Lady Dahmer

Kvinnan är en slit- och slängvara som kan reklameras om användaren (mannen) inte är helt nöjd
Vad tycker din man om din viktuppgång? Den frågan har jag fått så många gånger. Jag vet inte. Vad ska jag tycka? Klart jag funderar på det ibland. Klart som fan. Jag är liksom de flesta kvinnor så indoktrinerad i att anpassa mig efter vad män tycker om mig och mitt utseende att det är nästintill omöjligt att släppa det fokuset även om jag borde veta bättre. 
 
För ett tag sen så hade vi en liknande diskussion i aporna, en kvinna berättade att hennes man nyligen, efter flera år samt två små barn tillsammans, har uttryckt att han är missnöjd med henne. Han är inte attraherad av henne längre, hon har blivit fet. Precis så sa han. Hon berättar att hon innan detta har varit nöjd och bekväm i sin kropp men att hon nu mår dåligt. Hon frågade de andra medlemmarna hur hon ska bemöta honom och hans outtalade krav på förändring.
 
De flesta svarade rimligt såklart: Att hans problem med hennes utseende och kropp är hans allena och inget han skulle ha belastat henne med. Men nästan lika många vill nyansera, som det så fint heter. Främst män, vilket är ganska intressant i sammanhanget.
 
De vill prata om gemensamt ansvar för relationen för det är ju ett gemensamt problem om den ena inte tänder på den andre. Det är ett gemensamt problem om frun har gått upp i vikt om maken tycker att det är avtändande. Hallå stackars lilla mannen som bara vill älska sin fru och inte kan för att hon blivit fet och ful. Och hallå hallå liksom, ärlighet och kommunikation är ju jätteviktigt för en bra relation menas det och maken i exemplet tar ju bara ansvar för deras framtida sådan (Han förtjänar ju en medalj!) och då kan man jobba fram en gemensam lösning. Ja ni hör ju vilket jävla vansinne feministiska män bidrar med i samtalen. 
 
Men hur jobbar man fram en lösning när den ena inte tycker att man duger? Om ens partner säger att kuken är för liten eller brösten för hängiga, hur jobbar man fram en lösning då?
 
 
"Vi har ju lite äktenskapsproblem just nu."
"Oj då, vad händer?"
"Jo, min fru är ju så ful."
 
Detta är verkligheten för väldigt många kvinnor. När jag skriver om detta så dräller bekännelserna in. Kvinnor som berättar om relationer de lever i. Om män de är tillsammans med som ställer krav, både uttalade men också outtalade, på deras kroppar och utseenden. Att när barn har blivit födda och kvinnokroppen förändrats, när hon är trött och sliten och inte pallar sminka och piffa och hon inte är lika tajt eller sexig som innan så tröttnar han, ser sig om efter annat, skuldbelägger henne för att hon har låtit sig själv förfalla, lägger ansvaret för den dåliga relationen på henne. På hennes utseende.
 
"Vad tycker din man om din viktuppgång?" frågas det om och om igen – och jag förväntas ha det i åtanke. Jag förväntas ta hänsyn till hans åsikt.
 
Men att min man eventuellt tycker att jag är för tjock är inte en utmaning i relationen som ska lösas gemensamt, det är en konsekvens av ett samhälle där kvinnans värde hänger på att hon är knullbar och är hon inte det så är hon som vilken slit- och slängvara som helst som kan reklameras eller bytas ut.
 
 
Och allt hänger ihop; sättet vi objektifierar kvinnor på, kapitalismen som tjänar pengar på vårt självhat och relationerna vi sedan ska leva i. Och vi upprätthåller dessa förväntningar tillsammans. När vi anpassar oss. När vi granskar kvinnors kroppar. När vi recenserar varandras utseenden.
Fatta att vara sju bast och spela ett spel där du bara in vinna om du bantar

"Fit the Fat", "Fat To Slim Fitness Girl Game" och "Fat Princess". Så heter några av de mest nerladdade spelen just nu. Spel riktade till barn. 

 
”Prinsessan älskar att äta och vila vilket gjort att hon har gått upp i vikt. Men nu när kröningen närmar sig vill hon se vältränad och vacker ut. Du är hennes instruktör. Hjälp henne att bli av med det extra fettet så att hon kan bli lika vacker som de andra prinsessorna.”
 
 

"Lärorikt för barn". Ja det håller jag med om. 

 
Jag vet inte ens vad jag ska säga. Jag är i chock. Eller egentligen är jag väl inte det. 
 
Kommer ni ihåg den där barnboken "Maggie goes on a diet" som tack och lov aldrig översattes till svenska? Plotten är att Maggie, fet, mobbad och olycklig, äntligen tar tag i sig själv och bantar och så slutar det med att hon får vänner, killarna kollar mer och allt blir tipp topp. 
 
 
Alltså fattar ni? En barnbok som lär småflickor att deras självkänsla och lycka och framgång ligger i vikten de väger och bilden de möts av i spegeln. Och nu ett spel med samma budskap. 
 
Det var ju bara en tidsfråga egentligen. Det är ju bara det som fattas bland barnsmink, högklackade småbarnsskor, bland minikjolarna, de sexiga små topparna, stringtrosorna och de prepubertala pushup-bh'arna. En barnbok om banting och nu spel om banting riktade till unga barn. 
 
Fatta att vara sju, åtta bast och ladda hem det här spelet? Jag hoppas att ingen förälder är dum nog att godkänna det, men historien förtäljer annat. Dessutom har ju ungarna egna mobiler nu och lyckas ladda hem både det ena och det andra på egen hand och ett spel på topplistan är nära till hands. 
 
Fatta att vara sju, åtta bast och lite småknubbig och spela ett spel som går ut på att slimma ner prinsessan så prinsessan duger till kröningen? Fatta att vara ett tjockt barn läsa om den där jävla Maggie som är miserabel och misslyckad men som bantar och blir lycklig och lyckad. Fatta att vara tolv. Tolv med begynnande höfter och ömtålig självbild.
Jag skäms för att jag är tjock
Apropå att vara tjock så pratade jag och Oskar om träning häromdagen. Alltså triggervarning allihop men vi pratar ju om sånt hemma, av olika anledningar som är irrelevanta här, men vi pratade bland annat om att en av våra grannar är PT och att det vore så jävla skönt att ha en PT som man kunde träna hemma med.
 
Oskar föreslog att jag skulle haka på hennes gruppträning som hon kör i byn (alltså denna by är fantastisk, så många eldsjälar som har olika sådana grejer för vuxna och för barn. Som t.ex fotbollen för ungarna som ett gäng föräldrar sköter.) eller hänga på en annan grupp som springer ihop. (Triggervarning: Jag gillar att springa) 
 
(Förlåt för allt träningstjat men jag kommer till poängen snart!) 
 
Men asså nej. Jag sa så. Nej det går inte. Jag har tänkt på att det skulle vara kul men jag kan inte. Det är helt omöjligt. Det kommer inte att hända. Och den insikten är fan förjävlig.
 
Jag orkar inte.
 
Jag orkar inte, inte för att jag är tjock och inte orkar röra mig utan för att jag är tjock och den enda tjocka som kommer vara där. Bland alla smala snygga fräscha hurtbullar. Jag kommer vara den tjocka.
 
Och jag kommer förmodligen också vara i sämst shape framförallt pga fullkomligen förtvinad i kroppen efter en lång graviditet och stillasittande amningsperiod. (Och pga allmän halvkass form generellt, låt mig inte hymla om detta men just nu är det värre än nånsin) Så jag kommer vara den där tjocka som flåsar lite mer och inte orkar hålla samma tempo och det är pinsamt. Som smal hade jag skrattat åt det, kanske kunnat skämta om det (har ju varit smal och i usel form men skämdes liksom aldrig då) men som tjock känner jag helt andra krav på mig. Helt andra blickar på mig. 
 
Så jag avstår. Jag vågar alltså inte. Jag känner skam bara vid tanken. Jag skäms. Och jag skulle skämmas där. För första gången på länge så slår den insikten ner som en bomb rakt i magen. 
 
Skit också. 
 
 
Obs! Detta är ju mina känslor och inte på nåt sätt talande för kvinnorna i byn, de är bra folk liksom, så tro inte att det är nån här som fått mig att känna så här. Sen så finns ju föraktet för tjocka överallt, förmodligen här också och det bidrar ju till min skamkänsla, men vill inte att ni ska tro att jag blivit illa bemött på nåt sätt för det har jag inte. Tvärtom! Älskar att bo här och älskar fan alla mina grannar.