Lady Dahmer

Det är socialt accepterat att män äger våra kroppar
Det är så jävla sorgligt att läsa berättelser från kvinnor vars män försöker kontrollera deras kroppar. Dels det vanliga och socialt accepterade (som få ifrågasätter) att kvinnans kropp bara finns för mannen: Dvs hon får inte visa den för andra. Och dels hur de försöker kontrollera hur vi ser ut eller hur vi ser på oss själva. 
 
Häromdagen så läste jag om en kvinna som inte fick amma offentligt om hennes bröst syntes, för det gillade inte hennes man. Hon skulle krångla och böka med filt och skydd och gå undan. Speciellt om andra män kunde se hennes bröst. "Är era män också så här?" frågade hon. 
 
Jag känner igen resonemanget så mycket, jag och Oskar har haft sådana diskussioner i början av vår relation (som också var början i vår feministiska resa) och då var vi oense och med mitt ex var det ju en självklarhet att jag inte visade för mycket urrigning eller ben eller kropp överhuvudtaget. Jag fick ju inte ha korta kjolar eller bikini. Inga konstigheter. 
 
Det pratar ofta om respekt och känslor i samband med sådana diskussioner och då känns det rimligt för de flesta att tillmötesgå det. Han blir ju ledsen och osäker om andra män kan se. Och vill hon inte hålla nåt speciellt för honom? Varför vill hon visa sig för andra? Som om att det handlar om att visa upp sig och att inte typ ha livskvalitet och friheten att göra vad man vill med sin kropp. 
 
Varför vill hon visa sig för andra? Är hon inte nöjd med honom? Måste andra se hennes kropp? Hallå är hon en hora eller? 
 
 
Vill jag visa mig naken så gör jag det. Det bestämmer faktiskt inte min man, men han har å andra sidan aldrig några åsikter om detta. Eller ja det kanske han har, vad vet jag, men han har vett nog att hålla dem för sig själv.
 
Detsamma gäller åsikter, eventuellt negativa sådana alltså, om min kropp. Och vice versa, jag skulle aldrig drömma om att vare sig bestämma när han får vara naken eller hur han får klä sig och jag skulle aldrig kommentera hans kropp negativt. Om jag nu tyckte nåt negativt, men det gör jag inte. Jag tycker nämligen om min man oavsett hur han ser ut. 
 
Att jag skulle avstå från att amma vårt barn för att han tror att han äger min kropp? Aldrig. Finns det för övrigt något osexigare än män som låter sina behov komma före barnens? 
 
I dag "konfronterade" jag min man med mina håriga armhålor. Jag vet så klart att om han fick välja skulle det inte finnas ett strå där. På frågan "vad tycker du egentligen om mina håriga armhålor" fick jag svaret "du får göra som du vill men då får du leva med konsekvenserna också". Öööh, jaha? Vilka konsekvenser då undrade jag? Jo minsann, så här svarade han "jag tänder inte på håriga armhålor, har du det vill jag inte ligga med dig"... 
Och sånt här ses som självklart för många. Att han ska få ha sina preferenser och att det är rimligt av honom att be henne att anpassa sig efter dem. Annars får hon ta konsekvenserna. Hade min man behandlat mig så här illa så hade konsekvensen blivit att jag känt mig otrygg i vår relation. Jag hade känt mig oälskad, ful, osexig och generad. Jag hade inte varit sugen på vare sig sex eller att fördjupa vår relation.
 
Hon var gravid med deras första gemensamma barn när han sa till henne: "Om du får taxöron när du har ammat så lämnar jag dig."
En bekant till mig berättade att hennes kille, när de var nykära och precis inlett en seriösare relation, varnade att om hon gick upp i vikt så skulle han göra slut. Han kommenterade ofta när hon åt också. Liksom varnande: "Ska du verkligen äta det där?" Hon har gått upp i vikt nu, några år senare, och jag undrar om hon tänker på det.
 
Jag kommer ihåg när min ex bläddrade fram till en sida i en tidning, pekade på ett par uppnosiga välformade bröst och sa "så här ska ett par bröst se ut" och ja ni vet ju hur mina ser ut. Inte ens i närheten. Behöver jag berätta att konsekvensen för exet var att jag aldrig någonsin kände mig bekväm med att visa mig naken och att han aldrig fick se mina bröst? Helt sjukt. Sju års relation där jag sov med BH och aldrig tog av mig kläderna framför honom. 
 
Han kommenterade ofta andra kvinnors kroppar för övrigt och detta skapade både krav och ångest hos mig. Jag jämförde mig konstant. 
 
Hemma kan jag inte slappna av kroppsligt när han är hemma. Hu, det låter ju hemskt. Tycker typ det är skönt om jag är hemma själv börjat klipper gräset i solen för då kan jag ta av mig tröjan och gå där fram och tillbaka med gräsklipparen i bh. Är han hemma så behåller jag tröjan på. 
Förstå att aldrig känna sig bekväm i sitt eget hem? Hur många män tror ni känner så?
 
 
Kvinnan är en slit- och slängvara som kan reklameras om användaren (mannen) inte är helt nöjd
Vad tycker din man om din viktuppgång? Den frågan har jag fått så många gånger. Jag vet inte. Vad ska jag tycka? Klart jag funderar på det ibland. Klart som fan. Jag är liksom de flesta kvinnor så indoktrinerad i att anpassa mig efter vad män tycker om mig och mitt utseende att det är nästintill omöjligt att släppa det fokuset även om jag borde veta bättre. 
 
För ett tag sen så hade vi en liknande diskussion i aporna, en kvinna berättade att hennes man nyligen, efter flera år samt två små barn tillsammans, har uttryckt att han är missnöjd med henne. Han är inte attraherad av henne längre, hon har blivit fet. Precis så sa han. Hon berättar att hon innan detta har varit nöjd och bekväm i sin kropp men att hon nu mår dåligt. Hon frågade de andra medlemmarna hur hon ska bemöta honom och hans outtalade krav på förändring.
 
De flesta svarade rimligt såklart: Att hans problem med hennes utseende och kropp är hans allena och inget han skulle ha belastat henne med. Men nästan lika många vill nyansera, som det så fint heter. Främst män, vilket är ganska intressant i sammanhanget.
 
De vill prata om gemensamt ansvar för relationen för det är ju ett gemensamt problem om den ena inte tänder på den andre. Det är ett gemensamt problem om frun har gått upp i vikt om maken tycker att det är avtändande. Hallå stackars lilla mannen som bara vill älska sin fru och inte kan för att hon blivit fet och ful. Och hallå hallå liksom, ärlighet och kommunikation är ju jätteviktigt för en bra relation menas det och maken i exemplet tar ju bara ansvar för deras framtida sådan (Han förtjänar ju en medalj!) och då kan man jobba fram en gemensam lösning. Ja ni hör ju vilket jävla vansinne feministiska män bidrar med i samtalen. 
 
Men hur jobbar man fram en lösning när den ena inte tycker att man duger? Om ens partner säger att kuken är för liten eller brösten för hängiga, hur jobbar man fram en lösning då?
 
 
"Vi har ju lite äktenskapsproblem just nu."
"Oj då, vad händer?"
"Jo, min fru är ju så ful."
 
Detta är verkligheten för väldigt många kvinnor. När jag skriver om detta så dräller bekännelserna in. Kvinnor som berättar om relationer de lever i. Om män de är tillsammans med som ställer krav, både uttalade men också outtalade, på deras kroppar och utseenden. Att när barn har blivit födda och kvinnokroppen förändrats, när hon är trött och sliten och inte pallar sminka och piffa och hon inte är lika tajt eller sexig som innan så tröttnar han, ser sig om efter annat, skuldbelägger henne för att hon har låtit sig själv förfalla, lägger ansvaret för den dåliga relationen på henne. På hennes utseende.
 
"Vad tycker din man om din viktuppgång?" frågas det om och om igen – och jag förväntas ha det i åtanke. Jag förväntas ta hänsyn till hans åsikt.
 
Men att min man eventuellt tycker att jag är för tjock är inte en utmaning i relationen som ska lösas gemensamt, det är en konsekvens av ett samhälle där kvinnans värde hänger på att hon är knullbar och är hon inte det så är hon som vilken slit- och slängvara som helst som kan reklameras eller bytas ut.
 
 
Och allt hänger ihop; sättet vi objektifierar kvinnor på, kapitalismen som tjänar pengar på vårt självhat och relationerna vi sedan ska leva i. Och vi upprätthåller dessa förväntningar tillsammans. När vi anpassar oss. När vi granskar kvinnors kroppar. När vi recenserar varandras utseenden.
Utan extremfeminismen hade vi fortfarande varit livegna
Läste en "debattartikel" i Metro skriven av Stella Björklund: "Låt inte extremfeministerna smutsa ner feminismens betydelse" skriver hon och förtydligare att hon "tror på en jämställd värld! Thats it!" Vad detta innebär och hur man tar sig dit skriver hon tyvärr inte men hon är noga med att påpeka att hon inte är som vi andra extrema feminister som ger feminismen dåligt rykte.
 
Jag är stolt feminist men kan verkligen inte heller identifiera mig med tankarna ovan. Jag tror ”bara” på en jämställd värld. That’s it! Så vem bestämmer egentligen vad som är feminism? Är det rimligt att feminismen ska bli ”nersmutsad” och att så många människor ska backa och inte vilja kalla sig feminister, för att dessa kvinnor, som jag i dagligt tal kallar ”extremister”, hörs och syns mest och därför blir det man kopplar ihop med feminism? 
 
Här ska Stella få en snabb och kort lektion i grundläggande feminism: 
 
Att positionera sig mot andra feminister är jävligt ofeministiskt.
 
Och att anklaga kvinnor för att smutsa ner feminismen är inte heller speciellt fräscht. Men skönt för Stella Björklund ändå att kunna ha oss att just positionera sig mot så hon framstår som vettigare. Då behöver hon inte presentera några samhällsanalyser eller eventuella strategier eller lösningar heller. Bekvämt! Jag hoppas dock hon fortsätter läsa det som vi skriver. Hon behöver det. Kanske nån kan tipsa om Penntricket? 
 
Men raljans åsido, en sak behöver alla komma ihåg: Utan oss "extremfeminister" hade det varit Stella som sågs som extrem. Vi "extremfeminister" flyttar nämligen fram gränserna för vad som verkar rimligt. När Valerie Solanas skrev SCUM så sa feministerna, som var aktiva samtidigt, att Solanas flyttade fram positionerna för vad som kunde sägas. Om någon säger "utrota alla män" så låter nämligen "lika lön för lika arbete" inte lika extremt längre. Vi behöver radikala tankar och idéer för att komma framåt.