Får pojkar och flickor vara vänner?

Jag ogillar starkt traditionen att pracka på barn romantik och heteronormativitet. Att utgå från att barnet är heterosexuellt och utifrån det värdera barnets relationer kan vara problematisk inte bara för barnets världsbild (där heterosexualitet är en självklar norm och allt annat avvikande och onormalt) utan för barnets egna sexuella utveckling. (Vem är jag om mamma/pappa säger att jag ska vara kär i motsatt kön och jag inte alls känner så? Är jag fel?)

Och att tolka in vuxenkärlek i barns relationer sätter ytterligare en pinne i hjulet. Det är ju ganska oskyldigt tänker ni nu kanske, men jag ska förklara varför jag resonerar som jag gör.

Genom att referera till barns vänskap som just kärleksrelationer upprätthåller vi (ofta omedveten såklart, för få tänker på detta) nämligen föreställningen att flickor och pojkar (och då även kvinnor och män) inte kan vara vänner på riktigt. Flickornas och pojkarnas vänskap reduceras snabbt till en romantisk relation där de blir lästa som små kärlekspar och avfärdade som KÄÄÄÄRA. Mammorna fnittrar ikapp för ”Åh titta vilket sött litet kärlekspar! De ska nog gifta sig när de blir stora!”.

Det lämnar lite utrymme kvar för genuin vänskap. Och jag tror det sabbar ytterligare för pojkar och flickor när de växer upp. Det sabbar framförallt vänskapsrelationer i känslig ålder, för hur enkelt blir det att hänga med bästisen när alla runt om fnissar och retas och antar att du är kär? Barn fattar snabbt. Och det sabbar synen på varandra: pojkar får tidigt lära sig att se flickor som partners, inte jämlikar. 

Redan vid femårsåldern börjar barn dela upp sig i kön. Pojkar som tidigare lekt med flickor och vice versa, avslutar ofta dessa relationer. Kanske med sorg i hjärtat för hur kul är det att förlora vänner?  När de når vuxen ålder så är de redan indoktrinerade i att män och kvinnor inte kan umgås utan att det ska tolkas in något sexuellt eller ifrågasättas och misstänkliggöras. ”Är ni bara vänner?”.

Jag tror ärligt att män och kvinnor inte kan vara vänner, inte för att det är en biologisk realitet, utan för att vi fostras in i två olika fållor där vi omöjligt kan mötas. 

Kan inte barn bara få vara barn? Ja jag vet att jag låter som en torr moraltant men allt det där vuxna kommer snabbt nog ändå och barn behöver få utvecklas och bygga relationer utan att vi ska lägga egna värderingar och fördomar i dem.

Feminister vill att män ska ha rätt till hela sitt spektrum
Jag vill inte nån illa, inte ens män även om man kanske kan tro det. Jag är inte en hatisk människa, däremot vill jag bejaka alla mina känslor även de sk "fula" och otillåtna tankarna och känslorna. Att kunna uttala dem högt hjälper mig att frigöra mig från all den skuld och skam jag burit med mig i livet.
 
Jag har alldeles för länge tagit på mig ansvar för sådant som stått utanför min kontroll och känt mig som en dålig människa när män(niskor) behandlat mig illa. Men jag vill, som alla feminister faktiskt vill, skapa ett samhälle där män och kvinnor är jämlikar och har samma rättigheter och skyldigheter och lever tillsammans som människor, inte polariserade och segregerade i sina kön. I ett sådant samhälle förtrycks ingen och då finns det ingen grogrund för hat heller.
 
Feminismen är arg och feminister är arga, men ilska är en normal mänsklig känsla och en normal reaktion på orättvisor och förtryck. Ilska bli skadlig först när den går ut över andra och då spelar det givetvis ingen roll vad man kallar sig.
 
Däremot så är ju feminismen det som gjort mest för mäns frigörelse från tunga normer under årtiondena och vi kommer fortsätta jobba för att män ska få mer utrymme att utforska sina egenskaper, slippa forma sig efter en våldsbejakande norm samt gå utanför sina könsroller.
 
Vi kommer jobba mer för att män till exempel ska få bli mer delaktiga i sitt föräldraskap och få bättre kontakt med sina barn, vi vill att män ska slippa utsättas för risker på arbetsplatsen, slippa bördan av att stå för familjens hela försörjning samt slippa förtränga sina känslor. Vi vill att män ska ses som kompetenta människor. Om inte för männen idag så för våra söner i framtiden.

Ta INTE debatten!

Vad betyder egentligen "ta debatten"? Som feminist får man ju ofta höra att man måste ta just debatten. Men vad innebär det? Betyder det att vi måste stå förfogande för alla som vill eller tycker nåt? Bör vi agera  jourhavande feminister till varje antifeminist?

Eller räcker det med att föra samtal, twittra, organisera sig, skriva debattinlägg, böcker, bloggar och allt det där som feminister är förbaskat bra på? Jag tror nämligen på det senare.

Jag har debatterat med motståndarna sen 2008, i början med passion och ihärdighet men efter dessa år så är min erfarenhet att att all form av debatt med antifeminister är meningslös. De hör ofta vad de vill höra och ser vad de vill se men framförallt så utgår de från en helt annat världsbild. Det är som att diskutera astronomi med en person som tror att jorden är platt. Vi kan inte nå varandra. Och det ger varken mig eller motståndaren någonting utöver frustration.

De frågar oftast inte heller sina frågor för att de vill förstå eller se saken från vårt perspektiv utan för att sätta dit oss eller se oss snubbla. Ställa frågor de tror att vi inte kan besvara för att på så sätt bekräfta deras egna fördomar om feminister.

Bör vi verkligen gå med på det?

Svar nej. Så sluta ta debatten. Skit i den. Skit i dem.