Att bli utsatt för grova övergrepp när man groomats till att vilja
En annan grej som har varit en process för mig att komma till insikt kring är att jag som barn utsattes för grova övergrepp. Jag såg det inte så då (ja ni vet ju min resa, konstant groomad sen tidig ålder av samhället) och jag har väl inte riktigt sett det så under uppväxten och fram tills nu.
 
Jag har haft svårt att förlika mig med det eftersom att jag var frivillig och gav såkallat samtycke (om än framtjatat och om än med underliggande krav från min samtid) men nu när jag har egna barn så ser jag ju på saken annorlunda. 
 
Jag hade min samlagsdebut när jag var tretton år. Jag skulle kunna säga att jag blev våldtagen för lagligt är det så och hade mina barn utsatts för samma så hade jag inte tvekat på att anmäla för barn kan inte ge samtycke, nej de kan inte det oavsett hur det känns för den enskilde individen (jag vet ju att många av er delar denna erfarenhet av tidig debut). Men jag har ju ändå svårt att förlika mig med den tanken för det kändes inte så då. Även om jag nu förstår att det var det som skedde.
 
Obs jag försöker inte normalisera "sex" med barn, jag vet ju vad det är men jag vill bara dela med mig lite av mina egna känslor inför det jag utsattes för. Och det är just det där "utsattes för" som har varit svår. Jag kände mig inte utsatt, jag har aldrig känt att det var det som hände, även om jag vet att det inte var på mitt initiativ och att jag aldrig tagit det initiativet själv och jag allra helst hade väntat. 
 
Min förövare slash pojkvän var en kille som gick i gymnasiet. Han var sjutton bast. Jag var kär i honom och han var en knarkare med förkärlek för unga tjejer. Det var även han som introducerade mig för hash och vi rökte på varje helg i nån jävla knarkaskvart i stans sämre område och det var under detta som han tog för sig. Trugade och övertalade och tog det för självklart att vi skulle ligga med varandra. Skrattade när jag sa nej först. Men jag var inte så bra på det där att säga nej. Jag gav med mig lätt. 
 
Jag tror också att jag ville ... samtidigt som jag inte ville. Jag ville ju för att "alla andra" hade gjort det. Jag hade vänner på tretton, fjorton, femton som hade haft sex och nej det var väl inga kompisar från trygga förhållanden precis men jag ville också vara den coola tjejen som söp och hade sex. Jag vet inte varför detta var lockande alls för egentligen var det inte det.
 
Egentligen ville jag vara en av töntarna i klassen, de som hade en mamma och en pappa hemma och som hade familjetid och regler. Men det fanns inte med på min världskarta, det var aldrig ett alternativ. 
 
Jag känner så stor sorg för hur det var och för att jag aldrig fick vara barn speciellt länge. Sexualisering och gränslöst beteende från vuxna kom in mycket tidigare än så. Inga övergrepp på så sätt men ni vet, vuxna som hade sex utan att bry sig om nåt barn såg, vuxna som ägnade sig åt sexuellt beteende inför mig, vuxna som lämnade porren framme, vuxna som pratade snusk med mig, vuxna som sexualiserade och kommenterade min kropp. Och så vidare. Och skyll inte på morsan nu, det var många vuxna omkring mig. Föräldrar till vänner, vänner till familjen, pedagoger, barnvakter.
 
Kanske var det andra tider på åttiotalet, för jag delar denna erfarenhet med så många av mina vänner från då. Det var ju liksom normalt. Eller så handlar det om underklassen. Jag vet inte. Jag vet ju att flickor från vissa grupper av samhället utsätts för skit i större utsträckning men jag saknar kunskap och analys kring just detta. Det här är ju bara mina egna erfarenheter ur mitt liv. 

(null)

Flickor tränas från tidig ålder att stå ut med sexuella kränkningar
Det är några av er som frågat varför man återvänder till ett sammanhang där man tafsas på, t.ex varför jag som tolvåring följde med till de där festerna om jag visste vad som skulle hända och jag har inget enkelt svar. Jag förstår ju själv processen, normaliseringen som pågår från ganska tidig ålder - mer och mindre beroende på. Och annat som spelar in. Men det är svårt att förklara kortfattat. Dels för att det mesta är så subtilt men också för att allas process dit ser olika ut. 
 
Just jag var ju ett barn som dels tidigt lärt mig att knullbarhet var viktigt. Jag hade ju inget skydd, inget försvar, ingen förståelse för den information jag fick utan svalde ju allt som sanning som barn gör.
 
Jag såg hur vuxna kvinnor omkring mig agerade, jag såg och hörde hur männen agerade och hur de pratade med mig. Jag fick tidigt kommentarer kring min kropp och bröst och hur kvinnor ska vara för att män ska vara nöjda. Detta sistnämnda har upprepats som ett mantra hela mitt liv, från vuxna omkring mig till TV till böckerna och tidningarna jag läste till vänner jag lekte med som hade samma uppväxtmiljö (den där lite trasiga utsatta underklassmiljön.).
 
Många av mina vänner växte upp med missbrukande föräldrar. De flesta fick stryk hemma. En del hade arbetslöshet och socialtjänst omkring sig. Min mamma var väl en av de som inte missbrukade (min pappa gjorde dock det) och hon hade jobb men som ensamstående är det svårt att vara där 100% och jag fostrades ju av omvärlden lika mycket som av henne och hon hade fullt upp med överlevnad och det resulterade i att jag inte blev sedd, som barn behöver. De behöver känna att de är värdefulla.
 
Jag kände aldrig det eftersom att de andra vuxna, mina barnvakter och kompisarnas föräldrar inte brydde sig ett dugg om mig. Lägg på taskiga kompisar och mobbande klasskompisar. Ja ni hajjar ju. 
 
De enda gångerna jag blev sedd var ju när jag bekräftades i min knullbarhet. Jag såg ju att det var viktigt och jag kände ju att jag blev viktig om män ville ha mig.
 
Detta har ju följt mig hela livet. Inte bara när jag var tolv utan det fortsatte ju. Jag ÖNSKADE den uppmärksamheten eftersom att det var det enda som gav mig känslan av att vara omtyckt. Jag gick på fester där jag blev tafsad på och hoppades att det skulle ske även om det skrämde. För jag ville vara viktig. Jag ville få vara med. Jag ville att andra skulle se mig och kännas vid mig. 
 
Ni vet ju det här. Varför gick jag inte bara därifrån? För att jag hjärntvättats att vilja ha det. Och det är så fucked upp. 
Män bryr sig väl för fan inte om att polarna tafsar?!

En stor del av problemet med vår våldtäktskultur är den totala blindheten från övriga män. Alla känner nån som utsatts för övergrepp, men inget känner en kille som tafsar eller våldtar. Det är nån annan som tafsar, (förslagsvis fem inhyrda killar från mars) inte vanliga schyssta killar, inte MINA kompisar iallafall för det har jag aldrig sett och om jag sett det så skulle jag faktiskt säga ifrån! Så låter det. 

måns manskultur hade jag sett

Alltså, handen på hjärtat, jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit med om att män ifrågasatt tafset jag utsatts för. Tvärtom har det brukat heta "inte så farligt" men allra oftast har det inte registrerats alls även när de bevittnats.

Jag minns när jag var runt tolv och ofta hängde med äldre killar hemma hos dem. Ibland var det fest, ibland var det bara filmkväll men av nån anledning - så fort sällskapet blev lite för stort - så var det alltid nån som slängde mig över axeln och helt sonika bar in mig i ett mörkt rum tillsammans med flera andra där det slets i kläder och grävdes under tröjor och i byxor. Jag skrev och slogs. Och de skrattade.

Alltid var det nån tjej som sa ifrån och hjälpte mig. Aldrig killarna. De skrattade bort det. Jag också efteråt men fy fan vad rädd jag blev, hur otryggt det alltid kändes och hur ambivalent det också var för flera av dem var ju mina vänner, killar jag tyckte om och hade kul med annars. Skulle det vara så här? Var det så här det såg ut? De ser mig ju? 

Jag var tolv år, vad fan visste jag? Och hur detta påverkade min självbild och min uppfattning om världen och kvinnor och mäns rätt till våra kroppar.