feminism & genus

Att vara åttaårig flicka bland åttaåriga pojkar

”Fy fan vad jag hatar pojkar!” skrek jag rakt ut i klassrummet. Jag var 8 och jag var först i klassen att kliva över i puberteten. Små tuttar växte fram. Att vara först är inte så lattjo som det kan låta. Tjejerna retades, mamma envisades med BH och småpojkarna tog för sig. Rätt så friskt. Att bli nertryckt bakom skolan för att gänget vill känna är inte heller speciellt kul, och på den vägen var det. Det pågick tills jag var gott upp i tonåren. Jag minns att andra flickor i klassen blev indragna på toaletten och avklädda mot sin vilja och jag minns inte att nån vuxen reagerade överhuvudtaget.

”Fy fan vad jag hatar pojkar!” skrek jag förtvivlat och välte bänken i ett raseriutbrott. Varför lyssnade inte läraren? Varför sa han inte till? Varför var det ingen som tog mina protester på allvar? Jag sprang hem den eftermiddagen. Precis som dagen innan. Och dagarna efter.

Och åh vad jag försökte få dem att lyssna. Jag berättade men fick svaret ”de är ju kär i dig!” eller ”jo men pojkar är så, de vet inte bättre” (Boys will be boys). Ibland så påpekade nån vuxen att jag fick skylla mig själv eftersom att jag hade tröjor som inte täckte allt eller för att en tutte råkat hoppa ut. På somrarna var det värst för då hade jag ofta t-shirts och linnen. Gud vad jag skämdes.

De vuxnas respons och acceptans klargjorde för alla, framförallt pojkarna, att det var helt ok och normalt och förväntat. Det ÄR ok att ta för sig liksom. Vadå hon vill inte? JAG vill och då får JAG. JAG är man och då får JAG. Budskapet jag fick och massvis med andra tjejer med mig? Att vi inte har rätt till vår kropp. Varför klagar du? Det är HANS rätt! Din kropp är allmän egendom och du har ingen rätt att bestämma vem som tar och när. Tafs och sexuella trakasserier är ju så pass normaliserat i vår kultur nu att man ses som frigid och humorlös om man protesterar. SÅ skevt är det.

Det här var på 80-talet och jag hör att ingenting har förändrats sen dess.

pojkar

Jag har själv en son. En fin, underbar kärleksfull liten människa som kommer växa upp och bli just en åttaårig pojke och vad händer då? Vem kommer han bli? Förhoppningsvis blir han en snäll och fin och respektfull pojke men vet ni vad, alla ni som tänker som jag, alla ni med pojkar som är snälla och fina…? Det spelar ingen roll hur fina och snälla våra pojkar är. Det har ofta ingen betydelse för den rådande pojknormen tillsammans med de tuffa killarna, fnittrande flickorna och den tysta acceptansen påverkar även dem. Trycker ihop dem, tvingar in dem i en snäv mall och får dem att tro att de måste bete sig illa för att räknas eller få vara med.

För att alla andra pojkar är så och gör så. Nåde den pojke som försöker avvika. Nåde den pojke som försöker säga ifrån. Vadå äru bög eller?

Och vuxna tycker att det är charmigt och hör till.

Previous Post Next Post

You Might Also Like

48 Comments

  • Reply Zombie - Devouring Brains Since 1984 25 november, 2013 at 12:14

    Läste den texten igår, blev förbannad. Tänkte tillbaka på min egen tid i skolan, där pojkarna tog sig en massa friheter med en från det att jag var nio och började få bröst fram tills jag slutade nian vid sexton års ålder. Helt galet. Och man sade inget till någon, för dels skämdes man och dels ville man inte bli utesluten ur den ändå helt sjuka gruppen barn man hängde med. De var ju de enda ”vänner” jag hade :/

  • Reply oxhen 25 november, 2013 at 12:23

    Enda sättet att rädda våra pojkar är att fortsätta kampen för ett jämställt samhälle.

    Det samhälle vi lever i nu är inte ok för någon. Jag vägrar finna mig i det, och jag vet att vi är många som känner samma sak. Din historia från skoltiden LD skulle jag själv kunna beskriva rakt av, kränkningarna, rädslan och FRAMFÖR ALLT sveket från de vuxna. Som inte gjorde något. Som låtsades att allt var ok. Det är så sjukt att det fortfarande ser ut på samma sätt, nu får det f*n vara nog.

    Skrev om det i går: http://oxhen.wordpress.com/2013/11/24/pojkar/

  • Reply Sara DeLarge 25 november, 2013 at 13:26

    Var också först i klassen in i puberteten. Ett jävla helvete var det, rent ut sagt. Inte bara det att alla andra fortfarande såg ut som små barn fortfarande medan jag såg ut som en tonåring, så blev jag regelbundet utsatt för tafsande av samma kille i över ett år. Andra killar i klassen såg och skrattade så klart. Jag själv skrattade också lite nervöst även fast det kändes så fel. Konstigt, för jag hade ju hört att det var något positivt när killar tafsade på ens rumpa & bröst – det betyder ju att han är kär i dig! Berätta för någon det vågade jag inte heller, utan jag ansåg att det var mitt egna fel. Så för att få slut på helvetet så började jag banta. Och det hjälpte iofs – i och med att allt på min kropp krympte så att jag såg ut som en liten flicka så tappade killen intresse, men det gjorde ju också att jag hamnade i en ätstörning.

    Inte förrän nyligen så vågade jag berätta för mina föräldrar vad som pågick. Så länge jag burit på detta, den jävla skammen. Sånt här gör det verkligen så tydligt att vi inte bara lever i ett patriarkat utan även i en våldtäktskultur. Finns inget annat sätt att förklara det på.

  • Reply trino 25 november, 2013 at 13:45

    Precis så, ingenting har hänt. Så himla bra att du tar upp detta, vi måste få en förändring!

  • Reply RödaHund 25 november, 2013 at 13:50

    Fy fan, det är hemskt :/ Minns också hur det var och tydligen fortfarande är.

  • Reply Marcus 25 november, 2013 at 14:01

    Jag minns när jag var liten (7-8 år) så hade några en lek på skolan som gick ut på att dra upp kjolarna på tjejerna när de hängde i lekräckena på lekplatsen. Jag kommer ihåg att jag inte gjorde det, inte för att jag var snäll, mest att jag var blyg. Jag tror inte barn i den åldern har odlat empati än, så jag tror de flesta ”snälla” var som mig – blyga eller inlärt snälla. Vem som kom på idén från första början och varför de gjorde det kommer jag inte ihåg. Jag hade inte med mig något sådant hemifrån i.a.f.

    Jag kom också ihåg när det ändrade på sig – vi gick i 6:an och på något sätt hade en ”klassens snyggaste tjej” snavat från en brygga och hamnat i sjön med kläderna på. Vi var 10-15 killar och några tjejer från klassen som tyckte det var roligt kommer jag ihåg (lite taskigt, men slapstick är alltid skoj). Men helt plötsligt så var det en av de ”tuffa” killarna som föreslog ”du kommer inte upp igen förrän du tar av dig kläderna”. Och några andra killar började hålla med och ropa. Jag kommer ihåg att jag tyckte det blev sjuk stämning och att det var helt fel, men jag vågade inget säga. Men det gjorde en annan av killarna som sa till honom att han var dum i huvudet och hjälpte tjejen upp. De flesta av oss andra höll med, men skämtade mest bort det. Jag undrar fortfarande idag vad som hade hänt om den killen inte hade sagt ifrån. Men runt den åldern började man iaf tänka självständigt och empatiskt (även fast man fortfarande brydde sig för mycket om grupptillhörigheter). Fast jag tror inte det var förrän gymnasiet jag började odla ett riktigt rättvisepatos.

    Jag var faktiskt också först in i puberteten i vår klass. Men könshår, muskler, basröst och stor snopp var status från de andra pojkarna. Så jag kan inte komma ihåg att jag tyckte det var pinsamt i skolan eller fotbollslaget ö.h.t., bara fördelaktigt. Det var bara hemma där allt plötsligt blev pinsamt.

  • Reply Helena 25 november, 2013 at 14:23

    Jag tillhörde aldrig de populära tjejerna i skolan, så jag var inte utsatt för tafsande, mulningar med snö och annat. Så samtidigt som jag var skräckslagen av tanken på att bli utsatt för dessa saker, fanns det också en del av mig som kände ett styng av avundsjuka och ledsenhet för att jag inte blev utsatt. Om killarna gjorde sådant var man ju populär!

    Med mitt nu vuxna perspektiv ser jag ju hur sjukt och skevt det är att man tänkte så, men det sjukaste och skevaste är nog att det finns vuxna där detta synsätt finns kvar, dvs att de gör det för att de är kära, bara killar osv. Jag vill berätta för mitt 13-åriga jag att det ligger ingen som helst ära att bli utsatt för sådant och det kan aldrig ursäktas.

  • Reply Prillan 25 november, 2013 at 14:27

    Jag var också först i klassen och det var asjobbigt! Killarna hittade på ett smeknamn baserat på ordet Patte som de använde så fort de fick chansen. När jag gick till läraren för att klaga på deras ständiga klämmande fick jag också höra att de var ju bara kära/nyfikna/busiga/pojkar… Att jag kände mig kränkt var det över huvud taget inte frågan om att diskutera. Inte heller att det faktiskt gjorde ont, för fy fan vad ont dom där nya små tuttarna kunde göra… En dag när en kille smög sig på mig för att bakifrån grabba tag i mina bröst och klämma åt rejält vart jag både skrämd och fick ont så när jag svängde runt fick killen (som var en bra bit kortare än mig) sig en rejäl armbåge i nyllet. Blodet forsade och jag blev livrädd och sprang hem till mamma. När jag gråtandes förklarade vad som hänt fick jag till min förvåning ingen utskällning utan hon sa bara lugnt att det inte var någon fara och att hon skulle prata med fröken. Så när fröken ringde och skulle meddela vad jag ställt till med hörde jag min mamma ge henne en rejäl uppläxning om att även kvinnors rätt över sina kroppar även gäller flickor, och att män ska acceptera ett nej även gäller pojkar. Tyvärr har ju inte världen förändrats jättemycket sedan dess men jag har lärt mig att en armbåge eller vad som nu krävs för att jag ska försvara mig är min förbannade rättighet, och det kommer jag att lära mina döttrar också!

    • Reply Matilda 27 november, 2013 at 12:11

      Heja din mamma! Det där ska jag lära mina döttrar. Vi har tänkt att tidigt låta dem börja träna kampsport för att de ska lära sig försvara sig och sina kroppar. Samtidigt är det så skevt att behöva tänka så…

  • Reply Rebecka 25 november, 2013 at 14:37

    Åh vad arg jag blev av texten. Ont i magen får jag också. 🙁

  • Reply anna 25 november, 2013 at 14:41

    Jag minns när vi var små, kanske gick i trean? fyran? femman? Och killarna i min årskurs kom på det roliga med att ”kroka oss”, dvs. ta sina bandyklubbor och sätta som en krok mellan benen på tjejerna, så de kunde ”hala in oss”.. Sjukt obehagligt och kränkande. Ont gjorde det också om de drog till hårt. Kan inte heller minnas någon som helst vuxenreaktion på detta..

    ”Killar. De är ju så nyfikna i den där åldern…..”

  • Reply Gutterflower 25 november, 2013 at 15:23

    Så mycket av både texten och kommentarerna som känns igen. Jag var inte en av de tjejer som fick bröst tidigt men det var väldigt mycket lyfta kjolen på tjejerna, smälla till på rumpan, klämma in handen mellan benen när man inte var beredd och sånt där ett tag på mellanstadiet. Under en period vågade man knappt ha kjol eller klänning på sig för man visste att den inte skulle få vara ifred och det var så oerhört pinsamt när alla i klassen fick se ens trosor. Fy faan alltså, hade förträngt det där men det pågick verkligen hela tiden. Som en del av vardagen. Visst blev man arg men det var liksom allmänt en attityd även hos oss barn att ”killar är ju killar så man får väl stå ut”. Mot slutet av mellanstadiet var vi dock så pass stora att man vågade säga ifrån bättre/ge igen och då slutade det vara lika roligt att ge sig på oss.

    Konstigt att vuxna i skolmiljön inte reagerar hårdare på detta och förebygger det i klasserna från början med tydliga snack om vad som är okej och inte.

  • Reply Siobhan 25 november, 2013 at 15:24

    Det finns inte ord nog att förklara hur kränkt jag kände mig i skolan och hur minnena plågat mig sedan dess. Det började redan i lågstadiet. Pojkarna brukade dra upp kjolen eller dra ner byxorna på flickorna. Jsg fick höra att ”det är bara för att de tycker om dig”. Jag HATADE det. En annan sak pojkarna gjorde var att dyrka upp låset på toaletten. De öppnade dörren och pekade och skrattade medans man satt där. De flickor som vek sig och gick med på att det ”bara” var ett roligt ”skämt”, de blev populära. De som vägrade (eller försökte vägra) denna kränkande behandling, de blev söndermobbade.

    Det blev värre i mellanstadiet, då jagade de mig. Jag minns hur har sprang med ett helt gäng springande efter mig. Jag var chanslös. När de väl fick tag på mig så slet de kläderna av mig, pekade och skrattade. Om någon vuxen någonsin uppmärksammade det hela (vilket hände extremt sällan) så försvarade de sig med ”men det var ju bara på skoj” och så suckade och stönade de över hur ”känslig” jag var.

  • Reply XOX 25 november, 2013 at 15:30

    Jag har två pojkar och f-n ta den som ursäktar deras beteende med ”pojkar är pojkar”. De ska bete sig som människor och deras kön ska inte göra inte att de kan ta sig friheter mot sina medmänniskor.
    Det är en av mina viktigaste uppgifter (kanske den viktigaste) att se till att de inte beter sig på ett sätt som skulle kunna ursäktas med ”pojkar är pojkar”.

  • Reply My 25 november, 2013 at 16:12

    ADLRIG att jag kommer att godkänna att mina söners beteende ska ursäktas med att det är grabbar. Den som provar yttra sådana ord i närheten av mig kommer att få en avhyvling likt ingen annan. För det första är mina barn INDIVIDER och inte kön och för det andra ska ingen av dem tro att det är okej att bete sig hursom mot sina medmänniskor bara för att man har en ”ursäkt” – en snopp. (Jag har redan fått höra att han är så snabb på att gå för att han är pojke… WTF!?!?)

  • Reply H. 25 november, 2013 at 16:24

    Minns liknande händelser när jag gick på mellanstadiet. Men då hade jag en helt underbart fantastisk fröken som faktiskt tog tag i det och blev fly förbannad på pojkarna och visade att det faan inte är okej någonstans, pedagogiskt? kanske inte. men jag föredrar att någon är opedagogisk men att tjejers upplevelser tas på allvar!!

  • Reply lili 25 november, 2013 at 16:28

    Mitt värsta minne från lågstadiet är att killarna brukade gå ihop i gäng och brotta ner en tjej som de sedan drog av tröjan på och kittlade. En höll fast benen, en satt över hennes armar och höll för munnen på henne och resten kittlade. Tjejerna grät och skrek på hjälp men lärarna brydde sig inte för vem tar illa upp av att bli kittlad liksom, verkade de tycka. De trodde att vi skrattade när vi grät. När vi talade om för lärarna hur dåligt vi mådde av det, skrattade de bort det och sa att vi borde vara glada att pojkarna ville leka med oss.

    Till slut tröttnade en lärare på vårat ”gnäll” och sa åt pojkarna att sluta. De skulle tänka på att vi tjejer var svaga och känsliga och tyckte inte det var roligt med vilda lekar. Suck.

    I högstadiet blev en mobbad tjej utsatt för alla möjliga övergrepp. Hon fick höra att killarna bara var kära i henne och att ”det är ju kul att du är populär bland killarna!”.

  • Reply Rebecka 25 november, 2013 at 16:41

    Jag känner inte igen mig i exakt allt (men blir illa berörd oavsett). Däremot känner jag såväl igen det några skriver här om lyfta på kjolen/klänningen. Det skedde i småskolan (lågstadiet) och jag slutade därefter bära kjol/klänning, bar det för första gången på skolavslutningen i årskurs 9 dvs. när jag skulle ta farväl till grundskolan. Sjukt hur stor påverkan det fick på mig.

    Däremot var jag nog aldrig utsatt för just sexuella trakasserier men jag blev sparkad på i årskurs 1-2 och kom hem med blåmärken. Min pappa tog kontakt med rektorn för berörd skola men de gjorde inget (kanske de sa till pojkarna men utan ngn effekt). Det slutade med att pappa peppade mig till att göra motstånd vilket jag gjorde i ett av fallen med lyckat resultat (killen slutade och blev ”snäll”). Tyvärr blev jag osäkrare ju äldre jag blev (ihop med flytt). Trots att jag inte är sådär jätteglad över vara vuxen och inte gå i skolan (för gymnasietiden var helt OK) så saknar jag inte mina grundskoleår det minsta. Det var den tiden i mitt liv jag hade självmordstankar.

  • Reply Malin P 25 november, 2013 at 16:58

    Jag maste faktiskt saga att jag inte kanner igen mycket av det har alls i min egen barndom. Nu nar jag reflekterat lite sa slar det mig hur otroligt lyckligt lottade vi (barnen i min lagstadie klass) var!

    (Jag ar 88-a)

    Vi lekte oftast ihop hela klassen, killar och tjejer, TILLSAMMANS! Vi lekte varg-pack, spelade fotboll, brannboll, innebandy, spelade kula, lekte ”jaga” och hittade pa allt mojligt tillsammans.

    Visst lekte vi ocksa i dom steriotypiska ”tjej och kill” grupperna ibland med men det flesta av mina minnen ar av att vi alla lekte ihop.

    Vi lekte ofta puss-jaga ocksa – men da var det tjejerna som jagade killarna lika mycket som det var killarna som jagade tjejerna. Och det var ALLTID pa ALLAS villkor.

    Det mest otroliga med det har ar vall anda att vi gjorde detta helt av oss sjalva, inga vuxna som la sig i och sa att vi ”maste” leka ihop osv… se vilka underverka det kan ske nar VUXNA inte lagger sig i och trycker pa barn dessa typiska konsroller!

  • Reply linda 25 november, 2013 at 17:38

    I våran skola hade killarna för sig en lek som hette Turbotutte. Killarna utsåg sitt offer och höll i ben, armar, allting… sen ”slog” en av killarna med knytna nävar på tjejen små ömmande pubertetsbröst.. och alla tjejer vet ju hur ont det gjorde! Killarna gillade även att dra oss i stringtrosorna..(detta var i 5an/6an) en gång drog de så hårt att min kompis trosor gick sönder. Ont som fan gjorde det också. HELT STÖRT hur det här pågick.. På vintern var det mulning som gällde. en stor kille stoppade in en snöboll i min mun en gång. jag låg på mage med öppknäppt jacka. han satt över mig, med skrevet över mina axlar, bako och framvänt.. mulandes in snö i munnen så att man knappt kunde andas…. ja som sagt det är helt jävla stört.

    • Reply anna 26 november, 2013 at 10:45

      ”turbotutte” har jag också råkat ut för.. fast i annan form. (Nypa tag i brösten/bröstvårtorna och VRIDA)

  • Reply Carro 25 november, 2013 at 17:50

    Jag minns att det var status att vara den som blev tafsad på i mellanstadiet. Jag som kom ifrån otrygga familjeförhållanden och kände mig ganska osynlig och blev jätteglad när någon klämde på mig, precis som på de andra populära tjejerna. Det var egentligen inte trevligt att bli klämd och tafsad på, men just uppmärksamheten var ju hur stor som helst. Otroligt sjukt när jag tänker tillbaka. Lärarna uppmärksammade beteendet killarna hade efter nån vecka av intensivt tafsande och sen blev det lugnt. Minns att det var en lättnad, och en besvikelse samtidigt, för då återgick jag ju till att känna mig osynlig eftersom ingen visade mig någon uppmärksamhet alls längre.

  • Reply Nina Ruthström - skjuter från spinnsidan 25 november, 2013 at 18:44

    Jag har tyvärr samma erfarenheter som du. Inte personligen (fick bröst när jag var 18 typ), men pojkarna, lärarna, jargongen var just så som du beskriver.

  • Reply Jeanna Holmgren 25 november, 2013 at 19:40

    Mmm. Jobbiga minnen, och det är värsta är att det känns som att det är mer en regel än ett undantag att det sker. Och att protestera mot tafs, senast jag gjorde det var när jag var ute en kväll och dansade. Det här var i Uganda, men ändå, och jag puttade och armbågade hårt bort dom som juckade mot min rumpa och ben. Detta gjorde att folk fick intryck av att jag inte gillade människor, de trodde det var någonting fel med mig. Mycket tröttsamt, less och ledsen gick jag hem.

  • Reply Elin 25 november, 2013 at 19:53

    Precis sådär var det när jag var liten också. På pricken likt och aldrig har jag ifrågasatt det jag och många andra tjejer blev utsatta för, förns jag började läsa din blogg och blev genusmedveten.

  • Reply Madde Schwedaan 25 november, 2013 at 20:02

    Alltså nej jag tror jag vill kräkas. Det är så äckligt alltihopa, samhället. Att små pojkar tafsar på små flickor redan i ettan-tvåan. Nej fy fan.

  • Reply S 25 november, 2013 at 21:15

    Växte upp på 90-talet (00-talet som tonåring) och det var likadant då. Hur ska man hålla sig från att strypa alla små monster ens barn kommer stöta på? Eller om ens eget barn skulle bete sig så….

  • Reply Petra Veronica 25 november, 2013 at 22:15

    Jag tror att en stor del av att det är såhär faktiskt ligger i att barn som nedvärderar flickor inte får tillsägelser. En vän har precis skolat in sin fyraåring på förskolan och oj vad fort det gick för honom att börja prata nedvärderande om sånt som är ”för tjejer”. Och ingen verkar huta åt honom, eller någon annan pojke, för det. Jämför med rasism. Ingen förskollärare skulle väl låta en unge komma undan med att hen sa typ ”hiphop är för svarta” med nedlåtande ton!? Men när pojkar nedvärderar tjejer så verkar de inte bli tillrättavisade.

    Som förälder tycker jag att det är extremt viktigt att man tillrättavisar sitt barn om det uttrycker förakt för tjejer och verkligen ger sig fan på att förklara att alla är lika mycket värda.

  • Reply Kvinnokraft 25 november, 2013 at 22:18

    Tycker verkligen att du borde läsa på made.devote.se! Läs serien ”Detta händer”!

  • Reply Katta 25 november, 2013 at 23:10

    Så ledsen jag blir. Jag trodde faktiskt att det var bättre nu, när det ändå finns en större medvetenhet och vilja i skolan att också arbeta med mobbing, klimat och såna saker som ”på min tid” bara avfärdades med att så är barn eller liknande.
    Själv har jag (på 70-80-talet) inte utsatts för så mycket som en del andra som skriver, men kan ändå vittna om händelser som att bli fasthållen av ett gäng killar för att de skulle dra upp kjolen (på högstadiet). Det sorgligaste var att det liksom var okej. Det var först som vuxen jag insåg att det faktiskt var övergrepp. Så eländigt och helt jävla sjukt att flickor tydligen fortfarande får lära sig att det är okej.

  • Reply blogge555 26 november, 2013 at 05:52

    Inte bara pojkar!! Min morbror (ingifta) frisören, ja och även då grabbarna på skolan. Inte faaaan kunde dom hålla fingrarna i styr. Inget tordes man säga… nu är det för sent. Men jag kokar inombords :/

  • Reply Julia 26 november, 2013 at 09:08

    Blir arg när jag läser sånt här och minns tillbaka på min egen barndom. Jag var också en av de tjejer som var först i klassen med att komma in i puberteten (8,9 år). Minns att killarna alltid försökte öppna dörren till omklädningsrummet, vilket de lyckades med en gång (och såg mig som var då närmast dörren). Minns att vi tjejer tyckte det var obehagligt och sa till våran lärare, som tur var en bra lärare som förklarade för killarna att deras beteende var fel (de fick säkert en lapp hem med). Efter den händelsen låste vi alltid dörren och bytte om i duchrummet/toaletten. Killarna hade även inspererats av tv-serien ”Bert” och gick runt och klämde på rumpor med frasen ”Balla-balla”. Detta var runt millenieskiftet. Skjukt att det fortfarande pågår och i allt lägre åldrar.

  • Reply SpringSara 26 november, 2013 at 09:35

    Helt sjukt! Måste berätta att jag inte alls haft just denna upplevelse men då var jag typ sist i klassen att få bröst osv. Dock tittades det in i omklädningsrum och toalettdörrar försökte låsas upp utifrån… (härliga minnen… NOT) Minns att man ofta fick sitta och hålla i låset samtidigt som man kissade. Oklart vad de tänkte göra om de lyckats öppna… När tjejerna till slut gav igen och några av dem sprang in i killarnas dusch så blev alla vuxna väldigt upprörda. (Född 77)

    • Reply lili 26 november, 2013 at 12:06

      Visst är det märkligt att ingen bryr sig om killar tafsar eller tjuvtittar på tjejer men om en tjej gör samma sak mot en kille så går föräldrar och lärare i taket? När vi tjejer gick i högstadiet hämnades vi också genom att tjuvkika in i killarnas omklädningsrum när de inte stängt dörren ordentligt. Samtliga tjejer fick en lapp med hem och föräldrarna till killarna var upprörda i flera veckor efteråt. Att dessa killar tjuvkikat på oss och även tafsat, slitit av oss kläderna, hållt fast oss, slagit och sparkat oss, slitit loss stora tovor av våra hår och en massa annat under sju års tid brydde sig ingen om.

    • Reply Tess 27 november, 2013 at 18:10

      Killarna dyrkade upp låsen på våran skola hela tiden, till slut fick dom fixa haklås på insidan också, men dom saboterades hela tiden också såklart..
      vilket resulterade i att tjejerna bara vågade använda toaletterna som var vid lärarrummet eller vid matsalen där folk gick förbi hela tiden, eller så höll man sig hela dagen

      Killarna sprang alltid in i vårat omklädningsrum, ingen brydde sig ”dom är bara nyfikna”

      En gång la en kille i min klass ett häftstift på min stol, som jag satte mig på, gjorde skitont! när jag sa till läraren så fick jag kommentaren ”Åh, han är bara kär i dig!”

  • Reply Hatchetface 26 november, 2013 at 16:31

    Jag mådde så illa när jag läste detta. Detta boys will be boys, få saker gör mig lika arg som det uttrycket!

  • Reply j 26 november, 2013 at 18:18

    Jag kommer ihåg hur killarna i klassen ibland snokade i tjejernas väskor och läste i våra ”filofaxer” som vi hade då, där man skrivit många privata saker, typ som dagbok,. Dom brukade också retas mycket och sa man emot fick man kommentaren ”har du mens eller?!”. Det här var i trean, fyran. Just den kommentren kan ju vuxna tjejer också få höra om de säger emot eller blir arga över något, typ som att bara killar har rätt att säga ifrån , men när tjejer gör det så beror det på att dom har mens eller pms

  • Reply Modesty 27 november, 2013 at 13:19

    Blä, nu dyker minnen från min egna tid på mellanstadiet upp och då var ju inte ens jag särskilt mobbad eller utsatt, det som hände på den tiden trodde man ju var ”normalt”.. Var en av de få tjejer som valde träslöjd istf syslöjd och det blev en vana att ständigt få en hyvel uppkörd mellan benen när jag stod och slöjdade något av killarna. Vi hade en tjej Therese som var mobbad och hon tvingades strippa inför killarna i klassen i omklädningsrummet efter gympan en gång. Hon var tidigt utvecklad och hade stora bröst och kvinnliga former. Minns ffa den där generade, hemska stämningen när hon med ledsna ögon drog av sig plagg efter plagg, så vidrigt och förnedrande för oss alla som var där men såklart värst för henne. Jag kan tänka på henne ibland och undra vad det blev av henne. Det var många snack i klassen men det ledde aldrig nånstans.. Som tur var (för mig) så ingick jag i ett tjejgäng om sex tjejer och vi tog ingen skit av killgänget, vi stod emot dem (feminist redan på den tiden ;)men minns så väl att varje gång vi klagade till nån lärare och berättade om deras beteende så viftades det bort…

  • Reply Frillan 27 november, 2013 at 18:53

    Känner ingen kvinna som inte varit med om någon slags kränkning av pojkar under skoltiden. Själv blev man taffsad på, det drogs i stringen upp över byxorna, fått ständiga kommentarer om ens bröst, upptryckt mot vägg och klämd på osv osv, det jobbigaste var när någon man var kär i gjorde så för då blev i alla fall jag så himla förvirrad i om jag skulle bli glad över ”uppmärksamheten” eller ledsen över hans beteende.

  • Reply Olle Oljud 27 november, 2013 at 19:51

    jag mår illa när jag läser om era upplevelser. Jag minns också att jag också var med och kollade in i tjejernas duschrum. Jag kommer ihåg att det var liksom som en manlig rit som skulle göras för att vi var pojkar.
    Fy fan. Och det var på sjuttiotalet. För jävligt att samhället inte kommit längre.
    Själv var jag lite mobbad och minns att pappa tyckte att jag kunde slå tillbaka, men det vågade jag ju inte. För det var ju också ett jämra daltande med pojkarna… ”var försiktig när ni brottas för kulorna är ju känsliga” Nu känner jag att jag skulle vilja ha knäat de jävlarna, gärna så de blev sterila. Jag känner fortfarande ingen sympati för dem, 30 år senare.

  • Reply Natali BLOGGAR om livet ♥♥♥ 27 november, 2013 at 20:05

    Jag förstår inte hur sådana här saker aldrig har hänt mig eller mina väninnor. Det hände väl att man blev nypt i rumpan i gymnasiet, kanske även högstadiet men vad jag tog i om nån tog sig friheter att röra min utan tillåtelse. Jag skämdes inte alls att ställa till med en scen och hälla en tallrik ärtsoppa på killen bakom mig i matkön som tog sig friheter. Det låter ju helt hemskt att sådant här pågår, säkerligen fortfarande i våra skolor. Hoppas innerligt att mina pojkar inte är delaktiga i sådant här beteende och att min dotter slipper att bli antastad.

  • Reply Natali BLOGGAR om livet ♥♥♥ 27 november, 2013 at 20:12

    Jag minns att vi kikade in i pojkarnas duschrum, vi låste ut en av killarna i 6:an i bara handduk i snön. Så inte är tjejerna oskyldiga heller. Vi tyckte det var urkul, givetvis inte en utsatt och ensam pojke utan en av de ”tuffa”

    Jag vet inte vilken värld jag levt i men jag känner inte igen mig i era kommentarer alls. Eller har jag förträngt sådana minnen? Jag minns att jag hade ett sånt snöre som höll fast solglasögon runt halsen kanske gick jag i trean. De hade åkt under min t-shirt och då påpekade en av killarna att jag visst fått bröst lite tidigt. Mitt svar till honom var, TÖNT, sen fortsatte vi leken. Tror bestämt att vi turades om att åka skateboard ner för en liten backe. Det var allt jag minns.

  • Reply J. 27 november, 2013 at 21:49

    Det är som när Sofie i filmen ”Hip Hip Hora!” blir klämd på fittan av en kille och hennes lärare säger att ”han gjorde det för han tyckte att du var söt”. Nu är det i och för sig en film, men samma sak händer i verkligheten och det äcklar mig så otroligt mycket. Min kropp är MIN kropp, JAG äger den. Ingen har rätt att klämma, tafsa eller röra mig på ett sätt som jag inte har godkänt. Pojkar kommer alltid att ”vara pojkar” så länge lärare och annan personal i skolan ger de rätten till det, vuxna bör istället sätta ner foten och visa konsekvenser med sånt beteende.

  • Reply Bubbles 1 december, 2013 at 11:16

    Jag var inne på nätet och kollade runt, och blev tipsad om det här inlägget av kissie av en vän: http://www.kissies.se/konsneutralt
    Kan jag fråga vad du tycker om det, för jag personligen tycker att det hon skriver låter helt skevt.

  • Reply V.K 7 maj, 2014 at 21:45

    Ja, vem fan kommenterar ett inlägg från november? Jo, jag som precis upptäckte din blogg och har i flera timmar sträckläst som en dåre. Tack för att du har denna blogg och sprider kunskap. Känns som om våra åsikter går hand i hand.

    Och förresten på tal om detta inlägg; det påminner mig om den klassiska ”pussjage” som man hade i lågstadiet där det alltid var pojkarna som jagade efter flickorna för att få sin puss. Så otroligt vrängt och fel på så många plan. Jag kokar. Inte minst på grund av att jag kommer ihåg att jag alltid ville vara med i leken och redan då ville bli den som blev jagad ”mest” av pojken. Inte kan jag beskylla 8-åriga mig men visst blir man ledsen över vilka tankemönster man kan få i redan sådan ung ålder.

    Jävla pussjage.

  • Reply Får man bara tro att jag hatar barn så spelar sanningen lite roll / Lady Dahmer // Postpatriarkal Feministfitta / 1 juli, 2014 at 21:37

    […] och känn vreden koka i er! Efter att jag länkat till det så skrev jag ett eget inlägg: ”Att vara åttaårig flicka bland åttaåriga pojkar” som egentligen inte alls handlar om pojkhat utan problematiserandet av snäva normer som […]

  • Reply Kalasbubblan 5 juli, 2014 at 12:43

    Nu när jag läser detta är det första gången jag inser att det är såhär det faktiskt är. Känner nämligen igen själva uppdelningen på det sättet, även om jag inte var särskilt utsatt egentligen. Det jag ville kommentera var att man ska lära sina flickor OCH pojkar att ingen har rätt till deras kroppar. Min pojkvän (stark och lång, ser tydligen farlig ut trots att han är världens snällaste) har råkat ut för tjejgäng som tror att de kan ta för sig av honom. Trots att han är starkare än dem vägrar han göra något annat än att säga ifrån, men det lyckas ju inte så bra. På något sätt uppmärksammar man inte att det inte är okej att tjejer beter sig på det sättet heller. Givetvis är problemet mer utbrett hos män, men om vi ändå ska lära just barnen vad som är okej och inte ska det göras rätt från början, där båda får lära samma sak. Jag har en känsla av att det är ”girlpower” idag, att prata om män som objekt, att vi har ”tagit tillbaka makten”. Så tycker jag inte att det ska vara, jag vill jämna ut det, inte vända på problemet så män blir utsatta istället. Vill samtidigt nämna också att mina vänner frågade mig om min pojkvän är kriminell, bara efter att ha sett honom på håll en gång. Om jag hade frågat en kille om hans flickvän var hora eftersom hon klär sig så lättklätt hade det varit oacceptabelt.

    Vi har en dotter (bebis), som efter att jag läst detta, ska lära vilka rättigheter hon har och att hon absolut får slå tillbaka om någon går över hennes gränser. Alltid. Och jäklar vilka scener jag ska ställa till med om skolan inte tar sitt ansvar, så har min mamma alltid gjort.

    Till sist, TACK Lady Dahmer. Du är en enorm förebild och inspiration som tar striden trots alla hot och allt skit du är tvungen att utstå. Vi är många som uppskattar dig, och du kommer gå till historien. Tack vare dig är jag stolt feminist, kram!

  • Leave a Reply