Lady Dahmer

Jag måste ha gett fel intryck!

Äter du bullar nu igen Natashja?! Inte konstigt att du inte går ner i vikt! (Dumma tjockis som inte fattar detta) 

Oj hoppsan jaha, nä men vet ni vad? Jag försöker inte gå ner i vikt. Lessen om jag gett det intrycket. 

Nu vet ni det! 

Det är ok att vara tjock ... MEN
 
Nåt som är så jäkla utmattande är att konstant ställas typ till svars för att man är tjock. Jag kan inte räkna hur många gånger i veckan som folk ba ja det är ok att vara tjock... MEN... och så en utläggning om hur hälsofarligt det är. Som om vi inte hört detta förr. Som om vi är dumma i huvudet. Som små barn, som saknar kunskap, som inte kan tänka själv. "Ja hej bara så du vet så går man faktiskt inte ner i vikt om man äter bullar varje dag" Nehej, oj jaha tack för att du berättar detta jag hade ingen aaaaaaning. 
 
Men vi är inte dumma i huvudet. Vi är definitivt inte födda i farstun och det dära MEN'et är inget annat än illa dolt förakt och aversion och till och med hat mot tjocka människor. Oavsett hur mycket personen upprepar att "jag tycker det är ok att man är tjock" så skvallrar deras "men" om nåt helt annat. 
 
Det är ok att vara tjock. MEN bara om du äter nyttigt. (Alltså hur ofta ska folk tjata om detta? "Kan du inte posta bilder på nyttig mat istället?" Nej, varför ska jag göra det?) 
 
Det är ok att vara tjock. MEN det är faktiskt farligt för hälsan.
 
Det är ok att vara tjock. MEN det är inte ok att uppmuntra fetma! (hur detta går till är oklart, men gissar att det är för att jag typ existerar utan att gömma mig i ett mörkt hörn med en näve selleri. Obs, jag älskar selleri.) 
 
Det är ok att vara tjock. MEN du borde inte äta så mycket bullar. 
 
Det är ok att vara tjock. MEN du borde tänka mer på kroppen. 
 
Det är ok att vara tjock. MEN vad lär du dina barn?
 
Det är ok att vara tjock. MEN bara om du aktivt försöker ändra på det.
 
Det är ok att vara tjock. MEN bara om du har en godtagbar ursäkt typ sjukdom eller medicin.
 
Det är ok att vara tjock. MEN bara om du inte är nöjd med det. Det mest provocerande som finns är en tjockis som inte hatar sig själv. 
 
Eller sånt här:
 
 
 
 
Den där Lady Dahmer är ju så jävla bråkig
Jag får så otroligt mycket feedback från er. Mail efter mail dimper ner hela tiden, varje dag, från kvinnor som öppenhjärtligt pratar om sitt kroppshat och sin ångest och att jag hjälper dem att äntligen må bra och släppa kraven, men vet ni - trots detta så kommer tvivlet. Jag kanske borde lägga ner? Iallafall tagga ner?
 
Jag är ju så jobbig och tjatig och högljudd liksom, hörs det från andra håll. Kan jag inte bara ge mig? Kan jag inte bara sluta älta? Kan jag inte bara låta folk göra som de vill? 
 
Varför måste jag bråka så mycket? 
 
Sanna Lundell skriver om senaste diskussionen inne hos Katrin:
 
"Lady Dahmer lägger ut bilder på sin provocerande ”lunch” bestående av kanelgifflar och pucko varvat med bilder på sin ”tjocka” (hennes egen definition) kropp i olika positioner. Vägrar anpassa sig. Vägrar skämmas. Samtidigt som hon verkar hata sin kropp jättemycket när man läser hennes texter. [...]  Lady Dahmer faller på eget grepp. Objektifierar sin egen kropp. Definierar den. Sätter in den i ett fack. Gör våld på sig. Anser jag."
 
Hon skriver inte elakt på nåt sätt men använder ändå mitt eventuella kroppshat som ett argument mot det jag förmedlar på samma sätt som många andra gör, fast de gör det såklart fulare typ "jaha men du verkar ju inte vara nöjd med att vara tjock, hur kan du då vara en bra förebild för tjocka". 
 
 
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det. Nej jag tycker inte om min kropp. Finns det nån kvinna som gör det egentligen? Går det? Och hur i hela helsike ska jag lära mig tycka om min kropp när jag lever i ett samhälle som konstant talar om för mig hur äcklig jag är? Hur dålig min kropp är? Som nu senast i diskussionen med Almenäs där hon gång på gång pratar om fetmaepidemin och hur farlig fetma, hur farlig MIN KROPP alltså, är. Får jag ens tycka om den? 
 
Hur lär man sig trivas i sin kropp när man tvångsmatas med detta dagarna i ändå, från alla håll och kanter? Vi kvävs ju. Jag kvävs. Jag får inget andrum och ja jag har väl kanske satt mig i en extra utsatt position, men om inte jag gör det så går jag fan under.
 
Jag måste ju bråka. Jag måste slåss. Inte bara för mig själv men för kommande generationer, för min dotter, för mina söner, för deras barn.
 
Ja jag hatar min kropp. Det har jag gjort som smal och det gör jag som tjock och uppförsbacken är lång, men jag vill inte behöva skämmas för ytterligare en aspekt, för att jag inte lyckats frigöra mig och bli den där glada käcka peppiga tjockisen (som också är bekvämast för smala att hantera, sura tjockisar kräver ju för mycket typ att bli behandlade som människor). Ja ni hajjar. Men jag är trött. Ibland känns det övermäktigt.