så kallade "manliga blicken" dvs den heterosexuella mannens perspektiv är utgångspunkt för all vår kultur och det är genom den vår självbild och sexualitet formas. Den har genom årtusenden definierat och tolkat händelser, fenomen, kulturen, samhället, världen och människorna som lever här inklusive oss kvinnor.
 
Den manliga blicken genomsyrar allt. Den manifesterar sig i det vi ser i konsten, i media, filmerna, böckerna och reklamen men inte bara där. Den manliga blicken styr även hur vi ser på oss själva; Kvinnor lär sig från tidig ålder att se sig själva utifrån. Och från det perspektivet lär vi oss att definiera vad som gör oss samt får oss att känna oss sexiga och det lär oss vad vi ska tända på. 
 
Och här blir gränserna otydliga. Inom porren så är ”barely legal” ett välkänt begrepp och ”teen” är en av de mest sökta kategorierna. Kvinnor som ser yngre ut än vad de är kläs i skoluniformer och filmas i barnrumsmiljöer. Tonårstjejer gör idag reklam för de stora kosmetikföretagen där de ofta får porträttera släta förföriska vuxna. De stora modehusen eftersöker kvinnor utan tydliga former och vänder sig till tretton-, fjortonåringar.
 
 
Kvinnor bantar för att bli size zero och sen rakar de sina kön och snart ser inte en jävel skillnad mellan en artonåring och en tolvåring. (Det gör man visserligen, men män verkar ju förlora både syn och vett när kuken står.) 
 
Vi får det här nertryckt i våra halsar tills det normaliseras och ingen tänker på att det faktiskt är outvecklade barn vi idealiserar. Det är oroväckande att inte fler ifrågasätter samt förstår sig på värdet av bildspråk, konnotation och symbolik. 
 
Budskapet är ju tydligt; Barnslighet är sexigt och oskuld är åtråvärt men det är en så kontroversiell tanke att acceptera att man hellre låtsas vara förvånad varje gång en man tar sig friheter med ett barn.