Bara i ett patriarkat kan män som begått övergrepp hyllas för sitt mod och ärlighet
Jag blir så jävla förtvivlad på det spår som #metoo-kampanjen tagit i vissa sammanhang. Helt plötsligt väller de fram: Männen. 
 
Männen som vill få syndernas förlåtelse för sina upprepade övertramp (övergrepp) och äntligen äntligen ÄNTLIGEN ser en chans att två sina händer från sina "gamla jag" genom att bikta sig offentligt.
 
Och biktar sig gör de, detaljerat, medan de slår på stora trumman för kolla på mig, det där var jag förr men nu är jag en pånyttfödd man, en bättre man, en feministisk man snälla förlåt mig förlåt mig förlåt mig då. Bakom taggen som skapades av en kvinna för kvinnor, med tilläggstaggen #ihave så tar de plats på scenen igen. 
 
Att män försöker stjäla strålkastarljuset från kvinnor är inget nytt. Att de än en gång passar på att ta utrymme på kvinnors bekostnad i en fråga som kvinnor äntligen har mod att prata om är inte heller nån chock. Deprimerande, men what else is new liksom. Been there, seen that miljoner gånger. Män står nämligen inte ut om de inte står i fokus och vilken tur att de äntligen hittade en vinkel där de inte bara får all uppmärksamhet men också kan framstå som bättre än bäst. 
 
Det som är mest deprimerande (dock inte heller förvånande tyvärr) är responsen de får. Kvinnor delar deras bekännelser för glatta livet. Kolla allihopa en reformerad man! Och kommentarfälten fylls, fullkomligen FYLLS. Inte med arga fördömande och förbannade kvinnor som ber dessa män att dra åt helvete, vilket vore helt rimligt, nej med HYLLNINGAR! Hyllningar och kärlek och pepp och hjärtemojis.
 
"Du är fantastisk!" "Vilket mod!" "Fler borde vara som du!" "Vad fint skrivet!" "tack!" "Fina du!" "Ärlighet!" "Du är så stark!" "Finaste jag läst", "Älskar dig!" 
 
Jag påminner er ifall ni råkat tappa fokus: detta handlar alltså om män som genom livet begått övergrepp i olika former och grader och som nu får en massa cred och poäng för att de berättar om dem. Känner ni den sura smaken i munnen? Känner ni hur det vrider om i magen? Det gör jag. 
 
Och nej, innan ni frågar "kan männen nånsin göra rätt?". Nej det kan de inte. Inte här. De har nämligen gjort fel. Så jävla fel. Inga bekännelser eller kryp till korset eller gråt kommer rätta till det. Män har dessutom haft 51 andra veckor detta år att prata om detta, men de väljer att hoppa på nu när det är trendigt, nu när kvinnorna pratar. Om männen var intresserade av att förändras eller förändra så skulle de prata om det här alla andra dagar också. Men det gör de inte.
 
TRIGGERVARNING. Läs inte screenshotsen om du är känslig för redogörelser av övergrepp. 
 
 
 
Allergisk mot choklad? Kan man vara det?
Ok nu byter jag ämne här men jag kan väl inte vara den enda som får rännskita (och mår illa) av choklad? Alltså om jag äter lite för mycket som t.ex en hel marabou eller en halv kladdkaka (ja en halv av en helt tårta) som jag gjorde i morse? 
 
Och nej jag är inte allergisk mot mjölk. Tvärtom tror jag att jag, i egenskap av svenne, har tre gånger mer mjölkenzymer i min mage för den ÄLSKAR mjölk och mejerier i alla former. Jag kan till och med dricka mjölk när jag är magsjuk, många kan inte det då de tydligen blir tillfälligt laktosintoleranta vid just magsjuka. 
 
Men choklad alltså. Ska det vara så här nu? Jag har googlat detta men inte hittat nånting. 
 
 
Behåll ditt kvinnohat för dig själv Elisabet Höglund!
Det har varit ett omtumlande dygn med alla kvinnor som tar bladet från munnen och berättar. Dels offentligt men också för varandra. Jag har fått massvis med mail från kvinnor som velat prata men också från kvinnor som utsatts av offentliga och kända män och som aldrig vågat säga nåt men ändå vill att nån ska lyssna och veta.
 
 
 
Det är ledsam läsning. Inte bara pga allvarligheten i det kvinnor utsätts för utan också insikten att vi aldrig går säkra nånstans när uttalade feministiska män också är förövarna. Och inte blir man mer hoppfull när man läser Elisabet Höglunds spya till debattartikel i expressen. "Ett nyp i rumpan är inte så farligt".
 
Högslunds text är inte chockerande. Hon resonerar nämligen som majoriteten. Men jag får ändå en dålig smak i munnen av den. Fel tillfälle liksom. Inte för att det någonsin finns ett rätt tillfälle för att skuldbelägga offer eller trivialisera övergrepp men här har kvinnor tagit mod till sig och delat med sig av sånt som är svårt att prata om, de har gjort det trots att de vet att de sällan blir trodda och trots att de skäms, och så kommer Höglund och totalt förminskar det de och vi andra varit med om. (Förmodligen Höglund själv också men som hjärntvättad av patriarkatet som vi alla är så har hon likt kvinnor i alla tider internaliserat det våld vi och hon utsatts för under en hel livstid och likt pariarkatets gamla goda recept också tagit på sig skuld och ansvar.)
 
Det är inte så farligt, skriver hon. Det är inte så farligt och en del kvinnor får skylla sig själva. Och lägger du ut nakenbilder så utmanande så ber du om det. Och en del kvinnor ville nog egentligen. Iallafall medan de var maktlösa och underordnade. Och klaga inte för mycket nu tjejer för då försvårar ni ju relationerna mellan män och kvinnor. Så skriver hon alltså. Inte just med de orden men med exakt den andemeningen. 
 
Höglund bagatelliserar inte problemet säger hon men det är ju precis det hon gör när hon enligt egen utsago "ler i mjugg" när kvinnor påtalar att de blivit tagna på sina kroppar utan samtycke. När hon viftar bort deras berättelser med att de kanske har eget ansvar i det hela. 
 
 
 
Just det där med ansvaret får mig att sucka djupt. I alla tider har kvinnor fått bära skuld och just ansvar för mäns känslor och beteenden. Förr brändes kvinnor på bål om de råkat "förhäxa en man" och idag får de frågor om vilka trosor de hade på sig eller hur många de legat med innan. Kvinnor anklagas ofta för att ljuga om övergrepp men vilken kvinna som helst som någonsin utsatts och valt att berätta vet att omvärldens reaktioner på det som hänt ofta är som ännu ett övegrepp. Vi blir hatade och hotade till tystnad.  Vi blir inte trodda. Och blir vi trodda så får vi veta att det var vårt fel.
 
Aldrig hålls de, männen som våldtar eller tafsar eller kränker, ansvarig för sina handlingar. Männen omyndigförklaras istället. Bortförklaras. De har behov. De har massa manliga hormoner som gör att de inte klarar av att bete sig som nåt annat än vilda djur när de blir upphetsade. Ja ni vet ju, när en man blir kåt så kan ju vad som helst hända och det ska ju inte behöva ligga honom till last. 
 
På så vis sätter man skuld och ansvar på den som utsätts för orätt, istället för på förövaren där den faktiskt hör hemma. Dessutom osynliggör man samtidigt vad sexuella övergrepp faktiskt beror på; män med usel kvinnosyn och en förstående våldtäktskultur som håller dem om ryggen när den bortförklarar och försvarar våldtäkter, tafs, kommentarer, närmanden, överskridande med biologi och drifter.
 
Att vara kvinna är att alltid vara ett villebråd. Det innebär att vi alltid måste vara beredda, för rätt som det är så har vi en hand på rumpan, ett par ögon ner i urringningen eller en ovälkommen kroppsrecension. Vi uppmuntras ofta att tåla det, att ta det som en komplimang, att helt enkelt inte förvänta oss att bli bemötta med respekt. Det här är vardag för alla kvinnor. Flickor och kvinnor är så vana vid att vara allmängods att de knappt registrerar det längre. Och män är så vana att ha fri tillgång att de aldrig ser på sig själv som förövare. Tvärtom, de blir indignerade av tanken. 
 
Men budskapet är ändå glasklart: Mannen är ett djur som styrs av sina lustar. Som inte klarar av att kontrollera sina handlingar om han blir kåt. Boys will be boys. Det ska man inte belasta dem för. 
 
En ganska trist och unken manssyn som säger att mannen inte kan ta ansvar för sig själv. Och så länge vi upprätthåller den föreställningen så kommer vi bara kunna ägna oss åt att försöka lappa ihop när skadan skett istället för att ta problemet på allvar och motverka från grunden.