Lady Dahmer

Klart vi vill bli prinsessor, har vi fått några andra ideal att växa upp med?
Cissi Wallin skriver ett intressant inlägg om kvinnor som drömmer om att bli hemmafruar. Vinden har ju blåst mycket åt det håller senaste generationen, från att vi kvinnor kämpat för att frigöra oss - jobba - ha karriär - tjäna egna pengar - så har nya generationer snarare börjat drömma om liv som livegen hollywoodfru. 
 
Nu tänker jag såklart osökt på Anna Anka som högt skanderade vikten av att suga av sin man varje morgon så han inte letade sig vidare efter en annan kvinna. Vad gör hon idag förresten? Hon blev väl dumpad, trots sina kuksugasskills om jag inte missminner mig? 
 
Cissi skriver iallafall:
 
Och här är det ju inte så enkelt att en bara kan säga ”men låt alla göra som dom vill!”, eftersom alla är en del av ett strukturellt samhällssystem där till exempel kvinnors löner och pension i stort påverkas och så vidare och så vidare. Vill inte döma. Men dömer ändå. Och skäms över det. Men ändå inte. För dömer ju normen och idealet framför de enskilda lyxhemmafruarna. Men skäms ändå. Fan.
 
Men här säger jag bara app app app Cissi! Detta har hon och jag varit oense om förr. Nu säger hon det inte lika rakt ut, men hon antyder att hemmafruar i viss mån sabbar för andra kvinnor eftersm att deras val "påverkar löner" osv. Och det är ju inte bara helt uppåt väggarna utan också analyslöst.
 
Självklart bygger vi patriarkatet tillsammans, men att lägga skulden på samhällets strukturer och uppbyggnad på de som förtrycks av derailar och osynliggör det verkliga problemet: samhällets kvinnosyn. Kvinnor får sämre löner och pensioner, inte för att jag eller nån annan kvinna stannar hemma istället, utan för att vi lever i ett samhälle som hatar kvinnor och premierar män. Detta förändras inte för att kvinnor jobbar mer eller slutar vara hemmafruar (med eller utan barn). 
 
Jag kan dra en parallell till svarta, inte fan får svarta jämställda löner trots att svarta män i regel inte stannar hemma med barn i högre utsträckning än vita män. Deras lägre löner (och då lägre pensioner) beror ju på rasism. Dvs ett system som är uppbyggt på förtryck. 
 
Hur ser du egentligen på många kvinnors (och kulturers) högsta dröm om ett liv som lyxhemmafru? Med nannys och annan personal som sköter allt, medan man själv drar runt som en annan Paris Hilton och antagligen tappar verklighetsförankringen (plus rimlig respekt för pengars värde) hyfsat snabbt? Hur kan stora delar av världen fortfarande vara så fastklamrade vid det (om man frågar mig) föråldrade?>/blockquote>
 
Så rikta inga pengfingrar mot kvinnor som drömmer om att vara nåns lilla hemmafru! Pekfingret ska riktas mot vår kultur och vårt samhälle.
 
Och här vill jag påminna er om att lyssna på senaste avsnittet av Lillelördag för vi pratar lite om just det här, eller samma grej: Prinsessidealet som vi växer upp med och prinsessan som vi vill vara med allt vad det innebär: Prinsen som är THE ONE och som ska rädda oss från vardagens och livets tristess (Eller skit) och prinsesslivet som är priset, kronan på verket, lyckan. Detta reproduceras överallt, inte bara i Disneys värld men i filmen (för oss vuxna), litteraturen, serier, tv och nu sociala medier.
 
Vi får ta en podd om detta helt enkelt!
Är pojkar bråkigare?

En sak som jag tror många föräldrar (Jag inkluderat) snubblar lite kring är skillnaden mellan olater, dåligt beteende och barnets personlighet. Och var framförallt man sätter gränsen! Speciellt pojkföräldrar. Nu är detta bara min egen personliga erfarenhet, men stöter ofta på diskussioner kring detta både irl och på nätet, kanske främst i min facebookgrupp genusmedvetet föräldraskap där detta blir extra tydligt med tanke på inriktningen.

Jag ska förklara så gott jag kan:

Vi pratar ju ofta om att lära tjejerna ta för sig, inte ta skit, vara starka och stå på sig. För de lever i killarnas värld och kommer bli förtryckta oavsett hur vi gör så därför måste vi lära dem att slåss emot. Så är det ju och så måste vi göra.

Ibland pratar vi såklart om att pojkar behöver bli lugnare, mer hänsynsfulla och mjukare men ganska sällan hur detta görs i praktiken. För plötsligt krockar det, uppfostran och medvetenheten, med ''han är ju så här, jag vill ju inte trycka bort hans personlighet'' samt ''han är ju snäll och fin ändå även fast han är vild och stökig''. (Låter det bekant?)

Jag lever med två riktigt intensiva, fysiska och högljudda söner/snopp-barn. Att stoppa/hindra dem i deras framfart känns som att hindra deras personligheter (förutom när andra påverkas negativt såklart), att inte stoppa gör att de ofta är "typiskt pojk-brötiga". Tankar?

Det måste ju verkligen vara en slump att det just är pojkar som har en stökig, högljudd, vild personlighet, eller hur? (obs raljerar lite nu, men vill på intet sätt peka ut nån) Jag tycker att det är precis samma ursäkt som pojkföräldrar i alla tider alltid haft och att vi ser resultatet av detta överallt. Om deras personlighet är att vara elaka mot kompisar då?

Nej, jag går inte med på att min son brölar och tar plats på andras bekostnad. Om det nu är hans personlighet att vara så så behöver han lära om helt enkelt.

Jag tror dessutom att barns personlighet formas av erfarenheter, miljö och fostran, de föds inte med den klar och färdig, och att vi uppmuntrar vissa delar av personligheten att bli starkare och mer framträdande.

Hur tänker ni? Fastnar ni också lätt i den här fällan? Hur mycket av barnens personlighet ska man låta vara?

Är det systerligt att övertyga trötta kvinnor om att de behöver köpa produkter?
Entreprenörerna Amanda Schulman och Hanna Widell har varit i blåsväder senaste veckan. De har börjat sälja ett kosttillskott riktat till kvinnor, Hers, för dyra penningar och har således blivit granskade av journalister som Jenny Strömstedt, Sanna Lundell och Sara Martinsson och THE SHITSTORM som drabbat dessa tre kvinnor är inte nådig.
 
Jag tycker det är helt fantastiskt att se hur kvinnor sluter upp kring varandra som följarna gör kring Amanda och Hanna men nånstans känner jag ändå lite dålig smak i munnen, för den kritik som systrarna har fått är saklig och professionell och här behövs inga riddare med dragna lansar som ställer upp ett försvar. Här behövs snarare kritiskt granskande ögon. Det är liksom ok att älska Amanda och Hanna utan att backa precis varje grej de gör. 
 
"EU har lagar kring vad en fabrikant får säga om ett kosttillskott. Det är förbjudet att påstå att en produkt kan förebygga, lindra eller bota sjukdomar eller andra ohälsotillstånd", skriver Martinsson men menar samtidigt att Widell och Schulman kringår det här genom att sprida sina följares uppskattande inlägg om HERS, snarare än att skriva om effekterna själva. 
- Ur resumés artikel
 
Men nej, istället så anklagas Strömstedt, Lundell och Martinsson för att vara osysterliga kvinnohatare och får en mobb av arga kvinnor efter sig. Det är väl osysterligt kvinnohat om nåt? Hanna menar också att de utsatts för ett drev, och det känns säkert så när man är ovan vid den här typen av kritik, men vad kallar de då stormen som riktats mot sagda journalister? 
 
Och är det verkligen så jävla systerligt egentligen att pracka på trötta kvinnor ett dyrt piller som inte har några som helst dokumenterade effekter? Är det verkligen så systerligt att uppmana dessa trötta kvinnor att driva en hel reklamkampanj åt dem (så de, som Martinsson skriver, kommer undan EU's marknadsföringslagar)?
 
Amanda ber sina följare skriva mer om effekterna och tagga in dem så fler kan ta del av deras vittnesmål. Nån berättar att hon med hjälp av pillret har botat sin panikångest, nån annan har blivit fri sin hypokondri. (?!!) Placebo är effektivt som attans men kvacksalveri är väl kvacksalveri oavsett vem avsändaren är?
 
 
Och finns det ett systerskap i kapitalismen? Kan man åberopa feminismen här? Är inte kapitalismen patriarkatets högborg och är det inte jävligt ofeministiskt i sig, om vi nu ska gå den vägen, att sälja dyra produkter till just kvinnor och sedan marknadsföra dem som nån slags räddning ur vardagsträsket? Obs, jag kallar inte Amanda och Hanna för antifeminister, absolut inte, men jag tycker det de gör här är jävligt fult och ohederligt.