Barn behöver begränsas för att få större frihet
Apropå komplimanger och barn. Ofta i diskussioner kring genus och då speciellt kläder så argumenteras det ofta från motståndarsidan att barn bara behöver bra förebilder och lära sig att de alltid är bra och fina och att kläder inte spelar nån roll egentligen för har man bara styrka och självkänsla så kommer det gå bra ändå.
 
Och det låter ju lite väl idealistiskt men framförallt så lägger man ganska stort ansvar på barnen själva: de ska skaffa sig självkänsla att stå emot. Och kan de inte det så... ja då får de skylla sig själv.. eller?
 
Jag blir ganska förvånad över att man har så höga tankar om barn förmåga att vara kritisk mot sin omgivning. Nej, man kan inte förvänta sig att en två- tre- fyraåring ska ha självkänsla och tillräckligt mycket erfarenhet, kunskap och kritiskt tänkande för att INTE bli påverkade av sin omgivning och sättet de bemöts på. De kanske kan lära sig hantera direkta attacker eller tydlig kritik, men hur lär man människor och då framförallt barn att värja sig mot andra människors förväntningar, tankar, tro och attityder? Sånt syns ju inte.
 
Och hur värjer man sig mot socialiseringen om man saknar kunskap om den? Hur ska barn förväntas förstå processen? Hur ska barn förväntas förstå att normer och ideal bara är just normer och ideal? Hur ska de kunna värja sig mot sin egen kultur och tid? Mot sin fostran? Mot den uppmuntran de får?
 
Att lära sitt barn att svara tillbaka och ignorera nån som säger "rosa är för flickor" är ju pissenkelt. Men det är ju inte det socialisering handlar om. Den är mycket mer subtil och gömmer sig inte bara i orden vi talar utan i kroppsspråk och förväntningar.
 
Och sen kommer vi till det här med val och möjligheter vs. begränsningar. Är det ok att ''förbjuda'' vissa kläder? Är det inte precis samma sak att ta bort klänningarna ur dotterns garderob som de könsstereotypa föräldrarna gör när de förvägrar sina barn normbrytande?
 
Nej det tycker jag inte. För det handlar givetvis inte om att barn ska få välja fritt NU. Det handlar ju om att bädda för framtida val, inte låta små barn ta ansvar redan från början. Även här handlar det ju om brist på kunskap, erfarenhet och kritiskt tänkande. Barn ska inte belastas med det ansvaret. Oavsett vad det handlar om, kläder, vilken mat vi ska laga ikväll, vilken skola de ska gå i, (OM de ska gå i skolan) vilken tid de ska gå och lägga sig osv.
 
Barn kan och ska inte ansvara för sådant de inte förstår konsekvenserna av. Det är jag som förälder som sätter gränsen och tar beslut utifrån det som är i mina barns bästa intresse. Och jag väljer åt mina barn tills de är mogna för uppgiften. Barn ska inte bestämma själva och de ska inte få välja fritt mellan allt.
 
Men jag har alltid tänkt, kring mina egna barn, att om jag genom att ge dem tillgång till en stor variation kläder/färger, leksaker och flera roller från början samt begränsa det negativa inflytandet så blir de mer fria SENARE att göra ett val. Till skillnad från det könsstereotypa och genusomedvetna så bidrar det till att personligheten får utvecklas fritt från förväntningar.
Far barn illa av att man säger att de är fina?
Den här historian brukar jag berätta för barnen nu för tiden. Det var när N var kanske fyra fem och vi var  hos barnläkaren. När N var yngre så klädde vi henne mer som en pojke, murrigare färger än tjejer generellt har, lekvänliga byxor osv. Klänning hade hon nån enstaka men hon var inte så intresserad av dem så. Hon hade däremot en rosa tyllkjol som hon gärna drog på sig över byxorna. Den hade hon denna gång.
 
 
 
Det första som sades när N tog av sig overallen blev ett inte helt oväntat ''Vad FIIIIIIIIN du är'' följt av en entusiastisk utfrågning om den fiiiiiina ROSA kjolen hon hade på sig. Detta hände två gånger, med två olika läkare. (I övrigt var de jättebra och pedagogiska.)
  
Visst kan man snacka lite mer nyanserat om det här ämnet; far barn illa av att höra att de är fina ibland? Om man uppmuntrar annat också och kanske säger det vid olika tillfällen? Nej det gör de kanske inte men jag har hellre en svartvit inställning till det här för jag ser verkligen INGEN mening med att så tidigt få ungarna fokuserade på sina yttren. INGEN. Jag ser bara en massa nackdelar och negativa konsekvenser.
 
För många barn betyder fin att man har fina kläder och har man inte fina kläder så är man inte fin. Och är man inte fin så är man ful och att vara ful är något jättedåligt. Mer än så fattar de inte. Och jag har ärligt talat aldrig mött nån under typ 15 bast som fattar mer än så.
 
Innan N började förskolan och började utsättas för den här typen av kommentarer så fattade hon verkligen ingenting om det här att vara fin eller ha fina kläder. Man kunde lika gärna säga till henne att hon var lång. Jaha liksom.
 
Och hon brydde sig inte. Hon gjorde verkligen inte det! (det gör hon generellt inte nu heller även om det är lite annorlunda nu) Hon klädde sig i det som låg överst i lådan, på sin höjd valde hon kläder efter motiv typ gulligt djur, men aldrig ur ett ''ärjagfinnu''-perspektiv och hon funderade aldrig speciellt mycket på om hon var fin eller inte.
 
Min dotter fick iallafall höra flera gånger att hon var fin.  Där hos den där läkaren. Av hen och en annan men också av en främmande kvinna som tog sig tid att värdera min dotters kläder och ansikte. Tre personer inom loppet av två timmar. Och när vi sen skulle därifrån så hände det, den där första gången. Vi stod bredvid en kvinna i apoteket där vi skulle hämta medicin och jag ser hur N vänder sig mot henne, håller ut kjolen lite stolt och sen säger hon: "titta på mig!" med förväntan i blicken. Och hon behövde inte vänta länge innan ännu en person bekräftat att hon är fin. 
 
Några av er minns kanske att jag sprang hem (jag har ju skrivit om detta förr) och rev ut allt som kunde vara fint eller klänning ur garderoben (vilket orsakade ett ramaskri bland en del besökare här för herregud skulle jag beröva barnet klänningar?) och svor att nej fan heller att hon ska indoktrineras nu. 
 
 
 
Detta hade antagligen inte hänt alls om hon haft jeans och grön tröja, det kan jag slå vad om. Det händer nästan bara när barn (läs flickor) har pyntat sig på olika vis, om det så är flätor, kjol eller nagellack.
 
Detta sänder ett ganska tydligt budskap till ungarna: du är bara fin när du gör så här. Och resultatet är att barnet, som då även lärt sig att den här typen av bekräftelse är att eftersträva, kommer att anpassa sig efter det.
 
Det är inte hjärnkirurgi, det är enkelt. 
 
Barn ska vara barn, inte oroa sig för hur de ser ut.
 
Man är inte snäll när man säger till ett barn att hen är fin eller söt. Man är grym. Man sår fröet till den dåliga självkänslan, ätstörningarna, ångesten och utseendefixeringen. Nej, det behöver inte blir så (igen det här med nyansering, jag hajjar det) men lika ofta så blir det precis just så.
 
Barn som mår dåligt över sina yttren, känner sig tjocka eller kanske bara gråter när de inte har rätt kläder är ingen ovanlighet och de växer inte upp med elaka familjer som vill dem illa utan tvärtom. Det är vanliga barn med vanliga mammor och pappor men de lever i den här kulturen som överallt annonserar synen på kvinnan som objekt samt dikterar villkoren för ''fin'' och vi cementerar det hos barnen i form av konstanta recensioner.
 
Och de kan inte värja sig. 
 
He-man''has the power''. Barbie har ett hus och en bil.

Den här bilden cirkulerar ofta runt i antifeministiska sammanhang:

he man barbie

Asså jag känner bara att nej nej nej. Snälla nån, det här får jag ju ta och reda ut för det fixar de inte själva märker jag.

Den här bilden används ofta som ett slags bevis på att feminister minsann bara bryr sig om tjejer eller ej ser mansrollens krav och ideal och hallå liksom, män har det ju också jättejättejättejobbigt men det pratar feministerna ju aldrig om?! Jo, fast det gör vi ju. Feminister problematiserar ju mansrollen precis hela tiden. Vi problematiserar kraven på manlighet och dess effekter på männen minst lika ofta och vi vet att män mår dåligt i sina kroppar också.

Men thats besides the point för jag ska förklara vad skillnaden mellan Barbie och He-man är. 

1. He-man ''has the power''. Barbie har ett hus och en bil. 

Egentligen räcker det där. Men vi fortsätter:

2. He-man är en så kallad manlig powerfantasi, en manlig dröm som utgår från vad män tycker är häftigt, vad män uppfattar som makt osv. Barbie är en sexuell fantasi, också en manlig dröm och utgår från den manliga blicken och utifrån kvinnors uppfattning om mannens sexuella preferenser.

He-mans utseende eller person har alltså ganska lite med utseendeideal överhuvudtaget att göra. En kvinnlig motsvarighet hade snarare varit nån kickass hjältinna som kvinnor kan fantisera kring och känna styrka från typ Buffy the Vampire Slayer eller Lisbeth Salander. Förstår ni skillnaden? 

 

3. He-man är subjektet; stark, kompetent, åstadkommer saker och räddar världen. He-man har makten och fungerar som en stand-in för vanliga män som drömmer om att äga universum. Barbie är objektet. Hon är snygg, gillar att shoppa och tycker att 'math class is tough''. (Igen: jämför med Buffy eller Lisbeth)

4. Män har generellt inte pressats av samhället att se ut på ett visst sätt. Män  mäts inte i sin knullbarhet och deras värde ligger inte i hur stora muskler de har. Snarare så ser man ner på män som ägnar sig för mycket åt sina kroppar. Kvinnor å andra sidan har genom årtusenden blivit objektifierade, ägda, uppvisade, stympade för att passa in i orealistiska skönhetsnormer.

Och ska vi återkoppla till powerfantasier så får ju flickor tidigt lära sig att vilja vara "knullbara", dvs väna och vackra prinsessor utan makt som väntar på prinsen som ska svepa in och rädda dem och där ingår Barbie som en del av denna indoktrinering. 

Frågor på det?

 

(Nu råkar jag visserligen både älska samt tycka att Barbie är en utmärkt leksak, man behöver ju inte köpa hela kittet eller låta ungarna se skitfilmen men ville bara visa på skillnaden mellan detta.)