diskussion & debatt

Kan jag bara få tycka synd om mig själv ifred?

Jag har skrivit om det här förr men det är alltid lika aktuellt, speciellt när det konstant skrivs om lata ungdomar, dålig servicepersonal eller folk som så kallat ”tycker synd om sig själva” (som om det vore något fult att tillåta sig själv att göra just det) och den liberala människosynen fullkomligen lusar ner alla sociala medier. Är det inte det analyslösa ”kan jag så kan alla” så skuldbelägger man människor som inte orkar ”ta tag i sina liv”.

Jag har haft ångest sen jag var tolv. Jag har varit deprimerad i perioder och under en lång tid hade jag hypokondri och olika fobier. Det var handikappande och förlamande och det har präglat de flesta val jag gjort och självbilden jag fått.

Lever man med ångest så är det svårt att ”ta sig i kragen” om man säger så men ändå är det något man får höra om och om och om igen; ”tyck inte synd om dig själv!” Lever man med ångest och tillhörande problematik så är det svårt att se utanför sig själv. Svårt att ta sig ut. Men jag har avfärdats som lat och initiativlös, fått höra att jag borde bita ihop och skärpa mig och det i sin tur har aldrig hjälpt mig.

Och var går gränsen egentligen? När ÄR det förståeligt att man inte kan? Hur dåligt måste jag må för att det ska vara ok att tycka syn om mig själv?

Previous Post Next Post

You Might Also Like

81 Comments

  • Reply johanna_Å 4 mars, 2014 at 11:45

    Förstår hur du känner. Jag bråkar med mig själv om detdär dagligen. Är jag tillräckligt traumatiserad för att ha ett giltigt skäl till att vara så handlingsförlamad, eller är jag bara lat och allmänt kass?

    läser allt som kommer i min väg gällande självhjälp. Lyckas hålla mig flytande och få saker ”gjorda” men gör ändå bara så mycket som absolut krävs av mig. Är livrädd för att bli dendär personen som är ”driven” ”målfokuserad” ”duktig” ”smart” ”snygg”, och ändå är min största dröm att vara just den personen.

    Jag är rädd för rutiner, rädd för att inte ha tillräckligt med tid för mig själv, men det sjuka är att jag spenderar dagarna med att göra ytterst lite, så jag har alltså massor av tid för mig själv.

    Jag känner mig som en så dålig människa för att jag inte tar tag i mitt liv och blir ”lyckad”, jag borde göra alla de saker som jag vet att jag kan göra för att få det jag tror att jag vill ha. Men det går lixom inte.

    Och det känns som att världen är oförstående inför detta.

    • Reply micro113 4 mars, 2014 at 12:27

      Johanna
      Ett gott råd. Släpp den där jakten på att rätta till dig själv för att passa andra eller passa någon uppsatt bild av hur det borde se ut.
      Sluta tänka i termer av att vara en ”dålig” människa, och börja tänka i termer av ”jag”.
      Vad vill du i stunden, vad kan du i stunden, vad mår du bra av i stunden.

      Vilka rutiner – satta utifrån dig, inte andra – vill och passar i ditt liv? Mår du bra eller dåligt av rutiner? Vill du ens ha dem?

      Ditt liv handlar om dig. Inte att fylla en normmall.

      Jag tänkte som dig en gång i tiden – numer jag gör inte det. Jag skiter fullständigt i om folk tycker jag är lat eller duktig. Jag utgår från hur jag mår, vad jag vill uppnå, hur jag vill ha det, var som känns bra för mig.
      Känns det bra att sängen är bäddad en vecka så bäddar jag sängen den veckan – skiter jag i det så sängen obäddad eller så får någon annan bädda osv.

      Självhjälpsböcker och självhjälpsprogram är oftast bara jobbiga uppställningar som travar krav de också – krav som man skall ställa på sig själv, mål att fylla, fler saker att misslyckas med.
      Jag tycker inte man nådde någonstans med att misslyckas eller att inse att man inte ens skulle orka ta tag i de där idéerna.

      Livet blir mycket enklare och trevligare om man lever i stunden, i nuet, – inte om en timme, eller om en vecka, eller ett år.

      Och du, man får må hur skit som helst utan minsta trauma alls, och man får må hur bra man vill med hur mycket trauma som helst.

      Lat är den som skyvar över arbetet på andra, dvs smiter undan och KRÄVER att andra fyller upp.
      Allmänt kass är den som utnyttjar och ser ner på andra.

      Att inte orka är jävligt mänskligt bara.

      • Reply Sanna 4 mars, 2014 at 15:16

        Denna kommentar räddade mig. Har nästan sovit dygnet runt de senaste veckorna, p.g.a en djup depression och massa annat i psykisk sjukdomsväg och det enda jag orkar är att kolla serier/debattprogram och äta dumlekolor. Känner galen ångest inför framtiden men jag ORKAR INTE bry mig just precis fucking jävla nu.
        TACK för att du fick mig att må bättre. All kärlek till dig!
        Kram!

      • Reply SJ 4 mars, 2014 at 18:11

        Tack för en riktigt bra kommentar! Bra tips!

      • Reply Ordterror 5 mars, 2014 at 14:17

        Tack för påminnelsen. Behövde verkligen det idag.

      • Reply johanna_Å 5 mars, 2014 at 14:22

        säger som tidigare talare, det var en mycket upplyftande kommentar. jag vet ju detdär innerst inne, men jag tror man behöver bli påminnd av någon vänlig själ som du som kan tala om det för en. Majoriteten av alla röster man hör säger ju tyvärr det motsatta. Känner mig lite gladare idag, din kommentar och en hamburgare hjälpte! Tack 😀

      • Reply johanna_Å 5 mars, 2014 at 14:25

        ..screenprintar och spar din kommentar 🙂

        • Reply TrustNoMan 5 mars, 2014 at 23:18

          Jag känner så enormt igen mig i ovanstående kommenttarer.
          Jag är också beronde av ”egen tid” men den resulterar oftast i att jag känner mig ensam.

          • TrustNoMan 5 mars, 2014 at 23:24

            överväger varje dag på jobbet att säga upp mig för gott.
            Köpa ett hus i skogen, (långt från måsten och press på att vara snygg) Plocka äpplen och gå i skogen framtills energin återkommer. Kanske åka till danmark och bli gravid.
            Ha alla fina delarna i livet men slippa pressen.

      • Reply helena 5 mars, 2014 at 14:38

        Den bästa kommentar jag läst på länge, befriande sann!

  • Reply RödaHund 4 mars, 2014 at 11:52

    Det är upp till var och en när man får tycka synd om sig själv tycker jag.
    Jag tycker synd om mig själv när jag känner för det! Vissa gånger för bagateller och andra för saker som är stora för mig

  • Reply Caroline 4 mars, 2014 at 12:00

    Det är ju väldigt lätt att säga ”att det är bara att rycka upp sig, kämpa sig igenom, alla är vi lite deppiga ibland”. Tills man själv drabbas av sin första panikångestattack (tacka gudinnorna för att jag hade kollegor som var öppna med sina psykiska problem, så jag visste att det var symptom på panikångest och att jag inte skulle dö). Tills man själv springer in i den berömda väggen. Tills man själv får en depression och då märker att det inte är samma sak som att vara deppig.

  • Reply Linn 4 mars, 2014 at 12:09

    Åh, tyvärr alldeles för hög igenkänningsfaktor på det du skriver. ”Men vad gör du egentligen för att må bättre?” är ju också en klassiker som brukar landa fint…

    • Reply RödaHund 4 mars, 2014 at 12:14

      Argh, det där har jag fått höra massor med gånger. Irriterande.

    • Reply Lady Dahmer 4 mars, 2014 at 12:15

      precis, man har nåt krav att man måste GÖRA NÅT annars får man skylla sig själv

    • Reply X 4 mars, 2014 at 12:49

      Ja man måste gööööra något, varje dag eller varje minut helst. Att det finns människor utan större problem som inte direkt göööör något är irrelevant tydligen. Vem har inte fått lyssna på folk som liiider av sin förkylning, och man ba ja visst det är jobbigt krya på dig. ”Jag har ångest” ammen göööör något då. SÖK HJÄLP! Folk tror väl antagligen att söka psykisk vår är detsamma som fysisk. Man får nån liten tablett och prata med nån skäggig gubbe en gång i månaden sen är man frisk.

    • Reply Caroline 4 mars, 2014 at 15:53

      Den frågan fick jag av en psykolog som jag fick träffa via vårdcentralen när jag nyss blivit sjukskriven för depression. Hade alldeles nyss berättat för honom att jag nyss börjat med medicin (SSRI och ångestdämpande) och att de fick hjärnan att kännas som filmjölk, att min hjärna var så slut att jag inte ens kunde lägga patiens på datorn (var nära att få diagnosen utmattningsdepression), att mitt privatliv var helt åt helvete (syskon som var försvunnen sedan ett par veckor och fast i drogmissbruk) och jobbet också (chef som skällde på alla vad de än gjorde). Hur fan ska jag veta vad jag ska göra för att göra min situation bättre när jag knappt ens har hjärnkapacitet för att knyta ett par skor?

  • Reply Evelina 4 mars, 2014 at 12:16

    Det är en subjektiv upplevelse, och bara för att någon annan skulle kunna ha det värre, så minskar inte ens egen negativa upplevelse bara för det. Det är nog inget annat än bristande inlevelseförmåga och oförstånd som gör att människor förminskar varandra såsom de gör. Och det är så väldigt synd, när vi egentligen kunnat lägga fokus på att förstå och stötta varandra. Stå på dig.

  • Reply Johanna 4 mars, 2014 at 12:25

    Sen kan man ju göra två saker samtidigt. Tycka synd om sig själv och kämpa för förändring. Det ena utesluter inte det andra.
    Jag tycker självömkan kan vara ett sundhetstecken, man visar empati med sig själv, istället för att säga ”jag förtjänar det här”. Att känna att livet är orättvist kan vara väldigt tröstande. Vem blev senast hjälpt av att stoiskt lida i tystnad?

    • Reply ozzy 4 mars, 2014 at 15:58

      Jag håller med dig, man kan tycka livet är jobbigt och tycka synd om sig själv ibland men samtidigt kämpa för ett bättre mående. Det är ingen annan än du själv som kan göra det jobbet och med professionell hjälp går det även om man som psykiskt skör får se det som ett livslångt projekt.

      • Reply When Darkness Falls 5 mars, 2014 at 13:42

        Det är inte alls säkert att det går. Det är inte alls säkert att ens psykvården vet vad de ska göra. Varför ska man se sin psykiska sjukdom/ångest/depression som ett livslångt projekt att jobba med? Jag skulle vilja påstå att DET är en inställning, när den kommer från andra, som faktiskt kan förhindra att man kan leva med sina sjukdomar. Man är tvungen att ha dem eftersom de flesta inte går att bota, bara lindra OM man har tur, men det innebär inte att man orkar jobba med det projektet hela livet. Man kanske inte orkar mer än vara i sin sjukdom och det är helt okej. Faktiskt. Inte ens psykvården begär mer än så (undantag finns, är medveten om det).

        Om folk kunde sluta vara allmänna tyckare om ditten och datten och känna sig berättigade och t o m snälla när de delger sina fördomsfulla åsikter till sjuka människor som inte ens angår dem, skulle livet bli lättare för många. Detta är inte bara riktat till dig utan till alla som uttryckt liknande tankegångar här. Varför är människor så hårda och oförstående? Jag fattar inte. Varför känns det inte bättre att ge kärlek bara till den som mår dåligt istället för att ge kallhamrade råd som de flesta vid det här laget borde ha förstått gör mer skada än nytta? Och visste ni inte det förut så har ni väl ändå blivit upplysta nu?

  • Reply Sara 4 mars, 2014 at 12:31

    JA! När ska ångest tas på allvar? När man inte längre lever kanske? Pressen på framför allt ungdomar (är ung själv och har enklast att relatera till dessa) att utbilda sig/jobba trots deras ångest, låga självkänsla osv tas inte på allvar. Hade jag inte varit i en trygg medelsvensson-miljö hade jag varit långt mer illa däran och kanske fått hjälp. Men ångest syns inte ens av familjemedlemmar, och tas framför allt inte på allvar! Finns mycket att diskutera kring mental ohälsa och hur samhället inte uppmärksammar detta tillräckligt…

  • Reply Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa 4 mars, 2014 at 12:33

    Det där inlägget var som att läsa mina egna tankar. Jag har tampats med diverse olika psykiska problem i mitt liv och jag kan inte ens räkna gångerna jag fått höra att jag bara är lat och måste skärpa till mig eller ta mig i kragen.

    Otroligt många gånger har jag fått höra ”sluta tyck synd om dig själv, tänk på barnen i Afrika de har det mycket sämre än du”. Ja, det har de säkert, men det gör inte mitt lidande mindre. Att någon har det sämre än någon annan utesluter inte automatiskt att andra människor också kan må dåligt.
    Jag har fått höra om vilken parasit jag är som lever på samhället, jag har fått höra att ja bara är överkänslig och hela tiden skuldbeläggs min psykiska ohälsa. Det är mitt fel att jag är sjuk för det är bara svaga människor som drabbas.
    Jag tror att jag fått extra mycket skit just för att jag valt att vara öppen med min psykiska ohälsa och skapade en blogg för att försöka bryta tabut kring psykiska olikheter.

  • Reply Hockeysmurf - Ja, det ÄR jag! 4 mars, 2014 at 12:45

    Klart man ska få tycka synd om sig själv!
    Sen vill folk ”hjälpa till” eftersom det är så jobbigt när andra mår dåligt.
    En liten klapp på axeln och ”seså, ryck opp sig nu, vi mår alla lite dåligt ibland” och det förhatliga ”jag mådde dåligt en gång, sen ryckte jag upp mig”.
    Perkele! Då har en lust att gå lite all-in-falling-down on their asses liksom… jeez

  • Reply Fröken K | svensk amatörfotograf i Oslo 4 mars, 2014 at 13:02

    Jag har alltid fått höra att jag ska skärpa mig, inte vara så känslig och tänka positivt. Har gått hos olika psykologer, aldrig fått diagnos för något, men är fortfarande lika nere, ångestfylld (speciellt nu när jag precis fött barn nummer två) och rädd för allt. Jag är tydligen inte tillräckligt deppig eller nåt, och då ska man bara vara glad för det.
    Jag tycker det är bra att du skriver om det, delar med dig, för du framstår som så stark att man inte kan tro något annat. Tyck synd om dig själv, det gör jag. I hemlighet.

  • Reply Ea 4 mars, 2014 at 13:06

    Du har så rätt! Har haft ångest osv. så länge jag kan minnas, men har märkt att de gånger jag varit fysiskt sjuk/skadad så får jag direkt mycket mer förståelse, för då SYNS det ju. Trots att det fysiska aldrig fått mig att må lika dåligt som det psykiska, och inte på långa vägar upptagit lika mycket tid av mitt liv. Har alltid varit ganska öppen med hur jag mår, psykiskt som fysiskt men det med ångesten är det få som förstår. Dessutom känns det som att var och varannan använder ”jag har ångest” cirka hela tiden, ofta vid tillfälliga stressituationer, typ ”har sån ångest för tentan imorgon” följt av ett skratt. Vilket kanske också gör att ångest överlag inte ses som något allvarligt eller riktigt problem.

    Så himla frustrerande med alla goda råd och ”ryck upp dig/skärp dig/sluta överanalysera/tänk inte så mycket” osv. hela tiden. Bah ”nä jag kunde ju mycket väl RYCKT UPP MIG redan när jag var 10 bast men jag ORKADE/VILLE inte för tycker det är så himla KUUUL med ångest fortfarande nu 20 år senare, VILL BAH TYCKA SYND OM MIG SJÄLV RESTEN AV LIVET” liksom…

  • Reply Läsare 4 mars, 2014 at 13:17

    Man får väl tycka synd om sig själv hur mycket man vill? Finns väl ingen lag som hindrar det eller? Sen när man börjar skada andra i sin omgivning och sjunker så lågt att man inte kan hantera sig själv, det är väl då man borde söka hjälp. Om man är helt ensam och inte låter andra komma nära är det väl upp till en själv hur lågt man sjunker. Så tänker jag i alla fall. Det är orättvist att vissa har sämre förutsättningar, men ingenting kommer ju att ändras om folk inte gör något. Gäller strukturer så väl som individer.

    Folk som har en massa saker i sitt liv som aldrig själva behövt kämpa kan vara så sjukt okänsliga… Håller med någon här ovan, man behöver inte fylla en ”norm-mall”!! Så länge man inte skadar andra eller naturen.

  • Reply p. [prettopoeparodisk paronomastiker] 4 mars, 2014 at 13:27

    Jag är öppen för att jag måste få tycka synd om mig själv när det behövs, samtidigt som jag är oerhört rädd för att ”sugas ned och ryckas med”. Varför jag är det har sina skäl, som blir långtråkiga och intima att ta här.

    Jag brukar unna mig två eller max tre dagar av hängiven och fullskalig självömkan. Därefter tvingar jag mig upp till ytan igen, om så bara för att hämta luft, kolla av räkningar och måsten och ta sats för ett nytt pass i självömkan.

    Det händer att jag använder alarm i telefonen för att avgöra när den utmätta tiden gått, så jag kan slappna av och helt gå in i upplevelsen. Kanske inte funkar för andra, men för mig har det varit ovärderligt att acceptera att jag är sådan och behöver dessa perioder för att kunna ha andra, bättre.

    Bara genom att tillåta mig vara en människa med styrkor och svagheter, glädje och sorg får jag tillgång till hela registret och inte bara platta mittentoner.

  • Reply Angelica 4 mars, 2014 at 13:42

    Känns skönt att se dig skriva om det här. Det känns så jäkla skuldbelagt att lida av ångest. Jag har snart lidit av ångest i 10 år, vilket bara har blivit värre med åren. Det har utvecklats åt det hållet att jag utvecklat ett självskadebeteende och tappat livslusten. Orkar knappt ta mig upp om morgnarna längre.
    Jag har flera gånger funderat på att nå ut för hjälp men när jag har försökt förklara för folk i min närhet hur jag mår så har jag blivit bemött med suckar och fått höra skit som ”Du kommer ur det snart” eller ”Du är helt enkelt lat. Det är inte så svårt.”
    Jag vågar knappt säga något om hur jag mår längre för ingen tar mig seriöst.
    ÖNSKAR att jag kunde vara lika jävla ”normal” som dessa personer som menar att det inte är svårt att kliva upp och gå ut och möta andra människor. ÖNSKAR att jag inte spenderade varje dag med extrem ångest över minsta lilla grej.
    Sjukt trött på att bli bemött med ”kan jag så kan du” attityden.

  • Reply Brand New Me! 4 mars, 2014 at 14:00

    Alla är vi olika. Men jag tror inte att man kan vila sig ur-, eller tycka synd om sig själv ur sin ångest. Jag har själv levt/lever med ångest och depression. Jag tror att inställningen är jätteviktig. En positiv inställning, en gnutta ljus kan göra mycket. Jag gillar den inställningen, bort med offerkoftan.

    • Reply micro113 4 mars, 2014 at 14:03

      Jaja. och alla fungera som dig givetvis. Du är mallen.

      • Reply Brand new me! 5 mars, 2014 at 11:18

        Har du problem med läsförståelsen? Jag började med att skriva att alla är olika och sedan beskriva min egna situation/inställning. Det finns ingen mall. Så, var denna kommentar klar nog för dig att förstå?

        • Reply micro113 5 mars, 2014 at 11:38

          Nej, du skriver i generellt. Du skriver att utifrån din erfarenhet så anser du att det är så det fungerar – också för andra.
          Det är så ditt sätt att uttrycka dig tolkas.

          Menar du att det du säger är giltigt endast för dig och att du faktiskt inte har fördomar och åsikter om andra, men vill förmedla din erfarenhet som en väg bland andra att försöka på, så lyckas du inte få fram det.

          Detta:
          ”bort med offerkoftan”

          Är dessutom något av det mest nedlåtande och föraktfulla man kan säga till en människa som faktiskt mår dåligt. Det finns ingen ansats till hjälp i det. Har man inget annat man känner att man vill förmedla bör man kanske överväga att hålla inne med det man har att säga tills den andra är stark nog att orka ta emot det.

          Det är ett råd i all välmening.

    • Reply Em 4 mars, 2014 at 14:10

      Det är väldigt bra för dig, grattis. Men Du sa det själv, alla äri olika. Och no offense, men zip it om ”ta av sig offerkoftan”, den sitter trångt och hårt eftersom vissa växer upp med den. Den har setat på så länge och inte följt med i utvecklingen, den är trång och svår att få av. Förväntar mig inte att du eller någon annan (möjligen hennes awesomeness lady dahmer) men om en varit djupt deprimerad länge, plötsligt ser ljuset och sedan… BAM tillbaka på ruta ett, hur länge orkar en hålla modet öppe och orka lite till? Om en blev mobbad genom grundskolan och sedan kommer till gymnasiet för att få en ny chans, vem klandrar hen som tvivlar på mänskligheten och människans välvilja? Att inse sina problem, om än så genom att klaga, är ett steg i rätt riktning. Som sagt, jättebra för DIG att du fick av dig offerkoftan, men om ingen annan tycker synd om mig (för inga vänner eller familj finns) vad ska jag göra? Vem ska tycka synd om mig, om inte människan som står mig närmast? Offerkoftan skaver, den gör ont och är svår att få av, och det blir svårare när ångesten inte längre blir en del av vardagen utan ÄR vardagen.

    • Reply Lady Dahmer 4 mars, 2014 at 15:44

      och om man inte har ”rätt inställning” då? Om man inte klarar av att vara positiv? Får man skylla sig själv då? Att säga åt människor på botten att ta av sig offerkoftan är oempatiskt och insiktslöst.

      • Reply ozzy 4 mars, 2014 at 15:53

        Det är där som psykologhjälp kan vara till stor nytta. Om man har tänkt i samma banor länge och tyckt synd om sig själv så kan man få hjälp av en kunnig person med att se saker ur andra vinklar och ”omprogrammera” sina tankar lite. Har själv stor erfarenhet av detta och tycker att det har hjälpt mig, sen kan man ju falla tillbaka i gamla hjulspår igen men då har man i alla fall lärt sig tekniker för att ta sig ur dom destruktiva tankebanorna. Jag säger inte att det är lätt på något sätt men det går. Jag ville inte vara ett offer för omständigheter utan ta kontrollen över mitt eget liv och mina tankar och inställningen till mitt mående.

        • Reply Ea 4 mars, 2014 at 16:12

          Eller så kan man bli bemött på samma sätt som av resten av samhället. Har också stor erfarenhet av psykologhjälp, både via bup, ungdomspsyk. och vuxenpsyk, samt skolhälsan och vårdcentralen och jag har inte alls samma positiva syn på det som du. Alltså jättebra om det fungerat för dig (och andra) men det jag vill ha sagt är att bara för att man söker hjälp och kämpar som en jävla tok, betyder det inte att man faktiskt får någon hjälp eller blir hjälpt av det. När man fortfarande inte blir tagen på allvar FÖR ATT DET INTE SYNS, ens där, då kan det kännas rätt hopplöst och då är det jävligt svårt att TÄNKA POSITIVT. ”Sök hjälp” så blir allt bra eller?

          • ozzy 4 mars, 2014 at 18:09

            Blir så ledsen att läsa att du inte har fått den hjälp du behöver. När en tar tag i sina problem och söker hjälp är det det minsta en kan begära att bli tagen på allvar. Dom personer jag riktade mig till i mitt inlägg var dom som mår dåligt och använder det som en ursäkt för att inte behöva ta ansvar för sitt liv. Dom som vägrar att söka hjälp för att dom inte vill bli ”analyserade” för att dom vet bäst hur dom ska leva sitt liv. Dom personerna har jag väldigt svårt att ha förståelse för. Deras ovilja att ta ta i sina problem orsakar ofta en väldigt massa lidande inte bara för dom själva utan även för sin omgivning och det tycker jag inte är ok.

          • micro113 4 mars, 2014 at 22:09

            Ozzy
            Du är precis lika fördömande och ego i dina kommentarer som så många andra.
            Att terapi var ”rätt” väg för dig innebär inte att det är rätt för ”alla”.
            Dessutom vad betyder ”ta tag ansvar för sitt liv”/”ta tag i sina problem” – att fylla någon norm som andra satt upp?
            Vet du ens vilka deras problem i botten är?

            Varför tro du att någon som mår dåligt gör det för att få ditt godkännande eller din förståelse i det?

            Behöver de ditt ok för att få må som de känner?

            Varför då? Vem har utsett dig till domare över andra?

            Finns det ens ett sätt som är rätt att må? Vilket är i så fall det?

        • Reply Kajsa 5 mars, 2014 at 20:06

          Det är få som hittar den person som kan lyckas hjälpa en att ”omprogrammera” sig. Om man det första man får höra när man kommer till psykologen är ”till mig får man komma max 10 gånger” och sen tar det tre gånger innan hen ens fått en uppfattning om vem man är och börjar ge råd, då kan man ju lika gärna lägga ner direkt. Och har man väl hittat nån som faktiskt lyckas, då kan man ge sig fasen på att nåt gör att man blir av med denne innan man kommit hela vägen fram.

          Jag tycker aldrig jag fått några tekniker med mig, utan ramlar med jämna mellanrum ner i det svarta hålet. Ibland är det för att livet eller kroppen bestämmer sig för att jävlas, ibland är det för att man glömmer bort sig själv och helt plötsligt kört i 150 alldeles för länge.

          Det jag försöker säga att du kanske inte förstår hur mycket tur du haft som lyckats hitta vettig hjälp och fått med dig tekniker för att tackla ditt liv. Jag kanske missuppfattar dig, men det är vad jag läser mellan raderna. För oss som försökt upprepade gånger utan att få varaktig hjälp, är din (välmenade?) kommentar lika mycket ”skärp dig” som de som uttryckligen säger ”skärp dig”.

      • Reply Brand new me! 5 mars, 2014 at 11:23

        Men lägg ner. Offerkoftan passar inte MIG. Om du gillar den så varsågod. Ja, jag anser att om JAG inte har en rätt inställning så får jag skylla mig själv, då jag vet vad inställningen gör för MIG. Återigen; MIG!!! Jag säger inte åt människor, jag delar endast med mig av mig själv och min situation på ämnet du skriver om. Jag har för fan inget emot eller säga till om vad en annan människa känner så lägg ner att applicera det på mig. Det enda jag skrev generellt var att jag tror inte att man generellt sätt kan vila sig ur psykisk ohälsa och det står jag för.

        • Reply When Darkness Falls 5 mars, 2014 at 11:42

          Tror jag också. Inställningen är allt. Och om vi träffas och jag sparkar dig jättehårt på benet så vill jag fan inte höra att du tycker synd om dig själv. Inget jävla offerkofteri här, det har aldrig hjälpt någon. Har du inte rätt inställning när jag sparkar dig superhårt på smalbenet så får du skylla dig själv. Lägga sig ner och gråta är offerkofta. Sätt på dig ett happy face istället och tacka mig för att jag gjorde dig till en gladare människa.

          • Brand New Me! 5 mars, 2014 at 16:43

            Tro mig, ingen offentliga här 🙂 Jag skulle sparka tillbaka 🙂

          • When Darkness Falls 6 mars, 2014 at 04:40

            Inte om jag sparkade av dig benet först 🙂 Ha en underbar dag! 🙂 🙂 🙂

  • Reply Malin 4 mars, 2014 at 14:01

    Ett mycket bra inlägg. Just när folk säger ”ryck upp dig nu, tänk positivt” gör mig så förbannad. Mår jag dåligt och är nedstämd, låt mig vara det. Varför ska man inte få känna så? Får höra att jag ska ”rycka upp mig och sluta tänka på” min pappa och hans alkoholmissbruk. Även om jag är vuxen och bor flera mil bort och sällan träffar honom så mår jag dålig över det (periodvis)och känner att det som hänt när jag var yngre är extremt jobbigt.

    Ibland behöver man analysera, gå igenom saker och faktiskt tycka synd om sig själv.

  • Reply Jennie 4 mars, 2014 at 15:07

    För mig finns det två svar på frågan när det är okej att tycka synd om mig själv.

    1. Om jag till exempel tittar på senaste avsnittet av Jills veranda med Kristian Gidlund och blir stärkt av det (gråter men blir stärkt) och motiverad att göra det bästa av min egna situation, då finns det inte så stor anledning för mig att gnälla, jag var mest oinspirerad och hade glömt vad som är viktigt i livet.

    2. Om jag till exempel tittat på senaste avsnittet av Jills veranda med Kristian Gidlund och bara fortsätter att titta tomt framför mig även efter avsnittet är problemet lite större. Troligtvis kemiskt. Då är det inget att göra. Jag ligger kvar och stirrar tomt framför mig tills det går över.

  • Reply Mella - stolt medlem i PK-maffian 4 mars, 2014 at 16:00

    Klart som fan man ska få tycka synd om sig själv. Jag upplever sällan att folk tycker synd om sig själva för att det är kul, tvärt om brukar folk ha jävligt bra skäl till att vara ledsna och tycka synd om sig själva. Visst finns det säkert fall där positivt tänkande och ”rätt inställning” kan rädda en, men att tro att det är någon universal lösning på alla problem är förbannat naivt.
    Visst kan man känna att man vill hjälpa människor som säger sig må dåligt, men inte fan hjälper man någon genom att skuldbelägga dennes känslor. Om du vill att någon ska sluta tycka synd om sig själv, börja då arbeta för att förbättra personens situation istället för personens inställning till situationen. Ofta är inställningen helt jävla rimlig.

  • Reply jennie 4 mars, 2014 at 16:17

    Tänk om det var lika accepterat att korttidssjukskriva sig för en ångesttopp eller en depressionssvacka som det är att sjukskriva sig för förkylning! Ibland skulle man kanske kunna mota förvärring genom att få ta det lite lugnt och få göra sånt man mår bra av, men syns man då ute kan det bli en hel del snack.

  • Reply Jibril 4 mars, 2014 at 16:43

    Som någon som stått på båda sidorna, den som är inne i en djup depression och den som är vän med någon som psykiskt inte mår så bra har jag åsikten att man får tycka synd om sig själv när fan man vill så länge man tar ansvar för sina känslor/handlingar. Misstolka mig inte, jag säger inte att det är någons FEL att de mår som de gör och det är fan en fullständigt adekvat ursäkt att säga ”Nej, jag mår inte så bra just nu/orkar inte” som svar på något. Däremot är det inte okej att behandla andra som skit och sen skylla på sitt dåliga mående som om det vore rättfärdigande.

    Jag tror att utomstående ibland är för självcentrerade. De tror att de har svar på allt och att ett ”ryck upp dig” liksom löser alla ens problem. Eh, nej så enkelt är det inte. Och personligen tycker jag att de kan hålla käften om de bara har carpe diem/ljus i mörkret-klyshor att komma med.

  • Reply Foofie 4 mars, 2014 at 17:12

    Word

  • Reply Miranda 4 mars, 2014 at 18:00

    Jag är sjutton, och känner verkligen extremt få människor som inte har ständig eller återkommande ångest över livet. Alltså ja, det är klart att alla människor mår dåligt ibland, men jag känner verkligen alltför många som inte bara har en dålig dag då och då. En stor majoritet av alla på mitt gymnasium, inklusive jag själv ångeströker och dricker kaffe mellan varje lektion för att orka med. Det är klart som fan att en mår dåligt när den enda tid som blir över på dygnet får ägnas åt typ utmattat stirrande in i en tom vägg. Alltså vi ungdomar har verkligen hänsynslöst mycket plugg och förväntningar på oss (trots att vi ändå är sjukt utelämnade från demokratin och ständigt blir nedvärderade) och vad fan väntar sen? Den där attityden att människor typ är lata och den nedsättande synen på folk inom service-branschen och ungdomar som mig är så jävla låg. Nu har jag hoppat av en stor del av alla kurser pga min depression, vilket har medfört att jag kommer behöva läsa ett extra år, men mår också så himla mycket bättre. Har så mycket mer fritid och kan för första gången på _flera år_ känna att jag har tid att bara sitta och skriva en lång kommentar på en blogg. Jag har tid.

    Alltså det här handlar inte bara om enstaka människor och att de skulle vara lata, i min vardag, såväl vänner i min ålder som mina föräldrars vänner är de människor som överhuvudtaget orkar med livet i minoritet! Och då tillhör jag ändå inte någon underklass. Inför sex timmars arbetsdag för fan!! Ge folk tid istället för att anklaga de för att vara lata och otrevliga!! Mina vänner som både har plugg för varje dag så att det räcker och blir över och dessutom slavar på helger och kvällar på McDonalds för en lön som knappast räcker till när månadens självmedicinering i form av cigaretter och alkohol är köpt, varför skulle de orka vara trevliga hela tiden? Varför får vi inte tycka synd om oss själva, vi har ju för fan ingen framtid!?

    Ugh, förlåt för oklar och upprörd kommentar. Slutsats: jag håller med dig

    • Reply Miranda 4 mars, 2014 at 18:18

      Hmm, insåg att jag typ skrev ”underklass” på ett sätt som kanske kan uppfattas som lite nedvärderande. Det jag menade var iaf att alla mår skitdåligt trots att vi har en priviligierad levnadsstandard iom att vi är medelklass i relation till andra (dock inte överklassen), inte att vi är bättre eller nåt.

  • Reply SJ 4 mars, 2014 at 18:36

    Fan vad bra skrivet!
    Jag tillhör en av dom som haft/har utmattningsdepression.
    Jag är bättre nu, men när det var som värst svimmade jag dagligen.
    Mannen fick jobba hemifrån för jag klarade inte av att ta hand om barnen för jag var så förvirrad och rädd för mig själv.
    Jag glömde bort saker och var rädd att jag skulle glömma mina egna barn.
    Jag gick tillbaka i utveckling och kunde inte koncentrera mig på något. Att se en film kunde ta timmar, då vi fick spola tillbaka för jag hann inte med att läsa eller förstå. Jag tappade min kunskap på att läsa och förstå engelska (som jag var duktig på tidigare).
    Jag hade panik attacker, ångest attacker, svårt att sova. Och jag var ostabil i humöret.

    Kommentarer jag fick var ”Ryck upp dig” ”Se det positivt” ” Man ska inte tänka på att man mår dåligt” ”Ta en dag i taget så ska du se att du mår bättre” ” du måste hitta någon hobby?” ”Du måste ju börja jobba och sluta vara hemma om du är så utbränd av att vara hemma med barnen.” (Jobba? Hur skulle jag klara av ett jobb?)” Måla naglarna, gör dig fin och ta hand om dig så ska du se du mår bättre” ”Hitta nåt du älskar och gör det” ”Vältra dig inte i mörker och elände, man måste vara positiv”

    Listan kan göras hur lång som helst. Hjälpte nåt? Nej.
    Jag försökte göra saker jag trodde jag skulle må bra av tex läsa ”självkänsla nu” ”Mer självkänsla” av mia törnblom. Men det fick mig bara få ångest av alla ”Måsten” jag var tvungen att klara av.. Och alla krav jag var ”Tvungen” att släppa.. Jag läste ” välj glädje” ”Finn lycka” ”Självkänsla på djupet” mfl böcker. Jag gick i terapi också Men även det var ett ”Måste” att prata när man inte orka, ett möte som var inbokat som jag INTE fick glömma. Och som jag konstant påminde mig om att jag inte fick glömma =stress = mår dåligt igen.
    Jag är NOLL stresstålig idag. Och har varit utbränd nu i 4 år..
    Jag försökte hitta olika intressen så som bakning, matlagning, sy, sticka, plantera. Ja vi har en hel del såna grejer hemma numera.. Men inget är av direkt super intresse….

    Först och främst var jag tvungen släppa mina krav = Även mina krav på att vara duktig, klara allt och se allt så positivt.
    Sömn vart en viktig faktor jag åt sömntabletter för att vara klarare i huvudet. Prata var viktigt, att berätta för vänner, familj så att jag kunde få nya infallsvinklar och inte tänka på allt jobbigt enspårigt utan få hjälp att hitta nya vägar.
    Jag fick hitta nåt att tycka om när jag inte tyckte om något och jag tyckte allt var trist och jobbigt.
    Min vändpunkt vart när jag hade gått upp 20kg och mådde ju självklart ännu sämre än det. Men då ramlade jag in på jillian michaels tränings dvd man kan göra hemma. Jag började smått med lite olika, och jag vart som besatt jag tränade 7 dagar i veckan i ca 6 månader. Sen vart jag fysiskt utbränd. Dock hade jag hittat en glöd, en vilja en passion!
    Jag minskade ner på träning, prövade hennes yoga meltdown och körde lugnare tempo, även dom andra dvderna men i lugnare tempo. Och i dagens läge tränar jag 3 gånger i veckan för jag tycker det är roligt. Hon stärker med sina ord, hon stärker min kropp, jag blir stark, fokuserad, känner mig oövervinnlig då jag får utmana mig, se vad jag klarar av osv. För mig har den träningen varit guldvärt och hon ger mycket bra positiv feedback när man tränar och mycket bra visdomsord. Jag är inte friskförklarad än, men detta har gjort att jag hittat något jag älskar, något jag kan göra hemifrån, något jag kan göra bara för mig, bara för att stärka mig.

  • Reply Netza - amatörfotograf och kulturhistorisk nörd 4 mars, 2014 at 20:23

    Hög igenkänningsfaktor i flera av kommentarerna. Under en depression för snart tio år sedan utvecklade jag svår social fobi. Hade panikångest i varenda situation som involverade andra människor och klarade inte av att ens gå utanför dörren utan min sambo. Har mått mycket dåligt över min situation, rädsla över att aldrig bli frisk, inte ha några vänner, att aldrig kunna ha ett jobb osv.

    Tillslut insåg jag att jag behövde söka hjälp för att ta mig ur det, bara det är ett oerhört stort steg att ta när man har så mycket ångest, att gå till någon man inte känner och berätta om sin ångest. Jag klarade knappt av att prata om min ångest med folk jag kände. För människor med social fobi är det ett väldigt moment 22, man vill ha hjälp men man vågar inte söka den.

    Jag fick hjälp – medicin, samtalsterapi och KBT. I totalt 4 år, en gång i veckan, kämpade jag med min sociala fobi för att överhuvudtaget komma till ett läge där jag kände att jag kan leva och inte begränsas av min ångest, kunna sluta terapin och klara mig på egen hand. Idag 3 år senare och arbete på egen hand med min ångest, lider jag bara av min ångest i ett ytterst fåtal situationer. Dessa är tyvärr saker som jag tror att jag kommer leva med hela livet då jag möter de situationerna väldigt sällan och därmed har jag få möjligheter att regelbundet träna på dem. Ångesten beror även lite på mitt mående för den dagen. En bra dag ger mer självförtroende och mindre ångest i krävande situationer medan en dålig dag ger mer ångest. Men min ångest är inte något som styr min vardag längre och jag känner bara av den i ytterst låga nivåer någon gång per månad och oftast är den hanterbar.

    Har under alla år varit öppen om min sociala fobi i min blogg och skrivit om min utveckling. Om min ångest, KBT-övningar, framsteg och glädjen av att slutligen få och klara av ett jobb utan problem! Idag känns det som natt och dag mot den människan jag var för tio år sedan.

    Men att vara såhär öppen i sin blogg har (tyvärr) alltid två sidor. Man kommer i kontakt med många andra i samma situation som man kan ge råd till och man finner stöttning hos varandra, journalister och studenter hör av sig och vill uppmärksamma ens problem osv.

    Men så finns det förstås dessa söta oempatiska/oförstående människor också och dessa möter man ju på även i ens omgivning till och från, tyvärr. Men genom bloggen vågar ju folk vara mer öppna bakom anonymitet… Har hört kommentarer som ”borde du inte bli frisk snart? Har du prövat någon effektivare metod? Det är ju bara att tänka annorlunda osv” – ångest/depression/osv går inte över på en natt. Man måste hela tiden lyssna och vara lyhörd till sig själv, för försöker man för mycket blir det lätt bakslag vilket bara kan göra det värre. Alla är individuella och olika problem tar olika tid för olika människor att lösa… Det ÄR inte ovanligt att man får leva med ångest hela livet hur mycket man än arbetar för att bli av med det. Och bara för att det inte syns inför andra/skrivs på en blogg om exakt allt man gör för att bli frisk betyder det inte att det inte pågår saker bakom kulisserna…

    Att man skulle tycka synd om sig själv och bara gnälla har man också fått höra några gånger genom åren. Orkar inte ens bemöta den typen av attityd för jag förstår inte hur man kan göra en sådan logisk miss i sin tankeförmåga, vilket det faktiskt är. Alla människor gnäller om allt – sjuk eller inte. Punkt. Dessutom får människor med psykisk ohälsa kämpa och kompensera mer för att överleva än vad ”friska” människor gör. Klarar man då även av att trots detta söka hjälp och kämpa för att må bättre – hur skulle det på något som helst sätt vara ett tecken på att man skulle vara ett offer och tycka synd om sig själv? Snarare visar det på otroligt stor förmåga och stora resurser hos personen i sig. Men har man inte nått den punkten är man inte sämre för det, det tar bara olika tid för olika människor att göra och även om man inte gör det är det okej. Men ingen människa VILL leva med ångest eller må dåligt. Ingen människa VÄLJER den situationen.

    Hade det snarare stämt att jag bara hade gått och tyckt synd om mig själv hade jag ännu – snart tio år senare – suttit isolerad med svår daglig ångest och låtit andra sköta mitt liv åt mig.

    De enda människorna det är synd om är de utan empati och förståelse för andra människors livssituationer. De har troligtvis något ”annat fel” och skillnaden hos dessa människor jämfört med oss är att de aldrig kommer kunna kämpa och arbeta med sig själva för att bli bättre människor.

    Det finns fördelar med att lida av psykisk ohälsa – vi lär känna oss själva, att utvecklas, se nyanser av olika situationer, vi bygger upp empati för andra människor med olika former av problem, vi lär oss att alltid ligga steget före (för vården kan man aldrig lita på), att inte döma andra osv. Det är förmågor som människor tar sig igenom livet med en klackspark aldrig ens kommer att komma i närheten av att utveckla.

  • Reply helen 4 mars, 2014 at 20:55

    Amen sista’.

    Alla som förmedlar: ”Jag mådde faktiskt dåligt förut, men sen ändrade jag inställning och nu är allt bra, ta av er offerkoftorna!” från sina egna priviligerade höga hästar kanske skulle ta och tänka på några saker.

    1. Du är inte den referenspunkt som alla andra bör jämföra sig med. Att du mådde och reagerade på ett visst sätt, betyder INTE att alla andra kan göra det.

    2. Du mådde antagligen inte så jävla dåligt som du tror. Kan man ”rycka upp sig” har man nog aldrig varit särskilt djupt inne i riktigt dåligt mående.

    3. Antagligen hade du stöd från olika håll som du tog för givet. I vårt samhälle just nu är det många som ignoreras och faller mellan stolarna. Man kanske inte har någon familjemedlem som kan försörja och hjälpa en, något flashigt och förstående jobb, man kanske fått vänta i åratal på att ens bli utredd av psykvården, och man är inte berättigad till sjukersättning, a-kassa eller soc. Det är verkligheten för alldeles för många.

    En person kan inte tala för en stor andel av vår befolkning när denna inte har en aning om hur det är att tillhöra den andelen.

    • Reply Kajsame 5 mars, 2014 at 20:11

      Word!

  • Reply Dellie 4 mars, 2014 at 20:57

    Hellu… det blir väl lätt fel när förståsigpåare försöker hjälpa till.
    Ibland kanske det sitter en alldeles egen liten förståsigpåare på den egna axel och skriker ”If u can dream it, you can do it!!!!!!!!!!!”

    Mötet mellan den som mår dåligt och den som vill hjälpa/inte har empati/är idiot är väl som alla andra möten.. fulla av missförstånd, feltolkningar….

    …För vi får så många jävla tips och information hela dagarna om hur vi kan förverkliga oss själva, hur vi kan bli den bästa versionen av våra rövar..öka karmakontot..

    Jag tror stenhårt på att en drar till sig positiva/negativa händelser och känslor beroende på inställning/mående/förmåga. Betyder dock inte alltid att det funkar i praktiken utan 40 års övning alá Tibet-munk.

    Det är viktigt att bejaka de som visar känslor.. att läxa upp eller ge nåt jävla starta-företag-tips är kallt. Sen är det väl även svårt för medmänniskor att vara perfekta medmänniskor hela tiden också.

    Jag har vuxit upp i en klassisk dysfunktionell familia, blivit misshandlad hela min uppväxt, blivit hotad, varit livrädd, varit med på fester, sett för mycket sex och blablabla.. men jag ”ser” pigg å frisk ut. Det är väldigt sällan jag har fått gehör för mina ångestattacker och dippar när jag blivit ”stor/vuxen/smal/snygg”.. för jag ser pigg å fräsch ut. Jag kan starta företag. Jag kan bli vad jag vill. ”sluta tyck synd om dig själv” har jag fått höra från mina närmaste i mina värsta stunder. Vad gör jag med den informationen? Tappar greppet och mår sämre. River upp mina sår på egen begäran. Onödigt.. men jag har inte haft nå bättre verktyg.

    Jahaa..? Vad ville jag med detta då? Jo, allt är inte svart eller vitt. En som är gnällig kanske ÄR det.. och kanske KAN fixa till sitt skit. En annan kanske har verkliga psykiska problem. OAVSETT – måste vi medmänniskor ta oss tid och lyssna på båda, för i det första fallet kan vi lätt hjälpa till eller trösta, i det senare fallet kan vi vara det viktigaste i den minuten. Den viktigaste, snällaste och omtänksammaste som tar sig tid och hindrar en djupdykning eller ett självmord.

    Oj.. det blev långt. Puss hej! Är ny här på din blogg, men tack för bra inlägg 🙂

  • Reply jennie igen 4 mars, 2014 at 22:20

    Alltså, det är så himla svårt att avgöra vilka krav man kan ställa på en annan människa.
    Även på sig själv.
    Det är en så hårfin gräns mellan vad som är pådrivande och peppande på ett hjälpande sätt och vad som bara stjälper.
    Har funderat SÅ mycket på det här. Och undrar fortfarande: Om jag inte själv vet hur mycket krav jag kan ställa på mig själv för att må bra, hur ska jag kunna vänta mig att andra vet var mina gränser går och hur ska jag kunna ställa kvar på andra?

    Att jobba som psykolog eller liknande måste vara bland det svåraste man kan göra, för många gånger tror jag att det som krävs är att den som mår dåligt får hjälp att hitta en inre drivkraft. Först om man har en sådan kan man – kanske – ta till sig diverse käcka tillrop om att man ska uppskatta det man har, och se vad härligt att solen skiner i dag, osv.
    Ironiskt nog upplever jag att det är många – inklusive ibland folk som jobbar professionellt med själen – som avfärdar den som mår dåligt och saknar/har förlorat sin motivation med ”det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt”.

    Ja, jag vet inte om jag hade nån poäng mer än att jag tycker att det är ett angeläget ämne och att det är bra att du, LD, tar upp det.

  • Reply Ana 4 mars, 2014 at 22:34

    Jag lever med ständig ångest och läkarna ska envisas med massa piller som jag inte vill ta och som i sig inte hjälper och när jag ska försöka förklara för människorna runt om mig hur det känns att leva med en panik känsla som ständigt finns där, jag kan varken andas och är helt övertygad om att jag kommer bli galen om tyngden över min bröstkorg inte försvinner så finns det ingen som förstår och jag får alltid höra att jag måste sluta oroa mig och att jag kan kontrollera det och att jag får mig själv att må på det viset. Jag skulle göra allt för att få må bra.

  • Reply petra 4 mars, 2014 at 23:05

    story of my life

  • Reply Lottsky 5 mars, 2014 at 06:41

    Att tänka för mycket verkar vara ”farligt” och ”läbbigt” för allt för många i dag. Och man ska gå vidare och komma över snabbt för annars är det negativt och man har på sig offerkoftan. Hör jag en till påpeka att jag grubblar för mycket och att jag ska lägga ned ”ryggsäcken” och ”gå vidare” så ansvarar jag inte för mina handlingar.

    När det gäller själslig/mental/känslomässig skörhet verkar folk i allmänhet sakna empati så det skriker om det.

    Jag har en livssorg och blir väldigt väldigt sårad av personer som har det jag längtat så efter men aldrig fått till har så mycket idéer om att det är bara att tänka positivt och gå vidare. Kan ju de säga som vunnit det där livets lotteri på relationsområdet…

    Jag vill inte tycka synd om mig själv, inte ha folks nedvärderande medlidande och vill ju försöka vara så glad jag kan – men det jag brottas med ÄR nedbrytande, sorgligt och inte direkt något som är lätt av vara positiv i ner det har så stor betydelse och inverkan i mitt liv.

    Jag är olyckligt kär och har varit länge men i dagens samhälle ska man ju glömma på några månader och glatt dejta och knulla vidare. Funkar man inte så får man ingen som helst förståelse från de som haft större tur i det livslotteriet…

    Ibland måste man få släppa fram sin sorg, ångest, svarthet och vad det nu kan vara men dagens samhälle är så ju jävla ASSKRÄMT för sådant som inte är positivt, fint och behagligt.

    Fine för de som kan tänka ständigt positivt och ständigt ta sig framåt och komma över, men är man skör och har svårt att ta sig igenom svåra situationer ska man helst gömmas, glömmas och inte få ta plats.

    Jag blir väldigt hjälpt av alla fina, snygga och lyckade människor som säger att man får allt man vill ha om man vill tillräckligt mycket, är positiiiv, är målmedveten och jag blir väldigt hjälpt av s k vänner som påpekar att jag jämnt är så mörk och nedstämd och inget rolig att umgås med. Väldigt hjälpt.

    I dagens samhälle är man dålig, undermålig och misslyckad om man inte kan glatt tralla vidare efter livskriser eller svek från andra. Undermålig om man inte kan komma över sorg på tre månader, dålig om man inte orkar slänga ifrån sig det som trycker och ger en ångest, sorg och depressioner.

    Fy fan egentligen… Själ har blivit ett fult ord, och har man en får man definitivt inte visa att man har ont i den…

  • Reply Agnetha 5 mars, 2014 at 07:57

    Men kräkss på Wallins krönika. Ibland tänker jag att de som hennes kompis som hon skriver om- är jävligt orädd och jävligt trygg.

    Många av oss med psykiska problem har ju haft det ganska tufft under tex. uppväxten och precis som du skriver har hur man mår
    präglat val man gjort. Särskilt om man inte fått rätt hjälp!!!!!
    stolpar man rakt in på psyk och de säger ”aha!!” och ger en rätt behandling direkt behöver man kanske inte tycka så synd
    om sig, men om man försakat och förlorat inte bara EN gång så bär man ju på skuld, sorg och samvete …. då är det fan synd om
    en.

    Sen är det inte samma sak att tycka synd om sig själv som stt skita allt.

    Jag vill stoppa en broccoli i örat på folk som
    säger att man inte ska tycka synd om sig. Så
    tycker de för att de haft sån jefla tur att de aldrig behövt.

  • Reply Murder Lipstick 5 mars, 2014 at 08:39

    Jag blir så jääävla glad att du skrivit om detta <3 DU är underbar Lady Dahmer! Har följt din blogg sedan jag var 17 år, och det var verkligen du som blev inkörsporten till feminism för mig! Tusen tack, och tack för att du tar upp ett så viktigt ämne som psykisk ohälsa!

  • Reply Annika S 5 mars, 2014 at 10:55

    Tro mig – den sortens människor som tjatar om självömkan och ”offerkoftor” tycker ALDRIG att det är tillåtet att tycka synd om sig själv. Sällan har jag fått fler arga och upprörda mail än när jag, någon eller ett par veckor efter min cancerdiagnos, skrev att jag mådde fruktansvärt dåligt och hade väldigt stark ångest över att gå och vänta för att bli kallad till nästa undersökning. I det här läget hade jag alltså ingen aning om hur mina chanser såg ut, jag hade bara fått veta att jag hade cancer och att jag (efter år av försök att bli gravid) nu skulle få livmodern bortopererad. Folk blev som tokiga över att jag ”gnällde”, ”klagade” och ”tyckte synd om mig själv”. Det enda godtagbara var en sk positiv inställning – ”det här ska nog gå fint det!” – och jag fick höra att jag var en skam för alla cancersjuka, en värdelös ”förebild”, tragisk och patetisk som mådde dåligt trots att jag inte ens VISSTE om jag skulle dö, och trots att jag ”faktiskt fått leva tills jag blev vuxen” (jag var 28) – ”det finns faktiskt TVÅÅRINGAR SOM DÖR AV CANCER I HJÄRNAN OCH SOM ALDRIG FÅR VÄXA UPP!”.

    Självklart betedde sig inte alla läsare såhär – men chockerande många. Kan väl säga att det tog kål på precis all lust att dela med mig av tankar, känslor och upplevelser till främlingar. Sju års bloggande och fyra års krönikeskrivande lades ner där och då.

    • Reply Lady Dahmer 5 mars, 2014 at 11:23

      Men herregud!?! Jag blir alldeles chockad, sa folk verkligen så? VIDRIGT!

      • Reply Annika S 5 mars, 2014 at 12:11

        Oooooh yes. Bidrar här med ett utdrag ur ett av mina, eh, ”favoritmail” som följde på mitt inlägg.

        ”My guess is that you suffer from depression, and clearly you are at times suicidal, however that does not give you the right to feel sorry for yourself and share your negative thoughts with the world. You post just sounds like the thoughts of someone who does not care about attitude in life, which is most likely why you are so depressed all the time.

        I am sure that it hurts to receive bad news, especially so shortly after losing your best friend to the same disease, but honestly – there are people with worse things out there. You are well into your twenties, while children at the ages of five or six, are actually dying of cancer (you are not dying yet). You. Have. Cancer. I don’t know what it is like in Sweden, but in the United States, cancer is NO LONGER a death sentence. You have options and in my opinion you are not extracting all plausible choices at this point (as you have a terribly negative outlook on the situation). I am sure it is hard to hear the words ”you have cancer,” but honestly I sincerely hope no one with cancer is reading your blog, because your recent posts would surely be an absolute nightmare for them to read. They are full of negativity, and you know what, a positive attitude can make a difference. [Your friend] may have had a great attitude and still died, but apparently she just wasn’t positive enough. Have you considered that?

        I feel that this might be a good thing for you… maybe it will help you appreciate the life you have to live a little bit more. Changing your attitude is something that WILL make a big difference. You may still be sick, and you may still die, but at least you are controlling how you feel about the situation. Would you rather die with dignity, or crying about it like a little bitch?”

        (Geeee, liksom. THANX. Jag ska genast ta de här jävla citronerna och make some lemonade.)

        • Reply micro113 5 mars, 2014 at 13:00

          Man blir bara stum.
          Finns det sådana människor på riktigt liksom.

          Ofattbart. Saknar ord.

        • Reply Alma 5 mars, 2014 at 13:11

          Det var det sjukaste jag läst på länge. Vad i hela jävla friden är det för fel på folk??

        • Reply ME 5 mars, 2014 at 13:34

          Uppenbarligen ingen som vet hur cancer påverkar folk..?
          Hemska meddelanden du fått från folk! usch!
          Även om cancer inte är en ”Dödlig” sjukdom så är det fortfarande en sjukdom och en stor risk. Först och främst för operationerna, sen också för cytostatika, infektionsrisk, håravfall och kanske fortsatt behandling.

          Jag känner 3 som haft cancer.
          En var en pojke, som varit sjuk sen han var baby. Vid 8 års ålder hade han opererat bort allt han kunde operera bort från cancern och gått i åratal med cytostatika och sen tillslut fick han en sista sväng till cancer och sa nej till mer behandling. Då han inte längre orkade leka, vara vaken, äta och göra något kul.
          Enligt mig var han inte positiv, hur ska han kunna vara det under den döds domen? Han dog förr förra året. Han valde själv att sluta behandlas, han valde att få dö.

          Min farmor har haft både bröstcancer och livmoderhals cancer. Och hon har trott hon ska dö, hon har varit negativ och önskat hon skulle dö. Hon har opererat sig och haft strålning och överlevt tros sin ålder på 70+. Inställning hade ingenting med att hon överlevde eller inte.

          Min make fick cancer i början av vår relation.
          Han var väldigt objektiv och stark. Trots operation och cytostatika, ville han inte veta nåt, han ville gå igenom allt helt ovetandes så han inte hade varken negativa eller positiva tankar om det. Men jag däremot var helt knäckt.
          Jag grät i dagar, jag var så deprimerad, orolig, ängslig. Jag läste på allt man kunde om cancer allt för att kunna hjälpa honom. Och när han ställdes inför jobbiga saker visste jag små knep, behandlingar, hjälp, och vila och allt han kunde tänka behövas för att återhämta sig.
          Och han har gått igenom alltihopa och han går på koll 2 gånger om året nu bara och än så länge är han frisk.

          Dom 3 historierna är lika men ändå olika.
          Det ger ingen rätt att förminska saker.

          Det är lite som förlossningar.
          Om det går bra så ska det hyllas och alla ska höra om hur fort och bra det gick, hur positivt det är och hur bra det är för barnet.

          Om förlossningen har varit fruktansvärd och hemsk. Så får man höra man ska vara glad att barnet mår bra och att båda lever. Oavsett hur mycket problem man har efter förlossningen.

          Jag tror inte på att tänka positivt. Jag tror på att man ska tänka på att ödet gör som ödet vill. Kommer man att dö, ja då dör du oavsett hur gärna du vill leva. Kommer du att leva, Ja då kommer du leva oavsett hur nära du än är på att dö.

          Du får må och känna precis som du vill. För vet du vad? Dina känslor har du rätt att känna, oavsett vad andra tycker!

        • Reply Kicki 5 mars, 2014 at 13:45

          Åh vad jag kommer att skratta högt och elakt när dessa människor själva får en riktigt vidrigt stor skopa av livets jävlighet. ”Moahaha!!!! Fram med rätt attityd nu ditt jävla as.” *Trummar med fingrarna och väntar kravfyllt* ”

          • When Darkness Falls 5 mars, 2014 at 13:56

            Det är därför jag brukar föreslå att jag ska sparka dem på smalbenet och så kan de visa den där positiva attityden som de anser är så viktig att andra har. Vara ett med universum och fånga dagen och le milt samtidigt som jag kickar till allt vad jag har med min stålhätta. Tror inte det är många som har lust att ställa upp på det lilla attitydexperimentet.

        • Reply Lova 5 mars, 2014 at 14:45

          Tyyypiskt amerikaner! 🙁 Landet där folk (förmås) tro att de kan komma ur årtiondets ekonomiska kris genom att individerna tänker positivt – som enda lösning. Blir så ledsen!

        • Reply annika 5 mars, 2014 at 14:51

          Hur störd får man vara egentligen om man skriver ett sånt mail till någon som kämpar mot cancer?! O vadå att i Storbritannien så är inte cancer en dödsdom? Det dör folk världen över i den skitsjukdomen, vad är det dem gör i Storbritannien som gör att inte cancer kan vara en dödsdom där?? Jag hade såååå gärna velat träffa den här muppen som skrev detta mail , kan sätta en årslön på att personen aldrig vågat yttra de där åsikterna IRL.
          Driver du ännu bloggen? Eller tog du bort den efter allt hemskt som folk skrev? Förstår att du blir förbannad men lova att håll huvudet högt. Cancer är hemskt och väldigt lömskt, man har all rätt att bryta ihop och må apa när man genomlever det där.

  • Reply Madde 5 mars, 2014 at 15:30

    Jag blir så jävla förbannad när människor tar sig rätten att säga åt andra hur de ska må. ”Jag orkar ju jobba trots att jag faktiskt mår jättedåligt, då borde ju alla andra också orka göra det”. Vi är inte likadana, vi funkar inte likadant. Man kan inte jämföra sina känslor och vad man själv klarar av med andra på det sättet, precis som när det gäller allt annat.

    ”Tänk positivt!” JA MEN TACK! Det hade jag ju aldrig tänkt på innan! Och ja, jag vet att det finns folk som har det värre än mig men det finns ju också en hel del som har det bättre än mig och inte fan skulle någon framhålla det som anledning för att jag inte får vara glad. Förstår verkligen inte hur folk tänker när de börjar skuldbelägga personer för att de mår dåligt. Tror man att det kommer få någon att må mindre dåligt? Lite skuldkänslor på ångesten?

    Hatar förövrigt såna där ”inspirerande” bilder om hur STARK man är om man låtsas som ingenting när man mår dåligt. För det första, vill man avsiktligt avskräcka personer som skulle behöva hjälp att söka den genom att utpeka dem som svaga, eller vad är syftet? För det andra märker jag att det som kräver mest styrka av mig är att be om hjälp när jag mår dåligt, att våga säga till andra att nej, det är faktiskt inte så jävla bra just nu. Det enklaste för mig har alltid varit att ljuga och låtsas som allt är bra. Det är säkert olika för olika personer, men varför göra sådana generaliseringar och utpeka mig som svag när jag gör något som kräver oerhört mycket styrka av mig? Sen är ju hela den där grejen med att man alltid måste vara stark helt jävla idiotisk.

    • Reply SJ 7 mars, 2014 at 10:17

      ”Och ja, jag vet att det finns folk som har det värre än mig men det finns ju också en hel del som har det bättre än mig och inte fan skulle någon framhålla det som anledning för att jag inte får vara glad. ”

      Den ska jag använda som come back nästa gång nån uttrycker ” Det finns folk som har det mycket värre än dig”

  • Reply Jonna 5 mars, 2014 at 16:19

    Tack för att du tar upp detta, jag orkar inte skriva något mer vill bara att du ska vet att jag uppskattar det.

  • Reply s 5 mars, 2014 at 21:14

    TACK. Önskar mina mamma såg det här.. blivit ustött från min familj pga mina psykiska besvär.

  • Reply Peka 5 mars, 2014 at 21:23

    Oj vad jag också fått höra det där..
    Ibland önskar jag nästan att nåt jävligt ska hända mig så att jag har en ”riktig” anledning att må dåligt..!
    Jag har fått höra av andra, och tänkt själv att jag inte har nån anledning att må som jag gör ganska ofta.
    Sjukt egentligen.
    Jag mår ju såhär, alltså måste det finnas en anledning. Att jag inte kan må bättre fast jag vill, betyder ju att jag inte kan ”rycka upp mig, ta mig i kragen, börja tänka positivt”!!

    Det ska ju fan inte spela nån roll varför!

    Men tyvärr så känner man ju så.. Skam.
    Och sen är det svårt att få det man behöver för att må bra.
    Jag blir lätt utmattad och behöver vara ensam och inte behöva ta ansvar för något (varje litet måste, om så bara att lägga några kläder i tvättkorgen) gör mig stressad.
    Men det går ju inte att bara skita i allt å ta in på hotell när man har jobb och barn.

    Men skammen att må dåligt utan ”riktig” orsak är bara det jävligt jobbigt..

    • Reply Madde 7 mars, 2014 at 18:00

      Känner så igen mig i det där! Nu mår jag dåligt ”av en anledning” (=det har hänt något ganska allvarligt nu som får mig att må dåligt, vilket gör att de som känner till det har lättare för att acceptera det), men när jag var yngre mådde jag väldigt dåligt trots att jag liksom egentligen hade det bra. Tak över huvudet, mat på bordet, kärleksfulla, välfungerande föräldrar som hade jobb och tjänade bra med pengar, vänner o.s.v. Eftersom jag inte pratade med andra om det så ofta så fick jag sällan höra det av andra – men jag visste ju vad som sades om människor som mådde dåligt ”utan anledning” (jag bidrog till och med till hånandet själv ibland, och gud vad jag skäms för det idag) och kände enormt mycket skuldkänslor för att jag hade mage att må dåligt, och vara otacksam över allt fint jag hade! Jag önskade också ibland att det bara skulle hända något, så att folk skulle fatta att jag inte orkade ta mig upp ur sängen på morgonen. Så att jag skulle våga vara öppen om det utan att någon skulle klandra mig. Fast uppenbarligen klandrar ju människor till och med folk för att de mår dåligt över att ha fått en cancerdiagnos…

  • Reply Toktanten Elin 5 mars, 2014 at 21:32

    Om jag mår dåligt kan jag liksom inte bara få en kram? Inte kommentarer om att rycka upp mig eller ”peppande” tal.
    Det är okej att må dåligt, alla människor vill inte bli ”fixade”. Vissa behöver bara lite kramar.

    (Nu säger jag inte att alla behöver det, men jag mår då jäkligt mycket bättre av en kram än en massa tal som i stort sett innebär RYCK UPP DIG)

  • Reply Dina 6 mars, 2014 at 15:44

    Åh jag blev så förbannad när jag läste den om psykisk ohälsa för ett par dagar sen att jag för första gången skickade ett argt mail till en skribent. Fy fucking Fan vad trött jag blir, och arg, och mållös.. Jävla skit.

  • Leave a Reply